utsikterinsikter.blogg.se

Samarbetet mellan de stora kapitalägarna och socialdemokratin byggde Sveriges välstånd under efterkrigstiden.

Den politiska bilden är numera inte fullt så stabil, men det finns ingen anledning att tro att vi ska falla i klorna på icke-demokratiska rörelser oavsett från vilket politiskt håll de vill marschera in. Det står inga revolutioner för dörren.

Ett orosmoln är förstås missnöjespartiet Sverigedemokraterna och dess aggressiva och hatiska svans. Detta är en rörelse att bevaka uppmärksamt med tanke på partiets rötter i odemokratiska kretsar. Att hota den svenska demokratin är detsamma som att hota rikets säkerhet. Den svenska säkerhetspolisen vet det.

Parallellt med den högernationalistiska trenden i internationell och svensk politik så växer en annan rörelse mycket snabbt bland de unga – klimatrörelsen.

Galjonsfiguren Greta Thunberg (bilden) och många i hennes generation bryr sig inte om partipolitiskt käbbel. De bryr sig om att rädda jorden åt kommande generationer. Och de hänvisar till vetenskapen vilket betyder att de inte hänvisar till uppjagade skräckhistorier utan stöd i forskningen.

I Sverige har inte den nya stora klimatrörelsen slagit igenom i valresultaten. Men det har den gjort i vårt stora grannland i söder Tyskland.

Det tyska miljöpartiet ”De gröna” har sedan det tog sig in i den tyska riksdagen (bundestag) 1983 pendlat mellan 6 och 8 procent av väljarstödet.

Men på senare år är ”De gröna” en raket i tysk politik.  Dagens opinionsmätningar visar att det tyska miljöpartiet numera ligger runt 19 procent i väljaropinionen.

I det senaste delstatsvalet i Bayern ökade ”De Gröna” från 8,6 procent till 17,5 procent.

I delstaten Hessen hade ”De Gröna” vid förra valet 11,1 procent. Enligt prognoserna får partiet nu omkring 20 procent och hamnar jämsides med Socialdemokraterna som är historiskt starka i Hessen.

Om det är någonting som är mycket tydligt i svensk politik så är det att vårt land är vidöppet för internationella trender. När Donald Trump svepte in över USA med sin råa lögnaktiga nationalistiska stil påverkades den svenska väljarkåren starkt i samma riktning.

Nu är läget ett annat. Trump har stegvis förlorat förtroende hos stora amerikanska väljargrupper, inklusive ledande företrädare för hans eget parti, vilket starkt talar för att vinden är på väg att vända inte endast i USA utan i övriga västvärlden.

Det brukar sägas att det var den ryske ultranationalisten Vladimir Putin som satte Trump på presidentstolen i USA och det är möjligen sant. Men det som verkligen är sant är att det amerikanska folkets förtroende för Trump nu fallit kraftigt.

I en nyligen genomförd väljarundersökning får Demokraternas kandidat Joe Biden stöd av 54 procent av de tillfrågade medan Donald Trump ligger på 38 procent. Trump är mindre populär än alla de demokratiska kandidaterna i årets presidentval.

Skandalpresidenten Trump tappar sympatisörer

Donald Trumps presidentperiod är kantad av skandaler. Han har vid hundratals tillfällen avslöjats som en lögnare av amerikanska medier, hans egna medarbetare avslöjar att han ägnat sig åt illegala förhandlingar med Ukraina, han har hotats att ställas inför riksrätt, han nonchalerar klimathotet och han har kraftigt förvärrat den amerikanska statens stora ekonomiska underskott. Minus 19 biljoner dollar (19 miljoner miljoner) valåret 2016 har förvandlats till minus 22 biljoner dollar 2019.

Att låna pengar till framgång är en kortsiktig taktik. Förr eller senare spricker bubblan.

Det börjar blåsa en ny socialliberal vind i amerikansk politik och det blåser en klimat- och miljövind i världspolitiken.

Vad händer då i Sverige?

En tydlig trend är fortfarande att den ultranationalistiska politik som förs av Sverigedemokraterna (SD) först och främst attraherar lågutbildade män i små kommuner på den svenska landsorten och då företrädesvis i Skåne.

Sverigedemokraterna är – vilket denna studie tydligt visar – ett parti för väljare i kommuner där andelen akademiker är låg eller mycket låg och därmed lägre eller klart lägre än riksgenomsnittet 28,3 procent.

Sverigedemokraterna nådde i det senaste riksdagsvalet betydande framgångar i främst två områden i Skåne – 13 småkommuner på den rena landsbygden i inlandet och i den lite större kommunen Landskrona som ligger mellan Malmö och Helsingborg på den skånska västkusten.

SD:s tidigare gruppledare i riksdagen och ledande ideolog Mattias Karlsson brukar kalla partiets främsta sympatisörer ”byfånar och bonnläppar” vilket kanske är ett väl drastiskt och nedsättande uttryck om de egna väljarna.

Men faktum kvarstår att SD är väldigt populärt på den skånska landsbygden där andelen akademiker är låg eller mycket låg.

Det finns ett förkrossande tydligt samband mellan låg andel akademiker och höga väljarsympatier för SD.

I kommuner där 1-2 personer av 10 är akademiker firar SD sina främsta väljartriumfer.

I de små – samtliga är små - 47 svenska kommuner där SD-stödet är högre än utfallet i senaste riksdagsvalet är andelen akademiker lägre eller mycket lägre än genomsnittet för riket.

Det finns ingen svensk kommun där andelen akademiker är högre än riksgenomsnittet som uppvisar högt valresultat för SD. Alla ”SD-kommuner” domineras av väljare som inte läst vidare på högskola eller universitet.

I Sverige finns som bekant 290 kommuner.

I 16 procent av dessa (47 av 290) fick SD fler röster än i senaste riksdagsvalet och i samtliga fall rör det sig om små kommuner på den svenska landsbygden med tyngdpunkten i Skåne.

Det ska jämföras med Socialdemokraterna som fick högre väljarstöd än i riksdagsvalet i 123 av Sveriges 290 kommuner och dessa kommuner var spridda över hela Sverige.

Socialdemokraterna har ett mycket starkt väljarstöd i Norrland och i flera av de så kallade skogslänen, exempelvis i flera värmländska kommuner.

Ett mönster som skarpt avviker från SD:s tydliga Skåneprofil.

I nästan hälften av ”SD-kommunerna” (22 av 47) fick dessutom även Socialdemokraterna fler röster än i riksdagsvalet. Dessa kommuner bör rätteligen beskrivas som delade mellan SD och Socialdemokraterna. De rena ”SD-kommunerna” är med andra ord 25 till antalet vilket utgör knappt 9 procent av Sveriges kommuner – och samtliga är små kommuner med få innevånare.

Om någon tror att hela Skåne numera är ”SD-land” så tror denne fel. Väljarsympatierna i Skåne skiftar kraftigt mellan de olika kommunerna.

Vi ska minnas att 30 procents röstandel i en liten landsbygdskommun väger mycket lätt mot 30 procents röstandel i en stor kommun som exempelvis Malmö.

I Vellinge, Staffanstorp, Höganäs, Ängelholm, Båstad och Östra Göinge dominerar Moderaterna.

I regionhuvudstaden Malmö, med historisk förankring i industrin, är stödet för Socialdemokraterna högre än i riksdagsvalet. Även Vänsterpartiet är förhållandevis starkt i Malmö.

I den gamla stolta universitetsstaden Lund är det inte ens värt för Sverigedemokraterna att försöka nå framgång. Största partierna är M och S.

Väljarna i alla universitetsstäder i hela Sverige skyr SD vilket bör betyda att välutbildade personer inte attraheras av SD:s mansdominerade, råbarkade och svartvita verklighetsbeskrivning vilket inte är ett dugg förvånande.

Den som lärt sig hur samhället egentligen fungerar genomskådar enkelt SD:s försök att svartmåla det sedan över 100 år etablerade Sverige. Källkritik kallas det.

Att skrika om för många invandrare i samband med en större flyktingkris (på grund av kriget i Syrien) visar inte på någon större förmåga till samhällsanalys.

Åter till Skåne:

I Helsingborg uppvisar både M, S och SD höga röstetal.

I den lilla vackra kuststaden Ystad är M och S starka.

I den precis lika vackra kuststaden Simrishamn i Österlen är Moderaterna starkare än i senaste riksdagsvalet men annars råder ett läge där inget av partierna avviker från det nuvarande normalläget i riket.

Skåne är fortfarande en region där flera andra partier än SD vinner stora framgångar.

Däremot kan man konstatera att det inte direkt råder några vänstervindar på den skånska landsbygden men det är faktiskt inte oväntat.

I små utspridda landsbygdskommuner där andelen akademiker är låg finns sedan sekler en stark förankring i den lokala hembygden och i det gamla sättet att leva. Storstädernas många olika livsstilar betraktas här med stor misstänksamhet.

Vi ser samma mönster i andra traditionellt förankrade jordbruksbygder, exempelvis i de många småkommunerna i Dalarna. Det lokala självstyret står ständigt på agendan.

Urbanisering och globalisering är skrämmande begrepp i jordbruksbygderna just för att de hotar tryggheten i lokalsamhället.

Skånes landsbygd är som bekant ett jordbruksland där starka bönder omgivna av lojala och knappt avlönade lantarbetare dominerat scenen sedan lång tid tillbaka.

På den skånska landsbygden ”klarar man sig nog ändå”, som den särskilt i Skåne mycket populäre skådespelaren Edvard Persson sjöng en gång.

Landsbygdens misstro mot Stockholm

Att nya impulser från huvudstaden har svårt att tränga fram är uppenbart.

Invandrare och kulturella impulser från andra länder är inte särskilt välkomna.

I extrema fall utsätts invandrare för regelrätta överfall och i något fall har unga nazistsympatisörer på öppen gata oprovocerat mördat människor på grund av deras hudfärg.

På den skånska landsbygden råder sedan lång tid tillbaka även en misstro mot rikets maktcentrum Stockholm.

Skåne har, som väl de flesta redan vet, varit danskt en gång i tiden och det är inte självklart alls att människor på den skånska landsbygden accepterar påbuden från den svenska statsmakten.

Gamla oförrätter har en förmåga att dröja sig kvar väldigt länge på platser där impulserna utifrån är obefintliga.

I ”snapphanebygden” pågick under ”Skånska kriget” mellan Danmark och Sverige på 1670-talet regelrätta strider mellan skånska friskyttar och den rikssvenska armén.

”Snapphanebygden” kallas området i nordöstra Skåne på gränsen till Småland som omfattar kommunerna Osby, Hässleholm och Kristianstad och orter som Bjärnum, Vittsjö, Hästveda, Glimåkra med flera.

Det är väl inte rimligt att tänka sig att det gamla hatet mot Sverige levt kvar i 350 år men att det fortfarande finns en tydlig misstro mot den svenska regeringen och riksdagen är tydligt.

I både Hässleholm och Kristianstad i den gamla Snapphanebygden finns hos vissa väljare ett fortsatt missnöje med rikets ledning och detta missnöje har för närvarande fångats upp av det nya svenska missnöjespartiet.

Sverige är inte på något sätt unikt i detta avseende. Det finns små och stora missnöjespartier i många länder, så även i våra nordiska grannländer.

I Tyskland finns sedan några år tillbaka det högernationalistiska partiet Alternativ för Tyskland, men ett högernationalistiskt parti just i Tyskland har svårt att få fäste i väljarkåren.

Den historiska förklaringen till det förstår alla.

Så vad är då den förväntade utvecklingen i svensk politik under de kommande 10 åren?

Den frågan är egentligen omöjlig att besvara eftersom så mycket kan hända på 10 år som kan få långtgående effekter på de svenska väljarnas partisympatier.

Klimatrörelsen får genomslag även i Sveriges riksdag

Men utifrån dagens kunskapsläge om vår omvärld verkar följande saker vara på väg att hända:

1) Den högernationalistiska våg som svepte in över USA som en stark reaktion på den globala ekonomins negativa effekter för amerikanska industriarbetare är på väg att avmattas.

Och om den avmattas i USA är möjligheterna stora att högernationalismen stegvis avmattas även i Sverige. Men förändringar tar tid. Det är möjligt att de svenska Sverigedemokraterna i nästa riksdagsval om två år får högre väljarstöd än i förra valet och att Socialdemokraterna och Moderaterna fortsätter förlora mark. Men hur det ut 10 år framåt?

Ett intressant parti i sammanhanget är Kristdemokraterna (KD) som hakade på den högernationalistiska trenden för några år sedan och då vann snabba framgångar i den svenska väljarkåren. Men i takt med Sverigedemokraternas framgångar har KD tappat i väljaropinionen.

Vad gör KD om den nedåtgående trenden i högerburen fortsätter? Återgår till en lugnare mittenpolitik och fokuserar som tidigare mer på familjepolitik och på en mjukare retorik förankrad i kristen värdegrund?

Och nästa parti som – återigen - står inför ett viktigt vägval är Moderaterna. I de gamla stabila moderatkommunerna i storstadsregionerna finns nog ingen önskan att se M fortsätta tappa väljare till SD. Inte heller de stora kapitalägarna, som är Moderaternas uppdragsgivare, vill att de i och med M:s nedåtgående trend får en vekare röst i riksdagen.

M och KD sträckte ut armen till SD men tycks själva ha förlorat på den utsträckta handen. Det nya högernationalistiska block som de tre partierna tycks önska sig kan aldrig bli en maktfaktor i svensk politik så länge de endast flyttar väljare mellan sig.

2) När vi förutser att högernationalismen snart inleder en resa neråt i väljarsympatierna så förutser vi även en annan utveckling och det är att det starka internationella engagemanget för klimatet bland många unga människor även kommer att påverka svensk politik precis som det redan gjort i Tyskland.

”De gröna” i Sverige – Miljöpartiet – bör rimligen påverkas positivt av en sådan utveckling.

3) Även om det kanske låter lite förvånande så är det faktiskt så att det vid kriser visar sig att alla människor överallt i världen söker sig till det gamla invanda och stabila. Till samhällets fundament om man så vill. Det talar för de etablerade svenska riksdagspartierna.

Den pågående Coronakrisen är ett bra exempel på det. Medborgarna vänder sig till staten för att få hjälp och förväntar sig klokhet, långsiktighet och konkret hjälp av statens företrädare. Vilket staten i allt väsentligt också levererar.

Regeringens snabba krispaket på 300 miljarder kronor till det svenska näringslivet och därmed till de anställda i företagen är ett exempel på vad staten har kraft att göra när det krisar. Det behövs säkert mer pengar och det kommer, enligt regeringens företrädare, också att bli så.

Förutsättningen är goda statsfinanser med goda reserver att ta till när det krisar. Så är det i dagens Sverige.

Riksdagspartierna samverkar och för en konstant dialog med svenskt näringsliv vilket är en framgångsrik strategi. Visst kan alla länder av olika anledningar hamna i tillfälliga svackor men det viktiga är att mildra effekterna av problemen när de sker och samtidigt bädda för en framgångsrik nystart när krisen är över.

Den som gapar och skriker och uppträder allmänt obetänkt och känslostyrt i en krissituation vinner inga sympatier hos de svenska väljarna.

Människor söker inte konflikter och oro. Människor söker samförstånd och stabilitet.

Det är en viktig läxa från historien som är giltig även i dagens Sverige.