utsikterinsikter.blogg.se

För det första ska man minnas att det inte är meningsfullt att utgå från vilka personer, grupper, regeringar, säkerhetstjänster etc som kan ha haft ett motiv att mörda Olof Palme.

Ett motiv leder inte någonstans såvida man inte kan underbygga sina påståenden med fakta som är förankrade i det verkliga skeendet i anslutning till Palmes rörelser före och under mordkvällen.

Med detta sagt kan vi i nuläget peka på 4 uppslag som kan leda fram till sanningen om Palmemordet. Uppslagen kommer ur Palmeutredningens digra arkiv och har kunnat ta form i takt med att allmänheten nu har möjlighet att analysera alla vittnesprotokoll, PM, utredningar och annan dokumentation som tidigare varit sekretessbelagd.

Det är ingen enkel sak att sätta sig in i alla dessa hundratals handlingar, särskilt inte när Palmeutredningens jurister drar tjocka svarta streck över en betydande del av texten i handlingarna. Vissa sidor är till och med helt svarta. Även rena sakuppgifter ”maskas” eftersom juristerna, ibland på oklara grunder, anser att uppgifterna inte kan offentliggöras.

Men det går ändå att komma vidare. Det finns många granskare av Palmeutredningen i Sverige och de är vanligen mycket pålästa. De kan placera detaljinformation i rätt sammanhang och se mönster som tidigare inte varit möjliga att se.

Vilka uppslag är just nu mest intressanta? Här är 4 som vi menar är värda att gå vidare med:

1. Övervakningen av Palme. Okända civilklädda män med och utan walkie talkie befann sig i Palmes närhet veckorna före mordet och under mordkvällen. Polisen vet inte vilka männen var och vilket ärende de hade. Polisen har kontrollerat om de var väktare, polisspanare, Säpomän eller representanter för olika svenska myndigheter men har inte funnit något svar.

Övervakningen av Palme beskrivs i ett PM sammanställt av en Säpogrupp redan i april 1986, i en uppföljande granskning 1987 och i Palmeutredningens egen granskning så sent som år 2017.

Det som gör vittnesmålen om övervakarna intressanta är att övervakningen skedde vid tider och på platser som enkelt kan kopplas till Palme och mordet: Palmes bostad på Västerlånggatan 31 i Gamla stan, regeringskansliet Rosenbad, Apartheidkonferensen i Folkets hus i Stockholm, Gamla stans tunnelbanestation, Hötorgets tunnelbanestation, biografen Grand, Rådmansgatans tunnelbanestation och på en position mittemot mordplatsen på Tunnelgatan endast drygt en minut före mordet.

Åtminstone fyra signalement på de misstänkta övervakarna är mycket tydliga och polisen har också tagit fram fantombilder på männen, bilder vi tidigare visat i denna blogg. Det handlar om en lång blond man i Gamla stan, vid Rosenbad före mordet och nära biografen Grand under mordkvällen, en man med anatoliskt utseende (eller i alla fall från sydöstra Europa/Mellanöstern) vid Grand och mittemot mordplatsen på mordkvällen, en mörkhårig man klädd i skinnjacka när biografen Grand då bioföreställningen precis börjat och den så kallade ”Grandmannen”. Det finns även ett femte signalement värt att notera. Vi återkommer till det.

2. Konstgalleriet i Gamla stan. Nära Palmes bostad fanns ett konstgalleri. Vid tiden för mordet observerade flera av varandra oberoende vittnen tre okända män vid konstgalleriet. Vid vissa tidpunkter, exempelvis två dagar före mordet, stod en man med walkie talkie vid konstgalleriets entré. Två kvinnor som besökte galleriet före mordet noterade att de utländska männen som var där inte tycktes vara intresserade av att sälja någon konst och att konsten på väggarna inte var mycket till konst utan snarare, som en av kvinnorna beskrev det, ”kludd”.

Galleriägaren uppgav för polisen att han veckorna före mordet anlitat tre män för att renovera konstgalleriet. Renoveringen skedde kvällstid. Av det skälet, berättade galleriägaren, stod de tre männen ofta utanför och väntade på att han skulle öppna galleriet.

Det låter som en oskyldig förklaring.

Nu var det dock så att män med och utan walkie talkie befann sig utanför galleriet vid helt andra tidpunkter. Det är dessutom orimligt att tänka sig att de tre byggjobbarna som var där för att renovera ett konstgalleri regelmässigt bar med sig walkie talkies till arbetsplatsen.

En annan orimlighet är uppgiften att männen stod utanför och väntade på att galleriägaren skulle öppna galleriet. Galleriet var redan öppet och galleriägaren befann sig inne i lokalen.

Varför skulle de tre männen stå och vänta ute i vinterkylan, ibland upp till en timme, när de kunde ha gått in och väntat i något personalutrymme istället?

Två andra saker gör konstgalleriet riktigt intressant.

För det första berättar författaren Gunnar Wall i en av sina böcker om Palmemordet att en numera avliden företagare i Luleå för en bekant avslöjat att han tillsammans med andra personer planerade att mörda Palme. Luleåföretagaren sade sig ha hyrt ett konstgalleri nära Palmes bostad som skulle användas som övervakningslokal. Hans bekant ordnade transport av ett antal tavlor till Solna, tavlor som sedan skulle fraktas vidare till konstgalleriet i Gamla stan.

För det andra förekommer i Palmeutredningen en person kallad ”GF” som tilldrog sig mordutredarnas stora intresse några år efter mordet. ”GF” var uttalad och enligt vittnen till och med en extrem Palmehatare. GF förfogade över arbetslokaler i Gamla stan..

Enligt en person i GF:s närhet sympatiserade GF med en organisation som motarbetade socialdemokratin och Olof Palme. Det är troligt att organisationen var den som drevs av läkaren Alf Enerström, han som berättade för polisen att han vid ett tillfälle fick besök av en grupp män som planerade en statskupp och i samband med statskuppen skulle de mörda Olof Palme.

GF var en våldsam person. Han var flera gånger åtalad för misshandel men lyckades undkomma rättvisan genom att hålla sig gömd. När polisen vid ett tillfälle skulle gripa GF försökte han fly springande. En person som dristade sig till att säga något positivt om Olof Palme blev misshandlad av GF.

GF hade för vänner uppgivit att han under 1980-talet vid ett flertal tillfällen skuggat Olof Palme och även sagt att han befann sig nära mordplatsen på mordkvällen. Han påstod att han visste vilka som mördat Palme.

GF skrev ett ilsket brev till en journalist där journalisten fick veta att han är en ”bolsjevikjävel” och ett ”satans kräk” som vågat skriva en artikel om GF. I brevet skriver GF att det var ”de blå” som utförde mordet (troligen syftande på polisen). ”De bruna är för smarta, de låter de blå göra skitjobbet”. Uttrycket ”de bruna” bör syfta på fascister/nazister.

GF påstod i polisförhör att han befann sig i Köpenhamn vid tiden för Palmemordet. Palmeutredarna granskade hans uppgifter och fann att GF talade osanning. Han befann sig i Stockholm när Palme mördades.

GF hade tillgång till två lokaler nära mordplatsen. Han bodde själv på Luntmakargatan och hans flickvän bodde på Kammakargatan. Med tanke på hans yrkesval är det fullt logiskt att anta att han hade god kunskap om vad som pågick i konstgalleriet på Västerlånggatan vid tiden för Palmemordet.

3. Narkotikaspanarna. Flera grupper narkotikaspanare var under mordkvällen, precis som under många andra kvällar, i tjänst i Stockholm city. Gemensamt för de narkotikaspanare som Palmeutredarna förhörde efter mordet är att de alla hade väldigt svårt att minnas exakt vad de gjorde under mordkvällen. Det skiljer dem från Sveriges övriga vuxna befolkning i rätt ålder som i detalj kan redogöra för var de var och vad de gjorde då Palme mördades. Vi talar om Sveriges genom tiderna största nyhetshändelse som tusentals gånger i 35 år uppmärksammats i medierna. Om man som narkotikaspanarna under mordkvällen befann sig i mordkvarteren bör man kort sagt minnas händelser och observationer vid detta unika tillfälle.

En av narkotikaspanarna är särskilt intressant. Hans arbetsuppgift under kvällen var att bevaka en misstänkt person i en lägenhet på Södermalm. Han berättade i polisförhören att han befunnit sig i övervakningslokalen fram till 23-tiden då han, trots att hans tjänstgöringstid pågick till klockan 01, åkte därifrån i sin mörkblå VW Passat.

Han åkte till narkotikaspanarnas lokaler, lämnade ifrån sig sin kommunikationsradio och åkte därefter hem till sin bostad söder om Stockholm.

Det är nu hans berättelse blir lite märklig. Istället för att åka i riktning bostaden tog han en omväg och åkte österut in mot city och stannade en stund i hörnet Rådmansgatan/Drottninggatan vilket bör ha skett cirka klockan 23.15 på mordkvällen. Sex minuter före mordet.

Positionen är intressant. Om paret Palme gått till Rådmansgatans tunnelbanestation efter biobesöket och mordet skett där borde gärningsmannen ha flytt Rådmansgatan västerut upp till Spökparken nära Drottninggatan. Paret Palme åkte före biobesöket tunnelbana från Gamla stan till Rådmansgatan. Ett logiskt antagande var att de skulle åka samma väg hem. Mycket riktigt noterade ett vittne en man med walkie talkie vid Rådmansgatans tunnelbanestation strax innan det stod klart att paret Palme gick söderut mot Hötorgets tunnelbanestation.

Narkotikaspanaren själv uppgav att han stannade i hörnet Drottninggatan/Rådmansgatan för att besöka en dansrestaurang. Han ville se om någon av hans bekanta fanns där.

Efter stoppet vid dansrestaurangen åkte narkotikaspanaren vidare Drottninggatan söderut och vek sedan österut in på Tunnelgatan i riktning Sveavägen. Han bör ha passerat mordplatsen ungefär 1-2 minuter före mordet.

Det är i sig inte så konstigt. Det var naturligtvis många människor som passerade mordplatsen före mordet. De sena bioföreställningarna hade precis slutat vilket innebar att rätt många personer gick längs Sveavägen. Dessutom körde taxibilar som vanligt fram och tillbaka på Sveavägen. Flera av vittnena vid mordplatsen var just personer som precis lämnat biografer samt ett antal taxichaufförer.

Narkotikaspanaren försökte påminna sig vid vilken tid han kom hem efter sin lilla rundresa nära mordplatsen och fastnade för ”cirka 23.25”. Det är omöjligt att åka bil från Drottninggatan till bostaden söder om Stockholm på så kort tid. Här fattas åtminstone cirka 10 minuter.

Det som också är lite konstigt är att ett vittne påstod sig ha sett en polis bosatt i samma kommun som narkotikaspanaren vid mordplatsen på mordkvällen. En polis vittnet kände igen. Det behöver inte ha varit narkotikaspanaren. Det bodde fler poliser i den lilla kommunen. Men narkotikaspanaren befann sig enligt egen uppgift nära mordplatsen på mordkvällen. Vem vittnet såg är inte möjligt att veta eftersom den uppgiften är maskad i vittnesförhöret.

Det som också är värt att nämna i sammanhanget är att det redan veckan efter mordet framkom vittnesuppgifter som tydde på att gärningsmannen sprungit österut Tunnelgatan-David Bagares gata-Regeringsgatan-Snickarbacken och på Snickarbacken hämtats upp av en bil. En blå bil, troligen av märket VW Passat. Precis en sådan bil som narkotikaspanaren körde på mordkvällen. Mannen på Snickarbacken hade ett signalement som till stora delar påminde om gärningsmannens signalement. En hastigt gående man med det signalementet observerades ungefär efter mordet även av en trafikvakt som satt i sin tjänstebil vid Snickarbacken. Trafikvakten såg mannen först och därefter sågs han av en taxichaufför.

Slutligen får vi konstatera att narkotikaspanarens egna uppgifter om sina förehavanden på mordkvällen troligen inte stämmer. En annan narkotikaspanare berättade för Palmeutredarna att han avlöst den narkotikaspanare vi beskriver här redan vid 21-tiden på mordkvällen.

Narkotikaspanaren har alltså inget alibi efter klockan 21. Det gäller även hans kollega som även han lämnade övervakningslokalen vid 21-tiden.

Vi påstår inte att narkotikaspanaren var inblandad i Palmemordet. Det finns det inga som helst bevis för. Han kan ha ägnat sig åt något helt annat efter att han lämnade övervakningslägenheten vid 21-tiden. Men vi menar att han ändå bör vara värd att granska närmare i den mordutredning som kört fast ordentligt.

4. ”Anki och Anneli”. Några år efter Palmemordet framträdde två unga kvinnor i medierna med sensationella uppgifter. De berättade att de på mordkvällen ett par minuter före mordet passerat färgbutiken Dekorima vid Tunnelgatan och där stött ihop med en man som en av kvinnorna kände igen från ett gym i Upplands Väsby. Mannen tränade inte på gymmet men var där på besök ibland.

Mannen som de båda kvinnorna såg vid Tunnelgatan hade en walkie talkie i vänster hand och under sin jacka hade han en revolver. I medierna döptes mannen till ”Dekorimamannen”.

Av uppenbara skäl förhördes de båda kvinnorna ingående i flera förhör och de fick i detalj beskriva mannens signalement. Det framkom att mannen var finsktalande, cirka 175-180 cm lång, 30-35 år, hade påfallande blek hy, var spensligt byggd, att han bar en mörk skinnjacka och jeans och att han hade mörka hatiska ögon. Den ene av kvinnorna, hon som sett mannen i gymmet, beskrev honom som en ”rasist” som bodde i en grannkommun till Upplands Väsby. Mannen var arbetslös, hade fru och barn och ägde en blå Volvo.

Polisen utredde saken närmare och fann då en märklighet i kvinnornas berättelse. Den ena av kvinnorna (”Anneli”) berättade om filmen de sett på kvällen för polisen. Hon kunde inte filmens namn men hon redogjorde för vissa detaljer i filmen som fick polisen att dra slutsatsen att kvinnorna tagit miste vad gällde tidpunkten för sin observation. Filmen kvinnan beskrev gick nämligen inte upp på de svenska biograferna förrän året efter mordet.

När den andra kvinnan (”Anki”) fick veta vad hennes väninna sagt om filmen i polisförhören korrigerade hon med bestämdhet uppgiften. Det var ”Anki” som valt filmen och tagit med sin väninna till biografen. De hade sett en annan film än den som polisen påstod att de sett. Det mindes ”Anki” särskilt eftersom de sett filmen medan hon studerade och det gjorde hon vintern 1985 och våren 1986.

Den film väninnan beskrev hade de sett tillsammans långt senare då ”Anki” fått ett arbete. ”Anneli” var också mycket osäker i frågan om vilken film de egentligen sett. Hon förklarade att det mycket väl kan ha varit en annan film. Hon gillade egentligen inte filmer av den typ ”Anki” valt.

Så då stod med andra ord en man med walkie talkie utanför Dekorima minuterna före mordet?

Nej, det är inte särskilt troligt.

Inget av alla de vittnen som passerade Dekorima minuterna före mordet såg någon man med walkie talkie där. Vittnen passerade den blivande mordplatsen endast någon minut före mordet.

Däremot stod det en man med walkie talkie på andra sidan gatan vid den tidpunkt kvinnorna angav. Mannen observerades av en taxichaufför som stannat för rött ljus vid Tunnelgatan.

Mannen med walkie talkie stod vid nedgången till Hötorgets tunnelbanestation på Sveavägens västra sida i korsningen med Tunnelgatan. Taxichauffören såg honom stå där cirka klockan 23.20 vilket är detsamma som cirka 1,5 minut före mordet. Palmeutredarna bedömde att taxichauffören vara en trovärdig källa och utredde hans berättelse ingående. Bland annat provkörde de sträckan chauffören uppgett att han kört på mordkvällen och tiderna stämde. Taxichauffören hade verkligen stått vid trafikljusen i korsningen Tunnelgatan/Sveavägen cirka klockan 23.20.

Signalementet på mannen som taxichauffören observerade överensstämmer mycket väl med signalementet på den man som ”Anki och Anneli” (namnen är fingerade) såg. Smärt kroppsbyggnad, 30-35 år, cirka 175 cm lång, påfallande blek hy, iklädd skinnjacka. Mannen hade som sagt en walkie talkie i ena handen.

”Anki” ville att polisen skulle kontrollera hennes uppgifter med andra vittnen. Hon hade sett ett ungt par passera medan hon och ”Anneli” stod och pratade med mannen.

En närmare granskning av vittnesförhören från mordplatsen visar att det endast fanns ett ungt par som gick längs Sveavägen och passerade Tunnelgatan precis före mordet och det var ett ungt par som gick på den västra sidan av Sveavägen. Alltså på den sida av Sveavägen där taxichauffören såg mannen med walkie talkie. Det unga paret blev vittnen till mordet.

”Anki” och ”Anneli” lämnade platsen före mordet och hörde skotten avlossas men de såg ingen gärningsman och inte heller paret Palme.

Den troliga förklaringen är således att ”Anki och Anneli” mötte mannen med walkie talkie på den västra sidan av Sveavägen och inte vid Dekorima på Sveavägens östra sida.

Mannen bör inte kallas ”Dekorimamannen” utan snarare ”Hötorgsmannen” eller ”Tunnelbanemannen”. Det är en slutsats som inte kunde dras tidigare eftersom uppgifterna varit sekretessbelagda.

Om de båda kvinnorna verkligen såg den man de beskrev så har polisen här ett utomordentligt bra signalement på en man som stod mittemot mordplatsen med walkie talkie precis före mordet.

Privatspanare har genom åren med viss frenesi hävdat att mannen kvinnorna såg var en välkänd polis men det stämmer inte alls. Det finns ingenting i signalementet som går att sammankoppla med den utpekade polisens signalement. En ren skröna som i flera år orsakade polismannen mycket obehag. ”Anki” förklarade för polisen att mannen de sett inte var polis utan en privatperson.

Polisen bör fokusera på den spenslige finsktalande mannen som vid tiden för mordet var cirka 30-35 år gammal. Det bör inte vara särskilt svårt att hitta honom. Han har en hel del att förklara.

Sammanfattning. Här har vi sammanfattningsvis 4 uppslag som vi anser bör utredas närmare – övervakningen av Palme, konstgalleriet i Gamla stan inklusive GF, knarkspanaren och hans glömska kollegor och ”Anki och Annelis” uppgifter om mannen med walkie talkie vid Tunnelgatan på Sveavägens västra sida.

Samtliga uppslag utgår från konkreta vittnesobservationer och de kan knytas till platser, tider och signalement som är mycket intressanta i mordutredningen.

Uppslagen handlar inte om fantasifulla motiv. Uppslagen handlar om det som ögonvittnena såg före och under mordkvällen och de handlar om personer som Palmeutredarna själva visat intresse för. I vissa fall, enligt vår mening, alldeles för litet intresse.

Den Palmehatande och våldsamme GF och hans eventuella koppling till konstgalleriet i Gamla stan är ett uppslag som inte verkar tillräckligt utrett. Mannen med walkie talkie på Tunnelgatans västra sida kan vara identifierad av ”Anki” och ”Anneli”. Flera tydliga signalement finns på de män som enligt Säpo övervakade Palme och kombinationen av dessa signalement bör kunna leda vidare. I flera fall har de övervakande männen beskrivits som hemmahörande i Centraleuropa vilket utan tvekan är uppgifter värda att ta på allvar.

Och så finns det då en knarkspanare som berättade en märklig och troligen osann historia om vad han ägnade sig åt på mordkvällen. Knarkspanaren är numera avliden men hans rörelser på mordkvällen bör kunna stämmas av mot fler vittnesmål och hans nätverk bör kunna kartläggas. Det är intressant att narkotikaspanaren så ingående beskrev sin omväg genom Stockholm city. Man kan få intrycket att han visste att personer sett honom nära mordplatsen och att han därför såg det som nödvändigt att förklara sin närvaro.

Palmemordet är som bekant ännu inte löst. De spekulationer som det svenska rättsväsendet hittills framkastat övertygar inte. Antagandet att det endast kan röra sig om en spontant ensamagerande gärningsman faller när man vet att Palme övervakades före och under mordkvällen. En grupp som mördade Palme behöver inte alls spricka. RAF, ETA, IRA och andra politiskt inriktade terrorgrupper är tysta.

NFC har meddelat att det är omöjligt att knyta ett vapen till de mordkulor som privatpersoner fann vid mordplatsen. En teknisk bevisning av den arten kan tydligen inte frambringas vilket är en annan märklighet i Palmeutredningen eftersom NFC (tidigare SKL) provskjutit nästan 800 revolvrar i jakten på Palmes mördare. Provskjutningar som då varit meningslösa. Det kunde SKL/NFC ha berättat redan 1986.

4 uppslag. 4 möjligheter att äntligen lösa Palmemordet. 4 vägar som kan leda till sanningen.