Den känsliga själens starka färger
Men också kraftfulla uttryck. Färger, kroppar, masker.
Det är originellt och djupt berörande.
Vi möter en uppmärksam intelligens, ett sätt att förundrad finnas i det hotfulla larmet.
Det är som om Linda Hedendahl i sin nya utställning "Bada Gråta Sova" på Västerås konsthall visar oss ett sår, en öppning till det oförställda och äkta.
Edvard Munch förekommer bland begreppen. Men också den lätte elegante Matisse i ett krumbuktande par mot blått. Kanske dansar de inför slutet. Målningen heter ”Titanic”.
Vi befinner oss ofta vid ett stup.
Bilderna är särpräglade, omisskänliga. Ett konstnärskap som omfattar både bilder och poesi visas i sin bredd och sitt djup.
Här finns konstens magi, exempelvis hos koncentrerade musikanter i svepande penseldrag.
Linda Hedendahls diktsamlingar har titlar som ”Fallfärds” och ”När jag luffade hemlös med mina ready mades”. Självständiga titlar. Kompromisslöst och ändå hudlöst. I samtidens ofta mekaniska poesi står hon fri och självständig. Hon har något att berätta. Det är motsatsen till förkonstling, det är betydelsefullt. Det är den känsliga själens starka färger. Ett försiktigt intensivt uppror.
Vi förs tillbaka till människans ursprung i de många groteska maskerna. Danser kring lägereldar. Mörker och andeväsen. Besvärjelser inför det ofattbara. Och just detta ursprungliga är det okränkbara hos människan. Det vi inte kan förlora. Den sista bastionen. Linda Hedendahls konst försvarar den.
Sensibiltet är svår i en makt- och pengavärld. Höga röster, våld, oviljan att förstå. Man kan gå under av sånt. Men man kan också göra konst av utsattheten. Man kan vara ensam i sitt motstånd. Berätta det som har betydelse. Vara omsorgsfull och långsam men aldrig lämna den inre kompassens väg.
Det gör Linda Hedendahl i sin starka och djupt berörande utställning på Västerås konsthall. Se den.
LARS RENVALL