"BROTHERS IN ARMS"
Holmér var en imposant kraftkarl som utifrån en grandios självbild i högt tempo etablerade mordutredningens spelplan. Han stod stadigt kvar på sin politiskt förankrade post även i mediala blåsväder. En man som kunde vifta bort kritiska frågor och som ensam kapten på ett snedseglande skepp göra dramatiska utspel som åtminstone de första dagarna dolde bristerna i utredningsarbetet. En myt som odlades om Hans Holmér var att han skulle ha tillsatt sig själv som spaningsledare. Endast den mest naive medborgare tror att Sveriges viktigaste mordutredning skulle styras av en person som lite lättvindigt hoppade in utan att ha regeringens förtroende.
Ingvar Carlsson ville i det längsta behålla Holmér som spaningsledare trots Holmérs för utredningen förödande raska beslutsamhet, uppslitande konflikter med åklagarna och storslagna envisa fokusering på ett PKK-spår som inte ledde någonvart. Hans Holmér tog stor plats i det offentliga rummet. Av hans agerande att döma ansåg han att han inte endast var spaningsledare utan även förundersökningsledare, en dubbelroll som står i strid med svensk lagstiftning. När åklagarna försökte göra sitt jobb stötte de på patrull. Holmér hade vänner på högsta nivå.
En annan nyttig person för Ingvar Carlsson direkt efter mordet var den dåvarande Säpochefen Sven-Åke Hjälmroth som författaren Anders Isaksson i sin bok om Ebbe Carlsson beskriver som en "personalchef vid Stockholmspolisen utan vare sig polisiär erfarenhet eller juridisk utbildning". Hjälmroth hade 1976 efterträtt Hans Holmér som Säpochef. Efter Holmérs avhopp som länspolismästare i Stockholm utsågs Hjälmroth till hans efterträdare. Direkt efter skotten på Sveavägen begav sig Sven-Åke Hjälmroth till polisens sambandscentral. Kaos rådde efter polisens alla misstag på mordnatten. Det låg i regeringens intresse att trots misstagen få Palmeutredningen att framstå som professionell och effektiv. För regeringen måste det, hur cyniskt det än kan låta, ha varit enklast om mordet utförts av en ensam galning eftersom ingen i ansvarig ställning då kunde anklagas för tjänstefel. Ensamma galningars attacker mot ledande politiker kan aldrig förutses. Det sämsta alternativet var nog att mordet utförts av en svensk grupp som med våld drastiskt ville förändra svensk inrikes- och utrikespolitik. Ett försök till statskupp om man så vill.
Inte endast polisens misslyckande
Hans Holmérs krasch med PKK-spåret gjorde enligt Ingvar Carlsson att "Holmér blev symbolen för ett av polisens största misslyckanden i Sveriges moderna historia". Författaren Anders Isaksson invänder mot den historieskrivningen:
"När Carlsson i sin memoarbok förminskar mordutredningen till ett polisiärt misslyckande bland många andra förringar han också sina egna missgrepp och missbedömningar. I praktiken lade han själv och hans justitieministrar Sten Wickbom och Anna-Greta Leijon grunden till fiaskot genom sina återkommande ingripanden i mordutredningen, först till förmån för Hans Holmérs fokusering på PKK som mordets entreprenör och sedan till stöd för den omkostymering av kurdspåret som slutade i Ebbe Carlsson-affären".
En av Ingvar Carlssons närmaste vänner var juristen, det tidigare statsrådet och vid tiden för Palmemordet Parisambassadören Carl Lidbom som inte endast var en vän utan också en politisk rådgivare. När Ingvar Carlsson i november 1987 såg det som nödvändigt att utreda Säpo på grund av den undermåliga säkerhetsanalysen innan mordet tillsattes en parlamentarisk kommitté under ledning av Carl Lidbom. Efter att Ebbe Carlsson-affären, där Lidbom spelade en roll, briserat i juni 1988 krävde den politiska oppositionen i rksdagen att Lidbom skulle entledigas från posten som ordförande i Säpokommittén. Så blev det inte. Regeringen Carlsson beslutade istället att avsätta kommitténs ledamöter och utse Lidbom till ensamutredare. I krissituationer väljer man sina vänner för de känsliga uppdragen.
Regeringen Carlsson vidtog även en annan åtgärd som talar för politisk inblandning i det operativa spaningsarbetet. Klas Bergenstrand, departementsråd vid Justitiedepartementet, blev regeringens observatör i Hans Holmérs spaningsledning. Bergenstrand rapporterade till regeringen. En ordning som får beskrivas som både ovanlig och tveksam. Att den politiska ledningen så närgånget kontrollerar utvecklingen i en mordutredning tyder på att Ingvar Carlsson inte riktigt litade på att polisen självständigt, trots Hans Holmérs närvaro, skulle klara av att navigera bland alla spår. Så småningom blev även Klas Bergenstrand Säpochef. Han efterträdde för övrigt åklagaren Jan Danielsson. Det i sammanhanget intressanta med Jan Danielsson är att han åtta år efter att Christer Pettersson friats i hovrätten vände sig till Högsta domstolen för att försöka få Pettersson fälld för mordet. Det är ibland intressant att följa de socialdemokratiska spåren i statens verksamheter. Regeringstrogna byråkrater hade en tendens att hamna på nyckelposterna i Palmeutredningen och dess närmaste omgivning.
Efter det stormiga året med Holmér gled Palmeutredningen under det nästföljande året in i en mer stillsam period. Därefter kallades en av landets främsta mordutredare "superpolisen" Hans Ölvebro in under fanorna. Länspolismästare i Stockholm vid denna tid var den förre Säpochefen Sven Åke Hjälmroth och Ingvar Carlsson var fortfarande statsminister. Nu gällde det att få fram ett resultat. Ölvebro och hans spaningsledning valde idén om den spontant ensamagerande gärningsmannen som av en slump upptäckte Olof Palme vid Grand, hämtade en revolver och skred till verket. En gärningsman med urusel impulskontroll som drevs av ett brinnande Palmehat men som samtidigt var kallsinnig nog att inte dra fram revolvern vid biografen, kapabel att döda med ett välplacerat skott och tursam nog att undkomma. Enligt Ölvebro och hans spaningsledning hette den mannen Christer Pettersson. För att vara exakt var det från början inte Ölvebros övertygelse. Det var först efter Lisbeth Palmes utpekande av Christer Pettersson vid vittneskonfrontationen i december 1988 och hennes häpnadsväckande tvärsäkerhet från januari 1989 och framåt som Hans Ölvebro insåg att han nog borde utreda Christer Pettersson närmare. Men några bevis hittade han inte. Lisbeth Palmes utpekande var allt som fanns. Hans Ölvebro kommenterade åtalet mot Christer Pettersson med orden "jag skulle inte vilja vara den som går till domstolen med så lite på fötterna". Men så fick det bli och snart framstod även Hans Ölvebro som starkt motiverad att försöka få Pettersson fälld för mordet. Den tioåriga mycket intensiva och medialt uppbackade jakten på bevis mot missbrukaren från Rotebro var så omfattande att svenska folket på allvar började tro att polisen trots den friande domen i hovrätten hade rätt. "Palmemördaren Christer Pettersson" blev ett epitet som var svårt att tvätta bort. Christer Pettersson var tydligen tänkt att bli statens utväg ur den besvärliga Palmeutredningen. I strid med rättsväsendets slutsats.
Den oväntat aktive IB-agenten
En person som med liv och lust lite oväntat engagerade sig extra starkt i Christer Pettersson-frågan var den numera pensionerade fd kustjägaren och IB-agenten Donald Forsberg (bilden). Hans far Harry Forsberg var i patriotiska kretsar på sin tid en rätt känd svensk stridshjälte som tjänstgjort i Främlingslegionen, stridit mot nazisterna under andra världskriget för att slutligen hamna i ledande ställning inom den hemliga svenska försvarsorganisationen Stay Behind.
Donald Forsberg initierade en dykoperation i Klara Sjö för att försöka finna mordvapnet som Christer Pettersson enligt Forsberg kastat just där. Han meddelade att han skulle arrangera ett möte mellan Christer Pettersson och Mårten Palme, ett möte i vilket Pettersson förväntades erkänna och be om ursäkt. Christer Pettersson själv ville dock endast träffa Lisbeth Palme men inte för att be om ursäkt för mordet utan för hur han uttryckt sig i rättssalen. Han var orolig att han kanske betett sig illa mot henne och ville därför be om ursäkt. När det gällde mordhandlingen var Christer Pettersson lika tydlig som vanligt. Han hade inte mördat Palme.
Donald Forsberg tillverkade tillsammans med filmaren Mikael Hylin även en tv-serie på samma tema. Med sig på Christer Pettersson-vagnen hade Donald Forsberg några vänner. Säpokommissarien Tore Forsberg, mannen som ledde Säpos hemliga underrättelseoperation "Cosi fan Tutte" i centrala Stockholm på mordkvällen, tyckte sig ha anledning att framföra åsikten att Christer Pettersson mördade Palme. En annan supporter i Christer Pettersson-kampanjen var Rikskriminalens chef Tommy Lindström (bilden i inledningen) som aktivt medverkade i Donald Forsbergs aldrig sinande ström av operationer i ämnet Christer Pettersson. Från Rikskriminalen där Tommy Lindström som sagt var chef hämtades Hans Ölvebro in som spaningsledare.
- Ingen av oss i spaningsledningen kan tänka oss någon annan gärningsman än Christer Pettersson, förklarade biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell i en tv-intervju. Även han god vän till Donald Forsberg.
Efter Christer Petterssons död 2004 uttalade sig den förre kustjägaren och IB-agenten Donald Forsberg om Palmemordet ännu en gång. Han uttryckte då en förhoppning om att Christer Pettersson lämnat efter sig en karta med ett kryss på som skulle visa var mordvapnet fanns. Eftersom det inte fanns minsta bevis mot Christer Pettersson och den utpekade själv förnekade all inblandning i mordet är det inte heller troligt att han skulle ha knåpat ihop en sådan karta.
När spaningsledaren Dag Andersson vid en presskonferens 30 år efter mordet (2016) berättade att han ville ha större resurser för att kunna utreda "walkie-talkiemännen" som han menade kunde ha med mordet att göra kastade sig Donald Forsberg åter in i hetluften. Den här gången framförde han en teori om att de två män från Stay Behind han träffade i Kungsträdgården på mordkvällen sannolikt var förklaringen till att alla vittnen sett män med walkie talkies. Samtidigt underströk Forsberg med dubbla streck att Stay Behind inte hade med mordet att göra.
Teorin med männen i Kungsträdgården löser inte problemet. Två män med walkie talkie i Kungsträdgården på mordkvällen kan rimligen inte förklara att okända män med walkie talkie innan mordet befann sig utanför Palmes bostad i Gamla stan, på Gamla stans tunnelbanestation, vid biografen Grand, vid ANC-konferensen i Folkets hus, utanför riksdagshuset, regeringskansliet Rosenbad och mittemot mordplatsen.
Donald Forsberg säger själv att han är en skicklig desinformatör så det är svårt att veta vad man ska tro om männen i Kungsträdgården. De kanske var där men de förklarar inte närmare 200 vittnesobservationer av okända män med walkie talkie.
Statssekreteraren Dahlsten och Christer Pettersson
Från regeringshåll meddelades gång på gång, även i samband med Dag Anderssons presskonferens om männen med walkie talkies, att den trolige mördaren var Christer Pettersson. Oftast var det Palmes fd statssekreterare Ulf Dahlsten (bilden) som i medierna med allvarlig stämma upprepade mantrat om Christer Pettersson. Dahlsten hade ett par år efter mordet övergått till tjänsten som generaldirektör vid Postverket men var fortsatt lika ivrig att kasta skulden på Christer Pettersson.
Verkligheten talar för sig själv. Ett kluster av vänner försökte år efter år trumfa igenom en helt annan berättelse än den om männen med walkie talkie. Donald Forsberg, Tore Forsberg, Tommy Lindström och Ingemar Krusell. Statssekreteraren Ulf Dahlsten var lika envis. Ett slags "Brothers in arms" som av okänd anledning bestämt sig för att strunta i hovrättens friande dom och fortsätta argumentera för att Christer Pettersson var mördaren. Det är en sak när privatspanare tjatar om sitt favoritspår och en helt annan när personer från underrättelsetjänsten, polisen och regeringen samlar sig till en medial offensiv mot den ende man i hela världen som fått sin sak prövad i domstol och befunnits oskyldig. Lagen säger som bekant att alla är oskyldiga tills motsatsen är bevisad.
Med tiden förbleknade trots allt Christer Pettersson-hysterin. Inga bevis kom fram, åren gick och den svenska allmänheten började tvivla på Palmeutredarnas förmåga att lösa mordet. Idén om Christer Pettersson behövde begravas. En ny förundersökningsledare (den erkänt skicklige åklagaren Krister Petersson) fick i februari 2017 uppdraget att försöka lösa mordet. Återigen väcktes svenska folkets hopp om en faktabaserad förutsättningslös utredning genomförd av kompetenta mordutredare. Men även denna gång blev det platt fall.
I februari 2018 sände SVT:s Uppdrag Granskning ett reportage om Palmemordet. Reportaget sändes ett år efter att Krister Petersson tillträtt som förundersökningsledare. Redan då hade Krister Petersson, inspirerad av en av många böcker om mordet, valt sitt huvudspår om mordplatsvittnet "Skandiamannen" som trolig Palmemördare. Uppdrag Gransknings reportage var inriktat på att visa att den enskilde Palmeutredaren Thure Nässén försökt manipulera bevis för att få Christer Pettersson fälld för mordet.
Thure Nässén fick ensam bära skulden för att spaningsledningen åren 1989-1999 så ensidigt arbetade med att leta efter bevis mot Christer Pettersson. Kort tid efter Uppdrag Gransknings reportage erbjöds den förre spaningsledaren Hans Ölvebro tv-tid i SVT-programmet Veckans brott. Han svor sig fri från skuld. Hans försvar var att han inte visste vad Thure Nässén ägnat sig åt. Ett besynnerligt uttalande av en chef. Han om någon borde veta vad hans medarbetare gör. Särskilt anmärkningsvärt blir Ölvebros uttalande när Nässéns arbete uteslutande handlade om spaningsledningens huvudspår Christer Pettersson.
Nässén syndabock i SVT-reportage
Den då pensionerade mordutredaren Thure Nässén, som avled kort tid efter Uppdrag Gransknings reportage, var mycket besviken på sina fd kollegor i Palmeutredningen. Han menade att kritiken mot honom var osaklig och orättvis. I en intervju i Aftonbladet tog han bladet från munnen. Han ansåg att han fått en kniv i ryggen av sina kollegor vilka naturligtvis också var satta att leta bevis mot Christer Pettersson. Thure Nässén försökte förklara att han alltid varit öppen med sitt arbete och han underströk att han svarat ärligt på alla frågor när polisen förhörde honom för att de misstänkte att han begått tjänstefel. De vittnesprotokoll som Thure Nässén nedtecknat efter sina förhör med personer i Stockholms undre värld fanns dessutom registrerade i Palmeutredningens arkiv. Tillgängliga för spaningsledaren Hans Ölvebro att läsa när han så önskade. Det var överhuvudtaget ingen hemlighet för någon att Christer Petterssons vänner och ovänner förhörts ett otal gånger. De hade inte endast förhörts av polisen. De hade också framträtt i medierna.
Uppdrag Gransknings reportage om Thure Nässén i februari 2018 kom i rätt ögonblick för den nyligen tillsatte förundersökningsledaren Krister Petersson och bidrog naturligtvis starkt till att han utan Christer Pettersson-oket hängande över sig kunde gå vidare med sitt huvudspår. Det kanske inte var redaktionens avsikt men det blev den praktiska konsekvensen av reportaget.
Att Christer Pettersson utreddes är inte konstigt. Det kom tidigt in många tips om honom till utredningen. Han var enligt vittnen lik Fantombilden, han var en känd våldsverkare, han påstods vara en torped i under världen, han hade 16 år tidigare i ett ögonblick av blint raseri dödat en man med en bajonett och han hade varit inne i Stockholm på mordkvällen. Alla något så när intressanta uppslag måste enligt vår mening utredas. Men att i tio års tid fortsätta med samma uppslag utan att nå minsta framgång är något helt annat. Den som oupphörligt kör huvudet i väggen borde förstå att väggen inte kan forceras hur mycket hjärna man än offrar.
Ett faktum som försvann illa kvickt i det upphetsade Christer Pettersson-drevet var att ett mordplatsvittne direkt efter mordet berättat att det inte var Christer Pettersson som befunnit sig på Tunnelgatan. Vittnet Lars Jeppsson bodde i Sollentuna och hade sett Pettersson i Sollentuna centrum ett 50-tal gånger. Det var en för Lars Jeppsson helt okänd man som sprang förbi honom. Trots det fortsatte Palmeutredarna med Christer Pettersson fram till Högsta domstolens avslag 1999. Trots det fortsatte personer från den svenska underrättelsetjänsten, polisen, regeringen och medierna att hamra fram budskapet om "Palmemördaren Christer Pettersson". Trots det förblev flera andra intressanta spår liggande i spaningsledningens skrivbordslådor.
Det blev till sist förundersökningsledaren Krister Peterssons uppdrag att vid presskonferensen om Skandiamannen i juni 2020 inför det församlade medieuppbådet avslöja att Lisbeth Palme sett fel. Den slutsatsen drog hovrätten 31 år tidigare.
Att den skandaliserade mordutredaren Thure Nässén agerat inom ramen för en mordutredning som till varje pris försökte binda Christer Pettersson till brottet var en sanning som trollades bort. Simsalabim var de ansvariga inte ansvariga längre. Det var en enskild medarbetare som hittat på allting. Vi ser inte heller Nässéns arbetsmetoder som seriösa. Men spaningsledningen borde någon gång ha reagerat under alla de år som Thure Nässén snickrade på sina förfalskade "bevis" bland missbrukarna i Stockholms undre värld. Nässén skulle ha stoppats av sina chefer. Eller var det så enkelt att Thure Nässén fick hållas just för att han bedömdes ha förmågan att på något magiskt sätt hitta bevis mot Christer Pettersson? Jakten efter bevis mot Pettersson framstår som panikartad. Varför var det så otroligt viktigt att få just honom fälld för mordet? Fanns det verkligen inga andra misstänkta att utreda lika grundligt? Varför tilläts inte spaningsledaren Dag Andersson utreda den övervakning av Palme som Säpo berättade om i ett PM till spaningsledningen redan i april 1986?
Den nye förundersökningsledaren Krister Petersson tog efter tre års resultatlöst utredande det besynnerliga beslutet att med samma skärpa som i fallet med Christer Pettersson offentligt misstänkliggöra en annan rätt tragisk figur. Att det saknades bevis spelade inte heller denna gång någon roll. Utredningen lades ned och alla de handlingar som därmed blev offentliga är så hårt maskade av Palmeutredningens jurister att det är närmast omöjligt för den oinvigde att förstå vad de handlar om. Däremot är handlingarna möjliga att läsa med behållning för personer som i många år granskat Palmeutredningen.
Är vapenbröderna verkligen vapenbröder?
Hör alla uttalanden om Christer Pettersson som Palmemördare samman? Kan man bevisa att representanter för regeringen, underrättelsetjänsten, polisen och delar av journalistkåren talar utifrån en gemensam plattform? Existerar det något som kan kallas "brothers in arms"? Nej, det kan man i dagsläget inte bevisa. Det enda man kan göra är att studera verkligheten. Det som har hänt har hänt och de personer som agerat har agerat. Samstämmigheten, samtidigheten, samsynen. Vad var det egentligen som drev männen som ville få Christer Pettersson fälld för mordet? Varför var det inte lika viktigt att utreda andra spår? Hur kunde de vara så säkra på att det var Christer Pettersson som mördade Palme?
Vi lyfter inte fram Palmeutredningen som ett varnande exempel för att vi vill urholka förtroendet för den svenska demokratin. Vi är demokrater och därmed motståndare till den destabiliserande propaganda som förpestar den offentliga debatten.
I morgon måndag är det exakt 36 år sedan Sveriges statsminister mördades. Gärningsmannen är fortfarande på fri fot. Vi tror inte ett ögonblick att ledningarna för polismyndigheten, försvarsmakten, Säpo, MUST, KSI, FRA, IB eller Stay Behind beslutade sig för att mörda landets statsminister. Det tyder på bristande verklighetsförankring att basunera ut något så uppåt väggarna konspiratoriskt. Vi tror inte heller att den svenska regeringen tog kontroll över utredningen för att de redan visste vem eller vilka som mördade Palme. Likt varje annan regering i samma situation reagerade de som förväntat. Säg den premiärminister som inte oroligt funderar över vilka som låg bakom mordet på hans företrädare. Men den oron ursäktar inte att svenska folket gång på gång utsätts för politisk dimma. Även om det inte var en ensamagerande gärningsman som avlossade skotten så är det av avgörande betydelse att läka det sår som Palmemordet orsakade i Sverige. Kanske är det omöjligt att berätta sanningen för att mordets lösning visar sig utgöra ett hot mot rikets säkerhet? Kalla i så fall till presskonferens och berätta det. Skräcken för sanningen får aldrig styra en mordutredning. Visst blir det spekulationer även efter ett sådant besked men det är ändå ett besked och ingen pinsamt övertydlig skröna.
Om personer verksamma inom den svenska polisen, militären eller underrättelsetjänsten var inblandade i Palmemordet talar vi enligt vår uppfattning om en liten grupp hjärntvättade fanatiker som levde i en förvrängd föreställningsvärld där Olof Palme utan anledning utsågs till samhällets fiende nummer ett. Vi är övertygade om att Olof Palme hade goda avsikter när han försökte engagera båda stormakterna i en nordisk nedrustningsplan. Men det fanns bevisligen personer i Sverige som var så misstänksamma mot Sovjetunionen att de var beredda att göra allt de kunde för att sätta stopp för Palmes nedrustningsplaner. Det gjordes som vi vet många Palmehatiska uttalanden på 1980-talet. Inte sällan handlade de verbala attackerna om att Palme misstänktes vara en sovjetisk inflytelseagent. Den politiska debattens tillspetsade retorik kan närsomhelst sätta mörka krafter i rörelse.