Mordplatsvittnet som tystades
Den då 17-åriga flickan Anna Hage var det första vittne som kom fram till mordplatsen.
Hon satt i baksätet på en bil som väntade vid rött ljus på Sveavägen och såg att en man föll på trottoaren vid Tunnelgatan.
Hon sprang genast ur bilen för att försöka hjälpa till.
Anna Hage utbildade sig till undersköterska och tänkte att hon hade kunskaper som kunde komma till nytta.
Hon tänkte att mannen kanske drabbats av en hjärtinfarkt, ett epileptiskt anfall eller något liknande. Hon hade inte hört något skott eftersom ungdomarna i bilen hon färdades i lyssnade på hög musik.
Tillsammans med ett annat vittne (Stefan G) försökte Anna Hage under några dramatiska minuter rädda livet på Olof Palme till dess att ambulansen kom.
Upplivningsförsöken gav dock inget resultat, förmodligen därför att Palme i princip redan var död. Skottet hade passerat ryggraden, kroppspulsådern och luftstrupen. Skottet som träffade Palme har av rättsmedicinska experter beskrivits som direkt dödande.
I sin bok berättar Anna Hage om det svåra trauma Palmemordet inneburit i hennes liv.
Polismännens ovilja att lyssna på hennes berättelse, advokaternas och åklagarnas spel med henne som en bricka i ett skådespel hon inte förstod, de vassa hårda ettriga detaljfrågorna, ifrågasättandet av hennes trovärdighet, avsaknaden av vuxenstöd från samhället och mediernas sensationslystnad när de vinklade och vred hennes ord till oigenkännlighet.
En i grunden djupt tragisk berättelse som borde stämma till eftertanke och kraftig skärpning i det svenska rättsväsendet och hos medierna.
Anna Hage var fortfarande bara en tonåring och hon hade bara försökt hjälpa till så gott hon kunde i en mycket svår situation. Istället har hon i hela livet känt sig som en brottsling, någon som ständigt blir offentligt ifrågasatt och misstänkliggjord.
Men Anna Hage berättar nu i sin bok också något mycket anmärkningsvärt om själva mordutredningen. Något som aldrig någonsin berättats offentligt förut. Något som ställer allt i ny belysning.
Är vi utsatta för mörkläggning?
Det hon berättar kan förklara varför statsråd, riksdagspolitiker, höga statliga tjänstemän polischefer, författare, journalister och andra med starka tvärsäkra röster i det svenska samhället så envist och så länge försökt övertyga allmänheten om att det var missbrukaren Christer Pettersson som mördade Palme.
Följande information får oss att undra vad det egentligen är som pågår inom svenska staten när det gäller Palmemordet. Stämmer påståendena om att vi alla är utsatta för en enda stor mörkläggning?
I augusti 1988, drygt två år efter Palmemordet, blir Anna Hage plötsligt uppringd på sin arbetsplats av en för henne okänd man.
Mannen säger i telefonen att han ”arbetar indirekt med utredningen av mordet på Olof Palme” och att han vill träffa Anna ”så snart som möjligt”.
Han föreslår en träff på ett konditori klockan fyra redan samma dag vilket är tre timmar framåt i tiden räknat från telefonsamtalet.
Trots sin stora tveksamhet går hon till sist till mötet. Mannen lyckas på något sätt styra henne dit. Hon uppfattar det han säger mer som en order än som en förfrågan.
Mannen som vill träffa henne sitter vid ett fönsterbord med en kopp kaffe och väntar på henne när hon kommer till konditoriet klockan fyra. Han är 35-40 år gammal. Han har bruna ögon. Han bär en rock. Han presenterar sig men Anna uppfattar inte hans namn eftersom hon är så förvirrad av hela situationen. Hon vill så snart som möjligt försöka förstå vad det är mannen egentligen vill.
När de satt sig vid bordet tar mannen av sig sin rock. Under rocken har han en uniform. Det finns märken på axlarna och kavajslaget är fullt av medaljer och utmärkelser.
Han säger:
- Jo det är så här Anna. Vi vill att du ska vara lite försiktig med vilka du pratar med. Och om vad. Vi vet att du har haft kontakt med lite olika personer. Personer som har en massa frågor och som vill skapa en sanning. Som vittne till mordet är det inte lämpligt för utredningen om du pratar med dem.
Mannen förklarar vidare att ”det är väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut”.
Anna blir upprörd och frågar mannen hur han kan veta vilka hon pratat med och vilka personer som menas med ”vi”.
”Vi måste se till att det är lite lugnt i landet”
Han förklarar att han inte kan berätta så mycket mer för henne. Han säger att det inte är han personligen som håller reda på vad hon gör, vilka hon möter och vilka hon pratar med.
Anna frågar om hon är avlyssnad.
- Som sagt, ja, vi vet vad du som vittne gör och det är ett av sätten att se till att allt är i sin ordning. Vi måste se till att det är lite lugnt i landet.
Till saken hör att Anna själv flera gånger misstänkt att hennes telefon varit avlyssnad och att personer suttit i bilar utanför hennes hem som om de bevakade henne.
Anna frågar vilka som är ”fel personer”, vilka personer hon inte får prata med.
Mannen svarar bara att hon kan prata med sin familj och sina vänner. Sedan säger han inget mer.
Därefter reser sig mannen hastigt, tar på sig sin rock och säger att han har en taxi som väntar. Han har ett flyg att passa.
Han avslutar samtalet med att säga ”att det vore bra om vi låtsades som om det här mötet aldrig har ägt rum”. Han säger det vänligt men Anna uppfattar ändå hans ord som en order.
Mötet tog bara sex minuter. Hon har fortfarande inte en aning om vem mannen var. Att han var klädd i uniform talar för att han arbetade inom försvarsmakten någonstans.
Arbetade han vid den svenska Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (MUST) som sorterar direkt under Överbefälhavaren (ÖB) eller kanske någon av avdelningarna inom MUST ? Där fanns vid tiden för Palmemordet exempelvis Sektionen för särskild inhämtning (SSI) under ledning av Bertil Lundin, bror till olje-, gas- och mineralföretagaren Adolf H Lundin.
Efter mötet med den hemlige militären har Anna Hage naturligtvis mängder av obesvarade frågor. Hon vet att hon efter mordet talat med medier, med privatspanare och andra intresserade som ringt henne och berättat vad hon sett och upplevt.
Efter mötet med militären bestämmer hon sig för att aldrig mer tala med någon utomstående om mordet. Hon slutar till och med skriva dagbok.
Hon är tystad.
Anna Hage blir också fruktansvärt rädd. Hon känner sig övervakad och hotad. Allt sätter sig i magen. Hon åker in och ut på sjukhuset flera gånger. Hennes liv är en mardröm.
Om vi nu övergår till själva mordutredningen så kan vi konstatera att tidpunkten för militärens varning är intressant – augusti 1988. Så här skriver Granskningskommissionen i sin rapport om Palmeutredningen:
Det går inte att ur utredningsmaterialet utläsa vid vilken närmare tidpunkt Christer P blev ett substantiellt spår i utredningen. Vad som framgår är att intresset för Christer P väcktes som en följd av att utredningsinsatserna hösten 1988 inriktades mot brottsplatsen, biografen Grand och även spelklubben ”Oxen”.
De ord som ringer i öronen när man läser Granskningskommissionens text rörande misstankarna mot Christer Pettersson är naturligtvis ”det är väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut” och ”vi måste se till att det är lite lugnt i landet”.
Varför letade polisen bland missbrukare?
För hur gick det egentligen till när Christer Pettersson blev misstänkt för Palmemordet på allvar?
För en utomstående betraktare ter det sig inte särskilt logiskt att leta efter en statsministermördare bland de missbrukare och småkriminella som brukade stryka omkring i kvarteren runt Sveavägen. Vad skulle de rimligen ha för motiv att mörda Sveriges statsminister, ett motiv som då skulle vara betydligt starkare än det motiv som Palmes mest hatiska politiska motståndare hade?
En som möjligen har svaret rörande misstankarna mot Christer Pettersson är författaren och kåkfararen Lillemor Östlin. Hon var trots allt bekant med flera av de personer som senare kom att spela en avgörande roll för åtalet mot missbrukaren från Rotebro. Hon kände även Christer Pettersson.
I sin självbiografiska bok ”Hinsehäxan” (2005) berättar Lillemor Östlin att Palmeutredarna året 1988, då Hans Ölvebro tillträtt som spaningsledare, var mycket frustrerade över att man inte lyckats gripa den man som sköt Palme. Frustrationen var så stor att en av mordutredarna, vi kan kalla honom Tore Nilsson, helt enkelt arrangerade ett hemligt möte med knarklangaren Sigge Cedergren och några av hans bekanta och där föreslog dem att de skulle peka ut Christer Pettersson som Palmes mördare.
Om de gjorde det skulle de få del av den utlovade belöningen på 50 miljoner kronor för avgörande tips om Palmemordet, förklarade polismannen för de häpna kriminella män han samlat kring sig.
Belöningen hade några månader tidigare - i november 1987 – höjts rejält från 500 000 kronor till 50 miljoner kronor.
Med på detta hemliga möte mellan mordutredaren Tore Nilsson, Sigge Cedergren och andra ska, enligt Lillemor Östlin, bland annat missbrukaren Roger Östlund (bilden) ha varit.
Tidigare hade Roger Östlund inte sagt någonting om det i de förhör polisen hållit med honom rörande hans förehavanden på mordkvällen.
Ett förfalskat vittnesmål.
Det råkade nämligen vara så att en ung kvinna, Pia E, besökt samma filmföreställning som makarna Palme. Efter filmen, som slutade cirka klockan 23.10, gick Pia E till busshållplatsen strax söder om Grand och inväntade bussen hem. Bussen skulle komma klockan 23.25.
När hon stod där och väntade på bussen såg hon paret Palme. Hon följde dem med blicken när de gick söderut längs Sveavägen. Hon såg ingen livvakt och ingen annan person heller efter paret Palme. Ingen följde efter dem. Då var klockan cirka 23.15-23.20.
Men i detta sammanhang är det mer intressant att konstatera vem Pia E inte bara såg utan också pratade med där hon stod vid busshållplatsen några få minuter före mordet.
Just det. Roger Östlund.
Han kom framvinglande till henne och började prata. Han hade gjort illa sig i fingret och blödde. Det är ingen tvekan om att det var Roger Östlund som Pie E talade med. Hon pekade senare ut honom på bilder hos polisen och i tingsrätten.
Ringde från Grand efter Palmemordet
Medan Pia E och Östlund stod och samtalade gick ett ungdomsgäng förbi och en av ungdomarna sparkade till busskuren. Det gjorde Roger Östlund mycket upprörd och han rusade ut och skrämde iväg ungdomarna.
Östlund gick en stund senare iväg mot Grand där flera vittnen såg honom. Han bad människor om plåster för sitt blödande finger och han bad om mynt till telefonen inne på biografen.
Klockan var då cirka 23.30. Det berättade biografvaktmästaren på Grand, Bertil L, som befann sig i biografens foajé vid den tidpunkten.
Polisens uppdiktade scenario spricker alltså här. Om Roger Östlund såg Christer Pettersson så skedde det tidigast omkring klockan 23.30. Först då var Östlund inne i biografens foajé och ringde i telefonen och det var just då – enligt Östlund – som han skulle ha sett Christer Pettersson.
Polisens scenario gick ut på att Pettersson väntat utanför Grand på makarna Palme, följt efter dem när de promenerade söderut och framme vid Tunnelgatan avlossat de båda skotten.
Problemet för polisen är att Olof Palme mördades i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen klockan 23.21, drygt 300 meter från biografen Grand, ungefär tio minuter innan Östlund säger sig ha sett Pettersson.
Roger Östlund skulle, om han verkligen såg Pettersson, ha kallats till tingsrätten som försvarets vittne eftersom han gav Christer Pettersson ett vattentätt alibi.
Han kunde omöjligen ha följt efter paret Palme från Grand och skjutit Palme eftersom han, enligt Östlund, samtidigt befann sig vid Grand.
Om vi ska tro Lillemor Östlin – varför ska vi inte göra det? – så var dock Roger Östlunds historia uppdiktad, precis lika uppdiktad som Sigge Cedergrens påståenden om att han försett Christer Pettersson med en revolver.
Christer Pettersson befann sig på Sveavägen under mordkvällen och han befann sig med hög sannolikhet utanför biografen Grand vid 21-tiden eftersom en kvinna han mötte på Tegnérgatan strax innan klockan 21 sagt att Sigge Cedergren gått på bio den aktuella kvällen. Flera vittnen såg en man vid och inne på biografen Grand som, enligt beskrivningarna av hans utseende och beteende, bör ha varit identisk med Christer Pettersson.
Han var nämligen ute efter amfetamin och den som skulle förse honom med amfetamin var som vanligt hans narkotikaleverantör Sigge Cedergren som bodde på Tegnérgatan intill biografen Grand.
Christer Pettersson gick till Grand och letade efter Sigge Cedergren. När han inte hittade honom gick han till spelklubben Oxen söder om Kungsgatan och drygt 200 meter söder om mordplatsen. Sigge Cedergren var delägare i spelklubben Oxen och vistades ofta där på kvällarna.
En av de personer från Stockholms undre värld som var närvarande vid mötet med polismannen Tore Nilsson blev upprörd över den komplott som utformades under mötet.
Så upprörd att han inte ville ha någonting med saken att göra. Han ville absolut inte sätta dit Christer Pettersson för någonting och definitivt inte för Palmemordet.
Istället berättade han om det hemliga mötet för sin vän Lillemor Östlin som skrev om det i sin bok ”Hinsehäxan”.
Varför var Annas vittnesmål farligt?
Åter till militären som varnade vittnet Anna Hage. Vissa saker ”fick inte komma ut”. Det var viktigt att ”det är lite lugnt i landet”.
Vad var det då som Anna Hage hade berättat offentligt som kunde vara ”farligt” att sprida i medierna och bland privatspanarna?
Det är nu den här historien börjar bli riktigt obehaglig.
Om det var så att Palmeutredarna, eller någon/några av dem, år 1988 utan minsta bevis bestämt sig för att binda Christer Pettersson till brottet och då använda förfalskade vittnesmål från de kriminella män som deltog i mötet med polismannen Tore Nilsson så bör Anna Hages vittnesuppgifter på något sätt vara problematiska för Palmeutredarna.
Vad var det som var problematiskt?
Det enda som framstår som riktigt anmärkningsvärt i Anna Hages vittnesmål är det hon säger om Lisbeth Palmes uppträdande på mordplatsen direkt efter skotten.
Anna Hage och hennes kompis Karin J var de första vittnen som kom fram till mordplatsen.
Både Anna och Karin berättade tydligt och utan att tveka gång på gång för poliserna, medierna och privatspanarna att Lisbeth Palme – av naturliga skäl - var svårt chockad.
Hon var inte kontaktbar. Hon var hysterisk. Hon sprang runt på mordplatsen och skrek. Hon kastade sig ner över sin svårt blödande make för att omgående resa sig igen och gå runt och prata bland de människor som fanns där. Även andra vittnen intygade att Lisbeth Palme var svårt chockad av händelsen. Det var trots allt hennes man som skjutits ihjäl bredvid henne.
Både Anna Hage och Karin J hade flera gånger efter mordet undrat över hur tidningarna kunde skriva att Lisbeth Palme varit samlad på mordplatsen. Det var hon inte. Hon var chockad, icke kontaktbar och hysterisk.
Även i tingsrätten och hovrätten beskrevs Lisbeth Palme som samlad och uppmärksam. Det var därför hon så tvärsäkert kunde peka ut Christer Pettersson som Olof Palmes mördare, förklarade åklagarna.
En svårt chockad, icke kontaktbar, hysterisk person kan naturligtvis inte göra några iakttagelser alls i omgivningen. Det förstår till och med en lekman. Det konstaterade även hovrätten i sin friande dom.
Utpekande med assistans av åklagarna
Var det så enkelt att Palmeutredarna – för att kunna binda Christer Pettersson till brottet – behövde ett tvärsäkert utpekande och då insåg att det befunnit sig en person ungefär en meter från gärningsmannen. En person som redan från början berättat i polisförhören att hon kunde beskriva gärningsmannens ansikte.
Den personen var Lisbeth Palme.
Kunde hon, med lite assistans från åklagarna, övertygas om att peka ut just Christer Pettersson så att fallet en gång för alla skulle framstå som löst ?
”Så att det är lite lugnt i landet”.
Men då fick naturligtvis inte Anna Hage och andra vittnen offentligt berätta att Lisbeth Palme i sitt chockade tillstånd omöjligt kunde peka ut någon gärningsman.
Finns det andra mordplatsvittnen som hösten 1988 fick samma uppmaning till tystnad av den mystiske militären som vi antar kom från den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten?
Behövde scenen riggas inför vittneskonfrontationen med Christer Pettersson i december 1988?
Lisbeth Palme kände naturligtvis inte till någonting om denna misstänkta komplott i förväg. Precis som Anna Hage och många andra vittnen i Palmeutredningen utnyttjades – om vårt antagande stämmer – även hon cyniskt av polisen och åklagarna.
Lisbeth Palme fick bara, av åklagarna, veta att den misstänkte var en 41-årig alkoholist från en Stockholmsförort.
Det var en rätt god vägledning in i den fålla som polisen –i så fall - byggt upp för att en gång för alla ”lösa” Palmemordet.
Det förstår ni väl själva att jag inte har någonting med Palmemordet att göra, suckade Christer Pettersson uppgivet när polisen ringde och uppmanade honom att komma till vittneskonfrontationen den för honom så ödesdigra dagen 14 december 1988.
Det kanske de förstod. Men läget var nu ett annat. Nu skulle en mördare uppfinnas och då spelade det ingen roll vad den utsedda mördaren tyckte och tänkte.
Fällan var redan gillrad och det fanns inte längre några vittnesmål från mordplatsen som kunde störa föreställningen. Det hade militären som indirekt arbetade med mordutredningen sett till.
För några månader (oktober 2017) sedan begärde chefsåklagaren - och nuvarande förundersökningsledaren i Palmeutredningen - med det förpliktigande namnet Krister Petersson ut uppgifter från den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUST.
-Vi jobbar med flera olika uppslag som vi vill gå till botten med, berättade Krister Petersson för medierna utan att närmare gå in på vilka uppslag det gäller.
Vi har här presenterat uppgifter som kan vara delar i det uppslag Palmeutredningen för närvarande arbetar med.
Fotnot: Den riskbenägne olje-, gas- och mineralföretagaren Adolf H Lundin (bilden), bror till SSI-chefen Bertil Lundin (se ovan),var medlem i den konservativa amerikanska tankesmedjan New Heritage Foundation. Den tankesmedja som skrev den förre filmskådespelaren Ronald Reagans marknadsliberala politiska program inför hans tillträde som president 1981. Adolf H Lundin gav ekonomiska bidrag till Reagans presidentkampanj och beskrevs av sina vänner som en ”brinnande antikommunist”. Han satt på första raden när Reagan, som även han var en brinnande antikommunist, i januari 1981 installerades som USA:s president.
Adolf H Lundin var ingift i den förmögna svenska Wallenberg-familjen. Adolf H Lundins hustru Eva, född Wehtje, var syster till Olga Wehtje som var gift med Marc Wallenberg – Marcus Wallenberg Jr:s son.Det är naturligtvis rimligt att tänka sig att den konservativa svenska tankesmedjan Timbro, som bildades 1978 av SAF och Industriförbundet, bildades på initiativ av Adolf H Lundin med New Heritage Foundation som förebild.
Marcus Wallenberg Jr hade trots allt satt in sin favoritdirektör Curt Nicolin, som hade för vana att leverera resultat till ägarna, som ny SAF-ordförande. Det var tid för radikala förändringar. SAF blev politiskt.
De mest förmögna kapitalägarna menade att det i slutet av 1970-talet var tid för politiskt systemskifte från socialdemokrati till marknadsliberalism även i Sverige (se föregående blogginlägg).
Adolf H Lundin var vid tiden för Palmemordet delägare i en stor guldgruva i apartheidregimens Sydafrika, East Daggafontein öster om Johannesburg. Även Peter Wallenberg, son till Marcus Wallenberg Jr, hade varit verksam i Sydafrika och Rhodesia under apartheidtiden. Han arbetade åt det svenska gruv- och industriföretaget Atlas Copco i södra Afrika. Företaget ägdes av familjen Wallenberg och betraktades som en av familjeimperiets ”kronjuveler” eftersom det levererade så stora inkomster till familjen.
Olof Palme hade valt en annan sida i Sydafrika. Med stora ekonomiska bidrag försökte han hjälpa den svarta befrielserörelsen ANC till makten. Det kalla kriget utkämpades lite överallt på jorden, även med svenskar inblandade.
Självklart beskyller vi ingen av de ovan nämnda personerna för inblandning i Palmemordet. Vi har inga bevis för att det skulle förhålla sig på det sättet. Vi tillhandahåller endast information som läsaren själv får värdera relevansen i.