utsikterinsikter.blogg.se

Men Palmeutredningen måste återupptas. Det kravet framförs i dag i en debattartikel i Dagens Nyheter. Bland de personer som skrivit under debattartikeln finns den tidigare spaningsledaren i Palmeutredningen Dag Andersson (bilden), den tidigare Palmeutredaren Lennart Gustafsson, den tidigare medlemmen i Granskningskommissionen Inga-Britt Ahlenius, kriminalkommissarien Jan-Åke Kjellberg som arbetat för den sydafrikanska sanningskommissionen, den tidigare diplomaten i Sydafrika Birgitta Karlström Dorph och Palmeutredaren SL Pettersson.

Utöver dessa har även ett 10-tal journalister och författare som i decennier specialiserat sig på Palmeutredningen skrivit under debattartikeln. Bland dem de kända granskarna Lars Borgnäs och Gunnar Wall som avslöjat flera anmärkningsvärda uppgifter som fortfarande inte är utredda av polisen.

Vi talar med andra ord om Sveriges främsta experter på Palmemordet. Dag Andersson, som då var spaningsledare för utredningen, betonade vid en presskonferens för 5 år sedan att de okända män med walkie talkie som befann sig nära Palme före mordet måste utredas seriöst.

Att erfarna mordutredare som i många år själva arbetat inom Palmeutredningen underkänner misstanken om "Skandiamannen" som Palmemördare avslöjar hur oprofessionellt utredningen bedrivits åren 2017-2020. Slutsatsen kan bara vara att förundersökningsledaren ägnat sig åt saker som inte har med mordet att göra.

Den ”lösning” som åklagaren Krister Petersson talade om vid en presskonferens i juni 2020 är ingen lösning. Tvärtom finns det bevis för att den person han valde att peka ut som misstänkt Palmemördare var oskyldig.

Mordplatsvittnet Jan Andersson kände nämligen igen Stig Engström på polisens bilder och berättade i tingsrätten att han talat med honom någon minut efter mordet. Men det tycks varken åklagaren eller de numera ganska stukade journalister som pekar ut Engström ha noterat. 

i debattartikeln i DN beskriver undertecknarna varför utpekandet av Engström var horribelt:

Engström kunde inte bindas till något vapen, och det fanns inga andra tekniska bevis som knöt honom till brottet. Inte heller fanns det några vittnesutpekanden från mordplatsen, något styrkt motiv eller ens en antydan till ett erkännande i någon form från hans sida. Inga karaktärsvittnen redovisades som kunde intyga att han hade viljan och kapaciteten att utföra ett kallblodigt mord eller förmågan att hemlighålla det.

Åklagaren lade inte ens fram någon gärningsbeskrivning som gjorde det begripligt eller trovärdigt varför Stig Engström skulle lämna sin arbetsplats med ett laddat skjutvapen och med mord i sinnet just när paret Palme passerade.

Han kunde inte visa att Engström befann sig i Dekorimahörnan när mordet ägde rum. Att han utan tvekan – i likhet med många andra personer – uppehöll sig någonstans i närheten av mordplatsen gör honom inte till mördare.

Vi ska komma ihåg att det befann sig ett 25-tal vittnen i mordplatsens omedelbara närhet när skotten föll. Vem som helst av dessa personer kunde ha riskerat att pekas ut som Palmemördare att döma av den undermåliga faktakontroll som präglar Krister Peterssons framställning.

Svag faktakontroll

Att journalisten Thomas Pettersson och tidningen Filter med frenesi försökt sälja in sin spekulation om ”Skandiamannen” som mördare till den svenska allmänheten är en sak. Det finns många journalister och författare som genom åren försökt lansera sina spekulationer. Kompetenta åklagare och mordutredare har enkelt kunnat avvisa tokerierna.

Men att Palmeåklagaren själv utan att kontrollera fakta i målet lät sig hänföras av journalisternas fantasifulla spekulation visar att Krister Petersson tyvärr inte var vuxen uppgiften.

Svenska folket har i 35 år väntat på att få ett svar på mordgåtan men det enda som erbjudits är tomma spekulationer. Inte ett enda bevis mot Victor Gunnarsson, PKK, Christer Pettersson eller Stig Engström har presenterats trots åratals av utredande till mycket stora kostnader.

Det finns bara två saker som är viktiga och det är fakta och logik. Alla som ska säga eller skriva något om Palmeutredningen måste kontrollera fakta och kunna göra logiska analyser innan de säger eller skriver något. Trovärdigheten försvinner i samma ögonblick som man försöker gissa sig fram till en hemsnickrad teori om vem som sköt Olof Palme.

I de dokument som nu offentliggjorts framgår att Olof Palme var övervakad före mordet. Det finns både tydliga signalement och fantombilder på övervakarna (se tidigare blogginlägg). Vid Palmes bostad på Västerlånggatan 31 i Gamla stan, vid Gamla stans tunnelbanestation, vid biografen Grand och längs Sveavägen finns en mängd vittnesobservationer som berättar om övervakningen.

Vilka uppslag är då särskilt intressanta att utreda vidare om nu Palmeutredningen återupptas?

För vår del handlar det om de okända män som övervakade Olof Palme. Palmeutredarna själva har beskrivit situationen på ungefär följande sätt:

Vi vet att de var där, vi vet inte vilka de var och vi vet inte varför de övervakade Palme.

Hur en mordutredare som vill vara trovärdig kan undvika att omedelbart inleda en utredning av övervakarna är gåtfullt. Det går inte att förstå en sådan passivitet. Erfarna utredare har vittnat om att tidigare spaningsledare helt enkelt förbjöd utredning av annat än spontant ensamagerande gärningsmän. En förödande strategi som förklarar varför mordet inte blivit löst.

I Palmeutredningen har det gjorts en enorm arbetsinsats när det gäller insamling av information. Hundratals pärmar är fyllda av förhör och andra dokument. Det finns också stora brister i faktainsamlingen, främst i delen som rör det faktiska skeendet på Sveavägen. Varför har det inte gjorts fler förhör med centralt placerade vittnen? Vittnen som såg gärningsmannen på nära håll samtidigt som skotten avlossades?

Men den stora bristen i Palmeutredningen är den häpnadsväckande svaga analysen av materialet. Rena spekulationer har styrt arbetet i många år. I den av spaningsledaren Hans Ölvebro beställda så kallade ”Gärningsmannaprofilen” heter det att det inte finns några bevis för övervakning. Det är ett arrogant och försåtligt sätt att försöka upphöja sin egen spekulation till sanning. Omöjlig att genomskåda för den som inte har kontroll på fakta. Ett medvetet försök att vilseleda svenska folket.

Biobesöket bästa tillfället i februari

I Säpo-PM från april 1986 presenteras fakta som entydigt visar att en grupp om 3-4 personer planerade och genomförde mordet och att gruppen internt kommunicerade med walkie talkies. De omkring 100 olika vittnesmålen om övervakande män visar att övervakningen inleddes redan i mitten av januari och att den intensifierades från mitten av februari 1986.

Folk som utan närmare kunskaper uttalar sig om Palmemordet brukar lite slarvigt säga att Palme ofta saknade livvaktsskydd. Men det är en felaktig analys om man vill förstå mordet ur gärningsmannens synpunkt. Livvakterna befann sig i Palmes närhet så ofta att det måste ha varit omöjligt för en övervakande grupp att avgöra när och var det var lämpligt att genomföra attentatet.

Under 19 arbetsdagar i februari 1986 skyddades Palme av livvakter hela dagen eller del av dagen. Hur kan någon utomstående veta när livvakterna är på plats och när de inte är det?

Även om livvakterna inte följde Palme till och från arbetet eller mellan riksdagshuset och Rosenbad på dagarna så fanns allmänheten och den ordinarie polisen ständigt närvarande kring Palme. Det är som alla förstår obegåvat att mitt på ljusa dagen bland hundratals vittnen kasta sig fram till statsministern med en revolver i näven. Åtminstone om man vill slippa livstids fängelse.

Gärningsmannens avsikt var uppenbarligen inte endast att mörda Palme. En annan avsikt var att försäkra sig om en effektiv flykt. Gärningsmannen ville inte bli avslöjad vilket kan låta självklart men detta faktum berättar också att det inte var någon psykiskt sjuk person som utifrån en impuls sköt vilt omkring sig. ”Ensamma galningar” missar normalt det tilltänkta offret med merparten av skotten och är dessutom i normalfallet oförmögna att lämna mordplatsen. De har uppnått sitt mål och står paralyserade kvar och väntar på att bli gripna.

Man kan efter en detaljerad analys av livvaktsskyddet under februari 1986 konstatera att det, förutom ett restaurangbesök i Gamla stan två dagar före mordet, fanns ett enda tillfälle under februari månad 1986 som ur attentatsgruppens synvinkel var lämpligt och det var kvällen då paret Palme utan livvakter bestämde sig för att besöka biografen Grand.

Särskilt intressant var den obevakade promenaden längs Sveavägen. Att skjuta bland alla biobesökarna vid Grand var en dålig lösning liksom att skjuta bland alla resenärerna vid Rådmansgatans T-station varifrån paret Palme promenerat till biografen. En hemresa från Rådmansgatans T-station bör ha varit ett alternativ att väga in i mordplanen.

Sent val av mordplats

Mordplatsen valdes inom loppet av cirka 1,5 minut. Först då förstod gärningsmannen att Palme med hög sannolikhet skulle passera färgbutiken Dekorima vid Tunnelgatan. Palme var övervakad.

Gärningsmannen fick göra en snabb sannolikhetskalkyl. Visserligen kunde paret Palme plötsligt ha bestämt sig för att gå norrut istället eller att gå tillbaka till Sveavägens västra sida. Men när paret Palme från klädbutiken Sari nära övergångsstället vid Adolf Fredriks kyrkogata inledde promenaden söderut på den östra trottoaren var den mest troliga promenadvägen söderut på Sveavägens östra sida åtminstone fram till Tunnelgatan.

Efter Tunnelgatan var sannolikheten hög att paret Palme skulle gå tillbaka till västra trottoaren för att ta tunnelbanan hem från Hötorgets T-station. Mordet behövde alltså ske dessförinnan om det överhuvudtaget skulle ske denna kväll.

Mellan Grand och Tunnelgatan fanns den minst dåliga mordplatsen vid Tunnelgatan. Där var flyktvägen bäst. Den mörka gränden var en fördel för gärningsmannen liksom den branta trappan som omöjliggjorde bilburen mördarjakt.

Gärningsmannen sköt enligt rättsläkaren Kari Ormstad ett mycket välplacerat direkt dödande skott i Palmes rygg. Omedelbart därefter dolde han vapnet och flydde. Inom loppet av cirka 1 minut  var gärningsmannen spårlöst försvunnen. Han har i dag varit spårlöst försvunnen i 35 år.

Att gärningsmannen var mörkt klädd och agerade snabbt gjorde det omöjligt för vittnena att lämna ett användbart signalement på gärningsmannen. För vad vet vi om gärningsmannens utseende egentligen?

Vi vet att han bar en lite längre mörk jacka eller rock, att han var något längre än Olof Palme, att han sannolikt bar en mörkblå grovt stickad mössa på huvudet och att han troligen var cirka 35-40 år gammal. Skotten avlossades med en Magnumrevolver. De upphittade kulorna tyder på kaliber .357 men även kaliber .38 kan vara aktuell. Det finns fler möjliga revolverfabrikat än Smith&Wesson.

Självklart vill en mördare helst utföra sin gärning på en plats där det inte finns några vittnen alls men det huvudsakliga problemet med ett sådant önskemål är att offret måste befinna sig på samma plats vid samma tidpunkt som gärningsmannen. Om man likt Palmes mördare har som ambition att undkomma rättvisan bör det i 99 fall av 100 vara orealistiskt att förvänta sig så goda förutsättningar.

En statsminister har en fulltecknad kalender, omges ofta av livvakter, sitter i sammanträden i slutna rum, håller politiska tal inför stora åhörarskaror och reser ständigt inom och utom landet. En gärningsman får leta efter det minst dåliga tillfället.

Efter 35 års resultatlöst utredande finns bara en sak att göra och det är att återuppta Palmeutredningen. Ingen ska ostraffat mörda Sveriges demokratiskt valde statsminister. Palmes mördare är fortfarande på fri fot.