utsikterinsikter.blogg.se

 

I utredningen av mordet på Sveriges statsminister Olof Palme har allmänhet, medier och privatspanare gång efter annan framfört misstanken att staten mörklägger sanningen.

Det är inte alls säkert att det förhåller sig så.

Det kan vara så att statens ledning inte vet vem som mördade Palme men att de befarar att sanningen om Palmemordet kan vara så obehaglig att det är säkrast att undvika att utreda uppslag som på förhand framstår som politiskt svårhanterliga.

Staten vill med andra ord försäkra sig om att det inte bedrivs någon förutsättningslös mordutredning.

Det förutsättningslösa innebär att mordutredarna vänder på precis alla stenar i jakten på mördaren. Men under alla stenar vilar inte politiskt acceptabla sanningar.

När den socialdemokratiska regeringen på mordnatten 28 februari-1 mars 1986 ställdes inför fullbordat faktum gällde det givetvis att agera snabbt men samtidigt klokt.

En första åtgärd bör ha varit – förutom rutinmässiga åtgärder på gatunivå – att slå full stopp på Moder Sveas färd över oroliga vatten.

Det gällde att skaffa sig rådrum.

Vi kan se varför den lojale statstjänstemannen Hans Holmér sattes in som spaningsledare med total kontroll över informationsflödet. Holmér hade tidigare hjälpt den socialdemokratiska regeringen i knepiga situationer.

En bra man i ett utsatt läge om man vill styra en mordutredning i en politiskt acceptabel riktning.

Holmérs första åtgärd var att städa undan Lisbeth Palmes vittnesmål från mordplatsen.

Lisbeth Palme hade nämligen på Sabbatsbergs sjukhus någon timme efter mordet sagt till polismannen Åke Rimborn att det var två gärningsmän från den fascistiska kroatiska organisationen Ustasja som mördade hennes make.

Men det var uppenbarligen fel budskap under de första darriga timmarna efter mordet. Holmér beslutade raskt att polisen sökte en gärningsman. Inte två.

Därefter gällde det då att hitta rätt slags gärningsman och då upptäckte spaningsledningen den smått förvirrade och pratglade EAP-anhängaren Victor Gunnarsson. En ”ensam galning” perfekt i rollen som gärningsman.

Problemet var att Victor Gunnarsson hade alibi för mordtiden.

PKK en politiskt ofarlig lösning

Nästa åtgärd blev därför att lyssna på Säpo-mannen Alf Karlssons varningar om att den kurdiska terrororganisationen PKK kunde ligga bakom mordet.

Alf Karlsson hade redan i augusti 1985 berättat i medierna att PKK utgjorde ett hot mot Palme.

Även den lösningen måste ha setts som politiskt acceptabel. En utländsk terrorgrupp fylld av våldsbenägna extremister gick troligen att hantera.

Men inga bindande bevis kunde hittas. PKK-spåret försvann också från scenen. Försvann ut i skuggorna gjorde därmed även Hans Holmér. Trovärdigheten var förbrukad.

Efter en tids stillestånd sattes mordutredaren Hans Ölvebro in som spaningsledare. Ryktet spreds att Ölvebro var rätt man för uppdraget. Nu skulle vi äntligen få veta vem som mördade Palme.

Exakt vem eller vilka som spred ryktet om Hans Ölvebros förträfflighet som spaningsledare går inte att utröna, men det brukar höra till vid alla rekryteringar att den som rekryterat berömmer sin egen insats vid rekryteringen.

Åtminstone fram till den punkt då rekryteringen visar sig vara felaktig eller i alla fall behäftad med problem.

Det tog inte Hans Ölvebro och hans mannar många månader att snoka fram den intet ont anande missbrukaren och våldsverkaren Christer Pettersson från Rotebro.

Möjligen hade Ölvebro fått order om att finna en rask lösning på problemet. Vi vet inte. Men vi finner misstanken rimlig.

Det är enkelt att förstå att det för regeringen och statsledningen i övrigt vore synnerligen bekvämt om mordet utförts av en så kallad ”ensam galning”.

En man som agerat helt på egen hand. En person som på oklara grunder fixerat sig vid Palme och nu fann för gott att döda honom.

Från spaningsledningen framfördes det ena argumentet efter det andra för att stödja den hypotesen.

”Ingen visste att paret Palme skulle besöka Grand, ingen visste att de saknade livvakter, ingen visste…”

Ja, den som följt Palmeutredningen i 33 år känner till argumenten.

Tanken att mördaren/mördarna tvärtom visste att paret Palme skulle besöka Grand och att de visste att paret Palme saknade livvakter var en tanke som utsattes för våldsamma attacker av spaningsledaren, inhyrda experter och av journalister som uppvisade häpnadsväckande lojalitet mot spaningsledningen.

Felaktigt antagande styrde mördarjakten?

Här var det tydligen extremt viktigt att med ursinnig frenesi motarbeta varje försök att föreslå andra lösningar än lösningen som hette ”ensam galning”.

Detta trots att det inte fanns och fortfarande inte finns minsta bevis för att hypotesen ”ensam galning” stämmer. Idén är inte ens logisk eftersom förutsättningen för hypotesen är okänd.

Man kan inte bygga hypoteser på inga fakta. 0+0=0.

Det var spaningsledningen och åklagarna i Palmeutredningen som bestämde att ingen visste någonting om paret Palmes förehavanden på mordkvällen.

Men de kunde inte presentera några bevis för sin tes. Allt byggde på ett antagande som kan ha varit fullständigt felaktigt.

Inte heller motsatsen har gått att bevisa.

Vi vet ingenting om vem eller vilka som visste något om paret Palmes planer för mordkvällen.

Därför behöver utredningen bedrivas förutsättningslöst. Inte förrän starka indicier framträder är det rimligt att börja utreda uppslag ordentligt.

Indicier blir inte starka för att poliser och åklagare påstår att de är starka. Indicier är starka för att de utan påverkan från mordutredarna är starka i sig.

Annars saknar vi rättssäkerhet i Sverige. Då kan myndighetspersoner påstå vad som helst om vem som helst och på inga eller vaga grunder få oskyldiga människor fällda i domstolarna.

Det är trots allt fortfarande fullt möjligt att paret Palmes telefon och bostad avlyssnades.

Det är trots allt fortfarande fullt möjligt att mördaren/mördarna visste att paret Palme saknade livvakter den aktuella kvällen.

Det är fortfarande fullt möjligt att en attentatsgrupp mördade Palme.

Till och med Säpo meddelade i en rapport så tidigt som april 1986 att det av allt att döma var en attentatsgrupp som genomförde mordet. 1200 vittnesförhör hade granskats ingående och det gick enligt den utsedda Säpogruppen att identifiera åtminstone två och kanske tre misstänkta övervakare.

Det var även 1986 möjligt att trådlöst avlyssna telefoner och bostäder.

Det var även 1986 möjligt att skaffa sig källor som hade information om statsministerns livvaktsskydd.

Det var även 1986 möjligt att övervaka statsministerns resa från bostaden till biografen Grand.

Om det är något varje granskare av Palmeutredningen ska undvika så är det tvärsäkerhet.

Viktigt utgå från brottsplatsen

Ingen kan vara säker på någonting eftersom ingen vet vem som mördade Palme. Mordutredningen måste vara förutsättningslös och utan undantag utgå från fakta på brottsplatsen.

Det var i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan mordet skedde och där befann sig ett antal vittnen som kan berätta saker som är av vikt för mordutredningen. Såväl i Gamla stan som vid biografen Grand och vid mordplatsen har vittnen lämnat mängder av mer eller mindre intressant information.

En sammanställning och analys av denna information är inte så svår att göra. Det går att förstå enkla samband och det går att ställa rätt frågor.

Några frågor som går att ställa i en brottsanalys är:

1) Varför valde gärningsmannen denna mordplats? Skedde valet utifrån paret Palmes rörelser? Var det den minst dåliga mordplatsen utifrån förutsättningarna? Varför var det viktigt att just denna kväll mörda Palme? Var det bråttom?

2) Varför valde gärningsmannen att använda en Magnumrevolver med kraftfull ammunition? Var det ett vapen gärningsmannen helt enkelt var van vid eller ville han försäkra sig om att döda även om offret bar skottsäker väst eller satt i en bil? Eller båda?

3) Exakt vilka personer befann sig egentligen på och nära mordplatsen när mordet begicks? Har alla dessa personer identifierats och kan någon eller några av dem ha med mordet att göra? Det råder oklarhet på den punkten har vi noterat.

4) Vem var Grandmannen? Hans signalement överensstämmer ganska bra med gärningsmannens signalement. Var det trots allt Grandmannen som följde efter paret Palme till mordplatsen? En oidentifierad man sågs bakom Palme på den västra trottoaren, på övergångsstället och på Sveavägens östra sida. Vilka var dessa män? De tycks inte ha hört av sig till polisen. Var det samme man? Hade han med mordet att göra?

5) Varför ville gärningsmannen undkomma? Många statsministermördare stannar kvar på mordplatsen och låter sig gripas. De mördar utan att tänka på konsekvenserna. Palmes mördare försvann inom loppet av en minut och har varit försvunnen i 33 år. Tyder det på professionalitet?

6) Är det tänkbart att den exakta placeringen av det dödande skottet tyder på att mördaren var en kompetent mördare och inte alls en förvirrad amatör?

Och så vidare.

Vilka var männen i Gamla stan?

En fråga som aldrig besvarats av någon är även varför det stod två civilklädda män med walkie talkie vid Gamla stans tunnelbanestation när paret Palme kom dit för att åka till biografen Grand på mordkvällen.

Varför stod männen där och vilka var dessa båda män?

Själva har männen inte hört av sig till polisen och polisen har aldrig lyckats utröna vilka de var.

Samma fråga kan ställas om flera andra civilklädda män med walkie talkie i mordkvarteret på mordkvällen. Samtliga oidentifierade.

Den officiellt framförda förklaringen ”det var knarkspanare” har visat sig vara felaktig.

Den knarkspaning som bedrevs var, enligt ansvarigt befäl, koncentrerad till Tegnérgatan och spelklubben Oxen och spaningen bedrevs av fyra poliser som dessutom gick hem ungefär en timme före mordet.

De stod aldrig och pratade i walkie talkie i Gamla stan, vid Grand eller vid mordplatsen.

En annan självklarhet som bara glömdes bort av spaningsledningar, journalister, experter och politiker var att mordplatsvittnet Lars J tidigt berättade för polisen att det inte var Christer Pettersson som var gärningsman.

Lars J visste vem Christer Pettersson var. Han hade sett honom ett 50-tal gånger i Rotebro och Sollentuna. Lars J bodde i Sollentuna. Han kände igen Christer Pettersson.

Men nej. Sanningen förbigicks med tystnad i tio år. Istället fortsatte spaningsledningen och dess entourage att med stor övertygelse utreda den uppenbart oskyldige missbrukaren från Rotebro.

Inte förrän SVT-programmet Uppdrag Granskning så sent som häromåret kunde avslöja att en polisman fabricerat avgörande vittnesmål mot Christer Pettersson blev det tyst i leden.

Ingen av de sturska och tvärsäkra erkände att de hade haft fel i alla år. Men de teg. Ett i grunden fegt beteende.

Med detta sagt kan vi övergå till att fundera över vilka uppslag som efter mordet kunde anses ofarliga att utreda.

Apartheidregimen ett politiskt ofarligt uppslag

Vi kan se några sådan uppslag:

1) Apartheidregimen i Sydafrika. Systemet avvecklades några år efter Palmemordet. Om en mordpatrull från apartheidregimens Sydafrika skickats till Stockholm var det en politiskt acceptabel lösning. Det fanns ingen att anklaga. Det blev inga internationella förvecklingar. Nelson Mandela kunde beklaga det inträffade men samtidigt meddela att det inte fanns något att göra i sak. Den gamla apartheidregimen var ansvarig och den hade avsatts. Visserligen kunde skytten rotas fram men han är i sammanhanget närmast ointressant eftersom han agerat på regimens uppdrag.

2) Sovjetunionen. Att KGB på 1900-talet mördade folk på löpande band var och är välkänt. Fördelen med uppslaget ”sovjetiska agenter” är att det är politiskt ofarligt. Det blir inga internationella förvecklingar om mordet utfördes på uppdrag av de sovjetiska ledarna i Kreml. Av det enkla skälet att Sovjetunionen inte finns längre. Det finns ingen att bli arg på. Putin kan beklaga men samtidigt skylla allt på kommunisterna från förr.

3) Den ensamagerande gärningsmannen. Politiskt helt ofarlig. Galna revolvermän har uppträtt lite varstans i världen genom åren. Det är förhållandevis enkelt att leta fram någon revolverägare som verkar konstig nog.

4) En utländsk terrorgrupp vore också förhållandevis enkel att klara politiskt. Att små celler av militanta extremister spränger bomber och skjuter ledande politiker är välbekant – och politiskt hanterbart. Västtyska RAF var en sådan organisation. PKK som sagt en annan.

Om vi nu vänder på frågeställningen och funderar över vilka uppslag som var och är politiskt mycket svåra eller rentav omöjliga att hantera så är det inte svårt att tänka sig att anställda inom svenska staten är politiskt otänkbara som Palmemördare.

Hur skulle det se ut om statligt anställda militärer, poliser, säkerhetspoliser, underrättelsemän, livvakter etc mördat statsministern ?

Hela samhället skulle försättas i gungning. Människor med uppdrag att skydda riket och dess ledande representanter vänder vapnen mot nationen och demokratin?

Lika otänkbart är det givetvis att tänka sig att Sveriges allierade västmakter – mitt i neutraliteten –utförde mordet. Relationerna med USA, Storbritannien, Frankrike med flera skulle skadas för alltid.

De Nato-kontrollerade Stay Behind-förbanden är lika besvärliga politiskt även om den ansvariga gruppen kanske kan förklaras bort som isolerad och agerande på eget bevåg.

Att alla stater i låg eller hög grad ägnar sig åt spioneri och svarta operationer förstår och vet insiktsfulla personer. Men det är inte en acceptabel politisk åtgärd att kasta fram detaljer om denna ljusskygga verksamhet på offentlighetens upplysta bord.

En tredje politiskt otänkbar gruppering är svenska affärsmän. Det har ibland framskymtat i debatten om Palmemordet att en grupp svenska affärsmän av ekonomiska skäl såg till att Palme försvann.

Om det är något som byggt Sveriges framgång under de senaste snart 100 åren så är det samarbetet mellan den politiska och den ekonomiska makten.

Den ekonomiska makten har alltid haft goda relationer med den statsbärande socialdemokratin. Båda parter har insett de stora fördelarna med samarbetet.

Rikets säkerhet överordnad partipolitik

Naturligtvis vore det politiskt acceptabelt om det visade sig vara en grupp småföretagare i landsorten som fullständigt tappade omdömet och sköt Palme. Men en komplott i kretsen av ledande svenska bolagsägare är inte politiskt möjlig att hantera.

Förtroendet för svenskt näringsliv och därmed för svenska staten skulle rasa i botten hos den breda allmänheten.

Precis lika katastrofalt vore det om personer verksamma inom det socialdemokratiska partiet visar sig vara ansvariga för mordet. Att partimedlemmarna mördar sin partiledare har inträffat i historien men inte i den fredsförespråkande demokratiska välfärdsstaten Sverige.

Se där en fundering kring Palmemordet. Sant eller falskt avgör läsaren.

Vi menar att detta med ”mörkläggning” kanske blir begripligt om man tänker sig vilka konsekvenser olika scenarier skulle få för nationens politiska ledning.

Det som är viktigt att komma ihåg är att detta sätt att tänka griper över hela den politiska skalan i Sveriges riksdag. Oavsett vem eller vilka som bar ansvaret för mordet så ligger det i hela nationens intresse att bibehålla lugnet i riket.

Rikets säkerhet är överordnat allt. Ingen politiker vill hantera obekväma sanningar om det är möjligt att undvika det.

Eller som den militär som ett par år efter mordet uppmanade mordplatsvittnet Anna Hage att hålla tyst uttryckte saken:

”Vi vill att du ska vara lite försiktig med vilka du pratar med. Och om vad. Det är väldigt viktigt att det inte blir fokus på fel saker. Vissa saker ska inte komma ut. Vi måste se till att det är lugnt i landet”.

I denna kontext är det betydligt lättare att förstå att spaningsledningen och dess hejaklack i medierna och regeringskansliet i ett decennium påstod att missbrukaren Christer Pettersson mördade statsministern.

Riktigt varför en missbrukare i förorten plötsligt skulle skaffa sig en revolver och skjuta ihjäl landets statsminister förklarades aldrig. Christer Pettersson var visserligen en våldsbenägen brottsling men i offentligheten framstod han faktiskt som en rätt intelligent person.

I domstolarna ställde han själv den för spaningsledningen besvärande frågan om varför han skulle skjuta Olof Palme. Utan att få svar.

Även om motiv i utredningsskedet av mordutredare betraktas som ointressanta så bör det till sist ändå kunna presenteras ett trovärdigt bevisat motiv till dådet – personligt hat, pengar, politisk irritation etc.

Men svenska folket förväntades acceptera ”lösningen” utan att ställa intrikata frågor. En arrogant attityd som slog tillbaka rakt i ansiktet på spaningsledningen.

Att Christer Pettersson var den för statens ledning utmärkta lösningen på problemet visar också den förtvivlan och besvikelse som uppstod bland mordutredarna. De insåg givetvis att de blev tvungna att börja om från början – och den tanken var säkert inte så lockande.

Självständigt rättsväsende

Illusionen genomskådades. Mordutredarna tycks inte ha funderat så mycket över det utan fortsatte som förut att framföra illusionen i medierna. Fram till den punkt då svenskarna insåg att alltsammans bara var ett fånigt påhitt i syfte att vilseleda allmogen.

Kejsaren hade inte nya kläder. Kejsaren var naken.

I fallet Anna Hage kan det ha varit så enkelt att hon likt flera andra vittnen på mordplatsen registrerade att spaningsledningens så uppburna vittne Lisbeth Palme av förståeliga skäl i själva verket var svårt chockad, förvirrad och icke kontaktbar och därmed oförmögen att göra nyktra iakttagelser.

Lisbeth Palmes orimligt tvärsäkra utpekande av Christer Pettersson som gärningsman baserat på en eventuell sekundkort iakttagelse tre år tidigare var det enda spaningsledningen hade att komma med. Några övertygande ”bevis” i övrigt fanns inte.

Inte ens spaningsledaren Hans Ölvebro tyckte att åtalet mot Pettersson var hållbart och han fick rätt.

Lyckligtvis hade vi i Sverige vid den tiden ett rättsväsende som gjorde självständiga bedömningar utan att lyssna på politiker, poliser och andra som försökte påverka processen.

Fallet Quick innebar en rejäl misstroendeförklaring mot rättsväsendet liksom dagens oförmåga att få bukt med yrkeskriminella ligor som förpestar tillvaron i svenska städer.

 Den ensamme Victor Gunnarsson ingår i samma koncept som Christer Pettersson liksom förslagen på andra ensamagerande gärningsmän som kastats fram under åren.

Om vi ska ha en åsikt om ensamagerande gärningsmän så framstår den misstänkte ”GH” i Granskningskommissionens rapport från 1999 som en person värd att närmare utreda.

Han ägde nämligen en Magnumrevolver vid tiden för mordet, han avskydde Palme, han bodde nära mordplatsen, han vägrade lämna in sin revolver för provskjutning, han hade inget alibi för mordtiden och han var ganska lik gärningsmannen.

Tyvärr är ”GH” avliden och kan därför inte ställas inför rätta.

Psykiskt sjuk mördare?

Däremot har vi aldrig trott på idén att en ensam gärningsman av en slump upptäckte Palme på stan och där och då bestämde sig för att mörda honom. Så gör möjligen sinnessjuka personer men sinnessjuka personer genomför inte ett mord på det sätt som Palmemordet genomfördes.

En psykiskt sjuk person hade med all säkerhet skjutit vilt omkring sig vid biografen Grand eller på annan välbefolkad plats och han hade med hög sannolikhet kunnat gripas på brottsplatsen. Det finns mängder av exempel på sådana gärningsmän. De mördar utan minsta tanke på konsekvenserna.

Det är i denna kontext också betydligt lättare att förstå att den kurdiska terrororganisationen PKK med intensitet utreddes av Hans Holmérs spaningsledning. En militant utländsk terrorgrupp är hanterlig för svenska politiker.

Det politiskt ofarliga Sydafrikaspåret lever fortfarande och på senare år har vi fått lära oss att två Säpomän – Walter Kegö och Jan Henrik Barrling – lanserat ett spår med en attentatsgrupp som kan ledas tillbaka  till den avdöda sovjetstaten.

Gammal avvecklad apartheid och kommunism är politiskt hanterliga problem.

Vi får avvakta och se vad den nuvarande förundersökningsledaren Krister Petersson har att presentera framöver.

Blir det en politiskt acceptabel lösning eller blir det något som utretts på riktigt?

Att de mest fantasifulla konspirationsteoretikerna oavsett svar skulle tystna är nog en nåd att stilla bedja om.

Frågan är hur de mer sansade bedömarna reagerar. Kommer de att acceptera Krister Peterssons berättelse om Palmemordet?

För vår del inväntar vi en lösning som inkluderar en revolver som bevisligen är mordvapnet och en gärningsman som bevisligen är gärningsmannen. Kanske är det en orealistisk önskan?

Vingliga indicier, vaga eller förfalskade vittnesuppgifter och oseriösa utpekanden är inget vi återigen vill se i en svensk rättssal. Det leder bara till fortsatt misstro mot polisens förmåga att bedriva en kompetent mordutredning.

Om det var en ensamagerande gärningsman, en utländsk terrorgrupp, västmakterna, svenska poliser eller militärer, svenska affärsmän, Sydafrika, Sovjetunionen, socialdemokrater, moderater eller någon annan spelar ingen som helst roll.

Bara vi äntligen får ett svar som är ett sanningsenligt svar.