Palme och det politiska Säpo
Det var Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) under ledning av styrelseordföranden Marcus Wallenberg och verkställande direktören Curt Nicolin som startade Timbro för att kunna sprida radikala marknadsliberala budskap till det svenska folk som dittills tolkat samhällsutvecklingen utifrån ett socialdemokratiskt paradigm. Det blev startskottet för de stora kapitalägarnas påkostade marknadsföringskampanj som ledde till att den svenska medelklassen hamnade på aktiebörsen, övertygades om att den offentliga sektorn kostade för mycket, drömde om materiell lyx och föll i stum beundran inför privatpersoner som tillskansat sig miljontals kronor genom mer eller mindre lagligt företagande. Den svenska medelklassens intresse för folkbildning och kultur minskade dramatiskt när Stureplan upphöjdes till Sveriges gyllene torg. SAF hade investerat miljardtals kronor i detta paradigmskifte och lyckades omvandla det svenska samhällsklimatet från solidaritet till girig egoism. En i alla avseenden betydande psykologisk omsvängning som vi ser följderna av in i våra dagar. Att Olof Palmes död inte fick långtgående konsekvenser för Sveriges framtid är en ren lögn. Palme försökte bromsa marknadsliberalismens intåg i Sverige men förlorade.
Journalisten Peppe Engberg var vid tiden för publiceringen av den kritiska boken om den svenska fredsrörelsen chefredaktör för den vänsterradikala tidningen ”Gnistan” som gavs ut av Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML) / Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Det blev ett något förvånande äktenskap mellan bolagshögern och extremvänstern. Likt många andra journalister som till det yttre tycktes fast förankrade i 1970-talets intellektuellt präglade kommunistkretsar i Sveriges storstäder vandrade Peppe Engberg på ett par år den långa ideologiska vägen från vänsterkanten till högerkanten i svensk politik. I Peppe Engbergs fall efter nära kontakter med Säpos kontraspionage.
1987 - året efter Palmemordet - rekryterades flera gamla Gnistanmedarbetare till Bonnierkoncernens branschtidning för reklambranschen Resumé. Bland dem Peppe Engberg som till och med blev tidningen Resumés chefredaktör 1992. Den marknadsliberala orkanen svepte med sig många socialister. Kritiskt granskande personer som kan formulera sig är alltid välkomna som propagandaministrar i vilket börsbolag som helst.
Den fd chefen för Säpos kontraspionage Bengt Nylander frågade sig i samband med Peppe Engbergs plötsliga och oväntade medverkan i kontraspionaget mot Sovjetunionen om det var Säpos uppgift att vara Sveriges "politiska polis" - men han deltog ändå fortsatt i det politiska projekt Tore Forsberg drev inom ramen för Säpos kontraspionage. Bengt Nylander beskriver skeendet i sin på många sätt intressanta bok ”Säpo&Kontraspionaget” (2016).
FRUSTANDE ANFALLSLUSTA
Tore Forsberg var under det kalla krigets sista 15 år chef för den Säporotel som bedrev kontraspionage mot Sovjetunionen och Warszawapaktsländerna. Forsberg bedrev sitt korståg mot sovjetiska spioner ungefär som en hockeytränare som eldar sina stridslystna tuffingar inför match. Hans metod gick ut på att få så många sovjetiska underrättelseofficerare som möjligt utvisades ur Sverige. Han mätte framgång på det sättet och marknadsförde framgången i medierna för att inför svenska folket kunna visa att Säpo minsann gjorde sitt jobb. Skattebetalarna fick valuta för pengarna. Spionerna kastades ut ur landet. Ett reaktivt arbetssätt på bekostnad av det proaktiva. Spioner behöver trots allt inte utvisas om de aldrig får möjligheten att spionera. Samtidigt får man konstatera att en västnation utan östspioner var otänkbar under 1980-talets kalla krig mellan stormakterna. De tog sig ofta in i landet som diplomater vid den sovjetiska ambassaden. Det var nödvändigt att vara både proaktiv och reaktiv men Säpos arbete kantrade under Tore Forsbergs ledning onekligen åt det reaktiva hållet. En alternativ strategi hade varit att säkerställa att personalen vid de mest skyddsvärda objekten i Sverige informerades om vikten av att göra riskanalyser och säkra anläggningarna så att främmande makt blev stående utanför grindarna. Frågor som rör svensk infrastruktur, vår industriella kapacitet och det militära och psykologiska försvaret av Sverige är sådant som hör till det proaktiva arbetet.
I fallet med den svenska fredsrörelsen blev konsekvensen av Tore Forsbergs frustande anfallslusta högst besynnerlig med tanke på att landets statsminister Olof Palme samtidigt drev kravet på kärnvapennedrustning i Sveriges närområde. Palmes mål var att skapa en kärnvapenfri zon i Norden. En ambition som bland cheferna vid Säpos kontraspionage ansågs vara naiv eftersom den enligt dem ensidigt skulle gynna Sovjetunionen. Den sovjetiska representationen i Palmes nedrustningskommission förstärkte bilden av Olof Palme som en politiker som var villig att öppna dörren till Sverige även för kommunistdiktaturen i öst. Palme planerade dessutom att åka på statsbesök till Moskva i april 1986. Så sent som hösten 1985 hade både CIA och avhoppade KGB-agenter varnat Säpo för att Olof Palme arbetade på Sovjetunionens uppdrag.
Säpos kontraspionage och landets statsminster befann sig således på varsin planhalva i nedrustningsfrågan. "Den som vill ha fred måste rusta sig för krig" menade Tore Forsberg. Man kan med andra ord enligt Forsbergs doktrin inte uppnå fred genom samtal mellan de stridande parterna. Freden kan inrättas först efter att kriget är vunnet. En gammal tanke som går tillbaka till kejsar Augustus ”Pax Romana”. Romarriket formulerade sitt påbud om total fred i imperiet först när de romerska styrkorna kuvat alla folk runt Medelhavet. Det blev en fred på segrarmaktens villkor. Tore Forsbergs inhopp i Palmes nedrustningspolitik kan inte tolkas som annat än en offentligt framförd varning till medborgarna om att Sveriges socialdemokratiska regering var på väg att leda Sverige rakt in i en sovjetisk fälla förklädd till drömmar om fred.
MILITANTA PATRIOTER
Under kalla kriget var det självklart att det svenska kontraspionagets politiska önskan var att USA skulle besegra Sovjetunionen och utropa en fred på amerikanska villkor. Den ideologiska klyftan mellan Olof Palme och Säpos kontraspionage kunde inte bli bredare och djupare än så. Och alla människor är inte så omdömesgilla att de låter motsättningen stanna därvid. Militanta patrioter fick en förevändning att utse Palme till ett hot mot rikets säkerhet som snarast möjligt behöver elimineras. För fanatiker finns som bekant inga gränser. Våldet ligger alltid nära. Det är menar vi mot denna bakgrund motivet till Palmemordet ska analyseras. En statsminister som ”umgås med fienden” drar på sig hat och missnöje i patriotiska kretsar. Det behöver inte betyda att en anställd vid den svenska säkerhetspolisen stod på Tunnelgatan och avlossade det dödande skottet mot Olof Palme men scenariot kan heller inte uteslutas. Uppslaget bör utredas om nu den svenska regeringen och det svenska rättsväsendet vill lösa Palmemordet.
I sin bok "Säpo&Kontraspionaget" lyfter den fd chefen för kontraspionaget Bengt Nylander fram en serie fakta som utan att författaren explicit länkar dem till jakten på Olof Palmes mördare ändå får sägas ha med mordet att göra. Den avsedda eller icke avsedda undertexten är tydlig. Själva Palmemordet nämns knappt i Nylanders bok men ingen läsare insatt i frågan kan missa att Palme i högsta grad är närvarande när Nylander beskriver Säpos arbete under 1980-talet. Låt oss ta tre exempel:
SAMARBETET MED ÖSTTYSKLAND
”Åtskilliga journalister, lärare, skolledare och personer inom kultursektorn har täta kontakter med Östtyskland. En del menar att Sverige borde ta efter östtyskarnas sätt att lösa samhällsproblem. En naiv inställning. I själva verket är det en medveten taktik från den östtyska regimens sida att knyta vänskapliga kontakter i syfte att få allierade. Meningen är att en positiv bild av Östtyskland ska förmedlas av inflytelserika personer i det svenska samhället och sippra ut i medierapportering, läroböcker och undervisning, politik och myndigheters arbete” (Bengt Nylander, Säpo&Kontraspionaget sidan 225).
Det Bengt Nylander skriver om Östtyskland handlar i hög grad om Sveriges statsminister Olof Palme som hade en positiv bild av Östtysklands skolsystem. I östtyska Stralsund rakt söder om Trelleborg fick Olof Palme till och med ett torg uppkallat efter sig av kommunistdiktaturen DDR - Olof-Palme-Platz.
Palme genomförde, som verkställande utbildningsminister, enhetsskolan i denna anda. Det skedde med DDR-diktatorns hustru Margot Honecker som rådgivare för Skolöverstyrelsen, skrev tv-profilen Siewert Öholm i en debattartikel i tidningen Världen i dag (2/3 2016).
Olof Palme åkte på statsbesök till Östtyskland 1984 och träffade då kommuniststaten DDR:s diktator Erich Honecker som var ytterst ansvarig för den östtyska säkerhetstjänsten Stasis åsiktsregistrering och förföljelse av de östtyska medborgarna. Östtyskland bedrev spionage i Sverige i likhet med andra stater i den sovjetiska intressesfären. När Bengt Nylander kritiserar inflytelserika personer i det svenska samhället för samröre med Östtyskland är det omöjligt att tänka bort Olof Palme. Även i detta fall fanns en djup klyfta mellan Säpos kontraspionage och Sveriges statsminister. Nylander nämner inte Palme vid namn men han riktar indirekt skarp kritik mot Palmes samröre med Honeckers Östtyskland.
BUGGNING AV BOSTÄDER
En central fråga i diskussionen om mordet på Olof Palme är frågan om buggning av statsministerns bostad på Västerlånggatan 31 i Gamla stan. Säpo fann inga tecken på sådan olaglig avlyssning när de granskade Palmes bostad efter mordet. Säpos besked i frågan utgjorde en av grundpelarna i teorin om den spontant ensamagerande gärningsmannen. ”Ingen visste att Palme skulle gå på bio” deklarerade spaningsledaren Hans Ölvebro och hävdade (eller uppmanades att hävda) att det därför endast kunde ha varit en halvgalen privatperson som upptäckte Palme av en slump utanför biografen Grand och där och då bestämde sig för att hämta sin revolver. I sin bok ”Säpo&Kontraspionaget” berör inte Bengt Nylander denna frågeställning. Däremot beskriver han hur de ca 20-25 narkotikapoliserna inom den då nyinrättade så kallade ”Huddingegruppen” på 1980-talet lärde sig buggning och telefonavlyssning av medarbetarna vid Säpos kontraspionage. Knarkspanarna och Säpoagenterna arbetade i samma underjordiska lokaler i polishuset på Kungsholmen. Lokalen kallades ”garaget”. Bengt Nylander var vid den tiden en av knarkspanarna och likt andra knarkspanare rekryterades han så småningom till Säpo. Ett fruktbart samarbete som säkert gjorde nytta både i jakten på knarklangare och spioner.
Men Bengt Nylander berättar också en annan sak i sin bok:
”Ett besvärande kapitel i Säpos moderna historia gäller buggning, det vill säga att i hemlighet avlyssna samtal genom dolda mikrofoner. I anslutning till garaget förvaras också buggningsutrustning. I dessa diskreta utrymmen långt under markytan lyssnar också Säpo på de ytterst hemliga inspelningarna från de utplacerade buggningsmikrofonerna. Denna verksamhet är ytterst känslig och dessutom olaglig. Det är först under 2000-talet som hemlig rumsavlyssning blir lagreglerad. Det förekommer också att buggningsutrustning lånas ut till öppna polisen. Dessvärre är kontrollen över hur tekniken används bristfällig. I efterhand har jag förstått att mycket höll på att gå överstyr under 1980-talets operativa yra”.
Uttryckt i klartext var det så att buggning av bostäder på 1980-talet kunde utföras av lite vem som helst som hade goda kontakter inom den öppna polisen – eller givetvis även av poliserna själva. Med kunskap i konsten att bugga bostäder kan man inte endast installera avlyssningsutrustningen utan naturligtvis även avinstallera den utan att lämna några spår efter sig. Bengt Nylander berättar att de tekniker som smyger in för att rigga buggningen alltid behöver hjälp av spanare som står på gatan utanför fastigheten och kollar så att bostadsinnehavaren inte dyker upp. Dagtid en vardag kan det vara lämpligt att genomföra operationen förutsatt att de personer som bor i den aktuella lägenheten/villan befinner sig på arbetet vid tiden för buggningsoperationen. Med lite spaning och kartläggning i förväg är det enkelt att lösa problemet. Flera vittnen såg okända män med walkie talkie stå utanför Palmes bostad i mordveckan. Exakt vilken ”operativ yra” på 1980-talet Nylander syftar på är svårt att veta men den kunde säkert även inrymma buggning av statsministerns bostad. En annan slutsats vi kan dra av Bengt Nylanders berättelse är att det är högst sannolikt att många av knarkspanarna i Stockholm var goda vänner med agenterna vid Säpos kontraspionage. Ett motsatt antagande framstår som osannolikt. Även det är i vår granskning av mordet intressant information.
SÄPOS SPANINGSGRUPP
I början av 1980-talet inrättade Säpo en spaningsrotel. De tre Säporotlarna Kontraterror, Kontraspionage och Författningsskydd beställde spaning i olika ärenden av Spaningsroteln. Spanarna genomförde operationerna och rapporterade tillbaka till beställarna. Informationen analyserades av respektive rotel. Bengt Nylander berättar att Säpos spaningsrotel hade stora resurser både numerärt och tekniskt. Varje spaningsgrupp på Säpo bestod av 5-15 personer. Spanarna förfogade över spaningsbilar och annan utrustning som krävdes för spaningsuppdragen. Spaningsbilarna som bland annat var av Volvo 142-modell fick även användas privat. Bilmodellen är intressant i relation till vittnesobservationerna vid Sveavägen på mordkvällen.
Som ett komplement till sin kontorstjänstgöring på Säpo anmodades Bengt Nylander av sina chefer att under ett halvår delta i myndighetens operativa spaningsarbete. Säpos spanare utgick inte från polishuset på Kungsholmen utan från olika ”gropar” i centrala Stockholm. En ”grop” var helt enkelt en lägenhet som i hemlighet hyrdes ut till Säpo av en välvilligt sinnad fastighetsägare. Sådana spaningslägenheter fanns bland annat på Södermalm, Kungsholmen och Norrmalm. Bengt Nylander beskriver hur det gick till när han praktiserade vid spaningsroteln:
”Jag tar fram nyckeln, låser upp och stiger in i den välbekanta lägenheten. Det har nu gått ett par år sedan jag lämnade Huddingegruppen. Lite ovanligt är det att ”gå tillbaka” som spanare. Från det systematiska insamlandet av uppgifter på kontoret till att läsa av situationer på gatan och gripa tillfällena i flykten. Ständigt känna tyngden av tjänstevapnet i axelhölstret och kommunikationsradion i jackfickan. Walther 7,65 mm och Motorola MX 450 MHz i skön förening, kvalitet rakt igenom. De oregelbundna arbetstiderna och väntan i bilen på att någon ska dyka upp”.
I 37 år har Palmeutredningen grubblat över de cirka 200 vittnesobservationerna av okända civilklädda män som talade i kommunikationsradio på olika platser i centrala Stockholm vid tiden för Palmemordet. Väktare, knarkspanare och andra yrkesgrupper som hade legitima skäl att använda kommunikationsradio i tjänsten har kontrollerats. Men den omfattande utredningen har inte givit några tillfredställande svar. ”Männen med walkie talkie” är fortfarande en lika stor gåta som 1986. Men behöver de egentligen vara en gåta?
Ett okomplicerat svar på frågan är att det var spanare vid Säpos spaningsrotel som var ute på ett antal hemliga spaningsuppdrag förlagda till Gamla stan veckorna innan mordet och till kvarteren runt Sveavägen på mordkvällen. De var civilklädda, de talade i walkie talkie och deras viktigaste uppdrag i tjänsten var enligt Bengt Nylander att förbli anonyma. Av uppenbara skäl ska ingen kunna identifiera en Säpospanare. Kan det vara så enkelt att Säpos spanare jobbade som vanligt med sin spaning och deras beställare på Säpo lade locket på när allmänheten hörde av sig till Palmeutredningen och berättade att de sett mystiska män med walkie talkies i Palmes närhet? Den avgörande frågan är om Säpos personal endast ägnade sig åt ordinarie Säpospaning eller om någon eller några av spanarna av okänd anledning följde Olof Palmes rörelser på mordkvällen.
AVVIKANDE FIGUR I PRESSUPPBÅDET
Först häromåret fick den svenska allmänheten veta att Säpos kontraspionage genomförde en underrättelseoperation i centrala Stockholm under mordkvällen. Författaren Bjarne Moelv som är väl insatt i den svenska underrättelsetjänstens arbete påstod i en debattartikel för ett par år sedan att det på mordkvällen även pågick en kuppberedskapsövning i Stockholm där både poliser och miitärer deltog.
”Natten till den 1 mars 1986 genomförs i centrala Stockholm en kuppberedskapsövning i polisiär och militär regi. Övningsförutsättningarna beskriver ett läge där en hög politiker, ämbetsman eller militär hotas till livet av en stadsgerilla. Denna beredskapsövning ska ha testats i all hemlighet några år tidigare och då vunnit stark genklang hos såväl polis som militär. Förutsättningarna bygger på en instruktionsfilm om diversionsmanövrer, tänkt att användas i Civilförsvarets och Tolkskolans verksamhet:
Attentatsmän skyddas av figuranter som cirkulerar på gärningsplatsen i skepnad av åskådare, vittnen och desinformatörer, så att den tilltänkte gärningsmannen kan göra en snabb kringgående rörelse, återvända till mordplatsen och sälla sig till skaran av figuranter, tillskyndande allmänhet och polis”.
Om Bjarne Moelv har rätt, vilket vi inte har anledning att betvivla, står vi inför en av de större skandalerna i svensk rättshistoria. Militärer och poliser övar sig på att skydda en hög politiker mot en stadsgerilla. Samtidigt med Palmemordet.
Säpoagenten Donald Forsberg som i likhet med Tore Forsberg var en fanatisk kommunistjägare berättade att han på mordkvällen träffade två män från den hemliga försvarsorganisationen Stay Behind i Kungsträdgården. Männen spanade på misstänkta knarklangare och rapporterade sina iakttagelser vidare till Stockholmspolisens knarkrotel. Donald Forsberg hade själv en bakgrund inom Stay Behind. För ungefär fem år sedan tipsade en tidigare Säpomedarbetare Palmeutredningen om att han utanför Rosenbad på mordnatten sett en man som kan ha ingått i en av Stay Behinds spaningsgrupper. Mannen var enligt tipsaren en avvikande figur i det församlade pressuppbådet.
För att göra bilden komplett kan vi tillägga att det inte var ovanligt att Säpos spanare själva utsattes för spaning och då av fiendesidan, dvs Warszawapaktens underrättelstjänster. Om Säpospanarna följde varje steg som misstänkta KGB-agenter tog på Stockholms gator på mordkvällen är det inte alls osannolikt att Säpospanarna följdes med samma intresse av agenter från östblocket. Det bör med andra ord ha varit gott om spioner i gathörnen.
SKUGGOR I STOCKHOLMSNATTEN
För den oinvigde blir informationen om de många parallella spaningsoperationerna en indikation på att det hade varit fantastiskt märkligt om boende och besökare i Stockholm inte sett män med walkie talkie kvällen då Olof Palme mördades. Visserligen var det av största vikt att Säpos spanare förblev anonyma men det hindrar inte att de likt skuggor smög omkring i Stockholmsnatten. Flera av vittnena berättade ju att de mystiska männen försökte dölja sig när de blev upptäckta, exempelvis en man som stod nära biografen Grand när paret Palme var inne i biografen. Den oinvigda allmänheten kunde omöjligt veta vilka männen var och i vilket ärende de var ute när de stod i stadsmiljön och talade i sina radioapparater.
Dock infinner sig en stor fråga som hittills är obesvarad. Om Säpos spanare befann sig nära Grand och mordplatsen i samband med Palmemordet - vilket vittnesmålen talar för - så är frågan varför spanarna inte ingrep när/om de såg att statsministern sköts ner på öppen gata? De var säkerhetspoliser utrustade med tjänstevapen och de kunde genom intern radiokommunikation snabbt dirigera spanare till olika platser längs mördarens flyktväg och på så sätt ringa in och gripa mördaren. Eftersom Säpo har en benägenhet att inte berätta någonting om någonting leder Säpos spaningsoperationer i centrala Stockholm på mordkvällen till frågor som svenska folket vill få svar på. Det kan så här 37 år senare omöjligt vara ett hot mot rikets säkerhet att en gång för alla klara ut frågan. Och om det fortfarande är ett hot mot rikets säkerhet att berätta om Säpospaning i Stockholm på mordkvällen blir frågorna naturligtvis både fler och skarpare. Vad är det då som ska döljas?
Att lära sig mer om Säpos och den övriga svenska underrättelsetjänstens arbete på 1980-talet framstår för oss som ett meningsfullt uppdrag i den fortsatta jakten på Olof Palmes mördare. Kontraspionagets chef Tore Forsberg informerades om Palmemordet före midnatt då han befann sig på Embassy Club i korsningen Sturegatan/Birger Jarlsgatan för att leda Säpos pågående underrättelseoperation i centrala Stockholm. Han fick informationen innan Säpos sambandscentral fått bekräftat att Palme utsatts för ett attentat. Informationen till Tore Forsberg kom från en Säpomedarbetare vid terroristroteln som påstod att han var i en lägenhet på Östermalm med vänner på sin fritid. Hur han fått veta att Palme var skjuten är ett mysterium. En annan Säpomedarbetare som också besökte Östermalm på sin fritid fick information om mordet före midnatt ”av privatpersoner i Kungsträdgården som sprang runt med löpsedlar om att Palme blivit skjuten till döds”. Det var innan Palme var dödförklarad av läkarna på Sabbatsbergs sjukhus. Flera Säpochefer uppgav felaktiga tider när de förhördes av Juristkommissionen om mordnatten. Tore Forsberg åkte inte till Säpo när han fick veta att Palme beskjutits. Han åkte hem. Frågetecknen hopar sig när man försöker reda ut vad Säpos spanare och ledande befattningshavare hade för sig på mordkvällen.