Bandy är det gamla Sverige
Det är i precis lika hög grad en historia om Sverige.
Ty vad är gemensamt för nästan alla dessa bollbegåvningar i den allsvenska bandyn som blir skyttekungar, svenska mästare, isens artister och segerrika landslagsmän?
Svaret är att de kommer från det gamla Sverige. Det i dag nästan bortglömda Sverige. De är födda och uppvuxna i orter som Ljusdal, Edsbyn, Skutskär, Vetlanda, Lesjöfors, Söderhamn, Fagersta/Västanfors med flera små platser på den svenska landsbygden.
Det är inte bara geografiskt långt till Stureplan. Det är mentalt en oändlig stäpp och tusen sjumilaskogar mellan stekarna och börsklipparna i marknadsekonomins svala kontorsrum och dessa enkla, hederliga, begåvade grabbar från bakgårdar och sjöisar i ett Sverige som nästan ingen längre bryr sig om.
Varken på webben, i storföretagens pressreleaser eller i reklamtv-kanalernas käcka produktplaceringar är det någon som någonsin säger att det är fint i Ljusdal.
Kommunens informatörer i Ljusdal försöker säkert säga det – men de har i verkligheten inte råd att säga det offentligt.
Det kostar många miljoner att låna den nationella megafonen i några minuter.
De svenska skogarna avfolkas alltmer. Där finns nästan inga jobb. Storstäderna växer och växer.
Vad var det som hände? Egentligen?
Politikerna hinner inte skapa värdiga livsmiljöer för alla. En vilsen människa från Sveg som just fått ett vikariat på en telemarketingfirma i huvudstaden kan undrande tillbringa de följande tio åren i en hyreskasern i Tensta och långsamt börja förstå att det kanske inte bara är så bra det här med det nya Sverige.
Reklambladen kommer punktligt i brevlådan, närbutiken rånas som vanligt och på nätterna brinner bilarna så starkt på parkeringarna. Vad var det som hände? Egentligen?
I bandy är det fortfarande viktigt vad som händer i Edsbyn och Lesjöfors.
Det är tack vare bandyn som betydande delar av Sveriges befolkning vet något om särskilda personer från det glömda Sverige där skogarna är täta och vägarna smala.
Eftersom bandy – tack och lov – inte lockar några enorma åskådarmassor till seriematcherna så finns det heller inget större intresse från storfinansen att investera stora belopp i bandy. Och då blir det heller inte intressant för reklamfinansierade tv-kanaler att sända matcherna.
”Räckvidden” är för låg och den ålderstigna målgruppen är ointressant. Bandyn är raka motsatsen till de mål som reklambyråerna försöker uppnå med sina kampanjer.
Det är också tveksamt om CocaCola, Carlsberg och McDonalds allmänt ser det som särskilt stärkande för varumärket att associera sig med Ljusdals BK eller Västanfors IF?
Världsklasspelare i bandy är inte särskilt välbetalda. Några år i Ryssland kan numera ge en slant, men jämfört med fotboll, ishockey och andra ”stora” sporter är bandyn den fattiga kusinen från landet.
Fördelen med denna gammelmodiga ordning är att bandypubliken säsong efter säsong får se de bästa spelarna i världen spela bandy på den egna hemorten. Den som bor i Söderhamn eller Sandviken kan bara knalla ner till bandyarenan och bereda sig på att ännu en gång få se världens bästa bandy spelas.
De smarta framgångsrika förmögna unga människorna i storstäderna tycker generellt att bandy är töntigt och obegripligt som företeelse. Det finns goda undantag från den regeln, jag vet.
Ett gäng som håller bandyfanan högt är de gamla vänsterorienterade kämparna på Söders höjder som söndag efter söndag stärker sig på pubarna och sedan går till Zinkensdamm och tittar på Hammarby.
Bandy är det gamla folkhemmet
Bandy är något av den sista utposten för människor som drömmer sig tillbaka till det gamla folkhemmet där den sociala kontrollen var stor i kvarteret, där hederliga arbetare cyklade till jobbet varje morgon och där fritiden ägnades åt ABF-studier och åt att träna ungdomarna i den lokala idrottsföreningen.
Det var rätt lugnt i det gamla Sverige. Man kunde höra vinden susa i granskogen. Man kunde betrakta en spegelblank sjö i timmar utan att skrikande berusade stockholmsungdomar brakade fram på vattenskoter vid bryggorna.
Man kunde samtala med varandra om livet, om arbetet, om politiken, om litteraturen, om den stora världen som är vårt gemensamma öde. Man kunde älska sin fru och sina barn livet ut. Man kunde umgås med sina vänner utan att skrävla om dyra bilar, flotta utlandssemestrar och aktiekurser. Man kunde vara trofast utan att bli betraktad som dum. Man kunde älska utan att bli sviken. Man kunde svara i telefonen utan att bli utsatt för bedrägeri. Man kunde ställa ifrån sig cykeln utan att låsa den.
Bandy är en representant för det gamla Sverige.
Låt oss inte bli alltför nostalgiska. Det fanns sannerligen avigsidor även med det gamla Sverige. Jantelagen är ett uppenbart exempel på det liksom ojämlikheten mellan män och kvinnor och ojämlikheten mellan rik och fattig.
Just ojämlikheten mellan rik och fattig inte bara består, den har blivit större. De rika är numera fantastiskt rika och de fattiga är vidrigt fattiga. I Sverige 2016. Den falska matematiken har utvecklats av finanschefer, skatteexperter och kallblodiga cyniker i näringslivets tjänst.
Onassis har inte längre bara åtta badrum. Han, eller hans moderna motsvarighet, har 16 badrum. Och den fattige har nog inte längre någon sprucken potta. Den fick han sälja för att ha råd med limpa.
Bandyn berättar att det fanns ett annat Sverige förr i tiden, ett Sverige som nog dagens ungdomar mår bra av att känna till. Genom sin historia känner man sin samtid.
I det gamla Sverige, innan Timbro hade bildats och innan de sköt Palme, brydde sig inte vanligt folk så mycket om kvartalsrapporter och cash flow.
Då brydde vi oss mer om varandra istället.