utsikterinsikter.blogg.se

Kommer Olof Palmes mördare någonsin att ställas inför rätta?

Vi är skeptiska och besvarar tillsvidare den frågan med nej.

Det finns i dagsläget inget rationellt skäl att tro att den man som avfyrade Magnumrevolvern på Tunnelgatan den där gråkalla vinterkvällen i februari 1986 en dag ska sitta i en svensk rättssal och dömas för mordet.

Rättsläget är sådant att det krävs handfasta bevis för att något sådant ska ske.

Det helt avgörande beviset är mordvapnet.

Det räcker inte med att hitta det vapen som matchar de upphittade kulorna.

Vapnet ska också tekniskt bindas till en man och denne man ska ha befunnit sig på mordplatsen klockan 23.21 fredagen den 28 februari 1986.

Någon som äger mordvapnet eller har tillgång till det i dag kan ha köpt det eller fått det i god tro många år efter mordet.

Mordvapnet kan också vara förstört, kastat i havet eller på annat sätt vara försvunnet för alltid.

Om nu polisen till sist hittar mordvapnet så får man förutsätta att det på vapnet varken finns fingeravtryck, DNA eller andra tekniska bevis från mördaren kvar på vapnet.

Vi har sett att inget av de vittnesmål som framförts i tingsrätten och hovrätten haft en sådan avgörande betydelse att någon person med säkerhet kunnat bindas till brottet.

33 år är en lång tid.

Vi får förutsätta att de vittnen som såg ”Grandmannen” vid 21-tiden och 23-tiden på mordkvällen i dag har så otydliga minnesbilder av mannen de såg att vittnesmålen saknar juridiskt värde.

Likadant med de båda männen med walkie talkies som sågs av ett vittne vid Gamla stans tunnelbanestation vid 20.30-tiden på mordkvällen.

I Säpos hemligstämplade övervaknings-PM från april 1986 kan finnas signalement som kan stämma in på särskilda personer som är förhållandevis enkla att identifiera för någon med information av det slaget.

Men att därifrån finna en väg fram till att en eller flera personer verkligen kan dömas för inblandning i Palmemordet framstår som utsiktslöst.

Slutsatsen – om inget sensationellt inträffar den närmaste tiden – får bli att Palmes mördare genomförde det perfekta brottet.

Det var i Sverige 1986 möjligt att mörda Sveriges demokratiskt valde statsminister utan att fällas för brottet.

En utredning på fel spår från början

Orsakerna till det är många:

1) Mördaren lämnade inga som helst spår på mordplatsen och försvann mycket snabbt i Stockholmsnatten.

2) Polisen agerade alldeles för långsamt och oorganiserat på mordnatten. Rikslarmet gick ut nästan 3 timmar efter mordet vilket är oerhört sent.

3) Utredningen av mordet hamnade, som vi ser det, omedelbart på fel spår. Vi tänker särskilt på den årslånga fokuseringen på den kurdiska organisationen PKK och på den nästan 10-åriga fokuseringen på en oskyldig missbrukare från Rotebro. Palmeåklagaren Kerstin Skarp brukade säga att ”det finns bara en person i hela världen som är bevisat oskyldig till Palmemordet och det är Christer Pettersson”. Det var inte han. Polisen hade fel. Vi har dessutom i efterhand fått veta att de ”bevis” som åklagarna redovisade var förfalskade av en polis som av någon outgrundlig anledning på alla sätt han kunde försökte binda just Pettersson till brottet.

4) Det envisa nonchalerandet av vittnesuppgifter som kan visa sig innehålla gåtans lösning. Vi tänker särskilt på uppgifterna från vittnena Margareta S, Anneli K, Hubert F, Max D, Lars K och Mårten Palme rörande den man de såg utanför Grand på mordkvällen. Tilläggas kan att vittnet Niklas, som såg en man gå efter paret Palme på Sveavägen cirka 1 minut före mordet, borde ha förhörts mycket mer ingående om sina observationer.

Det ingående signalementet på ”Grandmannen” borde ha lett fram till ett genombrott i utredningen men så skedde inte.

Vi tänker även på alla uppgifter om okända civilklädda män med walkie talkie i Palmes omedelbara närhet som sågs av så många vittnen före och under mordkvällen. Dessa män kunde, enligt Säpos PM, signalementsmässigt följas från bostaden till tunnelbanestationen och vidare fram till biografen Grand och mordplatsen.

5) Att ingen av de verksamma spaningsledningarna under 33 års tid på allvar utredde frågan om paret Palmes bostad och bostadstelefon var avlyssnad. Vi har sett att det var enkelt att avlyssna telefonen via ett telefonskåp på en innergård i Gamla stan och via särskilda telefonväxlar som vid tiden för mordet hanterades av en person som rörde sig i de kretsar där flera personer varit misstänkta för mordet. Personer inom polisen som till och med förhörts av Palmeutredarna.

6) Det envisa nonchalerandet av tipsen som rör försöken att rekrytera en gärningsman. En Stockholmspolis, en person kopplad till Säpo, en direktör i Luleå och en man som utgav sig för att komma från CIA försökte alla – enligt uppgiftslämnarna – rekrytera en gärningsman för Palmemordet. Polisen har namn på Luleådirektören, Säpomannen och Stockholmspolisen. De båda första har hunnit avlida men Stockholmspolisen lever fortfarande och har till och med intervjuats av en svensk kvällstidning där han givetvis förnekar sin inblandning i mordet.

7) Det envisa nonchalerandet av tipsen rörande personer på Säpo som uppenbart hade kännedom om mordet innan det skedde. En bokhandlare i Stockholm fick redan i början av februari veta att ”man planerar att mörda Palme i samband med Moskvaresan”. Vem eller vilka på Säpo visste det?

8) Oförmågan att förstå den politiska kontexten före mordet. Det alltmer intensiva Palmehatet frodades bland poliser, säkerhetspoliser, militärer, näringslivstoppar, högerextrema organisationer, privatpersoner och andra. För Säpo som är satt att skydda riket från inrikes hot borde det ha varit uppenbart att Olof Palmes liv kunde vara i fara. Vad visste personer inom EAP, stiftelsen Contra, föreningen Friheten i Sverige, WACL med flera egentligen om Palmemordet?

Det gick till och med så långt att spaningsledaren Hans Ölvebro i början av 1990-talet åkte till FBI-experter i USA och inför dem försäkrade att det inte fanns någon politisk spänning kring Palmes person före mordet.

Ett ofattbart uttalande.

Vem var mannen vid Dekorima?

Det är lätt att vara efterklok.

Problemet är att varken vi eller de journalister som genom åren granskat Palmeutredningen varit efterkloka. Vi har följt skeendet i 33 år och många gånger frågat oss vad polisen egentligen håller på med. SVT-journalisten Lars Borgnäs har i en serie tv-reportage visat hur polisen på en rad punkter undvikit att utreda intressanta uppslag, missförstått information och även medvetet feltolkat vittnesuppgifter.

Inte ens den mycket detaljerade beskrivningen av den beväpnade mannen som, enligt två vittnen, stod i Dekorimahörnet ett par minuter före mordet ledde till att polisen kunde gripa och förhöra mannen trots följande signalement från vittnena:

Han var en ung finsk och mycket rasistisk man bosatt i en namngiven förort norr om Stockholm.

Han var kriminell och hade gjort sig skyldig till flera brott.

Han hade ett kort förnamn som började med bokstaven J.

Han hade fru och små barn och bodde i en villa.

Han hade en bror.

Han körde runt i en blå Volvo.

Han kände personer vid ett gym i den namngivna förorten.

Han var alltså inte polis vilket länge påståtts i medierna.

Hans ålder, hans längd, hans hårfärg och hans kroppsbyggnad finns angivet i signalementet.

När polisen utifrån så exakta uppgifter inte kan hitta en person så förstår vi att det varit synnerligen besvärligt för polisen att utreda Palmemordet.

Mannen kanske inte ens befann sig vid Dekorima vid tiden för mordet. Alltsammans kanske är ett rent falsarium. Mannen kan ha alibi. Men för att veta det måste polisen hitta mannen.

Och om vi vänder på saken och mannen verkligen befann sig vid Dekorima med sin revolver och sin walkie talkie ett par minuter före mordet så bör mannen ha en hel del att förklara för polisen.

Palmeutredningen är som vi tidigare berättat mycket omfångsrik. Det finns hylla efter hylla med pärmar där misstänkta personer, bilar och andra uppslag finns beskrivna.

Kriminologprofessorn Leif GW Persson brukar säga att 90 procent av materialet är ointressant. Vi tror honom på hans ord.

Återstår de intressanta 10 procenten.

Eftersom mordet aldrig preskriberas finns ingen anledning att tro att förundersökningssekretessen som omfattar allt Palmematerial någonsin ska hävas.

Men vår slutsats efter drygt sex års arbete med denna brottsanalys är tillsvidare att Palmes mördare aldrig kommer att ställas inför rätta.

Det kan givetvis till sist bli så att gärningsmannen faktiskt erkänner sitt dåd.

Han kan, exempelvis på sin dödsbädd, känna ett behov av att berätta att det var han som sköt Palme och om de omständigheter som fick honom att göra det. Han har i det läget inget att förlora.

Han kanske till och med bestämmer sig för att berätta var mordvapnet finns.

Det är i alla fall en from förhoppning.

Den mörka sanningen kan dock vara den att ett sådant erkännande inte längre är möjligt eftersom gärningsmannen redan är död.

Han kanske till och med blev mördad för att han inte skulle kunna berätta om sin inblandning i Palmemordet?