Om konsten att vända på femöringar
Innan jag lämnar jordelivet tänkte jag be att få berätta en berättelse.
Även om ni ber mig att inte berätta den här berättelsen så berättar jag den ändå.
Den här berättelsen handlar om vanliga människor, den handlar om de små människorna, den handlar om värdighet och den handlar om lögner.
Mina föräldrar var sådana vanliga och små människor och tusentals andra i min generation har likadana föräldrar.
Det här handlar om lögner och förtryck och om stora rikedomar och om konsten att vända på femöringar.
Min mor var och är duktig på att vända på femöringar.
Du som är ung vet förmodligen inte vad det uttrycket betyder så låt mig förklara.
Den som vänder på femöringar är en människa som blivit lurad i hela sitt liv, lurad in i ett liv som innebär att man nästan inte har några pengar alls och nästan ingen värdighet och man har definitivt ingen som helst möjlighet att leva ett liv som innebär att man inte vänder på femöringar.
Om man är barn till en bruksarbetare och växte upp på 1930-talet i Sverige så vet man vad fattigdom innebär.
Man vet att tillgången på mat är begränsad. Man vet att man fryser på vintern för att man inte har råd med en varm vinterjacka.
Man vet också att det av någon outgrundlig anledning finns ett stort hus mitt i brukssamhället där ingen är hungrig, där alla har fina kläder, där alla åker på fina semestrar till Frankrike och Italien och där far är sträng och väldigt rik och föraktfull mot vanliga små människor.
Sånt lär man sig så fort man lärt sig gå, så fort man lärt sig se sig omkring, så fort man sett sin egen far laga ens trasiga skor för femte gången.
Det är inte enkelt att vara en vanlig människa. Det är svårt.
Orsaken till att man själv och tusentals andra är vanliga människor är att det bestämts någonstans långt borta att inte alla är vanliga människor utan att några ska vara ovanliga människor.
De ovanliga människorna äger fabriker, bor i slott, äger båtar och sommarhus i skärgården och de är väldigt duktiga på att generation efter generation se till att vanliga människor förblir vanliga människor.
De ovanliga människorna ler överlägset och de anställer advokater och företagsläkare och skatteexperter och barnflickor.
De ovanliga männen hos de ovanliga människorna har för vana att dricka dyr whiskey, röka dyra cigarrer och placera sina miljardtals kronor i länder där man inte behöver betala skatt.
Anledningen till att de inte vill betala skatt är att de inte vill betala för att vanliga människor ska leva drägliga liv.
De ovanliga människorna vill att de vanliga människorna ska leva dåliga liv. Den som lever ett dåligt liv är väldigt tacksam över de smulor som de ovanliga människorna kastar åt dem ibland.
De vanliga människorna strävar. O, de strävar och strävar och strävar.
De läser böcker de fått av de ovanliga för att lära sig mer så att de får arbeta åt de ovanliga människorna och kanske få några fler smulor som de kan bära hem till sina familjer och säga ”titta så duktig jag har varit, nu behöver vi inte laga barnens skor själva, nu har vi råd att lämna skorna till skomakaren”.
Vanliga människor är tappra och de lär sina barn att vara tappra. Man ska inte gråta och jämra sig över livets orättvisor och man ska absolut inte visa för någon att man är ledsen.
Man ske le för det tycker de ovanliga människorna om.
Alla ska le. Alla ska le hela tiden. Alla ska kasta sig ut på scenen i tv-program och snubbla som clowner och ligga med okända människor för att vinna pengar och snurra på lyckohjulet och svara på svåra frågor i hopp om att slippa vara en vanlig människa.
Det är så ovanliga människor dresserar vanliga människor. De vanliga ska drömma om att bli ovanliga.
De vanliga kommer aldrig att bli ovanliga men det förstår inte de vanliga människorna.
De ovanliga människorna vet redan att de vanliga inte vet att de aldrig kan bli ovanliga.
Det är det fina i kråksången tycker de ovanliga.
De vanliga är så hederliga och godtrogna att de inte förstår att de ovanliga människorna leker med dem, förnedrar dem och ljuger för dem så att de får anledning att skratta en stund.
De ovanliga människorna är mycket uttråkade. De vet inte vad de ska göra med sina liv. Det enda de förstår är hur man friställer arbetare och köper maskiner så att man blir ännu rikare.
Mina föräldrar var vanliga människor. De visste inget annat och de drömde aldrig om något annat. Det skulle aldrig falla dem in att någonsin säga något som kunde uppfattas som kritik mot de ovanliga människorna.
Som vanlig är man nöjd med sin lott. Man strävar. Man är tyst. Man stretar på. Man hoppas på fler smulor.
Förr i tiden brukade vanliga människor organisera sig i fackföreningar och gå med i det socialdemokratiska partiet för att man insåg att det var enda chansen att förbättra sina livsvillkor åtminstone i en viss ringa omfattning.
Men även sådant har de ovanliga människorna tagit ifrån de vanliga människorna.
De ovanliga tycker inte om fackföreningar och socialdemokrater.
De ovanliga har ett eget politiskt parti som de skickar ut för att skandalisera vanliga människors företrädare så att de vanliga människorna inte ska lita på sina ledare.
De ovanliga vill att vanliga ska lita på dem istället.
Och de vanliga lyssnar på de ovanliga. De vanliga vill ha fler smulor. De vanliga tror att de inte längre ska förnedras om de kastar ut sina ledare och ersätter dem med de ovanligas ledare istället.
De vanliga tror att de ovanligas ledare är snälla och vill dem väl.
Så går det till.
Snart finns inga fackföreningar och inga partier som företräder de vanliga människornas intressen längre.
Snart företräder alla i hela samhället endast de ovanligas intressen och det är så de ovanliga vill ha det.
Det är inte bra att lortiga arbetare sticker upp och kräver saker.
Det är inte bra att vanliga hederliga människor är hederliga.
Alla ska vara ohederliga tycker de ovanliga eftersom alla då uppträder precis som de ovanliga.
Man blir inte miljardär om man inte är genuint ohederlig.
Miljardärer är riktigt bra på att vara ohederliga. De är bra på att vara cyniska och grymma. De är bra på allt det där som Jesus sa att man inte ska vara bra på.
Men de ovanliga har annekterat Jesus område också. De ovanliga säger att Jesus håller på dem. Att han menade att just deras intressen ska tas tillvara. De ovanliga bestrider med alla medel sanningen om Jesus.
Till sist hamnar vi då i världen upp och ner där de ohederliga, cyniska och grymma använder de fattigas vän Jesus för att förtrycka de fattiga människorna.
De vanliga blir först väldigt förvånade och undrar förvirrat vad det var som hände.
Men snart har de vanliga vant sig även med det.
De vanliga vänjer sig vid allting.
De vänjer sig vid att arbeta för två för lägre lön eftersom de ovanliga har hotat dem med att de ska mista sitt arbete om de inte är mer flexibla.
Att vara mer flexibel betyder, om någon undrar, att med sin kropp och själ bidra till att de ovanliga människorna blir ännu rikare och inget annat.
Vad ska de ovanliga människorna till sist göra med alla de vanliga?
Vad händer när de vanliga inte längre behövs, när maskinerna gör allt arbete?
Vad händer när flera miljoner vanliga människor står utan försörjning?
De vanliga har redan lärt sig vända på femöringar så att deras fingrar är söndervärkta, men när det inte ens finns femöringar att vända på så kan man fråga sig vad de vanliga gör.
Nu är tillvaron så beskaffad att de ovanliga redan har förutsett detta.
De ovanliga vet att de inte kan göra de vanliga utblottade.
Det är livsfarligt för de ovanliga att göra de vanliga utblottade.
Då kommer nämligen de vanliga marscherande uppför grusgången till de ovanligas palats med grepar och krattor och spett i nävarna.
Då blir det väldigt väldigt blodigt.
Så vill inte de ovanliga ha det.
Därför säger de ovanliga att de ska vara snälla och ge de vanliga lite pengar så att de vanliga åtminstone har mat för dagen och kanske till och med varma vinterkläder om de vanliga är vänliga att låta bli att komma med greparna uppför grusgången.
De ovanliga är kanske dumskallar, men deras advokater är inga dumskallar.
Det är därför ovanliga människor anlitar advokater.
De ovanliga kan själva en enda sak och det är att tjäna pengar på andras arbete.
De ovanliga är baksluga och har därför slutit en pakt med staten som innebär att de får fortsätta tjäna sina miljarder bara de lämnar ifrån sig litegrann till staten.
Staten stämplar deras dokument med statens stämplar och godkänner dem som näringsidkare.
Staten godkänner mycket som de ovanliga har stor glädje av.
De ovanliga får bygga upp stora bolag som har dotterbolag som har dotterbolag både här och där och de ovanliga kan flytta pengar mellan sina bolag så att det verkar som om de ovanliga vid årets slut egentligen inte har tjänat nästan inga pengar alls.
Sånt kallas skatteplanering och ombesörjs av de ovanligas advokater och skatteexperter och det förfarandet är godkänt av staten.
Staten är beroende av de ovanliga och de ovanliga är beroende av staten.
Det kan inte bli bättre tycker de ovanliga och staten tror att den tycker detsamma.
Ett litet barn som föds in i ett litet brukssamhälle i 1930-talets Sverige vet inte att hela spelplanen redan är klar och att ett litet arbetarbarn från ett litet brukssamhälle redan har fått en plats i laget.
En plats som bonde. En sådan som man offrar för att rädda kungen.
Sånt vet inte ett litet barn och det verkar inte heller de vuxna i de vanligas värld ha insett.
Och om de har insett det så är de ovanliga snabba att köpa sådana ljushuvuden för pengar.
När ljushuvuden från de vanligas skara har gjort sin tjänst hos de ovanliga så spottar de ovanliga ut dem på gatan ungefär så som man gör med ett tuggummi som tappat sin goda smak.
Det är otacksamt att vara ett ljushuvud. Hos de ovanliga gör man tjänst tills man blir sjuk och hos de vanliga är man inte längre välkommen eftersom man tror att man är nåt.
Ja, så där går det på. Det spelar ingen roll om man är ett ljushuvud eller mörkhuvud. Det slutar likadant ändå.
Vanliga förblir vanliga genom seklerna och de ovanliga förblir ovanliga.
På senare tid har de vanliga börjat uppträda lite annorlunda än förut. Numera verkar de bli så trötta och slitna redan vid unga år att de uppsöker psykologer och läkare.
De svälter sig eller tröstäter eller skär sig med rakblad eller så äter de helt enkelt alldeles för många sömntabletter som de sköljer ner med billigt vin så att de bara plötsligt dör mitt framför näsan på en.
De ovanliga menar att det är de vanligas fel att de vanligas barn inte mår bra i själen.
De ovanliga säger sig inte ha minsta skuld i det inträffade.
De ovanliga kommenterar inte saken. De går vidare. De säger sig vara upptagna med viktigare ting än ungdomar som söker upp psykiatriska mottagningar.
De ovanliga tänker att de sjuka ungdomarna är lata och bortskämda och alldeles för överkänsliga.
De ovanliga tycker inte om vanliga som blir sjuka. De tror att vanliga människor hittar på sina sjukdomar.
De ovanliga vill att sjukdomar ska försvinna, särskilt sjukdomar som drabbar dem själva. Därför köper de själva in de bästa läkarna till sig själva.
De ovanliga menar att deras liv är betydligt mer värdefulla än vanliga människors liv.
Det är viktigt att en ovanlig människa överlever till varje pris.
Vanliga människor behöver egentligen inte överleva alls och om de nödvändigtvis ska överleva så får det nästan inte kosta några pengar alls att hålla den vanliga människan vid liv.
Det är liksom skillnad på lort och pannkaka som farmor sa.
Nuförtiden är vanliga människor inte alls vanliga på det sätt som man var vanlig förr i tiden.
Att vara vanlig nu är att köpa sig en nästan fin lägenhet eller ett nästan fint litet hus, att sköta sin lilla nästan fina trädgård, köra runt med den nästan fina bilen, köpa mat som är nästan fin och resa till nästan fina resmål.
Den moderna vanliga människan är som sådan nästan fin skulle man kunna säga.
Hon kan aldrig bli fin på riktigt så som ovanliga människor hela tiden varit och fortsatt är fina.
Någon måtta får det vara, säger damerna i Djursholm och på Östermalm.
Damerna i Djursholm och på Östermalm tycker inte om vanliga människor. De tycker att vanliga människor förfular stadsbilden, att de är vulgära och att de borde hålla sig i sina förorter där de kan leva sina vanliga och nästan fina liv.
Den som är nästan fin vill naturligtvis en dag bli fin vilket naturligtvis aldrig kommer att hända.
De nästan fina vanliga människornas stora skräck nuförtiden är att inte längre vara nästan fina utan tvingas avstå från allt det nästan fina och åter bli bara vanliga igen.
Den som är nästan fin behöver vara lite cynisk, grym och ohederlig han också. Han behöver lära sig lite svinaktighet av de ovanliga. Det är så man blir nästan fin.
Det krävs ett par deciliter skitstövel för att bli nästan fin.
Vanliga människor är beredda att vara lite skitstövlar om de har chansen att bli nästan fina.
Nästan fina människor röstar på de ovanligas parti och tycker precis som de ovanliga att det är alldeles för hög skatt i landet och att slöddret borde rensas ut så att endast de nästan fina och de ovanliga blir kvar.
Nästan fina människor föraktar vanliga människor och kallar dem underklassen.
Nästan fina människor kallar sig själva medelklassen och är de lite mer än bara nästan fina så kallar de sig själva övre medelklassen.
Folk i den övre medelklassen har utsetts till mellanchefer på en något högre nivå än folk i medelklassen. De något högre mellancheferna tror att de en dag ska få bli högsta chefer och kanske till och med själva äga ett bolag som är riktigt lönsamt.
Det är så de ovanliga människorna lurar de vanliga människorna. De vanliga ska brottas i de ovanligas svinstia.
Det är viktigt för nästan fina människor att det finns klasser, att människor sorteras i olika fina grupper.
För de ovanliga saknar sådana klassificeringar betydelse. De vet redan att de är och förblir ovanliga och att de svävar ovanför varje klassificering.
De har redan vunnit matchen innan matchen börjar. De ovanliga spelar inga matcher.
De ovanliga äger lagen och domarna och stadion och hela serien och ser till att de tjänar mest pengar på att de nästan fina och de vanliga pucklar på varandra.
De ovanliga vet att deras rikedomar kan intjänas endast genom att förstöra miljön och hota klimatet.
Hur ska de kunna tjäna sina pengar om de inte får hiva upp olja ur marken, bygga strålande kärnkraftverk, elda med kol, hälla ut giftigt avfall i markerna och vattnet och fortsätta skövla skogarna?
De ovanliga ser ingen anledning att prata om miljön och klimatet. De ovanliga säger att de behöver energi till sina fabriker och att det inte spelar minsta roll hur denna energi framställs så länge de får energi.
De ovanliga skrev under Alsnö stadga redan på 1200-talet. De vet hur en slipsten ska dras. När det inte längre var lönsamt att äga åkermark så köpte de banker, fabriker, fastigheter och skogar att utvinna pengar ur.
De ovanliga bryr sig inte om vad de tjänar sina pengar på. Bara de tjänar pengar.
De ovanliga kan utan omsvep tänka sig att tjäna pengar på krig. Flest kronor tjänar man på att sälja vapen till båda sidor i krigen och det bästa är om krigen utkämpas någonstans långt borta där det är inte finns minsta risk att de ovanliga själva ska drabbas av kriget.
Man kan tjäna pengar på fattigdom också. Man kan sälja mat och medicin till fattiga. Om de fattiga inte har råd så kan man sälja maten och medicinerna till internationella hjälporganisationer som lever på pengar som idealister har skänkt dem.
De ovanliga tycker det är idealiskt att idealister finns. Man kan tjäna pengar på idealister precis som man kan tjäna pengar på barnarbete, barnprostitution, narkotikaförsäljning, spelberoende människor, alkoholister, pornografi och annat som världssamvetena fördömer så länge det inte märks att man tjänar pengar även på sånt.
De ovanliga är ovanligt skickliga på att förbli ovanliga.
De vänder aldrig på några femöringar.
De vet inte hur man gör och de vill inte lära sig hur man vänder på femöringar.
Däremot är de mycket angelägna om att vanliga människor även i fortsättningen vänder just på femöringar och inte på guldtackor.
Innan vanliga människor dör har de vänt på tillräckligt många femöringar för att se till att deras barn har råd att begrava dem.
De ovanliga äger naturligtvis begravningsbyråerna och begravningsjuristerna och fabrikerna som gör gravstenar och blomsterbutikerna som binder kransarna och de har sålt bilarna som används som likbilar och de har sålt spadarna som gräver din grop.
Man är så att säga omhändertagen från vaggan till graven.
Snipp, snapp, snut så var sagan slut.
