utsikterinsikter.blogg.se

Hon verkade kort sagt vilja styra vad mordutredarna fick och inte fick göra. En ordning som den förste spaningsledaren Hans Holmér accepterade. Men var det så att Lisbeth Palme försökte styra utredningen eller var det tvärtom? Var det någon annan som styrde Lisbeth Palme?  Hennes uppgifter om vad hon sett och inte sett väckte stora frågor. Hur kunde hon först säga att hon överhuvudtaget inte sett mördarens ansikte för att i nästa andetag ge en detaljerad beskrivning av mördarens ansikte? Hur kunde hon efter tre år så tvärsäkert peka ut Christer Pettersson som Palmes mördare? Hennes olika uttalanden om mördaren var närmast mystiska. Flera vittnespsykologer och minnesforskare skakade på huvudet. Lisbeth Palmes påståenden vid olika tidpunkter hade inget stöd i etablerad vetenskap. Så fungerar inte ett mänskligt minne.

Två händelser är särskilt intressanta:

1.     När polisen den 8 mars 1986 grep den så kallade ”33-åringen” Victor Gunnarsson agerade Lisbeth Palme direkt. Samma dag – 8 mars 1986 – berättade hon plötsligt att hon sett mördarens ansikte. Lisbeth Palme ”korrigerar” här Fantombilden som publicerats två dagar tidigare. Varför gör hon det?

2.     När polisen den 14 december 1988 hämtade in Christer Pettersson för en videokonfrontation med vittnen överraskade Lisbeth Palme igen genom att vara förvånansvärt tydlig med att missbrukaren från Rotebro kunde vara Palmes mördare. Hon hade som bekant fått förhandsinformation om att den misstänkte var alkoholist.

Som utomstående betraktare får man intrycket att Lisbeth Palme verkade agera som en huvudrollsinnehavare i en pjäs snarare än som ett mordplatsvittne. Kan det i verkligheten ha varit så?

Vi ska nu presentera en slutsats vi dragit om Lisbeth Palmes roll i Palmeutredningen som kanske förvånar läsaren. Vi presenterar vår slutsats som ett ”scenario”. Vi kan endast berätta vad vi själva kommit fram till. Det här är ett seriöst menat försök att förklara varför det blev som det blev när Lisbeth Palme, Hans Holmér och möjligen någon mer enligt detta scenario redan dagen efter mordet formulerade den strategi som styrde jakten på Olof Palmes mördare. Vi menar att det kan finnas en enkel förklaring till Lisbeth Palmes sätt att agera.

Låt oss börja.

Det stora frågetecknet gällande Lisbeth Palmes beskrivning av mordkvällen är varför den stämmer så illa med det vittnena berättade. 13 olika vittnesobservationer leder sammantagna till slutsatsen att

1.     en okänd man var involverad i en dispyt med Palme vid bokhandeln söder om biografen Grand efter bioföreställningens slut.

2.     en okänd man följde efter paret Palme från Grand till Dekorima.

3.     en okänd man befann sig mycket nära paret Palme vid Dekorima.

4.     en okänd man talade med paret Palme strax innan skotten föll.

Enligt Lisbeth Palme förekom inget samtal vid biografen Grand, ingen förföljelse längs Sveavägen, ingen man fanns nära paret Palme vid Dekorima och inget samtal fördes mellan mördaren och paret Palme strax innan mordet.  

Varför säger Lisbeth Palme en sak och vittnena en helt annan? Det är 2 vittnen som ser att Olof Palme är inbegripen i ett samtal med en okänd man vid bokhandeln söder om Grand, 5 vittnen som säger att de såg en okänd man gå bakom paret Palme längs Sveavägen och 4 vittnen som får uppfattningen att paret Palme och den okände mannen bildar ett sällskap vid Dekorima och 3-4 vittnen som ser att den okände mannen och paret Palme går/står och samtalar med varandra precis innan skotten faller.

Hade hon verkligen inte sett eller hört någonting? Eller fanns det någon annan anledning till att hon uttryckte sig på det sättet? Vi kommer till det.

Scenariot som förklarar så mycket

När Palme träffats av det dödande skottet och Lisbeth Palme böjde sig ned över honom ropade hon ”Hjälp vad gör du?” eller ”Nej vad gör du?”. Det hör vittnet Lars Jeppsson som då befinner sig i korsningen Tunnelgatan/Luntmakargatan ett 50-tal meter öster om mordplatsen. Det tyder på att Lisbeth Palme ropade inåt Tunnelgatan och därmed till den bortflyende gärningsmannen. Vittnena vid mordplatsen hörde inte att hon använde de orden. De uppfattade endast att hon av självklara skäl ropade på hjälp.

Mordplatsvittnet Inge Morelius intygar att Lisbeth Palme var vänd med ryggen mot Sveavägen och in mot Tunnelgatan när hon skrek. Det tyder på att Lisbeth Palme faktiskt sett och talat med gärningsmannen precis innan skotten. Hon reagerade naturligtvis med bestörning när mannen hon och hennes make nyss talat med plötsligt drog upp en revolver och sköt mot dem. Åtminstone enligt författaren och journalisten Lars Borgnäs som fördjupar sig i dessa fakta i sin bok ”Olof Palmes sista steg – i sällskap med en mördare” (2020). Han ställer frågan om Lisbeth Palme kände igen gärningsmannen?

Men det behöver inte vara så att Lisbeth Palme kände igen gärningsmannen. Det kan vara mycket enklare än så. Genom att hon innan skotten föll både sett gärningsmannen och hört honom tala kunde hon lämna detaljerade uppgifter om den för henne okände gärningsmannen till polisen - och det försatte henne i en livsfarlig situation. Om polisen misslyckades med att snabbt gripa mördaren (vilket skedde) skulle Lisbeth Palme under lång tid vara måltavla för ett attentat.

Hans Holmér var socialdemokratins erkänt skicklige problemlösare. En lojal statstjänsteman med betydande maktbefogenheter och stort nätverk inom både polisen och Säpo redo att ingripa när Ingvar Carlssons regering behövde hjälp. Om Lisbeth Palme som centralt mordplatsvittne behövde skyddas mot attentat var Palmeutredningens egen spaningsledare den som hade störst möjlighet att göra det. Två dagar efter mordet bekräftade statsministern Ingvar Carlsson att Holmér var rätt man för jobbet.

Holmér styrde spaningsarbetet enväldigt och kunde utan inblandning av andra prioritera och avfärda uppslag. Varför var det så viktigt att lägga alla beslut hos en enda person? Hade Hans Holmér ett uppdrag som ingen annan än han själv, Lisbeth Palme och möjligen ytterligare någon person kände till? Holmérs centrala uppdrag kan ha varit att skydda Lisbeth Palme. Det skulle kunna förklara varför han vidtog de åtgärder som för utomstående betraktare framstod som både förhastade och svårförklarliga.

Lisbeth Palme var alltså inte den arroganta illvilliga överklassperson som hon framställdes som i medierna. Det var hennes självbevarelsedrift som styrde hennes beslut. Den roll hon valde att spela krävde starka nerver och mäktig uppbackning. För att beskyddet skulle vara verkningsfullt behövde Lisbeth Palme följa manus.

Lisbeth Palmes problem utgick inte från vad hon såg efter skotten. Det utgick ifrån vad hon sett och hört innan skotten. Mannen som gick bredvid dem och pratade med dem var mannen som några sekunder senare avlossade skotten.

Uppgörelsen mellan Lisbeth Palme och spaningsledaren handlade enligt detta scenario om vad som skulle ske fram till den dag då den verklige mördaren identifierades av Lisbeth Palme och fälldes i domstolarna. Då var hotet undanröjt. Men fram till Lisbeth Palmes död i oktober 2018 var ingen mördare identifierad och så är det som bekant fortfarande. Lisbeth Palme kunde inte enligt detta scenario avvika från sin berättelse vilket innebar att hon aldrig kunde säga annat än att det var Christer Pettersson hon sett på mordplatsen. Det spelade ingen roll att den nye förundersökningsledaren Krister Petersson som tillträdde 1 februari 2017 bedrev spaningar i en annan riktning eller att det fanns andra intressanta uppslag att utreda. ”Det bästa vittnet Lisbeth Palme” hade redan sagt sitt.

Planen för att skydda Lisbeth Palme

Holmérs primära fokus låg enligt detta scenario redan från dag 1 således på att skydda det för gärningsmannen farliga mordplatsvittnet Lisbeth Palme. För att kunna skydda Lisbeth Palme behövde ett antal åtgärder vidtas:

1.Hennes officiella berättelse gick ut på att hon varken sett eller hört gärningsmannen. På så sätt skulle gärningsmannen avstå från ytterligare ett attentat. Hans Holmér hävdade att hon förväxlat gärningsmannen med ett mordplatsvittne sedan hon korrigerat Fantombilden den 8 mars 1986. Försöket med Victor Gunnarsson fungerade inte och då behövde Lisbeth Palmes utspel raderas.

2.Hennes historia fick inte jämföras med vittnenas uppgifter vilket innebar att hon måste undvika alla spontana kommentarer om mordet. Inga protokoll från dialogförhör fick bandas och nedtecknas och inga rekonstruktioner på mordplatsen fick genomföras. Det var i denna kontext för riskfyllt.

3.Skottordningen på mordplatsen måste vändas så att inte medierna och därmed allmänheten förstod att gärningsmannens avsikt var att även likvidera det farliga vittnet Lisbeth Palme. Det första skottet riktades mot Lisbeth Palme. Olof Palme föll ner på trottoaren efter det andra skottet. Flera av vittnesmålen är tydliga på den punkten. Medicinsk expertis styrker att Palme måste ha träffats av det andra skottet. Något annat alternativ finns inte. En människa faller rakt ner på en halv sekund när ryggraden krossats. Vittnena såg Olof Palme stå upp efter första skottet.

4. Vittnesuppgifter om att paret Palme talat med gärningsmannen måste städas bort. Vittnesuppgifter om att gärningsmannen befann sig mycket nära paret Palme en god stund innan skotten föll behövde också bort. Detsamma gällde vittnesuppgifter om att paret Palme och gärningsmannen stått vända mot varandra.

5. Uppgiften om Ustasja måste bort.

Detta ”5-punktsprogram” genomfördes av spaningsledaren Hans Holmér. Det är bara att studera skeendet för att förstå det. Som vanligt är problemet med saker som sker i samtiden att man inte kan analysera dem förrän man fått tillräcklig distans till det som hände. Då ser man mönstret. I det här fallet är ju mönstret dessutom omöjligt att upptäcka om man inte insett att Lisbeth Palme visste betydligt mer om Olof Palmes mördare än hon medgav i offentligheten. Och det kan man inte förstå om man inte accepterar vittnenas beskrivning av händelseförloppet.

Gärningsmannens problem

Kanske talade gärningsmannen med en omisskännlig svensk dialekt eller med utländsk brytning? Kanske framförde han ett motiv till dådet innan han sköt? Det kan också ha varit så att Lisbeth Palme förstod att det inte var mördaren som ensam utgjorde hotet mot henne? Mördaren kan också ha representerat en gruppering kapabel att mörda igen. Lisbeth Palme talade i sitt förtvivlade och chockade tillstånd direkt efter mordet om den kroatiska terrorgruppen Ustasja, en uppgift som snabbt försvann när Hans Holmér trädde in i rollen som spaningsledare. Det är inte alls säkert att hon tolkat situationen rätt men det kan heller inte uteslutas. Detta sagt som ett exempel på vad som kan ha motiverat Hans Holmér att upprätta sin skyddsplan. 

Mördaren måste före skotten ha känt sig säker på att det inte spelade någon roll att han pratade med Palme och hans hustru. Han stod ju i begrepp att döda dem båda. De skulle inte kunna berätta vad han sagt och hur han sagt det. Hans stora misstag var att skottet som var avsett för Lisbeth Palme endast snuddade hennes rygg. Kanske trodde han att Lisbeth Palme var dödligt sårad och att det därför inte fanns anledning att avlossa fler skott. Han såg ju att hon omedelbart ”föll” till marken. Det var bråttom och gärningsmannen begav sig iväg.

Skottet som dödade Olof Palme var mycket välplacerat. Både ryggraden, stora kroppspulsådern och luftstrupen slets sönder av kulan. Skottet var direkt dödande. Det många granskare av utredningen tycks ha missat är att skottet mot Lisbeth Palme var riktat mot exakt samma punkt i ryggen som skottet mot Olof Palme. Skillnaden mellan liv och död var 5 mm vridning av revolverpipan. Två planerade avrättningar blev en.

När gärningsmannen i efterhand fick klart för sig att Lisbeth Palme överlevt ställdes han inför ett problem som han måste lösa. Här fanns ett mordplatsvittne som satt inne med mycket värdefull information om mannen som mördade landets statsminister. För att kunna skydda Lisbeth Palme behövde Holmér offentligt skicka signaler till gärningsmannen som gick ut på att han inte behövde vara rädd för att Lisbeth Palme skulle avslöja honom.

Beskedet till gärningsmannen blev sedermera att Christer Pettersson mördat Palme. Det misslyckade spaningsarbetet fick till slut döljas med vidrig cynism. Lisbeth Palme kunde inte förväntas leva med ett ständigt dödshot hängande över sig. Som vi vet friades Pettersson av hovrätten men Palmeutredarna hade ändå lyckats övertyga stor del av befolkningen om att han var skyldig. Han var enligt en grupp poliser och journalister ändå Palmes mördare. Den anklagelsen fick Christer Pettersson leva med i hela sitt liv.

I tingsrätten förklarade Christer Pettersson för Lisbeth Palme att han kunde acceptera hennes utpekande om hon själv trodde på det. Om inte kunde han inte acceptera det. Christer Pettersson visste att han var oskyldig och anade oråd. Han hade dragit slutsatsen att han utsetts till syndabock i en mordutredning som kört fast. Det avgörande vittnesmålet kom från Lisbeth Palme. Därför vände han sig direkt till henne. Utan Lisbeth Palmes utpekande hade Christer Pettersson kunnat gå hem som en fri man direkt efter videokonfrontationen 14 december 1988. Vid konfrontationen kommenterade hon bilderna på Christer Pettersson med orden ”han stämmer med min beskrivning”. Det var först vid ett enskilt möte med åklagarna hon ungefär en månad senare övergick från misstanke till tvärsäkerhet. Vid det mötet fick inte Christer Petterssons försvarare Arne Liljeros vara med.

Deltog Lisbeth Palme i ett riskfyllt spel regisserat av spaningsledningen och åklagarna? Lät hon sig medvetet styras för att undvika att själv bli gärningsmannens nästa offer?  Det finns menar vi god anledning att tänka i dessa banor. Hans Holmérs viktigaste beslut var troligen att stänga av Lisbeth Palme från den ordinarie mordutredningen. Först när utredningen hade behov av ett detaljerat signalement skulle Lisbeth Palme beskriva gärningsmannens ansikte. Det skedde första gången den 8 mars 1986, samma dag som polisen gripit Victor Gunnarsson. ”33-åringen” såg inte ut som Fantombilden varför Fantombilden snabbt behövde korrigeras av det bästa vittnet, det vittne som endast en vecka tidigare sagt att hon aldrig sett gärningsmannens ansikte. Andra gången Lisbeth Palme trädde in i handlingen var då Christer Pettersson presenterades som misstänkt mördare.

Biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell underströk i tv-intervjuer att Lisbeth Palmes ord om mordet var de viktigaste. Uppgifter från de andra mordplatsvittnena var underordnade hennes berättelse. Hon skulle framstå som det bästa vittnet samtidigt som hon enligt flera andra mordplatsvittnen i sitt chockade tillstånd direkt efter mordet måste ha varit oförmögen att göra intressanta iakttagelser. Krusell byggde uppenbarligen sin prioritering på någon annan information som allmänheten inte kände till. Informationen om att Lisbeth Palme både sett gärningsmannen och hört honom tala strax innan han avlossade sin revolver.

Lisbeth Palmes tvära kast mellan ingenting och allting väckte stora frågor. Här fanns en svaghet i konstruktionen. Någonting var uppenbart fel i de ”nyheter” som spaningsledningen kastade ur sig. Inget vittne kan vandra mellan att se ingenting av mördarens ansikte till att se detaljer i mördarens ansikte så snart polisen lyfter fram en misstänkt man. Det finns trots allt något som heter trovärdighet. Det är enkelt att misstänkliggöra och skandalisera personer offentligt. Det svårt att få dem fällda i domstol. Det är lyckligtvis inte skrupelfria åklagare eller påstridiga medierepresentanter som avgör om människor ska dömas för brott eller inte. En fungerande rättstat ger inte vika för sådana påtryckningar.

Av fullt legitima skäl fick Lisbeth Palme beskydd så som alla nyckelvittnen i mordutredningar ska ha beskydd. Problemet med det hemliga beslutet om beskydd blev att utredningen av mordet på Olof Palme i grunden framstod som obegriplig. Vakna betraktare insåg att här fanns någon slags falsk konstruktion dold i kommunikationen men kunde inte förstå varför den fanns eller hur den var beskaffad. Det är genom att i detalj granska händelseförloppet vid Grand, längs Sveavägen och på mordplatsen man får en klarare bild. Det är då det finns anledning att misstänka att Lisbeth Palme visste betydligt mer om mördarens signalement än hon medgav offentligt.

”Man ska inte krångla till mordutredningar i onödan” brukar kriminologprofessorn Leif GW Persson säga. Det scenario vi redovisar här är fullständigt okomplicerat. Det handlar endast om att ett mordplatsvittne levde under dödshot och behövde skyddas och om de polisiära åtgärder som vidtogs för att lösa den uppgiften.

Fortsättning följer.