utsikterinsikter.blogg.se

Partiledarna som av vissa väljargrupper anses vara lösningen på samtidens problem är demagoger som avvisar fakta, dialog och samförstånd.

I Ungern, USA, Turkiet, Polen och andra länder har auktoritära högernationalistiska ledare på mer eller mindre laglig väg röstats fram till makten.

Dessa ledare har alla milt uttryckt en problematisk attityd till demokrati, humanism, jämställdhet, alla människors lika värde och yttrandefrihet.

Liberala och socialdemokratiska politiker, framgångsrika kvinnor, medieföretag, kulturlivet, statliga myndigheter, rättsväsendet, EU-samarbetet, invandrare, den globala och digitaliserade ekonomin och klimatrörelsen är i skottlinjen.

Detta vet vi redan.

Men hur kan det bli så?  

Kan hela framgången för dessa politiska ledare förklaras med att högernationalisterna är skickliga på propaganda? Eller finns underliggande orsaker som det etablerade samhället missat?

Som vi vet fokuserar de högernationalistiska partierna främst på frågor som invandring, lag och ordning och protektionism. Det är rubriker som passar när man ska dunka in sitt budskap i huvudet på den del av väljarkåren som attraheras av högernationalismens budskap.

Men vad är det riktiga problemet?

Svaret är mycket enkelt. Om vi skalar bort den högernationalistiska propagandan och lyssnar på vad dessa väljare faktiskt säger på och mellan raderna framträder en bild värd att ta på allvar. Människor på fabriksgolvet har en tendens att tala sanning även om de inte gör det lika sirligt som akademiker.

De väljare som röstat fram högernationalisterna gör det med hög sannolikhet främst av oro för framtiden och då särskilt för den egna familjens framtid. Privatekonomi är en viktig faktor i alla valrörelser. De upplever att deras länder, för att uttrycka sig drastiskt, är utsatta för attack från en diffus och mycket hotfull främmande makt.

Denna ”främmande makt” definieras som globaliseringen och digitaliseringen av ekonomin, flyktingströmmarna från krigshärdar i Mellanöstern och statens ”aningslösa inställning” till den attack mot Sverige de upplever som en realitet.

De frågar sig var detta ska sluta.

De ropar ”hallå, ser ni inte det stora rovdjuret som tagit sig in i våran by”? Människans basala behov upplevs som hotade – försörjningen, den egna livsstilen och därmed tryggheten.

Många av väljarna som röstar på högernationalister har redan förlorat sina arbeten och andra är rädda att göra det i en nära framtid. De tycker de befinner sig långt från den styrande storstadsförsamling välutbildade och förmögna ”elitmänniskor” som struntar i deras behov. Utvecklingen har gått för fort. De hinner inte med. De är besvikna och djupt oroliga.

Fossila bränslen och papperspengar

De tycker sig inte se någon lovande framtid för egen del. De tycker att det svenska samhället är för svagt inför ”attacken från främmande makt”.

Man kan vara hånfull och säga att dessa lågutbildade landsbygdsbor aldrig följt med i samhällsutvecklingen och alltid varit bakåtsträvare. De känner sig hemma i ett gammalt land som för längesedan försvunnit och aldrig kommer tillbaka. Trygghet och tradition gäller.

De tror att de högernationalistiska politikerna kan återupprätta det gamla samhället.

De vill säkra sin framtid genom att statens och kapitalets pengar stannar i det egna landet och uteslutande används för att försörja det egna landets medborgare.

I Sveriges fall svenska medborgare som har ett nordeuropeiskt ”svenskt/germanskt” utseende. Det upplevs i sig som en trygghetsfaktor. När människan blir osäker återvänder hon alltid till det gamla invanda. Invandrare göre sig icke besvär.

I ambitionen att göra dessa väljargrupper nöjda lyfter högernationalisterna gamla kända företeelser som traditionella könsroller, fossila bränslen, papperspengar och nationalromantik.

Det gamla Sverige från 1950-talet ställs upp som en glimrande vision mot det nya ”hotfulla” Sverige på 2000-talet.

Att visionen är fullständigt orealistisk tycks passera obemärkt förbi. Ingen gång i världshistorien har en återgång till gamla lösningar varit långsiktigt hållbara.

Väljargruppen vill mura in sig för att stoppa ”attacken från främmande makt”. Den egna framtiden upplevs som hotad. Vi talar egentligen inte om oro utan snarare om skräck.

För att hjälpa väljargruppen med återupprättandet av det gamla trygga Sverige krävs, enligt dessa väljare, starka vita män som klarar av kriget mot ”främmande makt”. Kvinnor anses inte kapabla att klara uppdraget och ej heller människor med annan hudfärg.

Väljargruppen upplever att staten inte klarar av kriget mot ”främmande makt”. Istället upplever man att staten skyddar sig själv och ljuger för att behålla kontrollen över riket. 

Här spelar den högernationalistiska propagandan en subversiv roll. Det moderna Sverige ska uppenbarligen krossas.

Misstron mot det moderna Sverige tar sig även uttryck i att de folkvalda politikernas beslut inte accepteras och därför kräver väljargruppen folkomröstningar istället. Återigen kommer initiativen för högernationalisterna.

Högernationalismens kärnväljare försöker ta sig närmare makten. De vill lokalt direkt påverka utvecklingen i sin hembygd vilket då sätter den parlamentariska demokratin ur spel.

Vi kan naturligtvis (som vanligt) säga att Sverigedemokraternas väljare drivs av sina känslor, att de är i affekt, att de inte vill se hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten. De överskattar negativ utveckling och noterar inte positiv utveckling.

Att grovt kriminella i stor omfattning döms till långa fängelsestraff är ett faktum som negligeras av högernationalisternas kärnväljare. De vill i princip upphäva rättssäkerheten till förmån för medborgargardets oförmåga att förstå tillvaron.

Propagandan vinner över sakligheten. Känslan besegrar förnuftet.

Men samtidigt glömmer vi att många av dessa väljare faktiskt i verkligheten förlorat sina jobb då industrin på 1980- och 1990-talet genomförde sina stora strukturrationaliseringar. Fabrikerna tömdes på medarbetare och ersattes av robotar och datorer.

Denna utveckling har bara fortsatt. I dag är det få som ifrågasätter kvartalsekonomin, aktiespekulationerna och exploateringen av fattiga människor i låglöneländer. För närvarande är lagen om anställningsskydd hotad.

Parallellt med den privata sektorns dramatiska omstrukturering bantades den offentliga sektorn av högerpolitiker.

De människor som drabbats har således drabbats dubbelt.

De stora kapitalägarna vältrade över problemet på den offentliga sektorn som var så hårt bantad att den inte klarade att lösa problemet i den omfattning som krävdes. Det är därför det i dag ropas efter större resurser till rättsväsendet, äldreomsorgen och sjukvården.

Historiens felbeslut måste nu korrigeras. Om redan rika människor utan motstånd tillåts utöka sina rikedomar på välfärdens bekostnad blir det så här. Egoism och girighet är inga karaktärsdrag som tryggar framtiden för de svaga i samhället.

Jobb i välfärden är lösningen

Vi ser samma problem i USA där tusen och åter tusen människor i ”rostbältet” förlorat sina jobb. Det är inte särskilt förvånande att en politiker som lovar jobb i den gamla amerikanska industrin blir populär.

I USA är den offentliga sektorn definitivt inte dimensionerad att ta hand om medborgare som blivit över. Den svenska offentliga sektorns problem är en viskning jämfört med de inhumana villkor som råder i USA.

När jobben inte kommer uppstår problem för en sådan som Trump. Fagra löften utan leverans är en säker väg till förlust. Särskilt när välfärdssektorn är ett svart hål.

Framväxten av den konservativa nationalismen i Östeuropa har delvis andra orsaker än den i Västeuropa.  Polen och Ungern styrdes efter kriget i 45 år av Sovjetunionen. Det är självklart att nationalismen blomstrar efter en sådan mångårig träldom under en hänsynslös diktatur.

I Sverige, USA, Österrike och andra västländer finns orsakerna i utvecklingen på arbetsmarknaden. Nedskärningarna på arbetsmarknaden har varit för kraftiga och den snabba utvecklingen in i en globaliserad digitaliserad ekonomi gör att människor upplever att de ställts åt sidan.

Några statliga stödpaket till drabbade orter finns inte längre. De fanns på Erlanders och Palmes tid. I små kommuner i Västergötland, Värmland och andra drabbade län väntar människorna på pengar som aldrig kommer.

Så hur ska det etablerade Sverige lösa detta problem?

Svaret är att det etablerade Sverige måste gå från ord till handling. Arbetsmarknaden är nyckeln till framgång.

Att drastiskt utöka den offentliga sektorn och finansiera expansionen med hårdare beskattning av de riktigt förmögna är en lockande väg. Lika viktigt är att Sverige övertygar fler stora privata arbetsgivare att etablera sig i Sverige och då gärna företag som behöver arbetskraft över hela utbildningsskalan. Det svenska skattesystemet gäller givetvis även för nya företag.

Att styra resurser från miljardärer till välfärden är ett snabbt och effektivt sätt för det demokratiska Sverige att ta sig ur samtidens problem.

Liberaler, centerpartister och vänsterpartister vägrar samverka med högernationalisterna vilket gör strategin möjlig att förverkliga även om den givetvis kräver politiska förhandlingar. Exempelvis bör riktigt små företag undantas från det ökade skatteuttaget.

Högern i svensk politik kommer att kalla reformen för en katastrof och hota med företagsflykt. Men det är så det fungerar här i världen. Problem måste lösas. Högernationalismen är inte svaret. Vi lever i en föränderlig globaliserad värld. Sverige kan inte ställa sig utanför världen.

Ibland behöver det etablerade samhället vidta radikala åtgärder för att skydda det demokratiska statsskicket.

Det är den trygga parlamentariska demokratin präglad av humanism, frihet, omsorg, utbildning, teknisk utveckling och miljöhänsyn som trovärdigt ska besvara de skräckslagna ropen från de väljare som upplever sig bortglömda av staten och kapitalet.

Ingen ska glömmas bort. Alla ska med.