utsikterinsikter.blogg.se

Det är naturligtvis utifrån de offentliga källorna omöjligt att säga om scenariot är sant eller falskt. Visst kan någon ha lyckats övertyga statsministern att utan livvakter träffa någon på en trottoar efter klockan 23 en kall vinterkväll i Stockholm city. Men vi ska här redovisa ett antal skäl till varför det med stor sannolikhet inte förhåller sig på det sättet.

Det är redan i grunden orimligt att tänka sig att Palme skulle acceptera ett sådant möte på en sådan plats vid en sådan tid. Vi talar trots allt om den intelligente socialdemokratiske statsministern som visserligen kunde vara lite tankspridd men att han utan minsta tanke på sin egen säkerhet skulle vandra rakt in i en sådan fälla är faktiskt högst osannolikt.

Mötesscenariots förespråkare menar sig finna stöd i vittnesmålen från mordplatsen för sin teori. Det beror, menar vi, på att de inte läst vittnesmålen tillräckligt detaljerat, inte värderat vem som säger vad och helt enkelt missförstått hela händelseförloppet.

Följande analys förklarar missförståndet:

Det är främst tre vittnen som talar om paret Palme och mördaren som ett gemensamt sällskap – den vid tillfället berusade Anders B som mycket sent upptäckte mördaren och paret Palme några meter framför sig, vittnet Cecilia som från sin position i baksätet på en bil på Sveavägen under några sekunder såg mördaren gå bakom paret Palme och slutligen taxichauffören Anders D som slängde en hastig blick på den östra trottoaren när han väntade för rött ljus i korsningen Sveavägen/Tunnelgatan och fick intrycket att paret Palme stod vänt mot mördaren.  

Anledningen till missförståndet är egentligen mycket enkel. Mördaren stod inte där polisen och medierna genom åren påstått att han stod och paret Palme gick inte fram till butiken Dekorima på det sätt som medier och poliser påstått att de gick.

Vid en närläsning av vittnesmålen visar det sig vara så att mördaren stod fullt synlig med ansiktet vänt mot Sveavägen framför Dekorimas skyltfönster någon meter till höger om butikens entrédörr. Han stod alltså inte gömd i hörnet inne på Tunnelgatan vilket påstås i många rekonstruktioner av mordet.

Samma närläsning visar att paret Palme promenerade från den reklampelare som stod vid Sveavägens trottoarkant och snett in mot Dekorimabutikens södra skyltfönster. De gick med andra ord i stort sett under några sekunder i riktning rakt mot den väntande mördaren. Under de få sekunder som taxichauffören Anders D tittade mot den östra trottoaren befann sig paret Palme med ryggarna mot Sveavägen och med ansiktena vända mot mördaren. Det är därför taxichauffören Anders D vid sin hastiga blick fick intrycket att de tre personerna stod och pratade med varandra. Han hörde givetvis inga ord utväxlas utan antog endast att personerna samtalade eftersom de tycktes stå vända mot varandra.

När paret Palme passerat mördaren följde de fastighetens fasad i rakt sydlig riktning fram mot Tunnelgatan. Strax innan de började gå rakt fram gick mördaren ut från sin position vid skyltfönstret och anslöt bakom paret Palme. Han bör då ha gått några steg snett in mot husfasaden eftersom han, enligt vittnet Cecilia, följde efter dem på det sättet och i samma gångtakt som dem. Även hennes iakttagelse är gjord under en mycket kort tidsperiod.

Ytterligare några sekunder senare upptäckte vittnet Anders B de tre personerna framför sig. Han hade varit på firmafest men tröttnat på kompisarna och bestämt sig för att vandra hemåt. Anders B tittade upp och såg tre personer framför sig. Hans spontana antagande var att de tre personerna ingick i samma sällskap eftersom tre personer som befinner sig nära varandra på en trottoar i normalfallet utgör samma sällskap. Anders B blev därför mycket överraskad när en av personerna framför honom plötsligt höjde högra armen och sköt en annan av personerna. Det sällskap som borde ha varit ett sällskap var inget sällskap utan ett statsministerpar och en mördare. Att förutse något sådant är givetvis omöjligt för vem som helst var som helst, nykter eller berusad. Ett fullt förståeligt missförstånd.

Det finns två vittnen som borde kunna bekräfta mötesscenariot om det inträffade i verkligheten och det är Lisbeth Palme som gick bredvid sin man och det är huvudvittnet Inge som var det enda vittne som såg hela händelseförloppet från början till slut. Han satt lugnt helt nykter i sin bil som stod parkerad på andra sidan Sveavägen mittemot mordplatsen.

Lisbeth Palme förnekar bestämt att det skulle ha förekommit något möte och att det skulle ha utväxlats några ord mellan mördaren och paret Palme. Att hon skulle ha glömt bort ett sådant samtal framstår som fullständigt osannolikt. Om mördaren sagt något till Olof Palme bör det vara en mycket viktig ledtråd i mordspaningarna som Lisbeth Palme givetvis omgående skulle ha rapporterat till spaningsledningen. Men mördaren var tyst.

Huvudvittnet Inge berättar inte heller om något möte. Han säger endast att paret Palme passerade den väntande mördaren och att mördaren därefter gick upp bakom dem och avlossade de båda skotten. ”En iskall avrättning”, enligt vittnet Inge.

Ytterligare en faktor som brukar anföras av mötesscenariots förespråkare är att paret Palmes promenad tog 43 sekunder för lång tid i relation till den tid det tog för ett vittne (Nicola F) att gå från sitt möte med paret Palme till den plats norr om mordplatsen då han hörde skotten. Denna sekundövning har flera svagheter. Dels tar den inte hänsyn till det enkla förhållandet att paret Palme tittade i ytterligare några skyltfönster och därför fördröjdes något och dels har dessa 43 sekunder i efterhand uppmätts av en polis som ”gick i samma takt” som paret Palme. Utrymmet för feltolkningar är således betydande. Att de 43 sekunderna inte användes för ett möte mellan Olof Palme och mördaren har läsaren förstått av ovanstående analys.

Mötesscenariot är exempel på en teori som växer fram ur människors smått förtvivlade letande efter ledtrådar i den stora och långa mordutredning som så länge stått och stampat utan synbara resultat. Det är i grunden bra att alla varianter prövas men just i det här fallet kan vi med stor säkerhet konstatera att idén om ett möte bygger på missuppfattningar.

Som väl insatt men fortfarande utomstående betraktare av Palmemordet behöver man ibland också göra sannolikhetsbedömningar av de teorier som framförs. Det är baserat på erfarenhet inte särskilt troligt att Sveriges statsminister helt obekymrat skulle traska iväg till ett möte på en sådan plats vid en sådan tidpunkt utan minsta tanke på sin egen säkerhet. Om ett sådant möte hade föreslagits av någon i verkligheten hade Palmes svar högst troligt blivit att vederbörande fick återkomma för ett vanligt kontorsmöte veckan därpå.

Teorin om mötet är lika osannolik som den teori som polis och åklagare framförde när de försökte få Christer Pettersson fälld för mordet. Att någon i verkligheten skulle mörda Sveriges statsminister utifrån en spontan ingivelse kan endast betyda att en sådan person inte var psykiskt frisk.

Och en psykiskt sjuk mördare hade inte haft sinnesnärvaro att välja rätt mordplats med en bra flyktväg, att lugnt invänta sitt offer, att avlossa ett välplacerat direkt dödande skott, att omedelbart dölja vapnet, att inom några sekunder lugnt lämna mordplatsen och att undkomma rättvisan i 30 år. Det, om något, är fullständigt osannolikt. Även hovrätten kom fram till att Palmemordet var ett planerat våldsdåd och inte ett kaotiskt mord utfört av en ”ensam galning”.

Det var inget möte bokat på trottoaren och det var inte en psykiskt sjuk människa som sköt mot statsministern. Mordet var en iskall avrättning. Det berättar huvudvittnet och det framgår med all önskvärd tydlighet av brottsanalysen. Som vi tidigare redovisat i denna blogg finns det ett mycket stort antal vittnesmål som berättar att statsministern var övervakad under mordkvällen och att det tiden före mordet var känt i högerextrema kretsar att Palme skulle mördas. Varför inte söka mördaren bland Palmes hatiska och våldsbenägna fiender och varför inte en gång för alla inse att en iskall avrättning utförs av en erfaren mördare?

Fortsättning följer.