Mannen från vildmarken
Alla som genom åren intresserat sig för polisutredningen rörande mordet på Sveriges statsminister Olof Palme 28 februari 1986 vet vem ”Grandmannen” var- den man som flera vittnen lade märke till utanför biografen Grand på mordkvällen.
I det offentliggjorda vittnesmaterialet finns åtminstone sex vittnesmål som troligen rör ”Grandmannen”.
Men om polisen offentliggör fler vittnesmål från Grand på mordkvällen kan det visa sig att det finns betydligt fler vittnen som hastigt eller under längre tid iakttagit ”Grandmannen”.
Vem han var kan vi tyvärr inte berätta. Det kan inte polisen heller berätta.
Det kan ingen berätta utom han själv och möjligen andra personer i hans närhet.
Däremot kan man, menar vi, i viss mån ringa in vad slags person han var.
En detaljerad granskning och jämförande studie av alla vittnesuppgifter rörande ”Grandmannen” berättar faktiskt en hel del saker som kanske inte är så kända för läsaren.
Vår sammanfattning av ”Grandmannens” signalement ser ut så här:
Ålder: 40-45 år.
Längd: Cirka 180 cm.
Kroppsbyggnad: Kraftigt byggd. Kort hals. Gick med uppdragna axlar.
Ansikte: Rektangulärt/fyrkantigt ansikte.
Ansiktsdetaljer: Ljus hy, slätrakad, markerad haka, rak näsa, smala läppar, blå ögon. Nordiskt utseende.
Hår: Troligen ljushårig (osäker uppgift).
Övrigt: Stålbågade glasögon med stora glas.
Intensiv, ångestfylld stirrande blick.
Klädsel: Trekvartslång mörkblå sportjacka/vildmarksjacka.
Ovanlig mörk stickad keps.
Mörka byxor.
Ljusgrå fotriktiga lågskor.
Andra kännetecken: Ger ett gammaldags, lantligt intryck. Asketisk. Ser lite fånig ut.
”Bonnig”. ”Töntig”.
Vår slutsats är att dessa sex vittnesmål rör samme man:
20.55-21.05 Vittnet Hubert F ser honom vid busshållplatsen söder om Grand.
22.50-22.55 Vittnet Max D ser honom vid möbelaffären söder om Grand.
23.07-23.10 Vittnet Margareta S ser honom utanför Grands entré.
23.10-23.11 Vittnet Anneli K ser honom utanför Grands entré.
23.11-23.12 Vittnet Lars K ser honom utanför Grand.
23.17 Vittnet Mårten Palme ser honom vid möbelaffären söder om Grand.
Tre av dessa vittnen hade gott om tid (sammanlagt cirka 10-15 minuter) på sig att studera mannens utseende. Inget av dessa vittnen kallades till rättegångarna mot Christer Pettersson 1989.
Två av vittnena är säkra på att det inte var Christer Pettersson de såg – Margareta S och Anneli K.
Det var en mer ordinär medelålders man de såg vars mest utmärkande drag var den intensiva, ångestfyllda blicken.
Längst tid att studera mannen hade vittnet Hubert F (lågt räknat i cirka 10 minuter). I Hubert F:s fall är det tidpunkten, platsen, klädseln, åldern, längden och beteendet vi fäster oss vid.
Hubert F beskrev visserligen mannens kroppsbyggnad som ”smärt” vilket avviker från övriga vittnen som beskrev honom som ”ordinärt” eller ”kraftigt” byggd. Men det ter sig trots det mera troligt att det faktiskt rörde sig om samme man som senare under mordkvällen iakttogs av andra vittnen utanför biografen Grand.
Hubert F stod vid busshållplatsen något söder om Grand och väntade på bussen. Han hade jobbat sent denna fredag och skulle åka hem.
Samtidigt som första föreställningen av filmen ”Bröderna Mozart” tog slut såg Hubert F mannen komma gående från biografen Grand i riktning mot busshållplatsen. Mannen stirrade på Hubert F och tycktes granska honom.
”Spionerade på någon”
Under en tidsrymd av cirka 10 minuter vankade mannen oroligt av och an framför Grand.
Hubert F fick det bestämda intrycket att mannen spionerade på någon.
Paret Palme anlände till biografen Grand cirka klockan 20.55, det vill säga samtidigt som mannen vankade utanför Grand.
Nästa vittne som hade lång tid på sig att studera mannen var det 30-åriga vittnet Margareta S. Hon och hennes 25-åriga väninna Anneli K hade varit på Grand och sett en annan film än den film som paret Palme såg.
Filmen de unga kvinnorna såg tog slut klockan 23.07.
Filmen som paret Palme såg tog slut klockan 23.10.
Margareta S satt i biografens foajé och väntade på sin kompis som hade gått på toaletten.
När Margareta S satt där upptäckte hon att det stod en man utanför glasdörrarna och stirrade in i foajén.
Mannen stod stilla i flera minuter och tycktes omedveten om att hon satt där. Margareta S fick obehagskänslor av mannens blick. Hon tyckte den var mörk, ångestfylld och skrämmande.
Margareta S beskrev mannens signalement: Ungefär 45 år gammal, 175-180 cm lång, ordinärt byggd, nordiskt utseende, ej mörkhårig, stålbågade glasögon, rektangulärt ansikte, markerad haka, klädd i en blå trekvartslång jacka och på huvudet en keps.
När Anneli K kom tillbaka till foajén efter några minuter såg även hon mannen och även hon tyckte att mannens blick var mycket obehaglig. I övrigt lämnade hon ungefär samma signalement på mannen som Margareta S gjorde.
Vår uppskattning är att Margareta S såg mannen i ungefär 3-4 minuter och att Anneli K såg honom i ungefär 1 minut. Det är rätt gott om tid om man jämför med majoriteten av mordplatsvittnena som såg gärningsmannen endast i några få sekunder.
Det fjärde intressanta vittnet i sammanhanget är paret Palmes vid tillfället 24-årige son Mårten Palme.
När paret Palme efter filmföreställningen ställde sig och pratade med Mårten och dennes flickvän vid bokhandeln i närheten av Kammakargatan söder om Grand noterade Mårten Palme efter en stund en man som stod nära dem.
Den mannens signalement stämmer mycket väl in på signalementet på den man som Hubert F, Margareta S och Anneli K såg.
Det rörde sig om en medelålders kepsprydd man med en anmärkningsvärt ”fixerad” stirrande blick klädd i en mörkt blå längre jacka.
Mårten Palme lägger till några intressanta detaljer till signalementet.
Han berättar att mannen bar fotriktiga ljusgrå lågskor och han kallar jackan en vildmarksjacka (med raka och snedställda fickor) istället för det mer allmänna ”sportjacka” eller ”täckjacka”.
Han säger också att mannens huvudbonad var ovanlig, det var en ”mörk stickad keps”.
Mårten Palme fick även intrycket att mannen kan ha burit på något under jackan.
En annan sak som är värd att notera i Mårten Palmes beskrivning är att han säger att mannen stod och stirrade in i ett mörklagt skyltfönster på en position endast några få meter från familjen Palme.
Att en sen vinterkväll stå och stirra in i ett mörkt skyltfönster är kanske inte en sysselsättning som alla ägnar sig åt. Särskilt inte i en position mycket nära statsministern - några minuter innan statsministern blev mördad.
Kriminologprofessorn Leif GW Persson brukar säga att man ska hata slumpen i mordutredningar. Så då hatar vi slumpen.
När paret Palme börjar promenera söderut längs Sveavägen stirrar mannen efter dem och Mårten Palme får intrycket att mannen börjar förfölja dem.
I rättegångarna mot Christer Pettersson ändrar sig Mårten Palme lite och säger att han inte såg att mannen gick efter hans föräldrar, men hans intryck var att mannen kan ha varit på väg att göra det.
De ljusa skorna i fokus
Anledningen till att mannens skor hamnade i fokus är att Mårten Palme vid konfrontationen med Christer Pettersson i december 1988 noterade att Pettersson hade ljusa skor på sig – en detalj som Mårten särskilt lagt märke till i ”Grandmannens” signalement.
Polisen har genom åren visat många bilder på misstänkta män för Mårten Palme men han har aldrig med säkerhet kunnat peka ut någon av dem vilket är fullt logiskt eftersom hans iakttagelse av mannen var mycket kortvarig.
Han såg heller inte mannens ansikte rakt framifrån utan endast från sidan. Det är med andra ord mannens klädsel, kroppsbyggnad och beteende Mårten Palme bidrar med i signalementet liksom det faktum att mannen stod nära familjen Palme efter filmen. Viktiga bidrag.
Så vem var han då, ”Grandmannen” ?
Ja, polisen försökte naturligtvis ta reda på det eftersom mannen så tydligt (tider, positioner, beteende) tycktes ha övervakat statsministerparet vid biografen.
Polisen efterlyste mannen i medierna men han hörde aldrig av sig vilket är ytterligare ett tecken på att han av något skäl inte ville bli uppmärksammad av polisen eller av någon annan.
Det finns väl egentligen tre alternativ rörande ”Grandmannen”:
1. Hans uppdrag var att övervaka Palme.
2. Han är identisk med gärningsmannen.
3. Han hade ingenting med Palmemordet att göra.
Vår slutsats är att ”Grandmannen” kan ha varit både övervakare och gärningsman.
Han övervakade Palme vid Grand och han kan mycket väl ha varit mannen som några minuter senare mördade Olof Palme på Tunnelgatan.
Signalementen på ”Grandmannen” och gärningsmannen påminner starkt om varandra.
Gärningsmannen bar också en trekvartslång troligen mörkblå jacka, mörka byxor, lågskor och en mörk stickad huvudbonad som var en mössa eller keps.
Gärningsmannen var också cirka 180 cm lång och han var också omkring 40 år gammal.
Gärningsmannen var också kraftigt byggd och eftersom ett Grandvittne, Hubert F, kallade ”Grandmannen” en asketisk hurtbulletyp är det inte särskilt svårt att koppla samman honom med gärningsmannen.
Mordplatsvittnet Lars J berättade nämligen att gärningsmannen verkade ha god kondition eftersom han kunde ta två-tre steg åt gången när han flydde uppför trapporna till Malmskillnadsgatan.
Även mordplatsvittnet Jan A tyckte att gärningsmannen rörde sig smidigt.
Och om ”Grandmannen” och gärningsmannen var samma person så hamnar vi i en helt ny situation när det gäller vittnesmålen från mordkvällen.
Då är det inte alls Lisbeth Palme eller något annat mordplatsvittne som är mest intressant att förhöra.
Då ska ingående förhör istället hållas med de Grandvittnen som såg ”Grandmannen” i flera minuter.
Hubert F, som var 64 år gammal vid tillfället, borde alltså ha förhörts grundligt. Hubert F sade sig till och med kunna peka ut mannen.
Även 25-åriga Anneli K trodde sig kunna peka ut mannen.
Anneli K medverkade i Uppdrag Gransknings reportage om Palmemordet helt nyligen och var då mycket tydlig med att det absolut inte var Christer Pettersson hon sett.
Det var en helt annan slags människa, en medelålders man klädd i keps och en längre jacka och inte alls någon missbrukare.
Anneli K kallades således inte till rättegångarna och det gjorde heller inte Margareta S och Hubert F.
Vilket intryck får man då av denne ”Grandman” ?
Vi tycker oss skönja en profil och vi tycker inte att vi övertolkar detaljerna.
Åtminstone tre vittnen vid Grand – Hubert F, Lars K och Mårten Palme – associerar mannens utseende med någon som inte riktigt hör hemma i storstadsmiljön utan snarare i landsorten eller kanske till och med i glesbygden.
Ett annat vittne, en kvinna vi kan kalla S, såg redan klockan 20.23 en man utanför Grand som hon tyckte såg ”bonnig” ut. Hon reagerade för hans ansiktsuttryck. Han såg töntig eller fånig ut. Han gav ett konstigt intryck.
Ett annat vittne, T, såg en man stå utanför Grand ungefär en kvart senare då första föreställningen av filmen ”Bröderna Mozart” fortfarande pågick.
Det intressanta är att vittnet T säger att hon såg samme man som hon sett utanför Grand cirka klockan 20.40 även klockan 23.12 och även då stod mannen utanför Grand.
Klockan 23.12 är samma tidpunkt som då vittnet Lars K ser "Grandmannen" vilket alltså talar för att "Grandmannen" befann sig utanför Grand redan klockan 20.40.
Klockan 20.40 befann sig paret Palme på Gamla stans tunnelbanestation för att åka till biografen Grand. Hur kunde "Grandmannen" vid den tidpunkten veta att statsministern och hans hustru skulle besöka Grand?
Än märkligare blir det om vi föreställer oss att vittnet S redan klockan 20.23 såg "Grandmannen" utanför Grand. Vid den tidpunkten hade paret Palme inte ens lämnat sin bostad i Gamla stan.
Hade "Grandmannen" förhandskunskap om paret Palmes planer på mordkvällen? Hur kunde han ha det såvida inte statsministerns telefon/bostad avlyssnades?
En mörk vildmarkskeps?
Vittnet Lars K beskriver mannens kläder som ”skidkläder från 60-talet” och lägger till att mannen gav ett ”lantligt fånigt” intryck.
Mårten Palme talar om ”vildmarksjacka” och om en ovanlig mörk stickad keps.
Om vi leker med tanken att mannen verkligen bar en jacka avsedd för vildmarksliv så kan kepsen ha varit en sådan keps som jägare och andra män som vistas mycket ute i skog och mark bär.
Fjällräven och andra företag i ”vildmarksbranschen” säljer sådana kepsar och sådana kepsar har ofta även en så kallad ”balaclava-funktion” vilket innebär att man kan rulla upp eller släppa ner mössans sidor beroende på väderleken.
Mordplatsvittnet Anders B beskrev gärningsmannens huvudbonad som en mörk stickad mössa med upprullad kant och mordplatsvittnet Inge M talade också om en mörk stickad mössa med upprullad kant.
Mordplatsvittnet Lars J beskrev mannens huvudbonad som en lågt sittande mörk keps.
Stickad mössa? Stickad keps? Ovanlig stickad keps? Sedd från olika vinklar?
Mordplatsvittnet Jan A såg gärningsmannen bakifrån och uppfattade mannens huvudbonad som något mörkt pyramidformat vilket då kan bero på att den mörka kepsens balaclava-funktion löstes ut i samband med den hastiga flykten.
Jan A funderade på om mannen kanske hade långt mörkt hår som räckte till axlarna men övervägde också möjligheten att mannen bar någon form av kapuschong.
En vildmarkskeps med balaclava-funktion?
Visst, vi spekulerar lite nu. Men tanken är faktiskt inte så långsökt som den i förstone kan verka. Hypotesen är åtminstone värd att pröva.
”Grandmannens” oroliga vankande och hans ångestfyllda stirrande tyder på att han var starkt fokuserad på något. Han verkade omedveten om att hans beteende väckte uppseende i storstaden.
Även hans relativt tidiga ankomst till Grand – om vi nu förutsätter att Hubert F såg samme man som de övriga vittnena – tyder på att mannen var mycket nervös och orolig. Han ville verkligen försäkra sig om att inte göra några misstag.
Han såg paret Palme anlända till biografen, han inväntade i god tid filmens slut, han befann sig utanför biografen när biobesökarna gick ut på trottoaren och han ställde sig bredvid familjen Palme efter filmen.
Här gällde det att vara riktigt säker på att inte förlora offret ur sikte.
Alltså motsatsen till en iskall hitman som dyker upp från ingenstans, skjuter sina skott och försvinner hastigt.
Just på den avgörande punkten är således ”Grandmannens” beteende svårt att förena med gärningsmannens beteende.
Gärningsmannen dök upp från ingenstans, avlossade sina skott i snabb följd och försvann hastigt. Inom en minut var han försvunnen och han har varit försvunnen sedan dess.
Det behöver inte ligga en motsättning i detta. ”Grandmannen” kan ha varit nervös över uppdraget men när han väl utförde det använde han de kunskaper han förvärvat sedan tidigare.
Kanske hade han genomgått en lite mer avancerad militär utbildning vid något förband i landsorten eller rentav i glesbygden?
Han hade kanske lärt sig hur man snabbt och effektivt likviderar en fiende, men han hade givetvis aldrig någonsin befunnit sig i centrala Stockholm med avsikten att mörda landets statsminister?
Det ligger en himmelsvid skillnad mellan uppdragen men när det avgörande ögonblicket är inne agerar han som han skulle ha agerat vid en hemlig militär operation.
Han smyger sig på offret, skjuter, säkrar, hölstrar och döljer vapnet inom loppet av några få sekunder och beger sig omedelbart från platsen i skydd av mörkret. Han växlar snabbt från passivitet till våld och tillbaka till passivitet. Något som brukar känneteckna människor som tränats i att begå våldshandlingar på beställning.
Det finns alltså en dubbelhet i agerandet som vid en ytlig betraktelse är svår att förstå men som i rätt kontext kan vara logisk. Oron vid Grand kan ha berott på uppdragets art.
Vi tvekar inte kring gärningsmannens kompetens. Han visste uppenbarligen vad han höll på med.
Mordet tyder på kompetens
De experter från Riksrevisionsverket som Granskningskommissionen anlitade för att bedöma mordet kom fram till att Palmemordet var ”en för gärningsmannen till 100 procent lyckad operation” och objektiva fakta stöder det påståendet.
1) Han lyckades ta sig obemärkt upp bakom offret.
2) Han agerade på mordplatsen inom loppet av ett 10-tal sekunder.
3) Det dödande skottet var exakt placerat.
4) Han försvann snabbt från platsen.
5) Inget mordplatsvittne kunde identifiera honom.
6) Han lämnade inga spår förutom mordkulorna.
7) Han är efter 33 år fortfarande på fri fot.
Det är svårt att hitta någon amatörmässighet i agerandet. Mordet tyder på kompetens. Gärningsmannen använde ett vapen han behärskade, han visste exakt var han skulle skjuta och han hade god lokalkännedom.
Rättsläkaren Kari Ormstad förklarade vid en utfrågning efter mordet detta med skottets placering. Hon berättade att ett skott mot huvudet är betydligt mera osäkert eftersom huvudet – i förhållande till ryggtavlan – är litet och rör sig (man vänder sig mot någon för att prata, man tittar plötsligt åt något håll man böjer sig framåt osv).
Offret ska ha rätt mycket otur för att dödas av ett skott mot huvudet.
Det skott i ryggen som träffade Olof Palme är direkt dödande. Kulan genomborrade ryggraden och stora kroppspulsådern. Offret dör omgående. Och det är betydligt säkrare för mördaren att skjuta mot ett större stilla mål än mot ett litet rörligt mål.
Det förstår även en lekman.
Vi vet inte hur alla amatörer tänker rörande placering av revolverskott men för egen del skulle vi gissa att rätt många fått för sig att professionella mördare regelmässigt skjuter sina offer i huvudet. Inte minst i actionfilmer riktas skotten ofta mot offrets huvud.
Var då gärningsmannen identisk med ”Grandmannen” ? Ja hur konstigt det än kan låta så ser vi inga direkta problem med ett sådant antagande. Signalementen uppvisar stora likheter.
Vi fäster oss också vid att ett vittne som promenerade längs Sveavägen ungefär en minut före mordet såg en cirka 45-årig man klädd i en längre mörkblå jacka av Tensontyp gå 5-10 meter bakom paret Palme.
Ibland är det klokt att inte trassla till saker för mycket. ”Grandmannen” kan odramatiskt nog ha följt efter paret Palme från biografen till mordplatsen, bitvis osedd och bitvis iakttagen av vittnen.
Kanske gick han från Grand rakt över Sveavägen till den östra trottoaren och följde därifrån efter statsministern och hans hustru på behörigt avstånd? Först i det sista skedet av förföljandet tog han sig förbi dem och ställde sig och väntade vid Dekorima?
Ett sådant antagande strider visserligen mot vittnet Inge M:s påstående om att gärningsmannen stod och väntade vid Dekorima i flera minuter.
Men det är förenligt med det faktum att ett 10-tal vittnen passerade Dekorima minuterna före mordet, ett vittne faktiskt så sent som cirka 1 minut före mordet, utan att se någon väntande gärningsman.
Det stod enligt de förbipasserande vittnena helt enkelt ingen man utanför Dekorima minuterna före mordet. Ett sällskap stannade till och med utanför Dekorima i några minuter endast tre-fyra minuter före mordet utan att se någon man stå och vänta där.
Till saken hör att mordplatsvittnet Anders B rörde sig i området vid reklampelaren ett tiotal meter norr om Dekorima i flera minuter före mordet. Kanske var det honom Inge M såg innan han såg gärningsmannen?
Inge M tittade inte mot Dekorima hela tiden där han satt i sin bil på Tunnelgatans västra sida. Han såg sig omkring i omgivningarna och tittade emellanåt mot Dekorima. Ett naturligt beteende.
I ett avsnitt i förhören säger Inge M till och med att han upptäckte gärningsmannen endast 10-15 sekunder innan paret Palme kom fram till Dekorima.
I så fall såg han inte gärningsmannen mer än i högst en minut.
Inge M hade tidigt även ett vagt minne om att det ”är något med reklampelaren” som han inte kan komma på. Drygt ett år senare säger Inge M att han sett gärningsmannen komma gående ute vid trottoarkanten söderut längs Sveavägen förbi reklampelaren fram till Dekorima.
Det sistnämnda är då förenligt med hypotesen att gärningsmannen förföljde paret Palme längs Sveavägen men samtidigt måste vi hålla i minnet att Inge M:s påstående kom väldigt sent och därför är mindre tillförlitligt än de uppgifter han lämnade direkt efter mordet.
Minnen bleknar snabbt. Inge M kan minnas rätt, men uppgiften måste vägas in i scenariot med stor försiktighet.
Som vanligt i Palmeutredningen rör vi oss med antaganden baserade på rätt vaga vittnesmål.
Granskningskommissionens slutsats är att gärningsmannen befann sig utanför Dekorima i högst en minut innan paret Palme anlände till platsen.
Betyder nu allt detta att ”Grandmannen”/gärningsmannen agerade spontant utifrån en impuls som väcktes då han såg paret Palme vid Grand?
Nej, inte alls.
Det finns inget naturgivet orsakssamband mellan ett förföljande längs Sveavägen och en spontant agerande gärningsman.
Det antagandet är istället förhastat.
Gärningsmannens agerande kan endast betyda att han – enligt en i förväg uppgjord plan - agerade ensam under den sista delen av operationen, den del som handlade om biobesöket och paret Palmes rörelser efter filmen.
Paret Palme fattade en serie spontana beslut efter filmföreställningens slut. Deras rörelser krävde närgången granskning. Gärningsmannen behövde befinna sig nära det tilltänkta offret.
Att mordplatsen under de givna förutsättningarna blev just Tunnelgatans östra sida berodde naturligtvis på att paret Palme oväntat gick över till den östra trottoaren.
Men paret Palme gick över Sveavägen först cirka 1,5 minut före mordet. Dessförinnan kunde ingen gissa att paret Palme skulle passera Dekorimabutiken. Det är ett oavvisligt faktum.
Den första och sista mordplatsen
Gärningsmannen valde av uppenbara skäl att inte skjuta bland de många biobesökarna vid biografen Grand och han undvek även den närliggande Kammakargatan eftersom ett skott där av samma skäl var mycket riskfyllt.
Vid nästa tvärgata till Sveavägen, Adolf Fredriks kyrkogata, fanns ett välbesökt gatukök där många människor uppehöll sig och passerade. Där kan också en polispatrull ha uppehållit sig för att utreda ett inbrott i en personbil vid den tidpunkt då paret Palme passerade platsen (Källa: Lars Borgnäs, ”En iskall vind drog genom Sverige”).
Efter Tunnelgatan i sydlig riktning finns Apelbergsgatan som inte erbjuder någon bra flyktväg, åtminstone inte jämfört med trapporna vid Tunnelgatan.
Och efter Apelbergsgatan följer en av Stockholms mest besökta gator – Kungsgatan. Ett attentat där vore direkt dumdristigt för den gärningsman som vill undkomma.
Tunnelgatan blev med andra ord den logiska mordplatsen, den första och sista tänkbara mordplatsen för ett attentat denna kväll såvida inte gärningsmannen ville promenera efter paret Palme förbi Sergels torg, in på den välbesökta Drottninggatan och vidare till Gamla stan.
Att undvika riskfyllda platser före attentatet tyder på sinnesnärvaro och beräkning.
Mordplatsen var relativt folktom men trots det riskfylld. Det fanns vittnen på trottoarerna och i bilar. Men mordplatsen var den minst dåliga om nu ett attentat skulle genomföras just denna kväll.
Flyktvägen var riskfylld. Gärningsmannen kunde springa på poliser både i trappan och på Malmskillnadsgatan. Men flyktvägen var den minst dåliga om nu ett attentat skulle genomföras just denna kväll.
Vi ska inte glömma att det i normalfallet inte är så enkelt att smyga upp bakom en statsminister och avlossa ett dödande skott – för att därefter undkomma oidentifierad.
En statsminister visar sig normalt i riksdagen, vid möten av olika slag, presskonferenser och vid andra offentliga tillställningar men då befinner sig samtidigt en hel del andra människor där. Inklusive livvakter.
Det var just avsaknaden av livvaktsskydd och valet att promenera hem den rätt långa vägen till Gamla stan relativt sent på kvällen som var tillfället gärningsmannen behövde.
Det mesta tyder på att Palme övervakades från bostaden till Grand under mordkvällen och det av män med ett helt andra signalement än ”Grandmannen”. Observationer av ”övervakare” i Gamla stan, vid biografen och nära mordplatsen talar för det.
Det har professionella bedömare kommit fram till.
En särskilt utsedd Säpo-grupp utredde just frågan om Palme var övervakad före mordet och gruppens slutsats var, efter studier av 1200 vittnesmål, att Palme var övervakad.
Samstämmighet fanns i två signalement och ett tredje signalement kunde skönjas i vittnesmaterialet. Säpo-gruppen ansåg att attentatsgruppen bestod av 3 övervakare +gärningsmannen.
Rapporten, som presenterades för spaningsledningen i april 1986, är belagd med förundersökningssekretess men refereras i Granskningskommissionens rapport (1999).
Vi vet också att Olof Palme kontinuerligt övervakades i hemlighet. En liten grupp Säpo-män hade för vana att med hjälp av en grupp operativa personer kartlägga Palmes rörelser eftersom de betraktade Sveriges statsminister som en säkerhetsrisk för riket.
Är det något annat vi med viss övertygelse kan säga om ”Grandmannen” ?
Ja det är det.
Han var troligen svensk eller i alla fall medborgare i något nordiskt land. Vittnena vid Grand gav en entydig rapport på den punkten. Mördarens geografiska hemvist är inte särskilt överraskande. Mord på politiska ledare begås ofta av personer bosatta i samma land eller region. Mord i Indien, Israel, USA, Egypten,Tyskland, Nederländerna med flera länder tyder på det.
Var alltså Palmes mördare/ ”Grandmannen” en militärt utbildad svensk/nordisk man från landsorten som engagerats av någon för att likvidera Sveriges statsminister?
Beväpnad med ett handeldvapen han behärskade.
Klädd i vildmarksjacka, vildmarkskeps med balaclava-funktion och ljusa fotriktiga skor?
Finns det skäl att anta att något sådant verkligen inträffade i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan för drygt 33 år sedan?
Som framgår ovan gör det faktiskt det.
Fortsättning följer.