utsikterinsikter.blogg.se

Ingvar Carlsson (bilden), Kjell-Olof Feldt och andra socialdemokratiska ministrar hade sammanträtt under mordnatten. Vi får förmoda att de diskuterade den uppkomna situationen med Säpochefen Sven-Åke Hjälmroth, rikspolischefen Holger Romander, överbefälhavaren Lennart Ljung och andra berörda myndighetschefer för att kunna utarbeta en plan för hur statens ledning skulle förhålla sig till utredningen av mordet på Olof Palme.

Den första åtgärden blev att den socialdemokratiska regeringens handgångne man länspolismästaren Hans Holmér sattes in som spaningsledare trots att han i princip saknade kunskap om hur man bedriver mordutredningar. Holmér hade vid flera tillfällen tidigare hjälpt socialdemokraterna ur knepiga situationer och han hade för regeringen fördelen att vara en fd Säpochef. Hans Holmér hade ett brett kontaktnät inom Stockholmspolisen, säkerhetspolisen och inte minst inom den socialdemokratiska regeringen. För Ingvar Carlsson och hans närmaste krets var det säkert tryggt att Holmér styrde skutan till dess att det värsta kaoset lagt sig.

Den östtyska säkerhetstjänsten Stasi hade riggat den första fällan i Palmeutredningen. Stasis utlandsspionage HVA planterade ett tips om att det var det högerextrema USA-ledda Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som mördat Palme. Det erkände den ansvarige avdelningschefen Herbert Brehmer några år efter mordet. Palmeutredarna gjorde tidigt ett 20-tal utredningar rörande EAP:s eventuella inblandning i mordet. EAP hade trots allt i flera år bedrivit en hatkampanj mot Palme. Den starkt Palmekritiske svenske läkaren Alf Enerström hade kontakt med EAP.

Victor Gunnarsson, som hade kontakter med EAP, greps genast som misstänkt gärningsman och spaningsledaren Hans Holmér var extremt angelägen om att Gunnarsson skulle ställas inför rätta. Det ledde till en öppen konflikt med åklagarna som inte presenterats några som helst bevis för Victor Gunnarssons skuld. Holmér hittade inga bevis och fick backa. Gunnarsson försattes på fri fot.

Kvar fanns problemet med de många vittnesobservationerna av utländska övervakare på de platser i Stockholm där Palme befann sig. Hur skulle de förklaras? ”Kan de ha kommit från PKK” funderade säkert Hans Holmér innan han med full kraft satte in stora resurser för att försöka ställa PKK-medlemmar inför rätta. Ännu en återvändsgränd som kostade tid och pengar.

I sin bok ”Olof Palme är skjuten” (1988) nämner Hans Holmér Iran i förbigående men då handlar det endast om Palmes medlaruppdrag i Mellanöstern vilket i sammanhanget ter sig mindre intressant än det faktum att den svenska regeringen hösten och vintern 1985 stoppade flera vapenleveranser till det krigförande Iran. 

Det DDR-planterade uppslaget om EAP fick en oväntad vinkling av ett annat skäl. Det visade sig att den Palmehatiska kampanj som läkaren Alf Enerström och hans hustru Gio Petré under flera år bedrev i svenska dagstidningar delvis var finansierad av ingen mindre än Bofors koncernchef Lars-Erik Thunholm. Ett flagrant övertramp som även det hör till historien om Bofors vapensmuggling till Iran. Tydligen ansåg Bofors koncernchef att statsministern var så besvärlig för Bofors att han förtjänade att kölhalas i svenska medier. Thunholm var en aktad man inom svenskt näringsliv och arbetade både som VD och styrelseordförande i familjen Wallenbergs bank SEB. 

Högerextremister inblandade i mordet?

Dåvarande förundersökningsledaren Kerstin Skarp menade vid en presskonferens i februari 2016 att mordet var ett resultat av det i Sverige utbredda Palmehatet. Hon syftade förmodligen på de svenska högerpolitiker, näringslivsföreträdare och högerextremister som på olika sätt under lång tid framfört svidande kritik mot Palmes politiska gärning. Kerstin Skarps uttalande kan, hur märkligt det än kan låta, ha betydelse även när det gäller Irans missnöje med Sverige.

Det har nämligen visat sig att regimen i Iran på 1980-talet samarbetade med högerextrema grupper i Belgien, Italien, Frankrike och Storbritannien. En företrädare för dessa högerextremister skrev i oktober 1985:

Att vara motståndare till Iran 1985 är objektivt sett att sälla sig till fienderna till vår europeiska frihet, berättar den svenske journalisten och författaren Henrik Westander i sin bok ”Bofors svindlande affärer” (1988).

En anställd på Irans ambassad i Paris gav ekonomiskt stöd till extremhögern i Frankrike och det högerextrema National Front i Storbritannien sägs ha spionerat på iranska regimkritiker på uppdrag av den iranska ambassaden i London.

I Europa och övriga världen var det World Anti Communist League (WACL) som utgjorde paraplyorganisation för mer eller mindre militanta högerextrema grupper. WACL var ett nätverk med kontaktytor i Asien, USA, Sydamerika, Mellanöstern, Baltikum, Balkan, de nordiska länderna och i övriga Västeuropa. Man kan säga att WACL vid behov kunde knyta samman högerextrema svenska grupper med de våldsbenägna fascisterna i kroatiska Ustasja eller med andra utländska grupper som kunde utföra svarta uppdrag mot betalning. Militanta nazistgrupper i Belgien hade bevisligen kontakter med Sverige via två personer som aktivt deltog i hatkampanjerna mot Palme. Båda personerna var i hög grad involverade i WACL:s verksamhet både nationellt och internationellt.

Den amerikanske generalen John K Singlaub var WACL:s ordförande på 1980-talet. Han var också inblandad i den politiska skandal som i medierna fick namnet ”Iran-Contrasaffären”. Den avslöjades i november 1986. 14 tjänstemän ställdes inför rätta och 11 av dem dömdes för sin medverkan i den olagliga affären. Reaganadministrationen hade i hemlighet trots vapenembargot sålt vapen till Iran. Tanken var att vapenförsäljningen skulle leda till att Iran släppte de sju amerikaner som tagits som gisslan av det islamiska revolutionsgardet i Iran. En annan tanke var att USA:s regering skulle använda intäkterna från vapenförsäljningen till att stödja den antikommunistiska gerillarörelsen Contras som försökte störta regeringen i Nicaragua.

Det fanns således en inte alltför obetydlig länk mellan WACL och det muslimska ledarskiktet i Iran – WACL:s ledare general John K Singlaub.

Det finns ingen anledning att misstänka att WACL som organisation skulle vara inblandad i Palmemordet. Istället är det, mot bakgrund av vittnesuppgifterna i Stockholm, enkelt att förstå att enskilda personer från olika länder inklusive Sverige kan ha samverkat när det gällde att snabbt få igång den inställda vapensmugglingen till Iran. I det avseendet kan det internationella nätverket inom WACL ha kommit till användning.

Dag Andersson, dåvarande spaningsledaren i Palmeutredningen, ville inte prata om motiv vid presskonferensen 2016 utan berättade istället att han förutsättningslöst ville utreda vittnesobservationerna av männen med walkie talkie. Men han fick inte tillräckliga resurser att göra det.

– Ser man till iakttagelserna vid och kring brottplatsen vad det gäller walkie-talkies så är vi i dag uppe i ett 80-tal sådana iakttagelser och det är alldeles för många enligt min mening för att man inte ska ta det på största allvar. Vi i spaningsledningen är ganska överens om att om vi får identitet på de här personerna så tror vi att vi ska kunna begränsa hela utredningen till ett visst avsnitt, förklarade Dag Andersson.

Han förklarade att teorin är att en mordgrupp skulle ha hållit samband inför och efter mordet med hjälp av walkie-talkies.

– Man spekulerar ju i om det skulle kunna vara en grupp som på något sätt är här för att utföra det här dådet och att de håller samband med hjälp av walkie-talkies. Och det är klart, kommer du fram till vilken grupp det är så är du nära lösningen.

Det pågick knarkspaning i området under mordkvällen men denna är utredd och inte av intresse enligt Dag Andersson. Det var heller inte knarkspanare, poliser från andra rotlar, väktare, säkerhetspoliser eller andra personer som använder kommunikationsradio i tjänsten som observerades i Gamla stan och på andra platser i Stockholm. Även det har Palmeutredarna granskat och kunnat avföra. Männen som vittnena såg är fortfarande okända för svensk polis.

Dag Andersson lämnade sin anställning vid polisen sommaren 2016. Han har efter Palmeutredningens avslutning i juni 2020 offentligt krävt att utredningen ska återupptas eftersom det finns flera intressanta uppslag att utreda närmare.

En välunderrättad WACL-man

Flera av de tidiga tipsen handlade om en attentatsgrupp om 4-5 män som kommunicerade internt med walkie talkies. Hans Holmér och hans spaningsledning och tidningen Arbetet i Malmö fick i princip samma tips veckan efter mordet. I tipset ingick påståendet att svenska poliser var inblandade i attentatet mot Palme. Inget "polisspår" men enskilda poliser inblandade i mordet. 

En av de ledande männen inom svenska WACL, vi kan kalla honom H, presenterade i ett polisförhör i juli 1986 sin egen teori om mordet. Teorin gick ut på att en attentatsgrupp bestående av fem personer utfört mordet. H:s teori innehöll en serie detaljer om exakt hur attentatsgruppen utfört mordet, detaljer som stöds av vittnesobservationer från Gamla stan,  biografen Grand och Sveavägen. Flera av de vittnesobservationer som H påstod sig ha läst om i medierna var i själva verket inte kända för den svenska allmänheten vid den tidpunkt då han formulerade sin mordteori. Men det tycks Palmeutredarna inte ha kontrollerat.

En detalj prickade H in med en närmast kuslig precision. H påstod att kartläggningen av Palme inleddes 18 januari 1986. Det är i princip rätt om man utgår från de numera kända vittnesobservationerna i Gamla stan. Den 15 januari 1986 såg Palmes vän Emma Rotschild en lång blond man utanför Palmes bostad på Västerlånggatan 31, en man som verkade övervaka bostaden. Två dagar senare, fredagen den 17 januari 1986 klockan 21, observerade ett annat vittne två utländska män som från hörnet Yxsmedsgränd/Västerlånggatan spanade mot Palmes bostad.

En specifik uppgift i H:s teori var att de fem attentatsmännen ”bott hos en kvinna i Gamla stan”. Uppgiften kan vara en ren spekulation från H:s sida men man frågar sig trots allt hur han kom till idén att gruppen bott just hos en kvinna i Gamla stan. Varför påstod han det? Själv var han noga med att påpeka att hans teori var rena fantasier.

H hade enligt polisens protokoll kontakter med många högerextrema och nazistiska  organisationer i Europa, bland annat i Österrike och Västtyskland. Att H var en person med extrema åsikter långt ute på den politiska högerkanten bekräftas också av författaren Karl N Alvar Nilsson i hans bok ”Överklass, nazism och högerextremism 1945-1995”.

H avled 1993 så några ytterligare frågor om hans mordteori kan inte ställas.

Olof Palme befann sig vid årsskiftet 1985/1986 i en utsatt position. De internationella vapensmugglarna och deras mottagarländer väjde inte för någonting. En cynisk värld som kräver att politiska ledare inte fattar drastiska beslut som provocerar berörda regeringar eller andra grupper att gripa till vapen.

Är det då självklart att reaktionen på att Palme stoppat vapenleveranserna till Iran endast kan ha kommit från Irans regering? Svaret är givetvis nej. Det fanns många aktörer som tjänade pengar på vapensmugglingen, inte minst de länder som fungerade som falska mottagarländer. Singapore var ett sådant land. Ett annat var DDR.

Utöver dessa kan man tänka sig att vapensmugglare på den internationella marknaden ville få igång vapentransporterna från Sverige till Iran så snart som möjligt. Misstankar kan även riktas mot militanta grupper i Mellanöstern som var och är lierade med Iran. En sådan militant grupp i Mellanöstern är Hizbollah som från södra Libanon med våld försöker tvinga bort staten Israel som de menar är en icke-legitim statsbildning. Hizbollah finansieras av Iran och följer den shia-muslimska ideologi som formulerades av den iranska revolutionens ledare aytollah Khomeini.

Faktum kvarstår. Svenska och utländska män övervakade Palme före mordet och kartläggningen av Palmes rörelser inleddes endast ett par veckor efter att Sverige vid årsskiftet 1985/1986 stoppat ännu en stor vapenleverans till Iran. Bofors hade länge smugglat vapen till Iran men nu var det plötsligt slut med det. Irak köpte svenska vapen men vapnen till Iran stoppades av Palme. Mitt under brinnande krig mellan Iran och Irak.

Iran planerade en offensiv i januari 1986 men de svenska vapnen som skulle användas kom aldrig.

Varför agerade inte Hans Holmér?

Det som förutom mordet är sorgligt i denna historia är att de första spaningsledarna så kategoriskt vände ryggen åt de fakta och vittnesuppgifter som talade för att den stoppade vapensmugglingen till Iran kan ha varit motivet till Palmemordet. Det är för att tala klartext det uppslag som är det mest logiska. Vapenmotivet, tidpunkten och de utländska övervakarna samlas till en helhet som inte går att tysta ner.

Men uppslaget slutar inte där. En given fråga är vilka svenska män det var som övervakade Palme före och under mordkvällen? Om vi förutsätter att de utländska männen arbetade på uppdrag av länder, grupper eller personer som ville avlägsna Palme för att få igång vapenleveranserna till Iran igen så behövdes även lokalkännedom i Stockholm.

För Palmeutredningen är de svenska övervakarna okända. Männen var där men mordutredarna vet inte vilka de var, inte heller i vilket ärende de var där och de vet inte om männen hade Palmemordet att göra. Männen själva har inte hört av sig och förklarat sin närvaro. Allt är ett enda stort mysterium.

Iran samverkade på 1980-talet med högerextrema grupper i Europa och kanske även i Sverige. Det är den okomplicerade lösningen på problemet. Men det finns säkert många andra lika plausibla lösningar som kan komma fram bara svensk polis gör en förutsättningslös utredning. Den stoppade vapensmugglingen till Iran tidsmässigt nära mordet tillsammans med vittnesobservationerna rörande utländska övervakare i Stockholm före och under mordkvällen bör vara en tillräcklig anledning att återuppta Palmeutredningen.

Vilka var de svenska och utländska männen som övervakade Palme? Varför togs inte Säporapporten om övervakningen på allvar av de första spaningsledarna? Varför avfärdade Hans Holmér uppgifterna om två män från Ustasja vid mordplatsen och Säpos uppgifter om en Ustasja-man på Sveavägen i samband med mordet? Varför var det inte intressant för Hans Holmér att granska Palmes roll i Mellanöstern och då särskilt Palmes beslut att stoppa vapensmugglingen till Iran? Varför togs inte de tidiga tipsen om en attentatsgrupp på allvar? Spaningsledaren Dag Andersson förklarade vid en presskonferens 2016 att det är för många vittnesobservationer av okända män med walkie talkies för att man ska kunna nonchalera dem. Men Dag Andersson fick inte tillräckliga resurser för att kunna utreda saken. Varför fick han inte det?

Efter 35 år framträder tyvärr ett inte särskilt vackert mönster när Palmeutredningen granskas. Varför har den svenska allmänheten genom åren envist matats med hypotesen om ett slumpmord? Varför är det tabu att läsa innantill i polisförhören?

Motvilligt tvingas man förstå vad som är det obehagliga svaret på dessa frågor.

Vittnesmålen från Gamla stan, Grand och Sveavägen berättar en helt annan sanning än den officiella sanning som kostat så mycket tid och pengar. Politik är det möjligas konst brukar man säga. Politik är också det omöjligas konst om makten så kräver. Mordnattens beslut ligger kvar som ett svart moln över den mordutredning som kunde ha lyckats om bara utredarna fått möjlighet att arbeta förutsättningslöst. Varje tänkande människa förstår att misslyckandet inte beror på polisiär inkompetens.

Källor:

Henrik Westander, Bofors svindlande affärer (1988).

Karl N Alvar Nilsson, Överklass, nazism och högerextremism 1945-1995 (1998).

”Mannen, mordet, mysteriet”, TV-dokumentär om Palmemordet av Lars Borgnäs (1999).

Granskningskommissionens betänkade rörande brottsutredningen av mordet på Olof Palme (1999).

Christoph Andersson, Operation Norrsken (2013).

Mikael Holmström, Den dolda alliansen (2015).

Palmeutredningens handlingar offentliggjorda efter nedläggningen av utredningen 2020.

Egen research.