utsikterinsikter.blogg.se

Inledning

Jag var sju år och gick ut i köket för att hämta en pepparkaka. Då var Gud där. Jag såg honom inte. Men han var där. Jag stannade upp i några sekunder. Sen tog jag min pepparkaka och gick tillbaka till mitt rum igen. Så här långt i efterhand tycker jag det var rätt klokt av mig som sjuåring att gå därifrån. Det räckte. Jag hade erfarit Gud och det visste jag då och det vet jag nu.

”Gud finns inte” säger ateisterna. ”Gud är ett mänskligt påfund” säger vetenskapen.  Den vetenskapliga uppfattningen är att människor behöver något att trösta sig med i ett kallt och meningslöst universum och visst är det så. Vetenskapen skulle tala om kemiska reaktioner i hjärnan som har med barnets utveckling att göra. Så som människor gör.

Jag talar inte om människornas gud eller om människornas gudar. De avbildas och tilltalas. De betraktas av människan som förstorade människor, en intellektuell förlängning av människan. För mig är det inte meningsfullt att diskutera Gud på det sättet. Det är därför jag aldrig någonsin berättat för någon att jag mötte Gud den gången för snart 60 år sedan.

Jag har helt enkelt inte lyckats tänka ut hur en sådan dialog skulle kunna föras.

Jag berättade om min gudsupplevelse för min hustru häromdagen. Vi har varit gifta i 40 år. Hon blev först lite förvånad men började snabbt ställa intresserade frågor. Jag har burit Gud med mig genom livet utan att någonsin tala med någon om min personliga relation till Gud.

Att jag använder ordet ”Gud” för min starka upplevelse som sjuåring betyder inte att jag är med i någon kyrka eller synagoga eller frireligiös rörelse eller något annat välkänt och etablerat bland människorna. Det är inte nödvändigt för mig.

Jag tror som sagt inte att man som människa kan se Gud eller tilltala Gud eller kalla honom Gud. Allt människan kallar Gud är enligt min uppfattning inte Gud. Människor kan inte nå Gud som människor når andra saker. Gud är inte förståelig för människor. Men man kan enligt min mening åtminstone i ögonblick erfara Gud.

Våra sinnen är inte skapta för att ”förstå” Gud på annat sätt än så som det gick till när Gud befann sig i min barndoms kök då för längesen. Om Gud är något för människor är Gud en stark närvaro som kan erfaras av människor som är öppna och därmed oförstörda nog att uppfatta Gud. Jag ska i det följande försöka beskriva min personliga gudsuppfattning.

Jag inbillar mig att en text som denna kan ha betydelse för andra människor som erfarit Gud eller bara funderar kring andliga frågor. Jag kanske inbillar mig fel men nu är beslutet fattat. Man får ta ansvar för sina egna beslut och jag tar ansvar för detta.

Jag försöker i denna text upprätta en struktur för hur jag tänker. Det är ett sätt att försöka vara begriplig. Jag tror inte Gud är strukturerad på det sätt vi människor är strukturerade. Jag tror att Gud överhuvudtaget inte tänker eller gör saker så som vi människor uppfattar tänkande och görande. Man brukar säga att bortom orden börjar musiken och därmed också tystnaden. Hur infångar man musik och tystnad så att man är sann i sina ord? Jag vet inte.  Men man kan i alla fall försöka tala om det som är det mest betydelsefulla av allt för en själv.

INNEHÅLL

1.                   GUD ÄR

2.                   GUDS EVIGHET

3.                   GUDS NU

4.                   GUDS SKAPANDE

5.                   GUDS TILLBLIVELSE

6.                   GUDS VARANDE

7.                   UR EVIGHETENS PERSPEKTIV

8.                   VERMEER, HOPPER OCH GIACOMETTI

9.                   GUD HAR INGET NAMN

10.                 ”BARNENA LEKER TYST MED ORD PÅ GOLVET”

11.                 ALLT UTGÅR FRÅN GUD

12.                 GUDS VILA

1. GUD ÄR

Till att börja med vill jag etablera begreppet ”Gud är”. Det låter kanske konstigt att jag efter min inledning ens säger det eftersom det av läsaren säkert betraktas som en självklarhet. Men så självklart är det faktiskt inte. ”Gud är” är för mig den innersta sanningen om Gud. Den enda sanningen. Man behöver egentligen inte säga något annat än att ”Gud är” och hoppas att människor i sin existentiella kontemplation försöker omfatta slutsatsen ”Gud är”.

Vi behöver ställa begreppet ”Gud är” i relation till sin motsats ”Gud är inte”. Det blir en enorm skillnad eller hur? Det är inte som att säga att ”Jag är” i relation till ”Jag är inte”.

Vi ger inte oss själva sådana proportioner i vår föreställningsvärld starkt präglad som den är av vår samtid och vår historia. Vi är människor. Vi är dödliga. Vi kan inte påverka skapelsen mer än marginellt om vi med skapelsen menar hela det oändliga universum och inte endast det stenklot vi lever på. Här är en diktare som med drastisk självklarhet bröt det mänskliga mönstret:

På moln stod du! Jord voro dina fötter och din tanke räckte upp till Gud!

Dina ögon slog du upp och var atom i ditt sinne var en skapelse.

Du sträckte ut din hand och sade: var är du? och det var luft.

Och din ande gick ut och du såg stjärnor och solar fara förbi som moln

och du ropade: himmelen stod under Guds fötter.

Och därovan var mörker dit ingen hann och du visste din moders liv och du önskade en kvinna.

Och en poppel stod grön i det innersta av ditt öga

och din storhet försvann och du låg som en tår

på den egen fot i din egen glans

och molnet var försvunnet.

Dikten skrevs på 1860-talet av det finlandssvenska diktargeniet Josef Julius Wecksell från Åbo. En dikt att begrunda i dess minsta beståndsdelar och samtidigt uppleva som en enda vettlös stormvind av djup insikt. Här är människans system upplösta. Här är diktaren i Gud. Hela hans varelse skakar och är samtidigt alldeles stilla.

”Och en poppel stod grön i det innersta av ditt öga”.

Att tillåta sitt systematiskt sammanfogade jag att falla är första budet när vi ska närma oss ”Guds nu”, det nu som diktaren befinner sig i när han berättar sin till synes sällsamma berättelse. Han är vilse och därför hemma.

”Gud är” innefattar alla dimensioner i våra liv, både dem vi kan uppfatta med våra sinnen och även alla andra dimensioner som ligger bortom vår varseblivning. Människan kan göra många misstag som vi vet men ett av de största misstagen är att betrakta tillvaron endast utifrån sina egna föreställningar. Om man envist gör det och vägrar ändra sin inställning ska man inte fortsätta läsa den här texten. Man brukar säga att ”människan är alltings mått” och då syfta på hela mänsklighetens oförmåga att omfatta något annat än det som människan själv kan förstå.

När vi talar om naturvetenskap är det människans naturvetenskap. Människans sätt att förstå naturen. Vi gör tabeller över våra fynd. Vi mäter och väger och räknar. Vi vill inför oss själva kunna upprepa våra experiment och komma till samma svar som första gången.

Likadant är det med alla aspekter av mänskligt liv. Människan är instängd i sig själv. Människan har byggt sina egna byggnader, konstruerat hjul och farkoster, grävt kanaler och järnvägar. På sitt sätt.

Människan har också skapat sitt eget språk. Det är inte så att språket kom någon annanstans ifrån än från människan själv. Vi hade ett behov av att kommunicera med varandra på annat sätt än med grymtningar och gester. Vi hade också ett behov av att kommunicera med varandra över tidsgränserna och över stora avstånd.

Genom att skapa ett talspråk så fann vi snart för gott att även skapa ett skriftspråk. Vi talade med varandra på gator och torg och det vi tyckte var viktigt skrev vi ner och sparade i stora bibliotek så att framtidens människor skulle kunna läsa om vad vi tänkt på i vår tid. En sympatisk tanke.

En avigsida för människan med det av människan skapade språket är att språket också begränsar oss. Det vi kan formulera med vårt språk kan vi i de flesta fall förstå men vi kan inte i intellektuell mening förstå om vi inte kan få det presenterat på vårt språk. Det finns många psykologer, språkvetare och filosofer som för längesedan konstaterat precis detta. Utan att låta tankarna ta gestalt i språk är vi förlorade i ett tomrum.

Så långt är det egentligen inte så problematiskt.

Men det som skett genom de tusentals år då vi använt vårt språk är att språket naturligtvis i sin ständiga förändring ändå alltid varit och fortsatt är ett och detsamma som vår kultur. Vi kan inte skilja det mänskliga sättet att leva från det av människan uppfunna språket. Språket finns på så sätt endast i människans föreställningsvärld och är otänkbart som en företeelse fritt existerande utanför människan. Den kulturella förändring människan genomgått under den tid människan existerat ligger djupt inbäddad i vårt språk.

Det är inte endast vi som använder språket när vi talar eller skriver. Det är också så att språket använder oss när vi talar och skriver. Genom att använda det språk vi fick lära oss som barn använder vi de mänskliga föreställningar som redan finns färdigformulerade i språket. Det är objektivt sett inte alls nödvändigt att tillägna sig ett alfabet, en grammatik, en massa ord eller lära sig diverse romerska sentenser om livet.

Naturligtvis är det nödvändigt för den som ska fungera i det mänskligt uppfunna ”samhället” men det är inte för människans grundläggande existens nödvändigt att lära sig just det det språk som människan utvecklat. Språket innehåller vår kultur. I vårt fall vår västerländska kultur med sin kristna värdegrund, sin ekonomi, sitt hierarkiska sätt att tänka. Allt som språket styr oss att tänka och göra är givetvis inte fel. Men man måste vara uppmärksam på att vissa ord och begrepp kan stänga in istället för att öppna vårt sätt att förstå oss själva och vår omvärld.

Det är bland annat av dessa skäl det kan vara lite besvärligt att låta sanningen ”Gud är” sjunka in i oss och få oss att uppleva Guds eviga närvaro i oss själva och i alltet.

Människan behöver inte föreställa sig något om Gud. Människan behöver inte försöka göra Gud till något som Gud inte är. Gud är utan förklaring. Ett varande som vilar i hela skapelsen. Gud är inte meningsfull eller inte meningsfull. Gud kan inte sökas eller analyseras intellektuellt eller emotionellt. Sanningen om Gud är att Gud är. Det var det jag som sjuåring i ett benådat ögonblick fick veta.

Det finns inga handböcker som redogör för vad Gud är utan begreppet ”Gud är” får varje människa försöka närma sig på sitt eget sätt. Jag menar – återigen med reservation för språkets bedräglighet – att begreppet ”Gud är” är en allomfattande upplevelse av Gud som kräver människans frigörelse från de mänskliga föreställningarna.

Vårt jag ska avstå. Vårt jag ska falla. Vårt jag ska vara vårt icke-jag samtidigt som sitt jag.

Eftersom ”Gud är” är den allomfattande grunden så är Guds skapande, blivande, evighet, nu, rörelse, vila, skapelse och så vidare detsamma som Gud. Det som kännetecknar Gud ingår i Gud. Ingenting existerar utanför Gud.

Jag har kallat begreppet ”Gud är” för en allomfattande grund och för en slutsats.

Ingenting kunde vara felaktigare än att på det sättet begränsa Gud till vår egen föreställningsvärld; till de språkliga figurer som ständigt låser fast oss i uppfattningar vi kanske inte ens har.

”Gud är” är inte en grund och en slutsats om vi inte i samma andetag säger att ”Gud är” är ett raserat fundament och en inledning.  Alfa och Omega på samma gång. Ljus och mörker på samma gång. Nu och evighet på samma gång. Liv och död på samma gång.

”Gud är” innebär för mig att alla mänskliga gränser, fysiska och mentala, är upplösta. De finns inte. De har ingen funktion. I det här läget i vår fundering kring ”Gud är” är det väldigt lätt att falla i en av människans största fällor – våra förutfattade meningar.

Vi säger ”jaha han menar nån slags nirvana” eller ”jaha det är det där om Guds eviga rike som vi har läst om i Bibeln” eller något liknande som vi hämtat ur vår nedärvda föreställningsvärld. Det är viktigt att notera att ordet ”föreställning” betyder något som man framför på en teaterscen. En dramatiserad version av ett moment i historien begränsad av diktarens medvetande, scenens rum och skådespeleriets uttrycksformer.

Människan gör sig många föreställningar om livet och om det som ligger bortom oss själva men det är fortfarande föreställningar. En människa som raskt kastar sig in i sina förutfattade meningar är dömd att misslyckas när det gäller begreppet ”Gud är”. Minns orden ”Vårt jag ska avstå. Vårt jag ska falla”.

Fortsättning följer.