utsikterinsikter.blogg.se

De är medietränade.

Det kanske viktigaste verktyget för en medietränad chef är att aldrig låta sig intervjuas live i radio och tv.

Detta för att undvika oväntade obehagliga frågor som man inte kan svara på. Det är också viktigt att kroppsspråket inte avslöjar att det som kommer ur munnen egentligen inte är sant.

Och kanske viktigast av allt – det som den medietränade chefen säger får absolut inte bandas så att journalisterna i efterhand kan granska – och redigera – citaten.

Mediekonsumenter är rutinerade. De läser snabbt av en chefs sätt att uttrycka sig.

Det är av det här skälet de stora företagen och myndigheterna i dag har informationsavdelningar bemannade med kompetenta kommunikatörer.

Den vanligaste metoden för att undvika problem men ändå "visa god vilja" är att besvara journalisternas frågor i ett noga genomtänkt kortfattat mejl. Men inte mer.

Lars Borgnäs får anses vara en av Sveriges ledande experter på Palmemordet. Han har genom åren gjort en rad avslöjande radio- och tv-reportage om Palmeutredningen.

År 2006 gav Borgnäs ut boken "En iskall vind drog genom Sverige" som även den på ett initierat sätt skildrar Palmeutredningen och 1999 publicerades hans SVT-reportage "Mannen, mordet, mysteriet" som närmast kan beskrivas som ett standardverk om Palmemordet.

Detta med medieträning handlar inte denna gång om högt uppsatta chefer.

Det handlar istället, förvånande nog, om den mördade statsministerns hustru Lisbeth Palme. Inte heller hon ville medverka i några "live-intervjuer" eller "live-förhör" om mordet. Det stod klart redan från början.

Polisen fick inte banda förhören, hon deltog inte i några rekonstruktioner på mordplatsen, vid vittneskonfrontationen med Christer Pettersson i december 1989 fick inte åklagarna se eller spela in hennes spontana reaktioner och i domstolarna framstod hennes uttalanden som i förväg nedskrivna i ett minituöst genomarbetat manuskript.

I sin nya bok frågar sig Lars Borgnäs varför Lisbeth Palme var så ovillig att öppet och otvunget bidra till utredningen av mordet på hennes make. Det borde väl ha varit självklart för henne att göra allt hon kunde för att Palmes mördare skulle gripas.

Det är en bra fråga och det är en fråga som sysselsatt både poliser, journalister och privatspanare i alla år.

Som alla journalister ställer Lars Borgnäs endast frågor. Det är svaren på frågorna som är det intressanta.

En central frågeställning i Borgnäs nya bok är, häpnadsväckande nog, vad som faktiskt hände på mordplatsen sekunderna före mordet.

Det tror säkert allmänheten att man inte alls behöver bry sig om att utreda 34 år senare. Det bör väl så att säga vara utrett och klart för länge sedan.

Vad hände precis före mordet?

Men så är det faktiskt inte.

Det finns en sekvens om ett tiotal sekunder och ett tiotal meter som inte är klarlagd. Vad hände precis innan gärningsmannen avlossade skotten?

Några av mordplatsvittnena säger i polisförhören saker som fortfarande inte gått att förklara:

1. Taxichauffören Anders D säger att han precis före mordet såg ett sällskap stå och samtala vid Dekorima. Ett par och en man. Det var denne ensamme man som några sekunder senare sköt Palme.

2. Ingenjören Anders B, som gick några meter bakom gärningsmannen och paret Palme, säger att han uppfattade de tre personerna som ett sällskap. Och personerna i detta sällskap tycktes prata med varandra som om de förde ett oskyldigt trevligt samtal. Anders B blev därför mycket överraskad när han hörde de två skotten och såg personen i mitten segna ner på trottoaren.

3. Ett annat mordplatsvittne, Cecilia A, förhördes först två år efter mordet så hennes uppgifter får vi bedöma med viss försiktighet. Men hennes vittnesmål är i alla fall att hon såg tre personer i sällskap på trottoaren vid Dekorima. Ett par som gick först och en ensam man som gick direkt bakom dem. De tre sneddade in mot husfasaden från en position ute vid trottoarkanten mot Sveavägen.

4. Mordplatsvittnet Jan-Åke S sade sig också ha registrerat de tre personerna före skotten. Även han uppfattade de tre som ett sällskap.

Med tanke på att Lisbeth Palme i alla år kategoriskt förnekade att hon sett eller hört gärningsmannen före skotten står vi inför en av Palmeutredningens stora gåtor.

Vad var det egentligen som hände?

Och om det nu är så att mordplatsvittnens uppgifter är sanna – varför skulle flera av varandra oberoende vittnen dikta ihop en sådan historia – så uppstår frågan varför Lisbeth Palme inte ville berätta något om gärningsmannens närvaro?

Kände hon igen honom men ville av okänd anledning inte avslöja hans identitet? Kände hon inte igen honom men förstod vad han representerade?

Det är frågeställningar som denna och andra liknande frågeställningar som Lars Borgnäs lyfter fram i sin nya bok.

En annan fråga rör Olof Palmes anteckningsbok som han förvarade i ett kassaskåp på sitt rum i regeringskansliet. Efter mordet försvann anteckningsboken. Den hade lämnats ut till familjen.

Mordutredarna och åklagarna fick aldrig läsa Olof Palmes anteckningsbok. Varför det? Den borde kunna innehålla intressant information om Palmes förehavanden tiden före mordet både på det privata och det yrkesmässiga planet.

Märkligheterna vid mordplatsen, frågan om det så kallade "sällskapet", kan enligt Lars Borgnäs eventuellt tyda på att paret Palme trots den sena timmen en vinterkväll var på väg att träffa någon person i närheten av Tunnelgatan.

Ett hemligt möte med någon för oss alla okänd person.

Det är inte självklart att det var denne någon som sköt Palme. Det kan istället vara så att gärningsmannen genom mordet förhindrade mötet, ett möte han inte önskade.

Varför inga livvakter på mordkvällen?

Lars Borgnäs utvecklar tankarna på ett hemligt möte. Han menar att paret Palme mordkvällen fattade ett antal oväntade beslut som kan tyda på att de medvetet undvek att involvera livvakterna och Säpo i planerna för kvällen.

Livvakterna fick redan vid lunchtid veta att de inte behövdes eftersom Olof Palme "inte hade något program i helgen".

Paret Palme beställde inte en taxi från bostaden utan gick till tunnelbanestationen i Gamla stan där de tog ett tåg till city strax före bioföreställningen på Grand.

Efter filmen samlades paret Palme, sonen Mårten Palme och sonens flickvän utanför Grand i några minuter. Sonen föreslog att de alla fyra skulle gå hem till paret Palme och dricka te och prata en stund. Lisbeth Palme ville inte det med hänvisning till att hon var trött och ville hem.

Förvånande nog beställde inte paret Palme en taxi för hemresan trots att Lisbeth Palme var trött och ville hem så fort som möjligt.

De promenerade utan livvakter söderut längs Sveavägen. Detta trots att familjen Palme veckorna före mordet var plågsamt medveten om att hatet mot Olof Palme piskats upp till storm i de kretsar som ansåg att han var en landsförrädare som var på väg att "sälja ut" Sverige till Sovjetunionen.

En obevakad promenad kvällstid i Stockholm city borde ha betraktats som ett högriskprojekt.

Istället för att gå den förväntade "naturliga" vägen till bostaden i Gamla stan valde paret Palme dessutom att gå över Sveavägen till den östra trottoaren, det vill säga längre bort från bostaden. Trots att klockan närmade sig midnatt. Fortfarande utan livvakter.

Vilket ärende hade egentligen paret Palme denna kväll?

Om de var på väg till ett hemligt möte med någon, som Lars Borgnäs ser som ett alternativ, så är det ingen ny tanke. Även författaren Gunnar Wall, en annan av Sveriges främsta experter på Palmemordet, har funderat över om paret Palme egentligen stämt möte med någon på stan den här kvällen.

Deras oväntade och ovanliga sätt att agera på mordkvällen väcker den misstanken.

Ett annat intressant resonemang i Lars Borgnäs nya bok handlar om de båda skott som avlossades mot paret Palme i hörnet Sveavägen –Tunnelgatan.

Vilket av skotten avlossades först?

Den som är måttligt intresserad eller inte alls intresserad av Palmeutredningen tycker säkert att denna fråga är av intet eller åtminstone av ringa värde.

Men frågan kan vara viktig att utreda.

Flera vittnen vid mordplatsen berättar samma historia:

De hörde ett skott, tittade mot mordplatsen och såg då gärningsmannen 1-2 sekunder senare avlossa det andra skottet varpå Olof Palme segnade ner på trottoaren.

Varför är det konstigt?

Lars Borgnäs har intervjuat flera rättsmedicinska experter och de säger alla samma sak – det händelseförloppet är omöjligt såvida inte Olof Palme mördades med det andra skottet.

Det är nämligen så att det skott som dödade Olof Palme krossade hans ryggrad. En sådan skada innebär att offret inom loppet av en halv sekund faller rakt ner.

Man kan inte längre stå upp när ryggraden är krossad. Ryggmärgen har slitits av vilket omedelbart brutit kontakten mellan hjärnan och övriga kroppen. Man kollapsar.

Skotten avlossades med 1-3 sekunders mellanrum. Om Olof Palme träffats av första skottet skulle mordplatsvittnena ha sett Lisbeth Palme stå upp och Olof Palme ligga på trottoaren.

Men efter första skottet stod Olof Palme fortfarande upp.

Slutsatsen är att den som besköts först av gärningsmannen var Lisbeth Palme. Varför det?

Skulle Lisbeth Palme skjutas?

Alltsedan mordet har vi alla i 34 år utgått ifrån att gärningsmannen endast hade ett syfte med sina skott, syftet att likvidera Sveriges statsminister. Att Lisbeth Palme råkade befinna sig där samtidigt har inte tillmätts någon betydelse.

Självklart är det möjligt att det första skottet som snuddade Lisbeth Palmes rygg inte var riktat mot henne utan endast ett vådaskott som gick av när gärningsmannen lyfte revolvern för att skjuta mot Olof Palme.

Eller så var avsikten att skjuta dem båda. Olof Palme var det primära målet och Lisbeth Palme skulle mördas för att hon var det närmaste vittnet som i efterhand kunde ha lämnat uppgifter om gärningsmannens signalement.

Gärningsmannen hade dock mycket ont om tid eftersom han ville undkomma och kunde inte stanna kvar på mordplatsen och avlossa fler skott. Då var risken större att flera vittnen skulle kunna beskriva hans utseende lite för ingående.

Men Lars Borgnäs öppnar för möjligheten att det första skottet medvetet riktades mot Lisbeth Palme och då ställs ju utredningen på huvudet. Hur ska vi då förstå mordet på Olof Palme? Vilka motiv hade gärningsmannen då?

Det är inte möjligt att på detta begränsade utrymme redogöra för alla frågor och resonemang som finns i Borgnäs nya bok.

Låt oss konstatera att han är synnerligen insatt i alla detaljer, att han genomfört en detaljerad granskning av händelserna vid mordplatsen och att han har förmågan att ställa adekvata frågor kring de händelser som utspelade sig på mordkvällen.

Boken utmynnar i en studie av själva utredningen och då även av Säpos roll.

Granskningskommissionen (1999) beklagade djupt att den svenska säkerhetspolisen inte bidrog i den omfattning de hade behövt för att bringa klarhet i mordkvällens händelser och i den fortsatta utredningens utveckling.

Att säkerhetspoliser är förtegna är inte oväntat. Det ingår i uppdraget. Men i Palmeutredningen är de trots allt ovanligt förtegna.

Vi ska minnas att bokhandlaren Bo Ståhl i Stockholm, som hade goda kontakter inom Säpo, en knapp månad före mordet berättade för en bekant att han hört från Säpo att "man tänker skjuta Palme i samband med Moskvaresan".

Vilka "man" var framgår inte av tipset. Men Moskvaresan var planerad till april 1986, en dryg månad efter mordet.

Tre Säpomän övervakade Palme utan ledningens vetskap. De ansåg att Palme var ett hot mot Sveriges frihet. De såg ett sovjetiskt maktövertagande som ett reellt hot.

Lisbeth Palme bad om att få tala med representanter för Säpo när hon direkt efter mordet befann sig på Sabbatsbergs sjukhus. Säpo lovade skicka dit ett par medarbetare. Något protokoll från det mötet är inte offentliggjort.

När polismannen Åke Rimborn, som första polis på plats på Sabbatsbergs sjukhus, genomförde ett kortfattat förhör med Lisbeth Palme fick han avrapportera uppgifterna till Säpos högste chef Sven-Åke Hjälmroth som snabbt tagit sig till den öppna polisens sambandscentral.

Flera poliser vittnade om att många Säpomän befann sig i sambandscentralen direkt efter mordet och att de genomförde en serie möten bakom stängda dörrar.

Varför ingrep inte Säpo?

De initiala mordspaningarna har alltid beskrivits som kaotiska. Stockholm spärrades inte av, endast ett fåtal poliser informerades, ledningsfunktionen tycktes vara vakant. rikslarmet gick ut mycket sent med mera.

Ändå var Säpo snabbt på plats och Säpopersonalen borde utan problem ha kunnat överta kontrollen över händelseförloppet. Men så skedde uppenbarligen inte. Varför?

Under de 34 år som mordutredningen pågått är det anmärkningsvärt att så lite gjorts för att inhämta vital information från Säpo. Eller om vi vänder på frågeställningen – varför har inte Säpo visat tillräcklig samarbetsvilja?

Det är även anmärkningsvärt att Säpo inte utretts för inblandning i mordet. Hela Säpo kan naturligtvis inte ha genomfört attentatet men enskilda anställda inom Säpo kan mycket väl ha varit inblandade.

Vi vet att en Säpo-agent anklagats för att försöka värva en gärningsman.

De okända civilklädda männen med walkie talkie som flera vittnen såg i Gamla stan, vid Grand och vid mordplatsen på mordkvällen kan ha kommit från Säpo. Åklagaren Jörgen Almblad fick tidigt information om att de två männen med walkie talkie i Gamla stan kom från Säpo. En uppgift som senare ändrades.

Palme hade officiellt inget livvaktsskydd men kan trots det ha övervakats av Säpo. Fanns det anledning för någon av dessa hemliga övervakare att mörda Palme? Betraktade han Palme som en säkerhetsrisk som behövde undanröjas? Agerade han i så fall spontant på egen hand eller var han beordrad att utföra mordet?

Lars Borgnäs för en diskussion kring detta och menar att Säpos roll behöver utredas närmare.

Även kriminologprofessorn Leif GW Persson har många gånger pekat just mot Säpo och menat att Säpopersonal kan ha utfört mordet.

Det var trots allt Säpo som fick den förste spaningsledaren Hans Holmér att ett par månader efter mordet lägga så mycket kraft på det så kallade PKK-spåret. Var det ett planterat villospår?

Det är väldigt lätt att hamna i mer eller mindre sannolika konspirationsteorier när det gäller Palmemordet. Det ska man naturligtvis undvika.

Realism och logik måste prägla granskningen.

Säpo kanske inte alls spelade någon roll i samband med mordet annat än att göra det som förväntas av säkerhetspolisen när statsministern mördas. Vi riktar inga som helst anklagelser mot Säpo utan redovisar endast de diskussioner som Borgnäs och andra för och tidigare fört i frågan.

Sammantaget får man ändå säga att Lars Borgnäs bok väcker nya intressanta frågor.

 Det är som om det finns en officiell Palmeutredning och en inofficiell Palmeutredning.

Kan det vara så?

Vi får se vad den nuvarande förundersökningsledaren Krister Petersson kommer fram till framåt sommaren.

I stort sett samtidigt som Lars Borgnäs publicerar sin bok väljer Krister Petersson att offentliggöra att han till sommaren ska avgöra om han ska väcka åtal mot någon för inblandning i Palmemordet eller om han ska lägga ner förundersökningen.

Palmemordet är mer aktuellt än någonsin.