Tino och "The Chicago Boys"
Det är därför lite förvånande att den 37-årige Iranfödde kurdiske nationalekonomen Tino Sanandaji (bilden)så envist och intensivt kritiserar den svenska invandringspolitiken i sociala medier, med udden riktad mot socialdemokratin.
Det är han i sin fulla rätt att göra naturligtvis, men i rollen som nationalekonom får man ändå beskriva honom som atypisk.
Bland de invandringsfientliga Sverigedemokraterna har han blivit hjälte och hans nya bok, utgiven på eget förlag och finansierad av allmänheten genom en insamling, köps så det står härliga till. Särskilt av rasister och högerextremister får man förmoda.
Själv har Tino Sanandaji överfallits av rasistiska skinnskallar och på Twitter har han kallat SD-anhängarna ”ett gäng skånskt trash med låg IQ”.
Det är således något som inte riktigt stämmer. Föremålet för rasisternas beundran vill inte riktigt motta hyllningarna.
Det beror på att tillvaron - som vanligt – inte är svart eller vit.
För att förstå vem Tino Sanandaji är behöver vi studera vår moderna historia och gå så långt tillbaka som till 1890-talets USA.
Då grundade nämligen världens rikaste man, oljemiljardären John D Rockefeller, den privata högskolan ”University of Chicago”.
Ekonomilinjen vid detta lärosäte är världsberömd för att stå för en mycket tydlig marknadsliberal linje och har bland annat fostrat den på 1970-talet i vänsterkretsar avskydde nationalekonomen Milton Friedman.
Friedman blev hjälte hos den amerikanska högern just för att han motsatte sig all statlig inblandning i samhällsekonomin. Han menade att ”marknadskrafterna skulle få regera fritt eftersom marknaden är självreglerande”.
Det var lite som Darwins naturliga urval, den som bäst anpassar sig till förutsättningarna vinner. De andra slås ut.
Kanske en rimlig ordning i naturen, men naturligtvis katastrofalt cynisk bland människorna.
Den konservativa och starkt antikommunistiska Reaganadministrationen i USA på 1980-talet fick sitt partiprogram levererat av den konservativa tankesmedjan New Heritage Foundation, föregångaren till svenska Timbro, och genomförde till punkt och pricka den ekonomiska politik som Milton Friedman förespråkade.
Med utgångspunkt i nationalekonomen Frank H Knights idéer bildades vid ”University of Chicago” den så kallade ”Chicagoskolan” med nationalekonomer som Milton Friedman, James M Buchanan och George Stiegler.
Hur fungerade då ”Chicagoskolans” teorier i praktiken?
Det fick vi tillfälle att studera i Chile som efter en CIA-regisserad och mycket blodig statskupp 1973 fick en militärjunta under ledning av den grymme generalen och massmördaren Augusto Pinochet.
För att ”få ordning” på Chiles ekonomi kallade Pinochet in en grupp nationalekonomer från ”University of Chicago”, de så kallade ”Chicago Boys”.
All statlig reglering av samhällsekonomin ansågs förkastlig. Den socialistiske premiärministern Salvador Allendes ekonomiska politik kastades raskt i papperskorgen och ersattes av de fria marknadskrafternas häftiga spel.
Två tydliga resultat kunde snart avläsas:
§ Chile drabbades av massarbetslöhet med upp till 20 procent arbetslösa i den arbetsföra befolkningen.
§ De rikaste 10 procenten av medborgarna i Chile ökade sina förmögenheter med 83 procentenheter.
Milton Friedman var mycket nöjd och kallade omstöpningen av den chilenska ekonomin för ”Miraklet i Chile”, ett epitet som landets fattiga kanske inte skulle använda om den borgerliga revolutionen då kapitalägarna blev rikare genom att friställa folk från fabrikerna.
De rika kapitalägarna i Chile, USA, Storbritannien, Sverige och andra länder kunde på 1980-talet, med stöd i Milton Friedmans idéer, kasta sig över ”fondsocialism” och ”statlig byråkrati” i syfte att frigöra ytterligare kapital till de egna bolagen.
I Sverige uppstod den SAF-styrda tankesmedjan Timbro, 4:e oktoberrörelsen, föreningen Friheten i Sverige, den högerextrema stiftelsen Contra och andra företeelser i en aldrig tidigare skådad borgerlig offensiv. På många håll suddades gränsen ut mellan traditionell högerpolitik och fascistiska, nazistiska och högerextrema gruppers mer radikala politiska linjer.
Storfinansens portalfigur Marcus "Dodde" Wallenberg Jr, Asea- och SAF-direktören Curt Nicolin, Timbro-chefen Sture Eskilsson, Industriförbundets VD Axel Iveroth och den unge moderatpolitikern Carl Bildt var några av härförarna när Sverige och svenskarna uppmanades att skyndsamt byta perspektiv från socialism till marknadsliberalism, dvs hjälpa kapitalägarna att bli ännu rikare.
”Den nya tiden” (som starkt påminde om den gamla ojämlika tiden på 1800-talet) krävde att man satsade på sig själv, köpte aktier, krävde sänkt skatt och helst startade eget företag.
Allt för att inte belasta kapitalägarna med högre skatter.
Den franske nationalekonomen Thomas Piketty har i sin 600-sidiga genomgång av kapitalägarnas manövrerande från slutet av 1800-talet fram till våra dagar med konkreta siffror kunnat visa hur kapitalet i västvärlden återställde sina förmögenheter till samma nivå som den som rådde vid slutet av 1800-talet.
De båda krigen och efterkrigstidens sociala reformer hade kostat mycket pengar. Nu ville kapitalägarna åter bli lika rika som de varit förut.
I vägen stod socialister, kommunister, fackföreningar och intellektuella som genomskådade kapitalägarnas avsikter.
Ur denna högeroffensiv i Sverige växte det så kallade ”Palmehatet” fram, det som ledde fram till att Olof Palme mördades i februari 1986.
Lindbeck satt även med i Nobelpriskommittén som utsågs ekonomipristagare. Under hans tid fick ”Chicagoskolans” företrädare Milton Friedman, James M Buchanan och George Stiegler Nobelpris. Förmodligen ingen slump.
Mot bakgrund av ovanstående korta historik över nationalekonomins utveckling på 1900-talet kan vi nu placera Tino Sanandaji i rätt kontext. Han är helt enkelt en konservativ och marknadsliberal nationalekonom som hyllar den fria marknadens förmåga att självständigt reglera samhällsutvecklingen.
- Min familj var iransk USA-utbildad överklass. Jag växte upp i en upplyst och ateistisk miljö i Iran och vi hade tillgång till de västerländska upplysningsidealen. Vi flyttade till Sverige delvis för att min far jobbade med ett svenskt pappersföretag och för att han inte gillade det rituella förtrycket i Iran, islamismen. Det var inte på grund av ekonomiska skäl. Det främsta skälet till att iranier flyttar är att man vill ha yttrandefrihet och vill slippa ta på sig slöja och höra propaganda konstant. I vårt fall skedde en ekonomisk nedgradering, min ekonomiska standard sjönk, berättade Tino Sanandaji i en öppenhjärtig intervju i tidningen Expressen.
Han är numera anställd vid det Wallenberg-finansierade Institutet för ekonomisk-historisk och företagshistorisk forskning.
Om hans USA-studier i grunden möjliggjordes av den hänsynslöse oljemiljardären John D Rockefeller så existerar hans nuvarande anställning tack vare den stenrika svenska finans- och industrifamiljen Wallenberg.
Det gäller att skaffa sig rätt vänner, gärna vänner med gott om pengar.
Institutet för ekonomisk-historisk och företagshistorisk forskning bildades redan 1929 under ett annat namn.
Det reorganiserades 1976 och döptes om till Institutet för ekonomisk-historisk forskning (EHF). Finansieringen av institutets verksamhet säkrades genom inrättandet av Jacob Wallenbergs minnesfond 1981.
Det var Jacob Wallenberg som i mars 1946 tvingades avgå från sin ledande position inom Wallenbergsfären eftersom han haft huvudansvaret för den så kallade ”Boschaffären” då familjen Wallenberg hjälpte Nazityskland att rädda Bosch-koncernen, viktig för krigsinsatsen, genom att inrätta ett antal bulvanbolag.
USA framförde stark kritik mot affärsupplägget och blockerade en tid Wallenbergfamiljens tillgångar i USA.
Jacob Wallenberg satsade på fel häst i världspolitiken och fick betala priset.
När Tino Sanandajis nya bok ”Massutmaning”, som är en kritisk genomgång av svensk invandringspolitik, kritiserades av två etablerade nationalekonomer för att vara oseriös och ovetenskaplig fick Sanandaji stöd från ett väntat håll – Assar Lindbeck, den från socialdemokratin avhoppade nationalekonomen som bidragit till att lansera ”Chicagoskolans” marknadsliberalism i Sverige.
Syftet med invandringskritiken kommer härmed i ny belysning.
Det handlar inte alls om rasism. SD-folket kan raskt byta idol.
Det handlar om att förhindra att kostnaderna för flyktingmottagandet blir så höga att regeringen börjar beskatta de rikaste kapitalägarnas tillgångar.
För att få stopp på kostnadsökningen skickar familjen Wallenberg helt enkelt fram en marknadsliberal nationalekonom från Iran som utbildat sig vid marknadsliberalismens heligaste tempel - University of Chicago.
En invandrare som själv kritiserar den svenska invandringspolitiken. Kan det bli bättre?
Det gäller att göra nytta för de rika och mäktiga i det nya landet.
Så säkrar man en lönsam karriär.