utsikterinsikter.blogg.se

 ”…minst fyra vittnen måste ha sett fel för att Lisbeth Palmes version skulle vara korrekt”.

Så skriver författaren och journalisten Lena Andersson i förordet till boken ”Olof Palmes sista steg” som kom ut våren 2020. Boken är skriven av den i sammanhanget kände författaren och journalisten Lars Borgnäs som i radio- och tv-reportage och i bokform granskat Palmeutredningen i drygt 34 år nu.

Vad menar Lena Andersson?

I vårt förra blogginlägg diskuterade vi de 3 vittnesmål från mordplatsen som innehåller uppgifter om att det förekom en kontakt mellan gärningsmannen och paret Palme sekunderna innan skotten föll. Det finns även ett fjärde vittnesmål som pekar mot samma slutsats, ett vittnesmål vi inte berörde förra gången eftersom vittnesförhöret genomfördes ett par år efter mordet. Vittnet är den vid mordtillfället 20-åriga projektledarassistenten Cecilia Anderstedt som satt i baksätet på en personbil som stannat för rött ljus vid trafikljuset strax söder om Tunnelgatan. Cecilia Anderstedts berättelse innehåller intressanta uppgifter.

Hon tittade mot trottoaren framför Dekorimabutiken och såg då ett par komma sneddande in mot butiken från en position i närheten av den stora reklamskylt som stod strax norr om Dekorima. Bakom paret gick en man. Han befann sig nära Olof och Lisbeth Palme. Cecilia fick intrycket att de tre personerna var ett sällskap och hon säger att paret eventuellt stannade till och tittade i Dekorimas skyltfönster. De kan även ha promenerat sakta förbi.

Taxichauffören Anders Delsborn, installatören Anders Björkman och musikläraren Inge Morelius (se föregående blogginlägg) menade också att paret Palme och gärningsmannen befann sig väldigt nära varandra sekunderna innan skotten föll. Delsborn och Björkman uppfattade att paret och mannen samtalade med varandra och Morelius funderar över om gärningsmannen kanske tilltalade paret Palme. Vi kan tillägga att den 22-åriga studenten Christina Vallin som befann sig på andra sidan Sveavägen uppfattade situationen som att paret och mannen stod som i en triangel vända mot varandra.

Här ser vi nu att även Cecilia Anderstedt drog slutsatsen att de tre personerna utgjorde ett sällskap. Hon trodde att de kände varann. Så kort var avståndet mellan mannen och paret redan innan de nått fram till skyltfönstret vid Dekorima.

I vårt förra blogginlägg diskuterade vi hur vittnet Christina Vallin kunde se tre stående personer efter det första skottet. Enligt de poliser som utredde Palmemordet träffades Olof Palme av det första skottet och borde alltså redan ha fallit ner på trottoaren då Christina Vallin tittade mot mordplatsen. Men här har både vi och Lars Borgnäs upptäckt en sak och det är att Olof Palme omöjligt kan ha träffats av det första skottet. Vittnena Anders Delsborn, Ann Holmgren, Charlotte Liljedahl med flera tittade precis som Christina Vallin mot mordplatsen direkt efter första skottet och de såg också tre personer stående på mordplatsen. Vi lyssnar på två experter som Lars Borgnäs intervjuat:

”Skjuts ryggmärgen av får man en total förlamning nedanför skadan, då kan man inte stå på benen, det sker omedelbart” säger Per Enblad som är professor i neurokirurgi vid Uppsala universitet.

”Med en totalt sönderslagen ryggmärg kan man inte stå en enda sekund på benen utan man rasar ihop med en gång” säger Leif Salfjord som är professor i neurokirurgi vid Lunds universitet.

Rättsläkaren Kari Ormstad som obducerade Palmes kropp berättade samma sak.

Experterna är eniga om att den skada som uppstod när kulan träffade Olof Palmes ryggrad gjorde att han föll rakt ner inom loppet av cirka en halv sekund. Eftersom vi av mordplatsvittnena fått veta att skotten avlossades med 1-3 sekunders mellanrum faller teorin om att Palme sköts med det första skottet. Istället måste det vara så att det första skottet riktades mot Lisbeth Palme. Kulan gick igenom hennes kappa och passerade längs hennes rygg i höjd med skulderbladen och orsakade en längsgående skada som såg ut som ett långsmalt brännmärke eller som såret efter ett piskrapp. Det såg den sjuksköterska på Sabbatsbergs sjukhus som hjälpte Lisbeth Palme av med blusen.

Vi repeterar vittnesiakttagelserna så att läsaren kan följa berättelsen i detalj:

1.     Cecilia Anderstedt ser en man och ett par promenera från den stora reklamskylten norr om Dekorima och snett in mot Dekorima. Mannen går mycket nära paret och Anderstedt drar slutsatsen att de tre utgör samma sällskap.

2.     Inge Morelius ser att en man står/precis kommer till skyltfönstret vid Dekorima och att mannen är vänd mot Sveavägen. Direkt därpå ser han ett par komma promenerande söderut. De passerar mannen. Därefter ser Inge Morelius hur mannen lämnar sin position vid skyltfönstret och går upp bakom det promenerande paret.

3.     Anders Delsborn ser ett par och en man stå vända mot varandra vid Dekorima. Mannen står med ryggen mot butiken, dvs vänd mot Sveavägen, och paret står vänt mot honom med ryggarna mot Sveavägen. Delsborn får intrycket att de tre personerna samtalar med varandra.

4.     Anders Björkman ser ett sällskap gående framför sig. Det är tre personer som går i bredd och han ser att det är en man som går närmast husväggen. Även Björkman drar slutsatsen att de tre personerna hör ihop och att de går och småpratar med varandra.

5.     Christina Vallin ser ett par och en man stå som i en triangel. De tre personerna är alla vända mot triangelns mitt, de står och tittar på varandra.

Sammantaget får man naturligtvis det bestämda intrycket att gärningsmannen och paret Palme stod och gick mycket nära varandra och att de talade med varandra sekunderna innan skotten föll. Enligt Lars Borgnäs hade kriminalkommissarien Lars Christiansson fått uppgifter från polisbefälet vid mordplatsen om att paret Palme gått tillsammans med en man. Christiansson åkte därför till Sabbatsbergs sjukhus för att av Lisbeth Palme få veta vem mannen var. Han trodde att hon visste det.

Ville endast tala med Säpo

Men i det här läget inträder det som förbryllat alla som granskat Palmeutredningen och det är Lisbeth Palmes agerande efter mordet. Hon säger till Lars Christiansson att hon inte vet vem mannen var och hon säger i de därpå följande polisförhören och rättegångarna att hon inte ens märkte att en man gick nära paret Palme sekunderna innan skotten föll. Redan på Sabbatsbergs sjukhus avvisade hon de båda poliser som skickats dit för att förhöra henne. Hon krävde istället att få tala med Säpo. Vad samtalet med Säpo handlade om har aldrig offentliggjorts.

Som väl de flesta vet hävdade hon ungefär tre år senare att missbrukaren Christer Pettersson var Palmes mördare. Hon visste vid videokonfrontationen i december 1988 att den enligt polisen misstänkte gärningsmannen var alkoholist och hon kunde se att bland de män som förevisades på videobandet fanns det en alkoholist. ”Han stämmer med min beskrivning” sa Lisbeth Palme till de närvarande åklagarna som på fru Palmes begäran för övrigt inte fick stå så att de såg hennes ansiktsuttryck när hon studerade männen på filmen. Hon hade även sett till att Christer Petterssons försvarsadvokat inte fanns med i rummet. Lisbeth Palme sa alltså inte ”Ja, det är han. Det var han som sköt min make”. Hon sa endast att Christer Pettersson ”stämde med hennes beskrivning” vilket är ett betydligt vagare påstående. Man kan tolka det som att hon egentligen inte kunde avgöra om det var missbrukaren från Rotebro som beväpnad med en revolver stod på Tunnelgatan. Han var bara lik de minnesbilder av mördaren hon hade.

Lisbeth Palme hade redan från början krävt – vilket godkändes av polis och åklagare – att inga förhör fick spelas in på band och hon vägrade dessutom delta i rekonstruktioner på mordplatsen. Det innebar att hennes uppgifter aldrig kunde kontrolleras mot mordplatsvittnenas uppgifter om vad som skedde strax innan skotten föll. När polisen själv sammanfattar vad vittnen säger i förhör går mycket förlorat. Det är viktigt att det vittnena säger och hur de säger det nedtecknas ord för ord. Först då kan man utläsa vad som är säkra och osäkra uppgifter. Detsamma gäller rekonstruktioner. Endast på mordplatsen går det att fastställa var vittnen befann sig, var hon och Olof Palme befann sig och vilka möjligheter hon och andra vittnen hade att göra korrekta iakttagelser.

Det samlade intrycket av Lisbeth Palmes agerande är att hon såg till att inga andra uppgifter än hennes egna skulle styra berättelsen om mordet på Olof Palme. Som vi har sett är det en berättelse som innehåller märkliga luckor i relation till vittnesuppgifterna. 5 vittnen beskriver oberoende av varandra situationen före mordet så att paret och mannen befann sig väldigt nära varandra, 2-3 vittnen menar att paret och mannen samtalade med varandra och att 2-3 vittnen drog slutsatsen att de tre personerna troligen utgjorde samma sällskap. Inget av detta finns i Lisbeth Palmes berättelse. Frågan är varför?

Vi menar att det är troligt att Lisbeth Palme faktiskt både såg och hörde gärningsmannen precis innan skotten. Utifrån vilken vittnesutsaga som helst oavsett om det handlar om Palmemordet eller något annat våldsbrott borde polisen ha konfronterat målsäganden med de många vittnesuppgifterna om sällskapet och samtalen. Hon hade kunnat säga att samtliga vittnen hade fel. Men hon ställdes inte ens inför frågan.

Om vi bortser från polisens och åklagarnas undfallenhet gentemot Lisbeth Palme och endast fokuserar på sakfrågan hamnar vi i en rätt konstig bild av utvecklingen efter mordet. Lisbeth Palme underströk i tingsrätten att hon i det utsatta läget på mordplatsen hade skärpta sinnen. Hon som utbildad psykolog var tränad att reagera så i farliga situationer. Men dessa skärpta sinnen uppfattade inte gärningsmannen trots att han stod vid Dekorima när de passerade, när han gick i bredd med paret Palme i flera meter och när han grep tag i/vidrörde Olof Palmes axel. Detta trots att Lisbeth Palme påstod att hon och hennes make gått i armkrok när mördaren avlossade skotten?

Paret Palme vände sig mot gärningsmannen

Låt oss undvika konspirationsteorier. Låt oss endast studera fakta.

Frågan i denna text är endast en och den är varför Lisbeth Palmes historia om mordet avviker så starkt från vittnenas berättelser? Är det rimligt att tänka sig att hon verkligen inte noterade gärningsmannens närvaro? Även om hon inte tittade på honom eller om han inte yttrade ett ord så borde hon som alla andra människor åtminstone ha anat att det stod/gick en person oerhört nära dem. Skottet mot Olof Palmes rygg avlossades från 10-30 centimeters avstånd. Det är alltså något som inte stämmer. Precis som författaren och journalisten Lena Andersson skriver i förordet till boken ”Olof Palmes sista steg”.

Lisbeth Palmes version av händelseförloppet är också att hon drogs med i fallet när hennes man träffats av revolverskottet och att hon först då upptäckte att han var allvarligt skadad. Skotten i sig uppfattade hon som smällare. Lisbeth Palme säger att hon då Palme föll kände en brännande smärta längs ryggen. Men även här blir det konstigt. Det finns stöd för slutsatsen att både Olof och Lisbeth Palme vände sig till vänster, in mot Dekorima och gärningsmannen, redan innan skotten. Det gjorde de därför att gärningsmannen med sin högra hand på något sätt vidrörde Olof Palmes axel och han då instinktivt vände sig för att se på mannen som rörde vid honom. I det läget vände sig även Lisbeth Palme åt samma håll. Hon märkte att något hände precis bakom hennes rygg. Om Lars Borgnäs har rätt i sin analys, det finns ingen anledning för oss att ifrågasätta den, så måste hon då ha sett gärningsmannens ansikte.

Om så var fallet blir hennes mer detaljerade beskrivning av gärningsmannens ansikte logisk. Då såg hon honom klart och tydligt i några få sekunder innan skotten föll. Hennes signalement på mördaren lyder i sammandrag så här:

Stirrande blick. Ljus blick. Bulliga kindknotor. Ljus platt överläpp. Kort hals. Smala, tunna läppar. Rak panna. Raka ögonbryn. Rektangulärt ansikte med kraftigt något framskjutet hakparti. Hela ansiktet beskriver Lisbeth Palme som stelt stirrande. Mördaren hade kort hals och ett kompakt utseende.

Om man ska säga något om Christer Pettersson (bilden) i relation till denna beskrivning så hade han definitivt inte ljus blick. Hans ansikte hade vid tiden för mordet inget ”bulligt” över sig. Ansiktet var påfallande långsmalt. Däremot kanske mördaren var lite lik Christer Pettersson – eller inte. Christer Pettersson hade heller inte ”kort hals” eller ett ”kompakt utseende”. Hans kroppsbyggnad vintern 1986 måste som framgår av bilden beskrivas som långsmal.

Nu kommer vi till kärnfrågan. Den ställer även Lars Borgnäs och Lena Andersson. Kärnfrågan är vad Lisbeth Palme kunde ha haft för anledning att neka bandupptagningar, vägra delta i rekonstruktioner och vara 110-procentigt kategorisk i sitt utpekande av Christer Pettersson? Varför var det så viktigt att hålla mordplatsvittnenas observationer borta? Varför fick inte deras uppgifter någon egentlig betydelse när Palmeutredarna formulerade sin gärningsbeskrivning? Observationerna av sällskapet och samtalen försvann. Så hade det inte gått till bestämde Lisbeth Palme och rättsväsendet.

Men tänk om vittnena såg rätt. Tänk om mördaren och paret Palme gick tillsammans som ett sällskap. Tänk om mördaren och paret Palme talade med varandra. Tänk om Lisbeth Palme såg mördarens ansikte och kände igen honom men ändå valde att peka ut en annan man. Var hamnar vi då?

Visste Lisbeth Palme vem som sköt hennes man?

Vi ser det som naturligt att ställa dessa frågor. Fakta motsäger Lisbeth Palmes och rättsväsendets berättelse. Det behöver inte handlar om någon storartad mörkläggning. Det kan, precis så som Lars Borgnäs funderar, vara så att Lisbeth Palme valde den för henne själv och hennes söner bästa lösningen. Den lösning som innebar att familjen Palme inte skulle riskera att hamna i problem. Varför avlossade gärningsmannen det första skottet mot Lisbeth Palme? Var det bara ett vådaskott eller ville han undanröja ett farligt vittne? På vilket sätt kunde Lisbeth Palme vara farlig för gärningsmannen? Om hon såg hans ansikte och han var en för henne helt okänd person så utgjorde hon inget hot mot gärningsmannen. Vittnen har många gånger pekat ut fel personer vilket hovrätten berättade när den friade Christer Pettersson. En något så när skicklig försvarsadvokat kan enkelt avfärda ett sådant vittnesmål med hänvisning till att vittnet var chockat.

Men om Lisbeth Palme kände igen gärningsmannen eller insåg att han representerade en grupp, organisation eller myndighet som skulle kunna hota henne och hennes familj till livet om hon berättade vad hon sett (och hört) kommer saken i ett nytt läge. Då hade gärningsmannen verkligen anledning att skjuta eller åtminstone skrämma Lisbeth Palme. Efter mordet var hon mycket angelägen om att inte bli granskad som vittne. Hennes ord i förhören fick inte spelas in på band, hon deltog inte i rekonstruktioner och hennes utpekande av Christer Pettersson får betecknas som orealistiskt tvärsäkert. Lisbeth Palmes strategi blir logisk endast i ljuset av de fakta som presenteras i denna text.

Hon hade kunnat berätta för polisen vad det rörde sig om. Förundersökningssekretessen skulle ha skyddat hennes uppgifter. Men hon litade inte på att den information hon lämnade skulle stanna hos polisen. Om sanningen om mordet hamnade på löpsedlarna utsatte hon sin familj för livsfara. Det kan vara förklaringen till att hon avfärdade alla vittnesuppgifter om ”sällskap” och ”samtal” sekunderna innan mordet. Att vittnesmaterialet från mordplatsen i väsentliga delar framstått som motsägelsefullt kan bero på att den första spaningsledningen helt enkelt strök alla vittnesmål som kunde underminera Lisbeth Palmes berättelse.

Taxichauffören Anders Delsborn fick inte säga att paret och mannen stod vända mot varandra och samtalade. Inge Morelius fick inte säga att gärningsmannen kanske tilltalade Olof Palme. Anders Björkman fick inte säga att de tre personerna som gick framför honom verkade vara ett sällskap som gick och småpratade. Christina Vallin fick inte säga att de tre personerna stod vända mot varandra. Cecilia Anderstedt fick inte säga att de tre personerna som gick in mot Dekorimabutiken tycktes utgöra ett sällskap. Ingen fick heller förstå att Palme sköts med det andra skottet trots att läkarvetenskapen entydigt avslöjar att endast den skottordningen är möjlig.

Biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell hävdade i en tv-intervju att Lisbeth Palme inte var ett vanligt vittne. Han menade att hon i egenskap av målsägande hade bäst förutsättningar att redovisa sanningen. Den logiska kullerbyttan avslöjar att Hans Holmér och hans spaningsledning tidigt gjorde ett för mordutredningen mycket olyckligt val som innebar att det blev meningslöst att försöka hitta gärningsmannen. Att göra felaktiga analyser är alltid tillåtet. Alla gör inte rätt hela tiden. Att medvetet presentera en felaktig analys är något helt annat. Den som vill dölja sanningen gör det normalt genom att fabricera en berättelse och upprepa den så länge att den framstår som sann för en majoritet av åhörarna. Då är slaget om sanningen vunnet. Nästan.

Fortsättning följer