utsikterinsikter.blogg.se

Med mycket hög sannolikhet kommer vi aldrig att få veta vem som mördade Olof Palme. Det har gått för lång tid. Efter 34 år kan inga vittnen längre lämna trovärdiga uppgifter.

Nationellt Forensiskt Center (NFC) kan inte fastställa vilket vapen som användes och mördaren själv är antingen avliden eller fullständigt ointresserad av att avslöja sig för polisen.

Men om det nu var Stig Engström som mördade Palme så måste man försöka att i detalj beskriva hur det i så fall gick till.

Om vi för ett ögonblick struntar i ”Skandiamannens” egen lätt förvirrade och osannolika historia och betraktar den som osann från början till slut så kanske ett hypotetiskt mordscenario kan ha sett ut ungefär så här:

-Stig Engström ägde en Magnumrevolver. Den hade han på något okänt sätt kommit över utan att någon annan än han själv kände till revolverns existens.

-Stig Engström kan ha förvarat revolvern på sitt låsta kontor (dit ingen annan hade tillträde)  i Skandiahuset under veckorna och tagit den med sig hem när arbetsveckan var slut på fredagarna.

-Magnumrevolvern måste ha varit laddad med skarp ammunition när han gick ut på Sveavägen på mordkvällen.

Vi vill påminna om att vi nu endast talar om ett hypotetiskt scenario som vi på intet sätt påstår är sant.

Vidare:

Stig Engström hävdade att han satt på sitt arbetsrum i Skandiahuset hela kvällen för att färdigställa ett brådskande material. Dagen därpå skulle han åka på fjällsemester med sin hustru.

Utifrån sett framstår det som osannolikt att någon sitter kvar på jobbet till efter klockan 23 en fredagkväll oavsett hur viktigt uppdraget var.

Det handlade trots allt inte om något livsavgörande utan endast om ett reklammaterial som säkert, om Engström talat med sin chef, kunde ha fått vänta till efter fjällsemestern.

Var Stig Engström verkligen sanningsenlig här eller hittade han på historien om det viktiga uppdraget för att helt enkelt få vara ensam några timmar?

Väktarna i Skandiahuset berättade efter mordet att Stig Engström hade för vana att ”dricka middag” på kvällarna. Kanske var det alkoholen som lockade honom att dröja sig kvar på arbetsplatsen?

Lämnade Skandia via olarmad bakdörr?

Vi vet från förhören med väktarna i Skandiahuset att Stig Engström gick in genom huvudentrén vid 20-tiden efter att, enligt sin egen historia, ha varit ute på stan och ätit middag.

Var han åt middag eller om han överhuvudtaget åt middag är det ingen som vet och det lär vi heller aldrig få veta. Själv berättade inte Stig Engström för polisen att han lämnade Skandia under kvällen.

Inpasseringen vid 20-tiden går inte att komma runt med mindre än att även väktarna talade osanning men det finns ingen anledning att tro det.

Väktaren Anna-Lisa Gahn berättade att Stig Engström återkom till Skandia samtidigt som hon började sitt skift. Klockan 20.10. Det låter som ett bra stöd för minnet.

Däremot kan Stig Engströms historia om att han befann sig på sitt arbetsrum hela kvällen vara osann från början till slut.

Det fanns bakdörrar till Skandiahuset som ledde ut till Luntmakargatan direkt öster om Sveavägen, berättade väktaren Anna-Lisa Gahn för polisen.

En av dessa dörrar fanns i porten till garaget och genom den olarmade dörren kunde man gå ut utan att använda nyckel.

Dock behövde man nyckel för att komma in genom den dörren.

Det gick naturligtvis även att ställa dörren i olåst läge genom att lägga något föremål mellan dörren och porten.

En annan dörr inne i Skandiabyggnaden var larmad och i Skandias system för in- och utpassering registrerades att den dörren stod öppen klockan 22.20-23.20 på mordkvällen.

Väktaren Anna-Lisa Gahn säger att hon själv stängde den larmade dörren cirka klockan 23.22. Hon var påtagligt irriterad över att väktarna missat den larmande dörren.

Stig Engström kan alltså ha gått och kommit genom den olarmade dörren utan att någon märkte det och även använt den larmade dörren klockan 22.20-23.20.

Paret Palme befann sig inne på biografen Grand fram till klockan 23.10. Tiden dessförinnan framstår inte som meningsfull för någon som ville övervaka dem.

Några vittnen noterade en ensam medelålders man med stålbågade glasögon klädd i rock och keps som stod utanför biografen Grand cirka klockan 22.50-23.15. Ett annat vittne utanför Grand beskrev mannen som töntig och bonnig och klädd i blå skidkläder från 1960-talet.

Ett utpekande utan värde

Anneli Korhonen, ett av dessa Grandvittnen, har nu efter 34 år berättat i medierna att hon tror att det var Stig Engström hon såg den kvällen. Det låter inte riktigt trovärdigt på grund av att Skandiamannen i många år efter mordet förekommit med namn och bild i medierna. Varför har hon inte tidigare sagt att det var Engström hon såg?

Ett utpekande av en misstänkt gärningsman 34 år efter ett mord saknar värde eftersom vilken försvarsadvokat som helst enkelt i en rättegång kan hänvisa till etablerad forskning inom vittnespsykologi.

Redan tre år efter mordet var det precis det som skedde. Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson tre år efter mordet bedömdes sakna värde av flera skäl, bland annat för att det enligt vittnespsykologisk expertis är omöjligt att vara så tvärsäker efter så lång tid.

Men trots det kan det ha varit Stig Engström som befann sig utanför Grand vid 23-tiden på mordkvällen.

I så fall var hans historia om att han hela kvällen befunnit sig på sin arbetsplats en lögn.

Stig Engström var 52 år vid tillfället, bar stålbågade glasögon och var klädd i rock och keps. Det har i medierna länge funnits spekulationer om att ”Grandmannen” var identisk med Stig Engström men som vanligt saknas bevis för att det förhöll sig på det sättet.

Denne fortfarande okände man vid Grand stirrade in i biografens foajé med en, enligt två vittnen, mycket obehaglig ångestfylld blick.

Ett av vittnena, Margareta Storhök, såg mannen på endast några meters håll i 2-3 minuter. Hon satt ensam i biografens foajé och väntade på sin kompis Anneli Korhonen som besökte toaletten.

Om det var någon som verkligen kunde studera den okände mannen i detalj så var det Margareta Storhök. Hon har såvitt känt inte någonsin under dessa 34 år pekat ut Stig Engström.

Tre dagar efter mordet beskriver hon mannens signalement:

En man med nordeuropeiskt utseende, cirka 175 cm lång, blå ögon, hårfärgen var inte mörk. Han var iklädd en längre ljusblå jacka och stora ljusbågade eller stålbågade glasögon och en ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar.

I nästa förhör ungefär 1,5 månad efter mordet förändrar/utvecklar hon uppgifterna om mannen något. Hon säger att glasögonen var fyrkantiga och att den längre jackan var mörkblå. Mannen bar en sportjacka med diskret knäppning eller en rock.

Hon säger att mannen hade rektangulärt ansikte med markerad haka.

Hon säger att hon är osäker på om mannen verkligen bar en huvudbonad när hon såg honom eller om hon placerat dit den i efterhand.

Mannens längd beskrev hon nu som 175-180 cm och åldern till cirka 45 år.

”Grandmannen” stod enligt Storhök stilla vid en pelare utanför biografen och stirrade in i den tomma biograffoajén till synes avskuren från omvärlden. Mannens blick var intensiv, ångestfylld och obehaglig.

Margareta Storhök hade sett en annan film samma kväll och den filmen slutade klockan 23.07, det vill säga tre minuter innan paret Palmes film slutade. Sluttiden kontrollerades med biografen.

Om vi jämför mannens signalement med Stig Engströms signalement i de båda första förhören uppstår lite frågor. Det är meningsfullt att göra jämförelsen eftersom Margareta Storhök studerade den okände mannen på nära håll i flera minuter.

Engström uppgav i det första förhöret dagen efter mordet endast att han varit iklädd mörk rock och keps.

I nästa förhör en vecka efter mordet beskrev han sin klädsel närmare. Ytterplagget var en svart vinterrock som gick nedanför knäna och han bar en mörkgrå melerad keps med öronlappar. Byxorna var mellangrå. Han bar en en mörkbrun handledsväska. Stålbågade glasögon med stålkant upptill och endast glas nedtill. Cendréfärgat hår. Han var 182 cm lång.

Jämförelse signalement                                             

Storhök: Ljusblå/mörkblå sportjacka/ möjligen rock.    

Engström: Svart vinterrock.

Storhök: Mörkblå byxor.

Engström: Mellangrå byxor.

Storhök: Ljusbrun mössa med uppfällda öronlappar.

Engström: Mörkgrå melerad keps med öronlappar.

Storhök: Såg ingen väska.

Engström: Mörkbrun handledsväska.

Storhök: Stålbågade glasögon med fyrkantiga glas.

Engström: Stålbågade glasögon med rundat glas.

Storhök: 175-180 cm lång.

Engström: 182 cm lång.

Storhök: Cirka 45 år.

Engström: 52 år.

Storhök: Rektangulärt ansikte med markerad haka.

Engström: Runt ansikte utan markerad haka.

Storhök: Ej mörkt hår.

Engström: Cendréfärgat hår.

Om vi tolkar Storhöks uppgifter i mer generella termer och så länge lämnar detaljerna därhän så uppvisar mannen hon såg vissa likheter med Stig Engström.

Om vi studerar detaljerna så var det nog inte Stig Engström hon såg.

Färgen på jackan/rocken är fel, färgen på byxorna är fel, väskan är fel, ansiktsformen är fel, glasögonens form är fel. Åldern och längden är egentligen också fel men där kan vi acceptera en viss osäkerhet.

Inte heller den obehagliga ångestfyllda blicken stämmer riktigt med Stig Engströms blick. Här finns dock också en viss osäkerhet. På vissa bilder kan Engströms blick beskrivas som ”ofarlig/vänlig” och på andra bilder ”sträng/fokuserad”.

Sammantaget kan man inte fastslå att det verkligen var Stig Engström som vittnet Margareta Storhök såg. Det finns lite för många olikheter i signalementet.

Lars-Eric Eriksson, ett annat vittne vid Grand på mordkvällen, ger en helt annan version av den ”Grandman” han såg trots att iakttagelsen gjordes samtidigt som Margareta Storhök såg den okände mannen som stirrade in i biografen.

Iakttagelsen gjordes under tidsperioden klockan 22.50-23.15.

Lars-Eric Eriksson säger att mannen han såg var 35-40 år och kraftigt byggd. Mannen hade inte glasögon. Ansiktet var ”hårt och rått”. Mannen bar ingen väska. Mannen hade en midjelång vindtygsjacka på sig. På huvudet hade mannen en gulaktig huvudbonad.

Det tycks med andra ord ha funnits flera obehagliga Grandmän vid biografen strax innan paret Palme gick ut ur foajén. Åtminstone den sistnämnde uppvisar inga likheter med Stig Engström.

Vad ska vi nu tro om allt detta?

Om Stig Engström, genom att använda den olåsta bakdörren som han då ”ställt upp”, återvände till Grand vid 21-tiden och vid den tidpunkten upptäckte paret Palme infinner sig frågan varför han gjorde det?

Han hade varit ute och ätit middag och återkommit till arbetsplatsen cirka klockan 20.10. Är det rimligt att tänka sig att han cirka 50 minuter senare återigen beger sig ut och då söker sig till biografen Grand?

Frågan kan aldrig få något svar. Han kan trots allt inte ur djupet av någon märklig ingivelse ha anat att paret Palme just den här kvällen skulle besöka biografen Grand.

Om vi ändå hypotetiskt tänker oss att Stig Engström av okänd anledning faktiskt gick till Grand vid 21-tiden så såg han då paret Palme.

När paret Palme gick in på Grand för att se filmen återvände kanske Engström till sin arbetsplats, fortfarande genom den olarmade bakdörren, och arbetade eller gjorde något annat som vi inte har kännedom om.

Eftersom han, enligt detta scenario, sett paret Palme vid Grand så använder han återigen bakdörren cirka klockan 22.50 och går då tillbaka till Grand.

Han hade tagit reda på när föreställningen ”Bröderna Mozart” slutade och ville nu i god tid övervaka Grand så att han inte missade paret Palme när de lämnade biografen.

Om Stig Engström var Grandmannen så såg han paret Palme lämna biografen någon minut efter klockan 23.10.

Istället för att omedelbart gå iväg från Grand så stannade paret Palme utanför en bokhandel ett stycke söder om Grand i några minuter och samtalade där med sin son och dennes flickvän.

Det har i efterhand beräknats att paret Palme inledde sin promenad söderut cirka klockan 23.16 eller någon halvminut senare. Promenadtiden från Grand till Dekorima är ungefär 4,5-5 minuter i normal promenadtakt.

För att veta exakt på vilket sätt paret Palme skulle ta sig hem behövde Stig Engström övervaka dem noga fram till cirka klockan 23.16. I så fall såg han att paret Palme promenerade söderut från biografen.

Det kan således ha varit Stig Engström som Mårten Palme såg då han och föräldrarna skilts åt. Den mannen stod nära familjen Palme och kan till och med ha uppfattat deras samtal.

Men nu uppstår ett betydande tidsproblem. För att se inledningen av promenaden cirka klockan 23.16 måste Engström alltså befinna sig nära Grand vid den tidpunkten.

Ett mer realistiskt mordscenario är, menar vi, att gärningsmannen helt enkelt förföljde paret Palme från Grand till mordplatsen.

Men i Stig Engströms fall är det inte möjligt. Han befann sig bevisligen på sin arbetsplats cirka 3-4 minuter efter det att paret Palme inlett sin promenad söderut.

Han var tvungen att återvända till Skandia för att kunna spela upp en scen för de tjänstgörande väktarna som visade att han arbetat hela kvällen och nu var på väg hem.

Stig Engström stämplade ut någon gång klockan 23.19-23.20. Stämpelklockan fanns inne i byggnaden. Därefter gick han fram till entrén.

Vi bortser från alternativet att Engström även var tvungen att gå/springa upp till sitt kontor och hämta revolvern. Om även det skedde håller inte tidsschemat.

Sprang från Grand till Skandias bakdörr?

Väktaren (Henry Olofsson) uppgav i polisförhör att han samtalade med Stig Engström ”i ett par minuter” om dennes arbete, om den planerade fjällsemestern och andra saker. Även om samtalet kanske inte var så långt som två minuter så bör samtalet ändå ha pågått i minst 1 minut.

För att hinna genomföra sin plan måste Stig Engström ha sprungit från Grand till Skandiahusets baksida, rusat in genom den olåsta bakdörren och därefter skyndsamt ha förflyttat sig fram till stämpelklockan och väktaren.

Vi talar om ett tidsfönster på kanske 2-2,5 minuter från Grand till Skandias bakdörr. I rask språngmarsch är tidsåtgången på den sträckan i verkligheten cirka 3,5 minut.

Men om Engström trots allt hann genomföra denna manöver infinner sig nu nästa problem i skeendet:

Paret Palme bytte trottoar och passerade Skandiahusets entré cirka klockan 23.20.30. Det kan Stig Engström omöjligt ha känt till. Då befann han sig inne i Skandiahuset.

Lösningen på problemet i detta hypotetiska scenario blir att Stig Engström av en slump kliver ut ur Skandiahuset exakt när paret Palme går förbi Skandias entré. Utstämplingen kan ha skett exakt 23.19 och samtalet med väktaren kan ha pågått i lite drygt 1 minut.

Engström ser alltså paret Palme och bestämmer sig av okänd anledning för att följa efter Palme i riktning Tunnelgatan.

I det här läget har han sin skarpladdade Magnumrevolver med sig. Kanske hade han haft den med sig redan vid Grand? Han kan inte ha hunnit hämta den på sitt kontor.

Hade han kanske tänkt sig att skjuta Palme redan vid Grand men ångrat sig?

Vittnet Inge Morelius som i nyktert tillstånd satt i sin bil med full överblick över mordplatsen uppgav att gärningsmannen stod och väntade på paret Palme.

I det här läget är tidsfönstret extremt litet. Att gå från Skandias entré till Dekorima tar nämligen endast drygt en halv minut.

Det är med intill visshet gränsande sannolikhet så att Stig Engström inte stod och väntade vid Dekorima utan att han gick ikapp paret Palme och kom till Dekorima samtidigt med dem.

I så fall tvingas vi utgå ifrån att vittnet Inge Morelius uppfattade situationen fullständigt fel.

På en punkt måste han ha missuppfattat vad han såg. Eftersom paret Palme korsade Sveavägen först cirka 1,5 minut före mordet fanns ingen anledning för gärningsmannen att vänta vid Dekorima längre tid än så.

Det hade varit direkt obegåvat att stå där och chansa på att paret Palme skulle komma den vägen. Så gör ingen tänkande människa.

Men hade Inge Morelius så fel att gärningsmannen överhuvudtaget inte väntade vid Dekorima?

Det låter inte sannolikt.

Om Stig Engström förföljde paret Palme så kan han vid Dekorima ha sagt något kortfattat eller gjort någon gest för att få Palme att reagera.

Olof Palme reagerar inte utan går bara vidare som om Stig Engström inte existerade. Sinnet rinner till. Den avskydde Palme behandlar Engström som luft.

Engström blir upprörd. Utan närmare eftertanke sliter han fram sin revolver och avlossar två skott i snabb följd.

Om man riktar en Magnumrevolver mot ryggen på en annan människa från 10-30 centimeters avstånd vet man redan på förhand att skottet kommer att orsaka mycket stor skada och att skottet även kan vara direkt dödande.

Det hypotetiska scenario vi här skisserat påminner om det scenario som målats upp av förundersökningsledaren Krister Petersson. Ett tillfällighetsmord. En olycklig slump. En impulshandling i hastigt vredesmod.

Men även om mordet i ett teoretiskt scenario skulle ha kunnat gått till på detta sätt finns flera problem med teorin om Stig Engström som Palmes mördare. Uppgifter som måste ges en trovärdig förklaring.

Ett fabulerande mordplatsvittne

Det finns till att börja med ett händelseförlopp i Skandias reception före mordet som gör det omöjligt att han skulle ha hunnit mörda Olof Palme. Följande händer:

1) Väktaren Henry Olofsson kommer till arbetet klockan 23 och börjar arbeta i receptionen klockan 23.15.

2) I receptionen finns redan Anette Kohut, den väktare som arbetat tidigare under kvällen. 

3) Henry Olofsson och Anette Kohut samtalade med varandra en stund (23.15-23.18?).

4) Anette Kohut går iväg för att byta från väktaruniformen till civila kläder (2-3 minuter?).

5) Anette Kohut kommer tillbaka till receptionen och fortsätter prata med Henry Olofsson. Mitt i detta andra samtal väktarna emellan kommer Stig Engström till receptionen.

6) Väktarna och Stig Engström samtalar "ganska mycket" innan Engström lämnar Skandia.

Att Stig Engström ska ha lämnat Skandia redan klockan 23.19 är således omöjligt. Han kan tidigast ha lämnat byggnaden cirka 23.21 och troligen ännu senare.

Palmemordet skedde klockan 23.21.30. Stig Engström var då troligen kvar på Skandia eller så hade han precis inlett sin promenad söderut.

Anledningen till att Stig Engström berättade för polisen att han stämplat ut klockan 23.19 och gått direkt ut på trottoaren utan att prata med någon kan alltså vara den omvända än vad man tror.

Anledningen kan ha varit att han ville beskriva sig som ett vittne som "kom först till mordplatsen". Det var därför han dagen efter mordet var så noga med att kontrollera sin utstämplingstid.

I efterhand insåg han att hans historia blev konstig eftersom hans första uppgifter ledde till slutsatsen att han var på mordplatsen före paret Palme. Därför ändrade han senare uppgifterna för att till sist landa på klockan 23.21 för utpassering. Då kan han omöjligt ha varit Palmes mördare.

Engström berättade för Skandiaväktarna då han återvände till Skandia ungefär 20 minuter efter mordet att han sett Palme liggande på rygg med blodet rinnande ur munnen, att det var människor kring kroppen, att polisen uppträdde bryskt mot Lisbeth Palme och andra saker som starkt talar för att Stig Engström faktiskt bara var ett mordplatsvittne.

Att Palme låg på rygg visste endast de mordplatsvittnen som befann sig på mordplatsen en stund (cirka 1 minut) efter mordet. Olof Palme låg framstupa och vändes på rygg av vittnen som försökte rädda hans liv.

Det finns vittnesuppgifter från mordplatsen som antyder att Stig Engström befann sig där  efter mordet. Vittnet Jan Andersson berättade i tingsrättsförhöret att han talat med en äldre man (50-60 år) man klädd i keps på mordplatsen. En äldre karl, bastant.

Den som sett bilder på Stig Engström har inga svårigheter att signalementsmässigt koppla honom just till den man som Jan Andersson talade om.

Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson talar också starkt för att Stig Engström inte var Palmes mördare. Även om hon inte såg Christer Pettersson så måste hon åtminstone ha sett en man som liknade Christer Pettersson.

Det finns inga likheter mellan Stig Engström och Christer Pettersson.

Mordplatsvittnet Inge Morelius berättade att mördaren inte alls sprang på samma sätt som Stig Engström.

Mordplatsvittnet Leif Ljungqvist berättade att Engström anlände till mordplatsen ett par minuter efter mordet.

Andra mordplatsvittnen beskrev mördaren som påtagligt bredaxlad och med smala höfter, en man med ”snygg kropp” som ett kvinnligt vittne uttryckte saken.

En beskrivning som inte på något sätt påminner om Stig Engströms utseende.

Det finns även stora avvikelser när det gäller gärningsmannens klädsel.

Vittnet Leif Ljungqvist som såg gärningsmannen på nära håll beskrev en mörkblå täckjacka av äldre modell.

Vittnet Anders Björkman som stod endast några meter bakom gärningsmannen beskrev – och ritade av – en mörk stickad mössa med uppvikt kant. Även Inge Morelius uppfattade att gärningsmannen bar en mörk stickad mössa med uppvikt kant. En sådan som skådespelaren Jack Nicholson hade på sig i filmen ”Gökboet”.

Inget mordplatsvittne i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen uppgav att gärningsmannen bar glasögon eller att han bar på en liten handledsväska.

Vittnenas beskrivning av gärningsmannens ålder landar vid en samlad bedömning snarare på cirka 40 år än över 50 år. Det är svårt att avgöra människors ålder på några sekunder men det samlade intrycket från ett 20-tal vittnen är att det inte är möjligt att dra slutsatsen att gärningsmannen var över 50 år gammal.

Några vittnen talar om cirka 35 år. En yngre person som sprang smidigt.

Till sist bör man konstatera att det inte låter sannolikt att inget av mordplatsvittnena reagerade när Stig Engström direkt efter mordet framträdde på bild i medierna. Han var klädd på samma sätt som på mordkvällen, han visade sitt ansikte tydligt och han sprang in på Tunnelgatan.

Men inget mordplatsvittne kände igen honom. Det gjorde heller inte något vittne i tingsrättsförhandlingarna där Stig Engström förhördes en lång stund. Nog borde åtminstone något av mordplatsvittnena ha reagerat när de såg mannen som den nuvarande förundersökningsledaren misstänker var Palmes mördare.

Inte heller vittnet Yvonne Nieminen som mötte en springande man på David Bagares gata ett par minuter efter mordet kände igen Stig Engström. Det borde hon ha gjort.

Mannen med den försvunna Magnumrevolvern

Förundersökningsledaren Krister Petersson säger inte heller att Stig Engström var Palmes mördare. Petersson betraktar Engström som en misstänkt man som borde ha utretts mer grundligt för 34 år sedan.

Men det finns en helt annan och lika sannolik teori om ”Skandiamannen” och den är att han blev rädd och ställde sig en god bit norr om mordplatsen och betraktade skeendet därifrån.

Det var därför ”ingen såg honom på mordplatsen” som Krister Petersson uttrycker saken. Det är i sig inte konstigt att ingen såg Engström. Det fanns en mängd vittnen kring Palmes kropp som ”ingen såg”.

Varför ska människor vid en mordplats registrera andra vittnen? Vittnena såg hela eller delar av mordförloppet och koncentrerade sig därefter på offret, polisen, ambulansen och det centrala skeendet överhuvudtaget. Vilka som stod på platsen i övrigt var naturligtvis inte intressant för någon.

Det kan vara så att den normalt försiktige Stig Engström såg sin chans att äntligen få en stund i rampljuset och därför kontaktade polisen och medierna direkt efter mordet. Han började sin vana trogen fabulera.

Och när Stig Engström skulle förklara något blev det aldrig stringent. Det blev tilltrasslat och svårförståeligt. Det var därför han inte fungerade som kommunpolitiker i Täby. Ingen förstod riktigt vad han menade. Därför kan polisen ha fattat misstankar mot honom.

Stig Engströms roll på mordplatsen utreddes av Palmeutredarna redan på våren och försommaren 1986. De fann ingen anledning att gå vidare med fallet.

Kanske är det så enkelt att ”Skandiamannen” 20 år efter sin död bara är en bekväm lösning, ett sätt att en gång för alla försöka få slut på diskussioner och spekulationer om vem som mördade Palme?

Slutsatsen är inte alls underlig. Redan försöket att binda Christer Pettersson till brottet andades desperation i en hopplöst misskött mordutredning. Inte heller den gången fanns minsta bevis.

Spekulationen om Stig Engström har fått motsatt effekt. Med större kraft än någonsin arbetar hundratals privatspanare just nu vidare övertygade om att fel man pekats ut. Teorin om Engström har förkastats inte endast av privatspanarna utan av en samlad expertis med kriminologprofessorn Leif GW Persson i spetsen.

Att nu 34 år efter mordet utan minsta bevis trassla ihop ett inte särskilt trovärdigt scenario om Stig Engström som Palmemördare framstår som desperat.

På ett generellt plan är Engström misstänkt men när man tar sig ner på detaljnivå blir antagandet orimligt.

Man kan i en rättsstat inte peka ut någon som misstänkt mördare ”på generell nivå”. Så går det till i totalitära stater där oskyldiga människor av regimen utan minsta bevis bara anses vara förbrytare.

I en rättsstat behövs bevis eller i alla fall en trovärdig indiciekedja. I fallet Stig Engström saknas båda dessa fundament.

Det har från juristhåll nu kommit krav på att den avlidne Stig Engström har rätt till ett försvar. Han beskrivs i medierna och av åklagaren som starkt misstänkt för ett statsministermord utan möjlighet att själv försvara sig.

Ingen förtjänar ett sådant eftermäle när bevisen för hans skuld saknas. En mild beskrivning av händelseutvecklingen är att det handlar om förtal av avliden. En mer sanningsenlig beskrivning är att vi just nu bevittnar en rättsskandal.

Om det utan bevis ska lyftas fram misstänkta Palmemördare så finns en minst lika trovärdig spekulation.

Det handlar om en vid tiden för mordet ensamstående 34-årig man bosatt i Stockholms innerstad som enligt polisen var ”förbluffande lik gärningsmannen”.

Den misstänkte mannen ägde bevisligen en Magnumrevolver och han undvek bevisligen att lämna in revolvern för provskjutning trots flera påstötningar från polisen. Mannen var bevisligen medlem i en skytteklubb och beskrevs av vännerna som en god skytt. När polisen till sist efter åtta år fick kontakt med mannen påstod han att han ”mot kontant betalning sålt revolvern till en okänd ung man i Kungsträdgården”. Den förklaringen accepterade inte polisen. Mannens alibi för mordtiden var att han hade influensa och låg och sov i bostaden. Men enligt Granskningskommissionens rapport (1999) visar annan utredning att alibit inte håller.

Mannen avskydde Olof Palme. Han var utblottad efter misslyckade aktieaffärer och hade troligen ingen positiv uppfattning om det svenska samhället. En tragisk ensling som bar på ett hat mot både samhället och Palme. Och han ägde en Magnumrevolver som spårlöst försvann när polisen ville provskjuta vapnet.

Mannen visade sig dessutom ha detaljkunskaper utöver det vanliga om Palmeutredningens olika skeden. Den missnöjde och sedermera deprimerade mannen sköt sig när polisen knackade på hans dörr.

Ett faktum som inte kan viftas bort.

Att Stig Engström befann sig på mordplatsen anses av åklagaren vara en viktig faktor.

Man kan invända att det på mordplatsen även fanns en annan man – gärningsmannen.

Den mannen kan mycket väl ha varit mannen som vägrade lämna in sin Magnumrevolver för provskjutning. Var det han som stod vid Grand vid 23-tiden?

Han var trots allt ”förbluffande lik gärningsmannen”, bodde i Stockholms innerstad, avskydde Palme, ägde en Magnumrevolver, saknade alibi för mordtiden och var en god skytt.