utsikterinsikter.blogg.se

Han var en ”brinnande antikommunist”. Han hade 1982-1988 köpt in sig i guldgruvan East Daggafontein i Sydafrika mitt under FN:s hårda sanktioner mot landets apartheidregim. Han var medlem i den konservativa amerikanska tankesmedjan New Heritage Foundation. Han bidrog med pengar till skådespelaren Ronald Reagans presidentkampanj och han satt på första raden när Reagan installerades som president i januari 1981.

New Heritage Foundation skrev i praktiken Ronald Reagans politiska program. Redan efter ett år hade Reagan genomfört 60 procent av de 1000 förslag som New Heritage Foundation presenterat.

Senare föreslog New Heritage Foundation att USA under kalla kriget skulle satsa på det fiktiva ”Star Wars”, dvs det kärnvapenprogram som till sist fällde den sovjetiska ekonomin. Reagan nappade på idén och gick till historien som mannen som besegrade kommunismen.

Det här handlar om den riskbenägne svenske företagsledaren Adolf H Lundin, (bilden ovan) en man som kan sägas ha avskytt Sveriges statsminister Olof Palme. De var varandras motsatser och Lundin var kapabel att fatta drastiska beslut.

När Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) under Asea-direktören Curt Nicolins ledning 1978 inrättade tankesmedjan Timbro som gick till våldsam attack mot ”fondsocialismen” i Sverige hade förmodligen Adolf H Lundin ett finger med i spelet.

Han var släkt med familjen Wallenberg (hans hustrus syster var gift med Marc Wallenberg) och han hade genom sina amerikanska kontakter god anledning att inspirera Marcus Wallenberg Jr till att inrätta en svensk tankesmedja med New Heritage Foundation som förebild, en organisation som attackerade socialismen i alla dess former.

Adolf H Lundin var en risktagare. Han hade förlorat stora pengar på felaktiga investeringar men fortsatte utan tvekan att investera i krigshärdar och opålitliga regimer. Han fattade snabba beslut, mer på känsla än på rationella marknadsanalyser. Så småningom lyckades hans affärer och han blev ägare till ett miljardimperium som hans båda söner nu ärvt.

Adolf H Lundin var en man som alltid ville vinna i allt han ägnade sig åt, berättade en av hans affärsbekanta. Och han var fullproppad med citat ur gamla amerikanska machofilmer, exempelvis ”when the going gets tough, the tough gets going” eller ”no guts, no glory”.

Han tycktes se sig själv som en slags cowboy eller oljebaron från de amerikanska sydstaterna som bara kunde en hastighet och en riktning – full fart framåt. Han kallade sig en entreprenör inom naturtillgångar men var i själva verket en man som begav sig ut på ”skattjakter” världen över – kopparfyndigheter, oljekällor, guldgruvor.

Adolf H Lundin tog ständigt stora affärsrisker och framstår som en äventyrare som struntade blankt i det som vi brukar förknippa med ansvarsfullt försiktigt företagande.

Han verkade ha agerat på känsla mer än något annat och förlorade också stora belopp (bl a hundratals miljoner i Zaire) i vissa affärer. Men han hade goda förbindelser i Sverige, både med Moderata samlingspartiets ledning och med familjen Wallenberg och andra ledande företrädare för det svenska näringslivet. Han var uppenbarligen duktig på att sälja in sina idéer och hade normalt inga problem att få fram investeringsvilliga kapitalägare till sina projekt.

Fullständig personlig frihet att göra stora affärer tycks ha varit Adolf H Lundins ledstjärna i livet. Han agerade snabbt och effektivt och han såg inga problem någonstans. Han kastade sig in i konflikthärdar världen över och diskuterade glatt med diktarorer och mördare. En mycket osvensk person.

Den svenske socialdemokratiske statsministern Olof Palme initierade på 1980-talet via den svenska ambassaden i Sydafrika överföringar av stora ekonomiska bidrag till den svarta befrielserörelsen ANC (African National Congress) i Sydafrika. USA och västmakter som Storbritannien och Frankrike menade att ANC i själva verket var en kommunistisk organisation, understödd av Sovjetunionen.

För Adolf H Lundins stora ekonomiska investeringar i Sydafrika bör Palmes stöd till ANC ha varit en nagel i ögat. Om apartheidregimen föll skulle Lundin ha förlorat stora belopp.

På samma bänk som Adolf H Lundin vid Ronald Reagans invigning som president i januari 1981 satt den italienske antikommunisten Licio Gelli.

Licio Gelli (bilden)hade CIA:s uppdrag att bevaka USA:s och Natos intressen i Italien. Gelli hade i sin ungdom stridit för högerdiktatorn Franco i spanska inbördeskriget 1936-1939 (som medlem i Mussolinis paramilitära fascistgrupp ”svartskjortorna”) och tjänat som officer i en tysk SS-division under andra världskriget. I krigets slutskede rekryterades Gelli av den amerikanska militären.

I Italien fanns ett starkt kommunistparti vars valframgångar kunde leda till ett maktövertagande i landet, något som USA under kalla kriget till varje pris ville förhindra.

Licio Gelli använde, på uppdrag av president Nixons säkerhetsrådgivare Henry Kissinger, den slumrande och oansenliga frimurarlogen ”Propaganda Due (P2)” för att stödja USA i kampen mot världskommunismen.  

Gelli rekryterade på amerikanskt initiativ i början av 1970-talet 400 höga officerare från Nato och den italienska krigsmakten till P2. Bland medlemmarna fanns även polischefer, bankdirektörer, chefer för säkerhetstjänsten, industriledare, chefredaktörer och politiker. Men också medlemmar ur den argentinska militärjuntan. Gelli åtnjöt diplomatisk immunitet tack vare Argentina som utfärdat inte mindre än fyra diplomatiska pass åt honom.

P2-logen samverkade med den italienska Stay Behind-organisationen Gladio, den paramilitära hemliga organisation som på Natos uppdrag utförde våldshandlingar riktade mot det italienska kommunistpartiet och andra som försökte driva italiensk politik åt vänster. Gladio utförde rena terrordåd, exempelvis bombattentatet mot järnvägsstationen i Bologna 1980.

En man med kopplingar till den italienska P2-logen var Elio Ciolini, italiensk CIA-agent verksam i Belgien åren 1985-1991. Ciolini agerade i Belgien samtidigt som flera av de högerextrema s k  Brabantmorden utfördes 1982-1985. Ciolini knöt kontakter med den belgiske gangstern Thierry Smars, medlem i Patrick Haemers rånmördarliga där även Murat Kaplan, Basri Bajrami och Philippe Lacroix var medlemmar.

1990 rapporterade den statliga italienska tv-kanalen RAI att den amerikanska underrättelsetjänsten CIA betalat Licio Gelli stora belopp för att han skulle initiera terroristaktiviteter i Italien. TV-kanalen påstod även att CIA beordrat mordet på Sveriges premiärminister Olof Palme och att italienska Gladio skulle ha utfört mordet.

Uppgifterna kom från den amerikanske affärsmannen Richard Brenneke som hävdade att han själv arbetat åt CIA i Sydostasien. CIA tillbakavisade alla anklagelser om inblandning i Palmemordet. Den amerikanska senaten lät utreda frågan och sade sig inte kunna finna någon substans i Brennekes påståenden.

Det finns vittnesuppgifter från mordkvällen i Stockholm 28 februari 1986 som pekar på att den långe blonde rånmördaren Patrick Haemers och hans kumpaner var involverade i övervakningen av och mordet på Olof Palme.

Den tidigare Aftonbladet-journalisten Karl Gunnar Bäck, sedermera chef för Civilförsvarsförbundet, fick av en brittisk agent direkt efter mordet tips om att två svenska affärsmän, en Säpo-anställd i Sverige och sydafrikanska agenter låg bakom mordet på Olof Palme. Bäck slog larm till Säpo men hans uppgifter ”kom bort”.

Den svenske politikern Carl Bildt, såväl statsminister som utrikesminister, var en period styrelseledamot i Adolf H Lundins bolag. Bildt var våldsamt kritisk mot det han uppfattade som Olof Palmes undfallenhet mot ”de sovjetiska ubåtskränkningarna av svenska farvatten”.

Bildts förvarspolitiske rådgivare marinchefen Per Rudberg, aktiv i flera högerextrema organisationer, ingick från oktober 1985 i styrelsen för den av Timbro nybildade högerorganisationen Friheten i Sverige. En annan medlem i styrelsen var marinofficeren Hans von Hofsten som i november 1985 låg bakom det s k officersupproret mot Palme. Udden riktades mot Palmes oförstående attityd gentemot de ”sovjetiska” ubåtskränkningarna av svenska farvatten. Hofsten och andra marinofficerare uttalade i DN-artiklar att de saknade förtroende för statsministern. En attack som förmodligen var initierad av Bildt och Rudberg.

-- Jag har förtroende för svenska officerare men dessa har agerat osakligt och omdömeslöst, kommenterade Palme saken vilket retade upp marinofficerarna ytterligare.

Det uppstod i svenska högerkretsar under 1980-talet en uppfattning om att Olof Palme var en opålitlig politiker, en person som var på väg att "sälja ut Sverige" till Sovjetunionen. Han kallades inte sällan för landsförrädare. Kanske var det i själva verket ett försök från inflytelserika affärsmän att väcka vrede hos högerextrema kretsar. Kanske handlade allt ytterst om pengar? Det var irriterande för storfinansens företrädare att Palme så hårt försvarade arbetarklassens intressen. Löntagarfonderna, det hårda skattetrycket och den företagarfientliga attityden blev kanske för mycket för de stora kapitalägarna.

Det finns med andra ord anledning att närmare granska CIA, P2-logen, den italienska Stay Behind-organisationen Gladio, ledande svenska affärsmän, höga svenska militärer och belgiska mördarligor kopplat till mordet på Sveriges statsminister Olof Palme. Kanske är de alla oskyldiga, men spåret behöver utredas närmare av den svenska spaningsledningen.

Det är lite för många tillfälligheter som sammanstrålar i det internationella högerextrema nätverket.

Här fanns motiv att undanröja den svenske statsministern. Och ekonomiska resurser att rekrytera kompetenta gärningsmän saknades inte.