Palme och högermännen
I debattartiklar, tv-intervjuer, radioprogram, böcker och offentliga uttalanden inriktades kritiken först mot Palmes politiska gärning för att efter en tid övergå i oförsonliga och mycket obehagliga angrepp på hans person.
Denna politiska offensiv brukar i efterhand med ett samlingsnamn kallas ”Palmehatet” och anses av vissa politiska bedömare vara bakgrunden till att han i februari 1986 sköts till döds av en okänd gärningsman.
Det högernätverk som låg bakom det politiska angreppet i medierna och talarstolarna bestod inte endast av folkvalda moderata politiker i Sveriges riksdag. Långt därifrån. I nätverket ingick även ledare för nazistiska och högerextrema svenska grupperingar liksom ledande representanter för svenskt näringsliv. Dessutom fanns starka internationella delar i nätverket bestående både av högerideologer, marknadsliberaler och rena våldsverkare.
Det svenska högernätverket hade politiska meningsfränder i Sydafrika (Botha), Chile (Pinochet), USA (Reagan), Storbritannien (Thatcher) och andra länder där högerregeringar styrde på 1980-talet. Antikommunismen förenade styrkorna. Bland svenska högerextremister betraktades Olof Palme som en kommunist som skulle ”sälja ut Sverige” till huvudfienden Sovjetunionen.
I Sydafrika sågs Palme som en regeringsfiende eftersom han var kompromisslös i sin offentliga kritik av apartheidsystemet och även ekonomiskt stöttade den svarta befrielserörelsen ANC – en organisation som extremhögern menade var kommunistisk och styrd från Sovjetunionen.
Så här skriver författaren Karl Alvar Nilsson i sin bok ”Överklassnazism och högerextremism”:
Det förefaller som om högerextremismen hänger ihop i ett stort nätverk. Detta nätverk har förgreningar som leder till Moderata samlingspartiet, SAF, Industriförbundet, krigsmakten, polisen, kyrkan och lärare vid universitet och högskolor. Men trådarna löper också till de kretsar som varit omskrivna i samband med mordet på Olof Palme.
Det finns i själva verket hundratals personkopplingar mellan olika mer eller mindre högerextrema organisationer i Sverige för den som, likt oss, finner det meningsfullt att i detalj kartlägga detta nätverk. Det är också, som Karl Alvar Nilsson påpekar, så att högerextremismen även är länkad till både näringslivet, riksdagen, krigsmakten, utbildningsväsendet och kyrkan.
Högermän i nyckelpositioner
Det mest intressanta är att detta nätverk verkade och verkar i toppen av det svenska samhället, dvs bland professorer, riksdagspolitiker, präster, höga officerare, storbolagsägare och ledande statstjänstemän.
Högerextremisterna och nazisterna är i relation till landets befolkning inte så många till antalet, men de finns påfallande ofta på inflytelserika nyckelposter inom opinionsbildningen, utbildningsväsendet, försvaret, näringslivet och polismakten.
I många fall kan man fråga sig om dessa män, det rör sig närmast uteslutande om män, fattat beslut i nationens intresse eller om besluten snarare styrts av den högerextrema ideologin.
Låt oss kort med några få exempel illustrera hur högernätverket såg ut på 1980-talet:
Redan 1975, mitt under den stora vänstervågen i svensk politik, grundades den högerextrema och starkt Palmefientliga stiftelsen och tidskriften Contra. En av grundarna var Carl G Holm. Han arbetade en tid vid Industriförbundets samhällspolitiska avdelning och avancerade därefter till Industriförbundets direktionsavdelning som leddes av verkställande direktören Axel Iveroth.
Axel Iveroth skrev boken ”Det goda samhället” som marknadsfördes av tidskriften Contra. Boken är ett angrepp på den svenska staten som Iveroth ansåg ”centralstyrde” den svenska befolkningen. Istället argumenterade han för det marknadsekonomiska systemet som ett alternativ till ”fondsocialismen”. LO:s och den socialdemokratiska regeringens förslag om löntagarfonder var ett ständigt hatobjekt för högerdebattörerna på 1980-talet.
En annan känd högerman som i Contras egna annonser uttryckt sin belåtenhet med tidskriften Contra är greven Ian Wachtmeister, tidigare partiledare i det högerpopulistiska Ny Demokrati och på senare tid politisk rådgivare åt Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson.
Industriförbundet anlitade även Bertil Wedin.
Den sydafrikanske agenten Peter Casselton pekade på 1990-talet ut Bertil Wedin som Olof Palmes mördare, ett påstående som Wedin med kraft tillbakavisat. Det finns heller inga kända bevis för att så skulle vara fallet.
Bertil Wedin, som i en brittisk domstol erkände att han arbetade som agent för apartheidregimen i Sydafrika, var åren 1976-1983 utrikespolitisk konsult i London åt Industriförbundet, SAF och svenska storföretag. Wedin hade dessförinnan varit chef och redaktör för en av näringslivet finansierad verksamhet kallad ”Näringslivets information” som skapats på uppdrag av industri- och finansmannen Marcus ”Dodde” Wallenberg Jr. För tryckning och distribution av den information som Wedin förmedlade svarade Industriförbundet.
Grundade privat nazistarmé
Inte oväntat var Bertil Wedin även skribent i tidskriften Contra. Han skrev bland annat en hyllningsartikel om sin vän den högerextreme och Palmefientlige adelsmannen ”A” som vi med anledning av Palmemordet berört ett antal gånger i denna blogg. ”A” arbetade åt den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Han hade i början av 1950-talet rekryterat svenska nazistsoldater från finska vinterkriget till den Stay Behind-organisation som sattes upp i Sverige av CIA-agenten William Colby. ”A” var, enligt internationella medieuppgifter, även ansvarig för bildandet av den privata nazistarmén Westland New Post som sökte upp och mördade misstänkta sovjetagenter i Västeuropa på 1980-talet. ”A” såg också till att den svenske moderatpolitikern Birger Hagård blev medlem i den internationella högerextrema tankesmedjan Interdoc.
Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) gav 1976 ut skriften ”Kan kapitalismen överleva?”. Skriften inleddes med ett förord av SAF-chefen och Stay Behind-chefen Curt Steffan Giesecke och med en introduktion av Carl G Holm. Skriften bifogades nr 2 1977 av tidskriften Contra och kunde beställas hos Contra och hos Näringslivets förlagsdistribution.
Just 1976 tillträdde Asea-direktören Curt Nicolin, på uppdrag av Marcus Wallenberg Jr, som ordförande i SAF vilket innebar en dramatisk kursändring för arbetsgivarorganisationen.
SAF gav sig med full ekonomisk styrka in i den politiska debatten i Sverige. Med ideologiskt stöd i de marknadsliberala nationalekonomerna Milton Friedman och Friedrich Hayeks tänkande ville de stora bolagsägarna i Sverige sätta stopp för ”vänstervridningen” i svensk politik och fostra svenska folket till att bli marknadsekonomer istället.
Därför bildade SAF tankesmedjan Timbro. Chef för Timbro blev SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson – egentligen en ”doldis” i svensk politik men i själva verket mannen som mer än någon annan vred den svenska opinionen kraftigt åt höger.
Det var Sture Eskilsson som tog fram annonskampanjen ”SATSA PÅ DIG SJÄLV” där ABBA-kändisen Annifrid Lyngstad fick symbolisera Den framgångsrika människan i Sverige, hon som ”fritt” skulle utvecklas i det ”nya” marknadsliberala samhället. Timbro hade för vana att ge välkända begrepp nya innebörder. Att det gamla klassamhället från 1900-talets början där storfinansen styrde och allmogen teg skulle vara särskilt nytt är svårt att förstå. Lika märklig blir användningen av ordet "frihet" eftersom varje tänkande människa förstår att friheten i en marknadsekonomi endast förunnas den som har gott om pengar. Statlig inblandning i bolagens affärer - exempelvis beskattning - beskrevs av högerdebattörerna som en "kvävande centralstyrning".
Den som kan trolla med orden kan förtrolla massorna.
Att det mot slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet fanns starka personkopplingar mellan SAF, Industriförbundet, Timbro och Contra råder det således ingen tvekan om.
Och om ledarna för arbetsgivarnas organisationer kunde tänka sig att samverka med den högerextrema tidskriften Contra så samverkade de i verkligheten även med kretsen kring Contra, det vill säga exempelvis Arvo Horm från den högerextrema Baltiska kommittén, Bertil Wedin (se ovan), Sven Rydenfeldt (Lundaprofessorn som skrev artiklar i tidningen Fria Ord där nazisten Clas af Ugglas var chefredaktör), moderatpolitikernochWACL-ordföranden Birger Hagård och läkaren Alf Enerström som gav finansiella bidrag till den högerextrema sekten EAP och publicerade våldsamt kritiska dagspressannonser mot Olof Palme.
WACL betyder World Anti Communist Leauge vilket var en världsomspännande högerextrem organisation som samlade allt från sydamerikanska dödspatruller till nazister och högerpolitiker världen över. WACL har granskats av polisen i Palmeutredningen.
Varnade regeringen om Palmemordet
Det var WACL-medlemmen Anders Larsson som dagarna före mordet slog larm till utrikesdepartementet (UD) och regeringskansliet om att Palmes liv var i fara. Han hade fått informationen från bokhandlaren Bo Ståhl, verksam i den högerextrema Nysvenska rörelsen. Ståhl hade i sin tur ”hört det från Säpo”. Tyvärr kunde inte Bo Ståhl förhöras närmare om saken eftersom han avled något år efter Palmemordet.
På Säpo arbetade vid tiden för mordet tre män i framskjutna positioner som gjort till sin uppgift att, utan ledningens vetskap, kontinuerligt övervaka Olof Palme eftersom de betraktade honom som en säkerhetsrisk för Sverige. En av Säpo-männen hade kontakter med redaktionen för tidskriften Contra.
En annan betydelsefull gestalt i högernätverket var ideologen och skribenten Arvid Fredborg som vid det beryktade ”Bollhusmötet” i Uppsala på 1930-talet uttryckte starkt antisemitiska åsikter och stoppade anställningen av en grupp judiska läkare som flytt undan de tyska nazisterna.
Arvid Fredborg var under några år Svenska Dagbladets korrespondent i Berlin. Han arbetade därefter på uppdrag av den förmögne bolagsägaren Axel Ax:son Johnsson (Antonia Ax:son Johnsons farfar) med att bedriva propaganda mot den svenska socialdemokratin.
Fredborg var konsult åt svenska storföretag som Asea, Atlas Copco, Skandia och Bofors (och arbetade därmed åt industri- och finansfamiljen Wallenbergs maktbolag Investor).
Arvid Fredborg gav 1973-1985 ut den engelskspråkiga högerextrema tidskriften ”International Background” som vände sig till en exklusiv läsekrets bland näringslivets toppar.
I ”International background” försvarade Fredborg – som ibland kallas högerns främsta ideolog under efterkrigstiden - militärdiktaturer i Latinamerika, apartheidregimerna i Rhodesia och Sydafrika och talade uppskattande om högerdiktatorer som Francisco Franco (Spanien) och Augusto Pinochet (Chile).
Rydenfeldt, skribent i nazisttidningen Fria Ord, utsågs 1991 av den nytillträdda borgerliga regeringen till professor i nationalekonomi. Förmodligen sköttes utnämningen av dåvarande utbildningsministern, moderaten Per Unckel.
Nazisterna kvar inom staten efter kriget
Även inom den svenska officerskåren fanns gott om nazister som under åren efter kriget lugnt fortsatte arbeta i sina anställningar. De socialdemokratiska regeringarna i Sverige gjorde aldrig upp med den svenska nazismen.
Den förre marinchefen Per Rudberg – militärt ansvarig vid de påstådda sovjetiska ubåtskränkningarna i Hårsfjärden 1982 - var moderaternas försvarsexpert men också aktiv i organisationer på den yttersta högerkanten i svensk politik, exempelvis Medborgarrättsrörelsen och Sankt Michaelsorden. Han förekom i kretsen kring Sveriges Nationella Förbund, Ungsvenska klubben och Svensk-Chilenska sällskapet. Rudberg höll också föredrag tillsammans med kända svenska högerextremister och nazister vid de s k Ramadakonferenserna i Huskvarna.
Sveriges Nationella Förbund (SNF) var ursprungligen detsamma som Sveriges Nationella Ungdomsförbund (SNU) och fungerade som Allmänna valmansförbundets ungdomsförbund men bröt sig på 1930-talet loss ur det demokratiska högerpartiet och gick istället i nazistisk riktning. SNF gav ut nazisttidningarna Dagsposten och Fria Ord. Att vara SNF-medlem och att skriva artiklar i SNF:s tidningar var detsamma som att placera sig höger om höger i svensk politik.
I flera fall befordrade svenska staten nazister till högre befattningar och de anförtroddes till och med uppdrag inom rikets hemliga underrättelsetjänst och andra högt säkerhetsklassade statliga tjänster.
Begreppet ”nynazism” är således förrädiskt eftersom det ger en bild av att nazismen i Sverige på 1930- och 1940-talet försvann när andra världskriget tog slut och plötsligt återuppstod någon gång på 1980-talet.
Ingenting kunde vara felaktigare.
Istället är det så att den svenska nazismen före och under kriget, inte minst i den svenska överklassen, aldrig försvann utan fortsatte finnas och utvecklas i det svenska samhället.
De gamla nazisterna från kriget överförde helt enkelt sin ideologi till nya generationer nazister.
Det är exempelvis ett historiskt faktum att det på 1970- och 1980-talet bildades inte mindre än 16 olika nazistiska och högerextrema organisationer och partier i Sverige. Och dessa bildades i huvudsak av personer som varit nazister sedan krigsåren.
Vi pratar inte om en marginaliserad ”tokhöger”. Vi talar om inflytelserika människor som i decennier starkt påverkat den politiska, militära och ekonomiska utvecklingen i Sverige.
De svenska nazisterna bidade sin tid när samhället i övrigt uttryckte sin avsky över den tyska nazismens vedervärdiga brott mot mänskligheten. Men de ändrade aldrig uppfattning. Flera svenska nazister hävdar att förintelsen av sex miljoner judar aldrig ägde rum.
De svenska nazisterna är antidemokrater och menar fortfarande, likt Hitler, att ”den starka vita rasen” måste utkämpa ett ”raskrig” mot ”underlägsna raser”.
”Adeln intelligentare än arbetarklassen”
Nazister är nationalister. Svenska nazister vill ha en militärt stark svensk stat som kan värna landets gräns mot kommunister och vid behov erövra andra länder. De vill att landet ska ledas av en elit som till sin hjälp har rådgivare från den förmögna överklassen.
Flera nazistiska och högerextrema skribenter i Sverige har länge på fullt allvar pläderat för att adeln av genetiska skäl ska besätta alla ledande positioner i samhället eftersom de är intelligentare än människorna i medel- och arbetarklassen. Att adelskap i grunden handlar om förmögenhet tycks ha gått dem förbi.
Fram till borgarklassens maktövertagande och demokratins införande i Sverige på 1800-talet var det ”högfrälset” – adelsmännen - som styrde Sverige både som kungar och medlemmar i det rådgivande riksrådet. Adelsmän innehade också i stort sett alla ledande militära befattningar och hade förtur till höga ämbetsmannatjänster inom svenska staten. Detta på grund av att adeln hade råd att förse kungen med soldater till de många krigen.
Chefredaktören i tidningen Fria Ord, Clas af Ugglas, var särskilt kritisk mot det han kallade ”mångväldet”. Han menade att det var fel att landets framtid avgjordes i allmänna val av den röstberättigade vuxna befolkningen. Han var kort sagt motståndare till demokrati.
Det är med andra ord inte främst de ilskna och våldsbenägna skinnskallarna som gör Hitlerhälsning på torgen i Bromölla och Sjöbo som utgör problemet för svensk demokrati.
Problemen för den omtänksamma reforminriktade alliansfria välfärdsstaten sitter på höga befattningar inom svenska staten. Det har redan fått ödesdigra konsekvenser och kan i framtiden innebära stora politiska konvulsioner även i Sverige.