utsikterinsikter.blogg.se

Lokalen de använde disponerades egentligen av den internationella högerextrema organisationen World Anti Communist League (WACL). Ordförande i svenska sektionen inom WACL var vid tiden för Palmemordet den moderate riksdagsmannen Birger Hagård.

Gemensamt för de cirka 25 nazister som träffades på Wallingatan var att de var poliser eller var nära knutna till polisen.

Här deltog exempelvis den i mediernas rapportering om Palmeutredningen ofta omnämnde fd Norrmalmspolisen och dåvarande vapenhandlaren ”Ö”. I gruppen ingick även ”L”, en känd svensk nazist som varit frivillig i det finska fortsättningskriget på Finlands och Nazitysklands sida mot Sovjetunionen, arbetat inom den svenska underrättelsetjänsten, var verksam inom svenska Stay Behind och som även varit anlitad av den svenska polishögskolan.

Andra medlemmar i nazistgruppen på Wallingatan var polismannen ”K” som tillsammans med en annan Stockholmspolis, ”Å”, byggt upp den högerextrema styrka inom Norrmalmspolisen som brukar kallas ”Baseballigan”.

Det var ”Å” som arrangerade nazistmöten i Gamla stan i början av 1980-talet och som på mordnatten ringde till vakthavande befäl och i berusat tillstånd uttryckte sin belåtenhet med att Olof Palme mördats.

Nazister inom svenska staten

Men den svenska socialdemokratin under efterkrigstiden gjorde inte särskilt mycket för att rensa ut nazisterna ur statsapparaten. De fick jobba kvar och många av dem i ledande positioner inom svenska myndigheter – försvarsmakten, rättsväsendet, säkerhetspolisen, polisen, utbildningsväsendet och i andra vitala delar av staten visar den kartläggning som författaren Karl N Alvar Nilsson gjort i sin bok ”Överklass, nazism och högerextremism 1945-1995”.

Ingen tänkande människa kan förstå annat än att det på den yttersta högerkanten i svensk politik 1986 fanns gott om vapenkunniga män som hade motiv, teknisk kunskap och polisiär och militär utbildning att kartlägga, avlyssna, övervaka och likvidera Olof Palme.

Det insåg med hög sannolikhet även den intelligente nytillträdde socialdemokratiske statsministern Ingvar Carlsson när han skulle välja väg den 1 mars 1986. Han hade egentligen bara två alternativ:

1)Att låta polisen självständigt genomföra en oberoende professionell mordutredning och acceptera den slutsats som rättsväsendet ansåg vara den rätta.

2) Att redan från första dagen se till att ha detaljkontroll över utredningen och tona ner vissa farliga spår som kunde orsaka stora nationella konvulsioner och kanske även äventyra rikets säkerhet.

Som utomstående granskare av den nu 31-åriga Palmeutredningen är det utan tvekan lätt att misstänka att Carlsson valde alternativ 2.

Han var själv något av en socialdemokratisk fixare. Han hade under Tage Erlanders och Olof Palmes tid som statsministrar flera gånger kallats in för att lösa besvärliga situationer för partiet.

Han visste att vissa saker som skedde inom staten inte lämpade sig för offentligheten.

När länspolismästaren Hans Holmér grep makten över Palmeutredningen och utsåg sig själv till spaningsledare (och i praktiken förundersökningsledare) klockan 10.50 den 1 mars 1986 hade Carlsson enkelt kunnat stoppa spektaklet och flyttat över befälet till erfarna mordutredare.

Men det gjorde han inte.

Hans Holmér var nämligen också en socialdemokratisk fixare. Han hade flera gånger hjälpt partiet ur svåra situationer, bland annat med den pinsamma historien om sjukhusspionen i Göteborg i mitten av 1970-talet.

Redan 1970 hade Hans Holmér ersatt Per-Gunnar Vinge som Säpochef. Vinge kritiserade utnämningen av Holmér och menade att den var ett sätt för regeringen Palme att ta kontroll över säkerhetspolisen. Per-Gunnar Vinge hade hamnat i konflikt med Olof Palme och tvingats avgå från sin tjänst.

Holmér höll naturligtvis Ingvar Carlsson informerad om utredningens utveckling dag för dag. Vi kan inte se att det skulle ha kunnat gått till på något annat sätt. Givetvis behövde den nytillträdde statsministern vara ständigt uppdaterad om polisutredningen av mordet på den föregående statsministern.

När Hans Holmér ägnat sig åt det felaktiga PKK-spåret lite väl ihärdigt i nästan ett år och dessutom hamnat i offentliga konflikter med landets ledande åklagare blev situationen besvärlig för Ingvar Carlsson.

Holmér fick förmodligen offras.

Han avgick både som länspolismästare och spaningsledare 5 mars 1987.

Harmlös socialdemokratisk granskning

Regeringen Carlsson såg sig dessutom nödgad att genomföra ”en oberoende granskning” av polisutredningen.

Till ordförande i ”Parlamentariska kommissionen med anledning av mordet på Olof Palme”som tillkallades 19 mars 1987  utsågs den socialdemokratiske riksdagspolitikern och tidigare statsrådet Ragnar Edenman.

Det var således inte frågan om någon oberoende granskning i syfte att bringa klarhet i mordgåtan. Det var en socialdemokratiskt tillsatt granskning som skulle utreda något så i sammanhanget harmlöst som säkerhetsfrågor kring statsråd och ansvarsfördelning mellan myndigheter.

Till ny spaningsledare utsågs i mars 1987 Ulf Karlsson, en avdelningschef på Rikspolisstyrelsen som tidigare, likt Hans Holmér, varit länspolismästare i Stockholm.

Ulf Karlsson satt endast ett år på posten och lämnade inga avtryck efter sig i utredningen. Det var lugnt och stilla under hans tid. Det var så stilla att trycket från allmänheten och medierna blev för stort – inga framsteg i mordutredningen kunde registreras.

Även Ulf Karlsson fick förmodligen offras.

Den 5 februari 1988 tillträdde istället kriminalkommissarien Hans Ölvebro tjänsten som spaningsledare i Palmeutredningen.

Allmänheten och medierna invaggades i tron att det nu äntligen kommit in en erfaren professionell mordutredare som utan politiska begränsningar skulle få fria händer att lösa mordgåtan.

Så var det inte.

Ölvebros inträde på scenen innebar 10 års ensidig inriktning på en missbrukare från Rotebro som huvudmisstänkt för mordet.

Det självklara uppslaget, det som handlar om Olof Palmes farligaste politiska fiender, behandlades inte annat än pliktskyldigt. Det i medierna synnerligen uppmärksammade ”polisspåret” om Norrmalmspoliser med nazistsympatier fick inte ens en egen rubrik i Ölvebros utredning. Han avfärdade alla idéer om en attentatsgrupp och vägrade konsekvent att på allvar utreda misstänkta poliser.

Det var som vore det otänkbart för Hans Ölvebro att extremhögern i Sverige, den internationella extremhögern, CIA, Nato, World Anti Communist League, EAP, högerdiktaturen i Chile, apartheidregimen i Sydafrika och andra givna uppslag skulle utredas.

Det blev liksom ingenting med någonting.

Om vi för ett ögonblick reflekterar över hur stater är uppbyggda så kan vi konstatera att det offentliga samtalet om statens utveckling pågår i den öppna, demokratiska, parlamentariska delen av staten.

Men staten har också en icke-offentlig del. Där lever och verkar de många tusen personer som är anställda och utbildade för att trygga befolkningens säkerhet gentemot inre och yttre hot.

I den icke-offentliga delen av staten finns säkerhetspolisen och försvarsmakten med dess olika sektioner för kartläggning, avlyssning, övervakning, underrättelseverksamhet, militära strategier och operationer etc.

Försvarets Radioanstalt (FRA) tillhör i praktiken den icke-offentliga delen liksom den militära underrättelsetjänsten MUST och enheter som Sektionen för Särskild Inhämtning (SSI) och andra enheter vars namn, budgetar, medarbetare och verksamheter den öppna delen av samhället inte känner till.

Under det kalla kriget 1945-1990 fanns exempelvis den USA-stödda Stay Behind-organisationen i de västeuropeiska länderna, även i neutrala stater som Sverige och Schweiz, utan att riksdag och regering egentligen kände till den annat än som en slags beredskapsarmé tränad i gerillakrigföring i händelse av en sovjetisk invasion.

Flera svenska Stay Behind-grupper

Att Stay Behind i själva verket var en i högsta grad operativ högerextrem armé som utförde terrordåd och mördade misstänkta KGB-agenter runt om i Europa var det inte många i det öppna samhället som kände till före 1990 då ”Gladio” avslöjades av domaren Felice Casson i Italien (se tidigare inlägg).

Under senare år har den svenska allmänheten fått veta att det vid tiden för Palmemordet fanns flera olika operativa grupper inom Stay Behind – Leongruppen, Barbrogruppen, Aktionsgruppen Arla Gryning och andra.

Den icke-offentliga delen av staten kallas ibland ”Deep State” och syftar då inte endast på staten utan även på delar av det privata näringslivet.

Den amerikanske författaren och den tidigare republikanske kongressledamoten Mike Lofgren har studerat frågan ingående och definierat begreppet ”Deep State” i USA som en

”hybridorganisation bestående av delar av de statliga myndigheternas ledande ämbetsmannakår och delar av makteliten inom finans- och industrisektorn som har kompetens att styra USA utan hänsyn till väljarnas vilja så som den uttrycks i den formella politiska processen”.

Det handlar i verkligheten alltså om en stat i staten som i praktiken placerar sig själv under ytan för att i hemlighet kunna regera nationen efter eget gottfinnande utan att bry sig om resultaten av de demokratiska valen.

Statens organisation för att trygga rikets säkerhet (militär, säkerhetspolis, signalspaning etc) kompletteras inom ”Deep State” av ledande resursstarka personer ur den privata finans- och industrisektorn.

Ett hemligt nätverk av statliga tjänstemän och privata bolagsägare som i praktiken styr staten.

Periodvis har Sveriges regeringar med viss framgång försökt tillskansa sig större kontroll över den statliga delen av ”Deep State” men det är i grunden så att det nationella säkerhetsarbetet bedrivs med rätt stort oberoende av officerare, agenter, kommissarier, data- och krypteringsexperter och andra inom den icke-offentliga staten. Det visar om inte annat polisens uppenbara svårigheter att få ut all relevant information rörande Palmemordet från säkerhetspolisen.

Utan att tänka närmare på det utgår nog alla svenska medborgare från att det i det fördolda inom staten pågår aktiviteter som är ämnade att skydda oss från terrordåd, militärkupper och andra obehagliga överraskningar.

Det vanliga väljare inte förväntar sig är naturligtvis att – i Sveriges fall – representanter för ägarfamiljer som Wallenberg, Rausing, Lundin, Lundberg, Douglas och så vidare i det fördolda kan styra statens agerande i olika samhällsfrågor som då inte endast handlar om rikets säkerhet utan även om rent kommersiella intressen inom infrastruktur, bolagsbeskattning, utbildningsväsendet, privatisering av offentliga sektorn och andra frågor som är betydelsefulla för de största kapitalägarna.

Om just de omnämnda ägarfamiljerna deltagit i sådan verksamhet har aldrig granskats och några bevis för att så skulle vara fallet har aldrig offentligt presenterats. Namnen står där mer för att exemplifiera hur ”Deep State” i Sverige skulle kunna fungera.

Det vi däremot vet är att det vid tiden för Palmemordet fanns gott om vänskapsförbindelser mellan ledande personer inom svenskt näringsliv, högt uppsatta statliga ämbetsmän och personer verksamma i högerextrema kretsar.

Industriförbundets chef Axel Iveroth anställde exempelvis en person som senare ingick i redaktionen för den högerextrema tidskriften Contra och en man som senare anställdes som hemlig agent av apartheidregimen i Sydafrika. Även den tidigare Säpochefen Per-Gunnar Vinge anställdes av Industriförbundet. Iveroth själv skrev en bok där han kritiserade Palmes Vietnampolitik.

Vi vet också att SAF:s tidigare informationsdirektör Sture Eskilsson som skapade tankesmedjan Timbro även deltog i möten i den högerextrema organisationen Medborgarrättsrörelsen som grundats av den Palmefientlige Gustaf Petrén från Lund som varit hovrättsråd, biträdande justitieombudsman och regeringsråd.

När Medborgarrättsrörelsen senare slogs samman med den av Timbro hösten 1985 bildade organisationen Friheten i Sverige ingick Datainspektionens chef Jan Freese i styrelsen tillsammans med förre marinchefen Per Rudberg, aktiespararnas tidigare ordförande Håkan Gergils och kommendörkaptenen Hans von Hofsten som på senhösten 1985 inledde det s k ”officersupproret” mot Olof Palme.

Med mera, med flera.

Ett öppet och ett hemligt Sverige

”Deep State” kartlägger människor, grupper och nationer som på olika sätt försöker sabotera det svenska statsskicket – extremister, terrorister, spioner och andra som riskerar att utsätta staten, finansmarknaden och industrisektorn för hot.

Svenska sovjetspioner som Stig Bergling och Stig Wennerström är naturligtvis exempel på personer som har hög prioritet inom ”Deep State” liksom diplomater och annan personal vid utländska ambassader i Sverige som ägnar sig åt spionage, påverkan av den politiska opinionen, registreringar av politiska flyktingar mm.

Våldsinriktade terrorister och terrorgrupper bevakas – med varierande framgång - av ”Deep State”.

Det finns alltså ett öppet Sverige och ett hemligt Sverige. Eller om man så vill ett demokratiskt Sverige och ”ett icke-demokratiskt militärindustriellt komplex” i Sverige, den så kallade ”Deep State”.

Den intressanta frågan i relation till Palmemordet är hur ”Deep State” förhöll sig till Olof Palmes politiska inriktning.

Palmes umgänge med PLO-ledaren Arafat, Kubas kommunistledare Castro, DDR:s kommunistledare Honecker, kommunistregimen i Nordvietnam, ANC-ledarna i Sydafrika och inte minst med de sovjetiska ledarna i Kreml och då särskilt utrikesexperten Georgij Arbatov (bilden) bör ha oroat åtminstone de statliga ämbetsmännen inom ”Deep State”.

Och för kapitalägarna bör oron rimligen ha varit lika stor. Skulle det privata ägandet finnas kvar i Sverige eller var det bara en tidsfråga innan bank-, finans-, investment- och industriföretagen förstatligades enligt sovjetisk modell?

Palme hade bevisligen infört ett hårt skattetryck på de svenska medborgarna och dessutom infört löntagarfonderna som helt enkelt innebar att staten genom fackföreningarna (läs LO) årligen konfiskerade delar av bolagsvinsterna och placerade pengarna i särskilda statliga fonder.

Fanns det anledning att tro att Olof Palme verkligen arbetade för främmande makt, trots att han var en demokratiskt vald svensk statsminister?

Var den planerade resan till Moskva i april 1986 i själva verket en resa som syftade till att äventyra Sveriges oberoende gentemot Sovjetunionen?

Svaret beror naturligtvis på vem man frågar.

Sansade bedömare ansåg säkert att det inte fanns så mycket att oroa sig för. Palme valde kanske lite olämpliga vänner i världspolitiken men han stod ändå på en stadig svensk demokratisk grund och ville nog egentligen bara spela en roll som fredsmäklare mellan stormakterna.

Han framförde många kritiska budskap mot Reagans USA, Thatchers Storbritannien, apartheidregimens Sydafrika, Francos Spanien, Pinochets Chile och andra högerregimer.

Men i praktisk handling skedde inte mycket – förutom skattetrycket, löntagarfonderna och den konkreta ”nedrustningsresan” till Moskva våren 1986.

Mindre sansade företrädare för ”Deep State” kan dock ha kommit till en helt annan slutsats. De kan ha blivit övertygade om att Olof Palme verkligen var en sovjetisk lakej, en ”inflytelseagent” som försökte styra in Sverige i kommunismen och på sikt förvandla vårt land till en sovjetrepublik.

I bakgrunden fanns också frågan om Natos militärstrategiska kontroll över norra Europa. Utan utplacerade kärnvapen skulle Skandinavien bli ett lätt byte för Warszawapakten, menade Palmes kritiker. Den kärnvapenfria zonen i Norden skulle innebära att Danmark och Norge lämnade Nato.

Det handlade alltså ytterst om olika människors skiftande förmåga att tolka politiska budskap – och egentligen om hur människor ville tolka det som Palme förmedlade i talarstolarna.

Den som förordar ett svenskt Nato-medlemskap, ett svenskt närmande till USA, en nation ”befriad  från oönskade internationella kommunistinfluenser” kunde givetvis övertyga sig själv om att Olof Palme var på väg att driva Sverige åt fel håll.

Det fanns på Palmes tid - liksom i våra dagar - svenska medborgare som starkt ogillar pacifister, socialister, kommunister, journalister, författare, debattörer och politiker som förordar ett internationellt samarbete för nedrustning och ekonomisk jämlikhet.

Människor med den inställningen vill ha ett helt annat samhälle byggt på strikt hierarkisk befälsordning, renodlad marknadsekonomi, en stark kungamakt, en stark kristen kyrka, skärpt militär och polisiär beredskap och i princip stängda gränser mot omvärlden.

Ett centralstyrt, rikt, kristet och säkrat Sverige för svenskarna. Skyddat av USA och Nato.

I extrema fall kan det vara människor anställda inom ”Deep State” som helst ser att Sverige inrättar ett strikt hierarkist statsskick som inte utgår från folkviljan utan från viljan hos en maktelit som med brutala metoder ”håller Sverige rent” från ”subversiva element”.

Sådana människor är motståndare till en transparent stat.  De menar att åtgärder för att försvara rikets säkerhet inte ska granskas i offentligheten.

Under kalla kriget var främmande makt liktydigt med Sovjetunionen.

På 1980-talet fanns det många antikommunister inom ”Deep State” i Sverige.

Uppdraget var att med alla medel försvara Västeuropa mot Sovjetunionen.

"Sverige på fel sida järnridån"

Vår granskning visar som sagt att en rad statliga ämbetsmän och flera av landets mest betydande kapitalägare delade samma antikommunistiska agenda som de tre säkerhetspoliser  som i hemlighet övervakade Olof Palme (eftersom han var en ”säkerhetsrisk”), som de poliser med nazistsympatier som träffades på Wallingatan 32-34 och som de debattörer och skribenter som före mordet gav ut starkt Palmefientliga böcker och tidskrifter.

Någon eller några av dessa kan ha tänkt tanken att den politiska kursen i Sverige behövde korrigeras. Den öppna delen av staten hade på grund av Olof Palme hamnat på fel sida om järnridån. Han var en säkerhetsrisk som måste undanröjas.

Det kalla kriget pågick för fullt och USA:s möjligheter att besegra Sovjetunionen fick inte äventyras av någon.

Även ett sådant scenario bör ha varit fullt tänkbart för Ingvar Carlsson när han den 1 mars 1986 skulle avgöra hur mordutredningen skulle bedrivas de kommande åren.

Det är lite svårt att föreställa sig höga statliga ämbetsmän, säkerhetspoliser, poliser och andra personer i rikets tjänst på de anklagades bänk i en svensk rättssal sida vid sida med ledande kapital- och bolagsägare.

Särskilt när rättegången handlar om mordet på landets statsminister.

Ibland är det nog bäst att låta vissa uppslag försvinna in i ett kassaskåp med tjocka stålväggar – och kasta bort nyckeln.

Den förre socialdemokratiske finansministern Kjell-Olof Feldt (bilden, foto: Frankie Foughantin) publicerade den 17 september 1995 en stort uppslagen debattartikel i Dagens Nyheter där han framförde kravet att spaningsledningen på allvar bör granska det s k ”polisspåret”. Han menade att det är möjligt att poliser "på högsta nivå" kan ha varit inblandade i en komplott för att mörda Palme.

Dagen därpå, 18 september 1995, meddelade Ingvar Carlsson plötsligt och överraskande att han skulle avgå som socialdemokratisk partiordförande och statsminister.

Några dagar senare, den 30 september 1995, gick Parisambassadören och tidigare socialdemokratiske handelsministern Carl Lidbom till våldsamt angrepp mot Feldt som han menade ”förstörde för Ingvar Carlsson”.

"Ö" i samverkan med justitieministern

Det var samme Lidbom som efter mordet tillsammans med bokförläggaren Ebbe Carlsson, förre spaningsledaren Hans Holmér och dåvarande socialdemokratiska justitieministern Anna-Greta Leijon såg det som nödvändigt att i hemlighet fortsätta utreda det av Palmeutredningen skrotade PKK-spåret. Bidrog i det arbetet gjorde - vilket blir närmast parodiskt övertydligt om syftet med operationen var att dölja sanningen om mordet - även nazistpolisen "Ö".

Ibland blir det politiska spelet så pinsamt tydligt att man nästan önskar att verkligheten kunde sluta överträffa dikten.

Häromåret försökte Olof Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten avfärda alla idéer om en mordkomplott genom att säga att våldsverkaren och missbrukaren Christer Pettersson före mordet klampat in på regeringskansliet och ”ställt frågor om Palmes vanor”.

En scen som tänkande människor inte kan se framför sig utan att småle.

Dahlsten menade att svenska folket fick nöja sig med den officiella sanningen om mordet – det var Pettersson som gjorde det. Nu fick det vara nog med spekulationer.

Ulf Dahlsten, som i sin tjänst på 1980-talet ansvarade för Olof Palmes säkerhet, är sedan många år god vän med Lisbeth Palme och försöker givetvis gör allt för att rädda hennes trovärdighet som mordvittne – och sin egen trovärdighet som säkerhetsansvarig.

Han lyckas inte särskilt väl i sitt uppsåt.