utsikterinsikter.blogg.se

1. Den första invandringsvågen brukar kallas "Cloviskulturen" och är den äldsta.De stora språkfamiljerna algonkin-wakash och hokan-siouan bör räknas till den första invandringsvågen. De är spridda över hela den nordamerikanska kontinenten. De kan ha invandrat från sydöstra Sibirien, områden kring Bajkalsjön och Amurfloden och från Sachalin, Kamtjatka med flera platser i den regionen.

2. Nadéne-kulturens athapasker har sina huvudområden i Alaska, nordvästra Kanada och längs Stilla havskusten norr om USA. I språkfamiljen Na-Dene finns även apacher och navahoer i gränsområdet mellan USA och Mexico. Detta var sannolikt den andra invandringsvågen. Troligen från området vid den sibiriska floden Jenisej. Det finns lingvistiska bevis som talar för det.

3. Från några av världens kallaste platser i norra Sibirien till de likaledes istäckta och kalla norra delarna av Nordamerika (innuiter och aleuter). Troligen invandrade från norra Sibirien nära Berings sund.

Arkeologiska utgrävningar, DNA-analyser och lingvistisk forskning har i samverkan kunnat konstatera att huvuddelen av migrationen in i Nordamerika skedde i dessa tre stora vågor och i denna ordning.

Exakt när den första invandringen skedde är oklart. Landbryggan över Berings sund existerade för 26 000-11 000 år sedan vilket gör att de många sibiriska folkgrupperna i flera migrationsvågor under denna period följde de stora bytesdjuren (bisonoxar, mammutar, jättetrögdjur med mera) över till Nordamerika.

Men på det smalaste stället är Berings sund endast 92 kilometer brett och istäckt vintertid vilket gör att stenåldersjägare från Sibirien kan ha tagit sig in i Nordamerika även innan landbryggan bildades. Ungefär i mitten av sträckan finns dessutom ön som i dag kallas Dimoede.

Istiden innebar att Arktis (Nordpolen) brett ut sig långt ner över norra halvklotet och spärrat alla möjligheter för homo sapiens att förflytta sig över de hundratals mil långa isvidderna.

Eftersom invandringen till Nordamerika skedde under istiden så gick den mest troliga invandringsvägen längs  Nordamerikas isfria västkust (Stilla havet) och därefter via de stora flodsystemen (Missouri-, Mississippi- och Ohio-floderna med bifloder) österut in på de isfria prärierna och vidare till de stora skogarna och sjöarna längre österut och söderut.

Det är viktigt att minnas att de tidiga människorna alltid i möjligaste mån följde vattnet när de gav sig ut i det okända. Ett logiskt val. Tillgång till färskvatten är ett fundamentalt behov och vattenvägarna var praktiska när det gällde att ta sig fram och tillbaka i de nya områdena. Att vi tidigt lärde oss göra kanoter av trädstammar är ingen slump.

Namnet "Mississippi" är ett algonkinskt namn som betyder "vattnets fader". De algonkinska språken är spridda över hela USA vilket talar för att indianerna tidigt kom i kontakt med den stora floden. Även "Missouri" är ett algonkinskt namn. Det betyder "stora gyttjefloden".

Flera folkgrupper fortsatte söderut till Kalifornien, New Mexico och Arizona samt till Mellanamerika och vidare söderut till Sydamerika. Vi talar givetvis om en invandring som pågick stegvis under flera tusen år.

En konsekvens av de successiva migrationsvågorna blev att stora grupper med liknande språk och kulturer bosatte sig nära varandra.  De flesta folkgrupperna var främst lojala mot sin egen stam, men etnologer brukar försöka gruppera den enorma mångfalden i kontinentens befolkning i större kulturområden utifrån geografiskt ursprung, lingvistiska likheter och gemensamma levnadsmönster.

Lite om indianernas DNA

Så snart en DNA-profil muterar uppstår en undergrupp som kallas haplogrupp. DNA ärvs från föräldrarna både på fädernet (Y-DNA) och mödernet (MtDNA, mitokrondie-DNA).

Här avhandlas DNA-utvecklingen från den första mänskliga Y-kromosomen som för cirka 300 000 år sedan uppstod i västra Afrika och därefter spreds över Afrika innan människan för 70 000-90 000 år sedan tog sig vidare till den Arabiska halvön och Mellanöstern.

De första folkvandringarna från Mellanöstern skedde för ungefär 60 000 år sedan och inte oväntat på varma breddgrader längs havet till Indien, Kina, Sydostasien och Australien. Långt senare (för ungefär 40 000 år sedan) började människan röra sig norrut och kolonisera Östeuropa, Ryssland och Västeuropa.

Haplogrupp Q-M242 (Y-DNA) är en haplogrupp på Y-kromosomen med spridning i Eurasien och i Nord- och Sydamerika.

Haplogrupp Q tros ha uppstått i södra Asien för omkring 25.000 år sedan genom en mutation inom haplogruppen P. Den har därefter delat sig i två huvudlinjer, Q1a (L472) och Q1b (275).

Q1a har spridits norrut i Asien, och förekommer främst i Norra Eurasien det vill säga i Sibirien. De första invandrarna till den amerikanska kontinenten tillhörde haplogrupp Q. Ett skelett från den indianska cloviskulturen har konstaterats tillhöra haplogrupp Q1a2a1 (L 54).

Clovisfolket, som levde för cirka 13 000 år sedan, var ett av de första folkslagen i Nordamerika. De levde efter istiden i Nordamerika och är kända för sina spjutspetsar som första gången hittades vid staden Clovis som ligger i delstaten New Mexico. Folkgruppen är alltså döpt efter den första fyndplatsen.

Tusentals liknande spjutspetsar har senare hittats i samtliga delstater på USA:s fastland söder om Kanada, samt i Mexiko, Belize och Costa Rica. Spjutspetsarna kan ha använts för att jaga mammut och andra stora däggdjur.

En pojke som dog på prärien i Nordamerika för 12 600 år sedan har gett forskarna nyckeln till människans förhistoria på västra halvklotet. Pojkens DNA visar att han tillhörde de nutida indianernas förfäder.

Analyserna, som publiceras i den ansedda vetenskapliga tidskriften Nature, avslöjar också att pojken hade tydliga genetiska kopplingar till människor i östra Sibirien.

Pojken, vars lämningar hittats i delstaten Montana i USA, återfanns dessutom tillsammans med typiska stenredskap från den så kallade Clovis-kulturen, den äldsta kända kulturen i Nordamerika.

– Det har funnits en hypotes om att Clovisfolket försvann helt och hållet och att indianerna skulle härstamma från någon annan grupp. Men nu kan vi se att deras gener lever vidare i högsta välmåga, säger Mattias Jakobsson, professor vid Uppsala universitet och en av forskarna bakom studien.

En majoritet av Amerikas indianer idag tillhör YDNA-undergruppen Q1a2a1a1 (M3) vilket bevisar att invandringen till Nordamerika skett från norra Eurasien och då närmare bestämt från östra Sibirien.

Intressanta delar av Sibirien är de gamla mänskliga bosättningarna så långt västerut som vid floden Jenisej samt sydöstra Sibirien kring Bajkalsjön, floden Amur, på Kamtjatka-halvön och ön Sachalin.

Ket-folket vid Jenisej är en av de folkgrupper språk- och DNA-forskarna inriktat sig på. Här finns både en språklig och en genetisk länk till de nordamerikanska folk som talar Na dene-språken (se nedan).

Ket-folket delar sitt ursprung med andra folkgrupper vid Jenisej. Ket har precis som indianerna främst Y-DNA haplogrupp Q-M242 .

Enligt en ny studie har Ket och andra Jenisej-folk troligtvis sitt ursprung vid Altaibergen nära Bajkalsjön.

Det ketiska språket har i lingvistiska studier kopplats till Na-Denespråken i Nordamerika i en språkfamilj som kallas Dene-Jenisej. Denna språkliga samhörighet har inneburit att Ket-folket och athapaskerna i norra Nordamerika nu samverkar i ett forskningsprojekt för att bringa ytterligare klarhet i det språkliga släktskapet.

Tidiga språkstudier i slutet av 1800-talet kom fram till att det fanns 58 olika språkfamiljer bland Nordamerikas indianer men vidare forskning visar att de många stamspråken kan samlas i sex stora språkfamiljer.

Den amerikanske antropologen och lingvisten Edward Sapir lade år 1929 fram en studie som enligt hans forskning visar hur indianspråken i Nordamerika är fördelade i sex familjer:

Eskimo-Aleut.

Algonkin-Wakashan.

Na-dene.

Penutian.

Hokan-Siouan.

Aztek-Tanoan.

Sapirs huvudområde bland de amerikanska språken var de athapaskiska språken i Na Dene-familjen. Athapaskiska språk är en stor grupp indianspråk hemmahörande i västra och södra Nordamerika.

Den athapaskiska språkfamiljen är den näst största i Nordamerika till antalet talare efter den Uto-Aztekiska och har den näst största geografiska spridningen över Nordamerika efter språkfamiljen Algonkin-Wakash.

De 31 nordliga athapaskiska språken talades i de inre delarna av Alaska, de inre delarna av nordvästra Kanada i Yukon och Northwest Territories samt i provinserna British Columbia, Alberta, Saskatchewan och Manitoba.

De 7 stillahavskustska athapaskiska språken talas i södra Oregon och i norra Kalifornien.

De 6 sydliga athapaskiska språken, däribland navajo och de apachiska språken, talas i sydvästra USA samt i den nordvästra delen av Mexiko.

Om vi undantar innuiter-aleuter längst i norr och aztekerna i Mellanamerika så kan man således dela in de nordamerikanska indianstammarna utifrån deras språkliga släktskap i fyra huvudgrupper:

Algonkin-wakash

En väldigt stor språkfamilj. Algonkiner, delawarer, pequoter, moheganer, wampanoager, ottawa, shawnee, potawatomier, miami, kickapoo, sauker, foxer, chippewa (ojibwa), cree, powhatan, arapaho, cheyenne, blackfeet, wakash, salish med flera. Områden för Algonkin-Wakashspråken: Labrador, Alberta, North Carolina, Stora sjöarna, Virgina, prärierna i nordväst, sydvästra Canada, Stilla havskusten, staten Washington och Oregon.

Na-dene

Athapasker, chipewyan, kutchin, yellowknife, sarsier, kiowa, apache, navaho med flera. Med språklig släktskap hos Ketfolket vid Jenisej i Sibirien.

Penuiter

Maidu, miwok, wintun, yokuts, chinook, modoc, nez percé, klamath med flera. Område: nordvästra USA och Kalifornien.

Hokan-Siouan 

Precis som Algonkin-Wakash en väldigt stor språkgrupp spridd över hela USA. Stammar är Mohave, yuma, shasta, tonkawa, pueblo, irokesförbundet (seneca, cayuga, oneida, onondaga, tuscarora och mohawk), huron, erie, susquehannocker, pawnee, arikara, siouxer, mandaner, hidatsa, omaha, ponca, kansa, osager, natchez, muskogier, creek, chickasaw, choctaw, seminoler, cherokee med flera.

Områden för hokan-siouanspråken: Coloradofloden, Arizona, Kalifornien, Texas, New Mexico, Pennsylvania, St Lawrencefloden, södra Appalacherna, västra delen av delstaten New York, Ohio, Florida, Nebraska, Arkansasfloden, Montana, Wyoming, South- och North Dakota, Wisconsin, Minnesota och södra Canada.

Som framgår är algonkin-wakash och hokan-siouan de två största språkgrupperna. Stammar inom dessa språkgrupper har genom årtusendena koloniserat hela kontinenten. Därefter har många stammar också företagit rätt avsevärda flyttningar inom Nordamerika.

Exempelvis levde några av siouxstammarna tidigare i mellersta USA vid Mississippifloden, kring sjöarna i södra Minnesota och längre tillbaka i tiden troligen i Wisconsin.

Men de siouxer som gjorde sig kända för sitt hårdnackade motstånd mot den amerikanska expansionen västerut på 1860- och 1870-talet var siouxer som bodde i de nordvästra staterna Montana, Wyoming, Syd- och Norddakota.

Siouxerna bestod av sju "rådseldar" (underavdelningar) med fyra grupper i öster, två i mitten och en grupp i väster. Den västliga var den största och mest betydelsefulla gruppen.

Namnet "sioux" är ett nedsättande namn uppfunnet av stammens dödsfiender chippewa ( ojibwa). Ordet är en förfranskad version av chippewaernas ord för "liten huggorm".

Det är väsentligt att förstå att den amerikanska ursprungsbefolkningen som härstammade från östra Sibirien levt på den Nordamerikanska kontinenten i 15 000-20 000 år innan de första européerna på 1500-talet seglade över Atlanten och inledde sin hänsynslösa exploatering av den nordamerikanska kontinenten vilket fick förödande konsekvenser för ursprungsbefolkningen. USA är byggt på etnisk rensning.

Isländska upptäckare

De första europeiska besökarna i Nordamerika var dock fredliga islänningar. Leifr Eiriksson seglade via Grönland till Nordamerika omkring år 1000.

Redan år 986 nådde Bjarne Herjolfsson den nordamerikanska kusten, nuvarande nordöstra Kanada, men han landsteg aldrig utan återvände till Grönland. Herjolfsson sålde sitt skepp till Leifr Eiriksson som seglade från Grönland sydväst till Baffinön.

Längre söderut nådde han en skogig kust som han kallade Markland (dagens Labrador). Två dygn senare slog han vinterläger i ett grönt landskap, som han kallade Vinland (efter vildvinsrankor eller ordet vin som på fornnordiska kan betyda 'gräsmark').

Leifr Eiriksson återvände därefter till Grönland, troligen år 1000.

Senare nådde Leifr Eirikssons bror Torvald fram till Nordamerika, men dödades av "skrälingar", nordbornas namn på ursprungsbefolkningen.

I början av 1000-talet seglade en annan islänning, Torfinn Karlsämne, till Nordamerika. Tillsammans med 160 män och några kvinnor västerut. De grundlade en bosättning i Nordamerika. Förutsättningarna var goda men efter tre år av konflikter med urbefolkningen (MicMac-stammen) återvände islänningarna till Grönland.

År 1960 påträffades en västnordisk bosättning på Newfoundlands norra udde kallad L'Anse aux Meadows. Det var troligen Torfinn Karlsämnes kortlivade lilla koloni på den nya kontinenten.

På detta sätt möttes åter de människor som för ungefär 40 000 år sedan från Mellanöstern befolkat Europa och Ryssland. En grupp tog sig mot nordost till det stora karga landområde vi kallar Sibirien medan en annan flyttade åt nordväst in i det landområde vi i dag kallar Europa.

Folken i östra Sibirien gick över Berings sund och bildade Nordamerikas cirka 100 indianstammar. Folken i Europa väntade i många tusen år innan de seglade över Atlanten till Nordamerika.

Man kan säga att homo sapiens för ungefär 500 år sedan åter mötte sig själv. Invandringen till Nordamerika hade skett från två håll med 15 000-20 000 års mellanrum.

Mötet blev en katastrof för den nordamerikanska ursprungsbefolkningen.

Frankrike först med kolonier

Det var Frankrike som redan på 1500-talet inledde försöken att bygga upp egna kolonier i Nordamerika. Nyheten om att Spanien i slutet av 1400-talet skickat den italienske sjöfararen och upptäcksresanden Christoffer Columbus till "den nya världen" fick flera europeiska länder att vända blickarna mot Nordamerika.

Ordet "indianer" skapades av Columbus eftersom han trodde att han kommit till Indien när han i själva verket tagit sig till de västindiska öarna i karibiska havet lite sydost om Nordamerika.

Nordamerikas naturtillgångar hägrade för Europas regeringar och delar av den europeiska befolkningen såg en möjlighet att skapa ett nytt och bättre liv för sig själva på andra sidan Atlanten.

Hela den nordamerikanska kontinenten sågs som ett territorium som europeiska nationer kunde besätta och befolka. Detsamma gällde Mellan- och Sydamerika.

Det första franska försöket att etablera en koloni i Nordamerika gjordes av hugenotter i Fort Caroline 1564. Den kolonin, som låg i nordöstra Florida, förstördes dock av Spanien.

Hugenotter var de franska kalvinister som levde på 1500- och 1600-talen.. De var anhängare till den stränge protestantiske fransk-schweiziske reformatorn Jean Calvin (1509-1564) som inledningsvis anslöt till den samtida tyske reformatorn Martin Luthers protestantiska lära men som senare bildade en egen teologisk inriktning - kalvinismen.

Religionen var vid denna tid oerhört betydelsefull för de europeiska folken och en ständig källa till konflikter mellan nationerna. De kristna katolikerna accepterade inte de kristna protestanterna. Den gamla ordningen utmanades av nya idéer vilket alltid innebär friktion. Som vi vet har många kristna genom seklerna attackerat människor som följer den judiska tron och kristna och muslimer har periodvis haft väldigt svårt att samexistera.

Hugenotterna utmanade katolska kyrkans dominans i Frankrike och utsattes för svåra förföljelser som kulminerade i blodbadet under Bartolomeinatten då tusentals hugenotter mördades. Namnet kommer av att massakern skedde på aposteln Bartolomeus helgondag natten till den 24 augusti 1572.

Ordet hugenotts ursprung är oklart men det anses vara en förvrängning av tyskans Eidgenossen, "edsförbundare", som var anhängare till det schweiziska Edsförbundet som var en federation mellan små kantoner i Alperna, en federation som var föregångaren till det land vi idag känner som Schweiz.

Edsförbundet existerade från sekelskiftet 1200/1300 till 1798 när det invaderades av Frankrike som omvandlade området till en fransk lydstat med namnet Helvetiska republiken.

I slutet av 1600-talet reste många hugenotter från Frankrike till Nordamerika. De hade fått nog av konflikterna med de franska katolikerna.

Ett nytt franskt försök att etablera en koloni i Nordamerika gjordes 1598 på Sable Island sydöst om det som idag heter Nova Scotia (Nya Skottland). Bosättarna där fick emellertid inte de förnödenheter de behövde och 1605 återvände de tolv som fortfarande var i livet till Frankrike.

Det tredje och mest framgångsrika försöket blev Akadien (Acadie) där bosättningen Île Sainte-Croix grundades 1604. Senare utvecklades Akadien kring Port Royal i den kanadensiska provinsen Nova Scotia.

Port Royal var residensstad i det franska Akadien. Den brittiska kronans trupper anföll staden sex gånger innan de år 1710 kunde ta makten över Port Royal.

Efter britternas maktövertagande gjorde fransmännen och deras allierade indianstammar sex misslyckade försök att återerövra Port Royal.

De franska kolonierna i Nordamerika exporterade socker, päls och andra produkter. Fransmännen bildade bosättningar i det som idag är Kanada, i Mississippidalen och längs med Mexikanska golfens kuster i Franska Louisiana, det som idag är delstaterna Alabama, Mississippi och Louisiana.

Fransmännen var mycket intresserade av pälshandel. De köpte päls av indianerna och bildade allianser med till exempel stammar som huron och ottawa och engagerade sig aktivt i krigföringen mot de vänskapligt sinnade stammarnas traditionella fiender irokesförbundet där stammarna mohawk, seneca, oneida, onondaga, cayuga och tuscarora ingick. Kartan visar det område i nordöstra USA som irokesförbundet kontrollerade år 1720.

Irokeserna skickliga politiker

Namnet "irokes" eller "Iroquois" är det engelska och franska namnet på dessa stammar. Själva kallade de sig för Haudenosaunee, som betyder "folket i långhus" eftersom stammarna bodde i långa hus.

Irokesernas ord "Kanata" är ordet som namngivit Kanada. Ordet betyder "by". 

Nya Frankrikes ekonomi var som sagt baserad på pälshandel, framförallt med bäverskinn vilka de köpte från sina huronska allierade och deras algonkinska förbundna.

Irokesförbundet, som talade ett språk inom språkfamiljen hokan-siouan, var huronernas traditionella fiender. Irokeserna vände sig till de holländska kolonisterna i Nya Nederländerna för att få vapen och handelsvaror samtidigt som de anföll huroner och algonkiner.

Irokeserna var tack vare stark sammanhållning och en överlägsen politisk organisation segerrika i striderna med andra stammar. Förbundets organisation spelade en roll som förebild för maktdelningen i den amerikanska författningen.

Sedan England erövrat den holländska kolonin 1664 slöt Irokesförbundet en allians med den brittiska kolonin New York. Från 1677 ingick även kolonin Massachusetts och kolonin Maryland i förbundet. Kolonierna lovade att beskydda Irokesförbundet från Nya Frankrike, i gengäld hjälpte irokeserna kolonisterna att slå ned indianuppror på områden som engelsmännen försökte annektera.

Frankrike kontrollerade från början ett enormt område i Nordamerika, bl.a. Mississippifloden, Saint Lawrencefloden och hela territoriet kring Stora sjöarna.

Städerna Québec (1608) och Montréal (1642) liksom Detroit (1701), Saint Louis (1764) och New Orleans (1718) grundades av fransmännen.

Fortsättning följer.