Sanningen om Palmemordet
”Om det för gärningsmannen varit avgörande att döda Olof Palme eller om det i och för sig varit tillräckligt om denne skadats allvarligt är av betydelse vid en diskussion kring tänkbara motiv.
Fakta i denna del ger emellertid inget underlag för något ställningstagande till om gärningsmannen varit bestämd i sitt syfte att döda eller mer obestämd och då skjutit ”mitt på kroppen”, vilket han kan sägas ha gjort.
Enligt vår bedömning ger fakta i denna del inte heller något entydigt underlag för bedömande av om gärningsmannen varit ”professionell”, dvs. särskilt skickad för att döda, eller inte; att han valde att skjuta som han gjorde kan ha berott på kunskap och beräkning men också på slump”.
Så skrev Granskningskommissionen (Statens offentliga utredningar 1999:88) i sin rapport om mordet på statsminister Olof Palme.
Gärningsmannen kunde alltså, enligt Granskningskommissionen, antingen ha varit en professionell mördare eller en amatör som sköt mot Palme mer på måfå.
Med begrepp hämtade från den s k Gärningsmannaprofilen (1999) går det enligt Granskningskommissionen inte att avgöra om mordet utfördes ”kaotiskt” eller ”planerat”.
Sedan mordet skedde för över 33 år sedan har polisen lagt tonvikten på att leta efter en ensamagerande gärningsman även om andra uppslag också i viss mån granskats.
Under cirka tio års tid, då kommissarie Hans Ölvebro ledde mordspaningarna åren 1988-1997, låg fokus på att finna en ensam man som enligt polisen troligen var bosatt i Stockholmsområdet.
I samma anda åtalades den riksbekante missbrukaren från Rotebro Christer Pettersson.
Som väl de flesta vet friades Christer Pettersson från alla misstankar av hovrätten och Högsta domstolen fann inga skäl att ta upp fallet igen.
I februari 2018 kunde redaktionen för SVT-programmet Uppdrag Granskning till sist visa att en enskild mordutredare fabricerat de ”avgörande bevis” som polisen använde för att försöka binda Christer Pettersson till brottet.
Men Christer Pettersson var långt ifrån den ende ensamme man som utreddes av polisen med anledning av Gärningsmannaprofilen som författades av psykiatern Ulf Åsgård och poliskommissarien Jan Olsson.
Totalt fördes 86 olika män upp på polisens lista över män vars profil var intressant i relation till Gärningsmannaprofilen. Vidare utredning visade att 73 av dessa män kunde avföras från utredningen. Till sist återstod sex män men inte heller någon av dessa kunde bindas till brottet.
Utredningen var tillbaka på ruta noll. Profileringen av Palmes mördare hade inte fungerat i verkligheten.
Ytligt sett finns det naturligtvis en hel del som talar för att gärningsmannen agerade spontant när han mördade Olof Palme. Flera saker talar för det:
1) Det var inte känt av allmänheten att Palme den aktuella kvällen skulle besöka biografen Grand.
2) Det var inte allmänt känt att Palme denna kväll saknade livvaktsskydd.
3) Det var inte känt av andra än paret Palme och deras son och dennes flickvän att paret Palme cirka klockan 23.15 skulle promenera hemåt från biografen Grand.
4) Det fanns officiellt ingen känd allvarlig hotbild mot Olof Palme.
5) Mordplatsen kan inte ha varit förutbestämd av mördaren eftersom paret Palme först cirka 1,5 minut före mordet inledde promenaden söderut på Sveavägens östra trottoar.
Sammantaget talar situationen således för att gärningsmannen av en slump upptäckte Palme vid Grand och där och då beslutade sig för att mörda statsministern. Antingen var gärningsmannen redan beväpnad eller så gick/åkte han någonstans och hämtade revolvern.
Ett ensamagerande proffs?
Nu är det så att uttrycket ”spontant agerande gärningsman” inte är liktydigt med en person som handlar på impuls utan tanke på konsekvenserna. En sådan person som populärt brukar kallas ”en ensam galning”.
Det spontana agerandet kan givetvis ha utförts av en mer professionell person, en man som visste saker om hur man obemärkt förföljer och likviderar ett offer för att därefter undkomma utan risk för rättsliga följder.
Det finns i alla länder relativt gott om sådana personer. Det finns förutom kriminella yrkesmördare även militärt utbildade personer vars uppgift i krigstid är att obemärkt likvidera fiender och efter utfört uppdrag obemärkt dra sig tillbaka till en säker position.
I utländska säkerhetstjänster som amerikanska CIA, brittiska MI6, israeliska Mossad och så vidare behövs personer med denna kompetens och det vore naivt att tro att liknande tjänster inte skulle finnas inom det svenska försvaret.
Men är det egentligen så självklart att gärningsmannen agerade ensam och att han agerade spontant? Finns det ingenting som talar för motsatsen, att mordet istället var planerat?
Svaret är att det finns en hel del trovärdiga uppgifter i Palmeutredningen som talar för att mordet var planlagt.
Det fanns nämligen en hotbild mot Palme och den var mycket konkret.
I flera år hade det så kallade ”Palmehatet” vuxit sig allt starkare bland Olof Palmes politiska meningsmotståndare i riksdagen, i partiorganisationer till höger på den politiska skalan, bland militärer, säkerhetspoliser, företagsledare, stora aktieägare, högerextremister och andra som menade att Palmes politiska gärning stod i vägen för en mer marknadsorienterad ekonomisk politik med nationalistisk prägel där ett starkt militärt försvar var grunden för Sveriges oberoende.
Gemensamt för flera av de personer som riktade stark kritik mot Palmes politik var att de såg ett överhängande militärt och ekonomiskt hot mot Sverige från öster, dvs från det kommuniststyrda Sovjetunionen.
Palme ansågs oklar i sin relation till Sovjetunionen och några gick så långt att de trodde att Palme helt enkelt agerade på Sovjetunionens uppdrag.
Endast några år tidigare hade den svenske spionen Stig Bergling avslöjats. Att personer i Sverige i hemlighet samverkade med Sovjetunionen var alltså inte så långsökt som det kan verka för en modern läsare.
Hösten 1985 och i början av februari 1986 framkom dessutom flera av varandra oberoende uppgifter om att personer i Sverige planerade att mörda Palme. Uppgifter som i flera fall rapporterades till säkerhetspolisen utan att några fungerande åtgärder vidtogs för att skydda Palmes liv.
Hovrätten kallar Palmemordet ”ett planerat våldsdåd” i sin friande dom i rättegången mot Christer Pettersson.
Rättsläkaren Kari Ormstad som obducerade Palmes kropp klargör att det dödande skottet var perfekt placerat om avsikten var att döda.
Den utredningsgrupp inom Säpo som i april 1986 presenterade sin rapport för spaningsledningen beskriver också ”ett planerat våldsdåd” i så måtto att de sade sig ha funnit starka indicier för att Palme var övervakad tiden före mordet.
Säkerhetspoliserna granskade 1200 vittnesmål från tiden före och under mordkvällen och fann att Palme med hög sannolikhet varit övervakad.
Säpoutredarna kunde till och med slå fast att två personer, förutom gärningsmannen, i vittnesmaterialet signalementsmässigt kunde följas på sträckan bostaden-Gamla stans tunnelbanestation-Rådmansgatans tunnelbanestation-biografen Grand-mordplatsen.
Även en tredje övervakare kunde utifrån vittnenas signalementsuppgifter ”skönjas” varför Säpogruppen i sitt PM till spaningsledningen redovisade slutsatsen att en grupp om 3 personer+gärningsmannen utfört mordet.
Säpos övervaknings-PM är sekretessbelagt men dess slutsatser redovisas i Granskningskommissionens rapport.
Alla som följer medierapporteringen om Palmemordet vet att det många gånger redovisats vittnesmål från privatpersoner rörande okända civilklädda män med walkie talkie i Stockholms innerstad tiden före och under mordkvällen.
Samtliga dessa iakttagelser avfärdades kategoriskt av spaningsledaren Hans Ölvebro. Han tycktes mena att alla vittnesuppgifter om män med walkie talkie var fabricerade av oseriösa vittnen.
Det är en mycket allvarlig anklagelse mot privatpersoner som försökt bidra med information i syfte att hjälpa polisen finna Palmes mördare.
Alla hade inte med mordet att göra
Det är objektivt sett inte rimligt att anta att alla dessa män hade med mordet att göra. I så fall skulle vi nämligen anta att 50 män eller fler bevakade Palme vilket framstår som fullständigt orealistiskt.
Tvärtom behöver man vara mycket detaljerad i sin analys av dessa ”walkie talkie-män” och en sådan detaljerad analys visar att endast ett fåtal av dem är intressanta att utreda närmare:
1) Den man som befann sig i en gränd utanför paret Palmes bostad i Gamla stan ungefär en timme innan statsministerparet promenerade till Gamla stans tunnelbanestation.
2) Den man som befann sig utanför entrén till Gamla stans tunnelbanestation några få minuter innan paret Palme kom dit.
3) Den man som befann sig inne på Gamla stans tunnelbanestation några minuter innan paret Palme kom dit.
4) Den man som befann sig strax söder om biografen Grand några minuter efter det att den sena föreställningen börjat.
5) Den man som befann sig vid Hötorgets t-banestation, mittemot den blivande mordplatsen, ungefär samtidigt som paret Palme började promenera söderut.
6) Den man som några minuter efter mordet snabbt förflyttade sig söderut från området kring mordplatsen.
Det finns många fler inrapporterade uppgifter om män med walkie talkie som eventuellt också kan vara intressanta men låt oss stanna där.
Ingen av de sex män som redovisas ovan har identifierats av polisen och ingen av dessa sex män har självmant hört av sig till polisen och förklarat varför de befann sig i dessa positioner under mordkvällen.
Dessa sex män befann sig i Palmes närhet av okänd anledning.
Om man kopplar samman dessa sex män med Säpos utredning om övervakningen av Palme framträder en förhållandevis tydlig bild.
Palme var övervakad.
För att veta det måste övervakarna på något sätt ha kommit över informationen. Polisen utredde redan från början möjligheten att Palmes bostad och telefon avlyssnats men kunde inte finna några bevis för att så var fallet.
Det har senare visat sig att den initiala avlyssningsutredningen egentligen saknar betydelse.
Det fanns nämligen goda möjligheter att avlyssna Palmes bostad och telefon utan att någon kunde upptäcka det. Det fanns hemliga militärt anpassade telefonväxlar i ett bergrum i centrala Stockholm och med dessa telefonväxlar kunde valfri telefon och valfri lokal avlyssnas.
Det fanns även på en innergård i Gamla stan, där paret Palme bodde, ett telefonskåp som enkelt kunde öppnas av vem som helst. I skåpet kunde någon sedan koppla in en extra telefontråd på paret Palmes anslutning och lyssna. När avlyssningen var klar var det bara att skruva bort tråden igen och gå därifrån utan att Televerkets personal märkte någonting av avlyssningen.
Alla som gjort militärtjänst som signalister vet precis hur man gör.
En spårlös avlyssning.
Säpomän övervakade Palme
Hur var det då med avsaknaden av livvaktsskydd?
För även om obehöriga personer kunde ta reda på att statsministerparet skulle besöka Grand så fanns det därmed inga klara bevis för att Palme saknade livvaktsskydd. Det är två skilda saker.
Förutom paret Palme visste några personer som arbetade med Palme i regering och riksdag förmodligen att han denna dag avsagt sig livvaktsskyddet. Andra som självklart kände till det var livvakterna själva och andra personer anställda vid säkerhetspolisen (Säpo).
I själva verket var det så att tre män anställda vid Säpo i relativt framskjutna positioner regelmässigt övervakade Sveriges statsminister för att de betraktade honom som en säkerhetsrisk.
Övervakningen skedde illegalt utan ledningens vetskap. Säpomännen hade ett eget nätverk av personer som skötte den praktiska övervakningen och rapporterade tillbaka till sina uppdragsgivare.
Det är med andra ord så att när man skrapar lite på ytan – så är det med det mesta här i livet – så framträder en helt annan bild än den välpolerade fasaden.
Man kan kanske fråga sig – det finns det människor som gör – varför övervakarna följde Palmes väg till biografen Grand om de redan visste att han skulle åka till Grand.
Svaret är närmast självklart. Även om någon säger sig ha planerat att göra en sak så kan personen i fråga ändra sig i sista stund och göra något annat istället.
En statsminister kan inte utgå ifrån att han är befriad från tjänsteplikter bara för att han har en ledig fredagkväll.
Något kan hända som kullkastar den tidigare planeringen. Istället för att åka till Grand kunde han ha begett sig någon annanstans. Därför behövde hans rörelser övervakas.
Ett annat skäl till övervakningen kan då vara att övervakarna ville ta reda på om Palme saknade livvaktsskydd.
Den som planerar ett statsministermord lämnar troligen ingenting åt slumpen.
Ytligt sett var det en spontant ensamagerande gärningsman som sköt Palme. I själva verket är sannolikheten hög för att mordet inte alls utfördes på det sättet utan att mordet var ”ett planlagt våldsdåd” precis så som hovrätten beskrev Palmemordet.
Låt oss studera vad som egentligen skedde den där olycksaliga fredagkvällen för drygt 33 år sedan:
Det korta konstaterandet är att en okänd man gick upp bakom Olof Palme utanför Dekorimabutiken vid Tunnelgatan, avlossade ett direkt dödande skott i ryggen på Palme för att några sekunder senare fly springande från platsen längs den mörka Tunnelgatan österut och uppför trapporna till Malmskillnadsgatan.
På ungefär en minut var han spårlöst försvunnen och har så förblivit i 33 år.
Inget av det 20-tal vittnen som fanns på platsen kunde beskriva gärningsmannens utseende så ingående att polisen med signalementsuppgifterna kunde ringa in rätt person.
Ur gärningsmannens synpunkt genomförde han en till 100 procent lyckad operation om nu syftet var att i en överraskande attack från nära håll mörda Sveriges statsminister och därefter undkomma inom loppet av cirka 1 minut.
Det är för en utomstående svårt att se att någon skulle kunna utföra ett statsministermord på ett mera professionellt sätt. De båda experter från Riksrevisionsverket som på uppdrag av Granskningskommissionen utvärderade slutsatserna i Gärningsmannaprofilen kom till samma slutsats.
Ur gärningsmannens synpunkt kan inte uppdraget ha gjorts mycket bättre.
Det finns flera delar i mordförloppet som talar för gärningsmannens skicklighet:
-att han inte sköt mot Palme i tunnelbanan eller vid biografen Grand bland alla vittnen utan inväntade rätt tillfälle.
- att han obemärkttog sig till Dekorima.
- att han obemärkt tog sig mycket nära sitt offer utan att offret eller offrets hustru märkte det.
- att han avlossade ett direkt dödande skott.
-att han hade förmågan att inom några sekunder övergå från passivitet till kraftigt våld och tillbaka till passivitet igen.
-att han avslöjade sin avsikt mycket sent i skeendet, egentligen först när han lyfte upp revolvern.
-att han snabbt dolde mordvapnet efter utfört uppdrag.
- att han direkt efter mordet genomförde en framgångsrik flykt. Redan efter ca 1 minut var gärningsmannen spårlöst försvunnen.
- att han utförde mordet anonymt, inget vittne kunde ge ett signalement som räckte till identifiering av gärningsmannen.
Gärningsmannens skicklighet består också i att han, trots massiva polisiära utredningsinsatser, nu i 33 års tid förblivit oidentifierad.
Det är inte endast det svenska rättsväsendet utan periodvis även polismyndigheter i andra länder och även internationellt verksamma polisorganisationer som i alla dessa år försökt hitta honom.
Det finns många journalister, författare, privatspanare och andra som närmast ägnar sitt liv åt att försöka lista ut vem som mördade Palme.
Ingen har nått framgång.
En åtgärd som framstår som självklar i utredningen är att försöka återfinna alla personer som befann sig i kvarteren kring mordplatsen timmarna före mordet.
Med lite tur skulle polisen kunna finna en eller flera personer som sett gärningsmannen rätt tydligt utan att förstå att det var Palmes mördare de såg.
Gärningsmannen måste trots allt ha befunnit sig någonstans nära biografen Grand före mordet. Kanske satt han på en restaurang och väntade på att bioföreställningen på Grand skulle ta slut? Kanske vankade han omkring på gatorna kring Sveavägen? Kanske stod han i området kring Grand redan 1-2 timmar före mordet? Kanske besökte han Grands foajé under föreställningen?
Att ”återvända till Sveavägen” har varit en slogan för många spaningsledare och vi får hoppas att den nye förundersökningsledaren Krister Petersson satt sina utredare på att i detalj kartlägga alla personer som rörde sig i området – och förhöra dessa ingående.
Poliser brukar alltid säga att även detaljer som vittnena själva betraktar som irrelevanta kan få stor betydelse när polisen lägger det stora pusslet i en mordutredning.
Men nog om detta. Åter till frågan om gärningsmannens skicklighet.
I detta läge behöver vi även besvara en mycket vanlig fråga från människor som intresserar sig för Palmeutredningen, nämligen den intrikata frågan ”Men han missade ju Lisbeth Palme från en meters håll?”
Om avsikten var att mörda Lisbeth Palme så var det en grov miss. Men är det troligt att gärningsmannen verkligen var ute efter att mörda Lisbeth Palme?
Nej, det är egentligen inte alls särskilt troligt. Det var Sveriges statsminister Olof Palme som var det utvalda offret.
Lisbeth Palme stod i skottögonblicket med ryggen mot mördaren och hade inga möjligheter att identifiera honom. Hon utgjorde ingen fara för gärningsmannen. Hon var därför inget utvalt offer.
Hovrätten konstaterade att Lisbeth Palme inte hade någon möjlighet att se gärningsmannen i ansiktet tillräckligt länge och tydligt för att kunna beskriva honom så ingående att han skulle kunna identifieras.
Det finns ett annat faktum som inte så ofta nämns när det gäller gärningsmannens skott mot Olof Palme – det faktum att Palme sköts med det andra skottet, inte det första.
Hur kan vi påstå det? Svaret är att flera vittnen faktiskt berättar det genom att – om vi sammanfattar - säga ”vi hörde först ett skott och då tittade vi mot mordplatsen. Då såg vi gärningsmannen avlossa ett skott i ryggen på Olof Palme”.
Polisens tekniska analys av mordet visar att de båda skotten avlossades med 1-3 sekunders mellanrum.
Skottet mot Palme passerade – enligt det rättsmedicinska utlåtandet - ryggen genom femte bröstkotan och fortsatte genom matstrupen, luftstrupen, stora kroppspulsådern och bröstbenet.
En person vars ryggrad på detta sätt krossas av en revolverkula förlorar omedelbart alla möjligheter att stå upprätt. Personen faller inom loppet av cirka 0,5 sekunder. Eftersom skottet mot Palme avlossades mot hans rygg så föll han framåt. Först ner på knä och därefter utan fördröjning handlöst till framstupa läge.
Om Olof Palme träffats av det första skottet kunde han inte ha stått upp när andra skottet avlossades. Det är helt enkelt omöjligt.
När vittnen säger att de hörde ett skott och därefter tittade mot mordplatsen borde de ha sagt att de såg en man som redan låg på marken då det andra skottet avlossades.
Men så säger inte vittnena. De flesta vittnen kan överhuvudtaget inte riktigt reda ut vem som stod och vem som föll och när skott 1 och skott 2 avlossades vilket givetvis är fullt naturligt.
I mörkret och förvirringen kan det inte ha varit lätt att inom loppet av några sekunder uppfatta händelsen på ett korrekt sätt.
Men de vittnen som uppfattade situationen mer detaljerat noterade just att Olof Palme stod upp när det andra skottet avlossades mot honom. Det rör sig om 3-4 mordplatsvittnen och samtliga hade goda möjligheter att uppfatta mordförloppet. De satt i bilar på Sveavägen nära mordplatsen.
Så här berättar mordplatsvittnet Jan-Åke S i det första polisförhöret:
”Han hör sedan ett skott. /---/ När Jan-Åke S tittar upp ser han tre personer stå på trottoaren i korsningen Sveavägen-Tunnelgatan. Samtidigt går ett skott till av och mannen som står i mitten av de tre personerna sjunker ihop”.
Det kan nog inte sägas mycket tydligare. Palme sköts med det andra skottet.
Det enda mordplatsvittne som följde hela händelseförloppet vid Dekorima, Inge M som satt nykter i en parkerad bil på andra sidan gatan, uppfattade situationen så att mördaren ”sköt Palme två gånger”.
Om första skottet träffat Palme hade det inte varit möjligt för Inge M att uppfatta situationen på det sättet. Då skulle han utan tvekan ha upptäckt att Palme föll direkt efter första skottet och att det andra skottet avlossades rakt fram mot något annat/någon annan.
Då uppstår nästa fråga – mot vem riktades det första skottet och varför avlossades det överhuvudtaget om det inte riktades mot Olof Palme?
Den frågan går inte att besvara. Polisen har inte redovisat någon sådan analys och det har ingen annan expert heller gjort.
Man kan endast ställa frågor:
1) Var det första skottet ett vådaskott som råkade gå av då gärningsmannen lyfte upp revolvern ur sin rockficka?
2) Missade gärningsmannen Olof Palmes rygg på 10-30 centimeters avstånd och blev tvungen att avlossa ett skott till?
Vi vet inte svaret men ser det som helt orimligt att tänka sig att gärningsmannen skulle ha missat Olof Palmes rygg på 10-30 centimeters avstånd. Vem som helst träffar sitt mål på ett så kort avstånd, särskilt om man har en hel ryggtavla att sikta på.
Om vi ska gissa på något alternativ så framstår alternativ 1 som mest trovärdigt, det alternativ som säger att ett vådaskott gick av när gärningsmannen lyfte revolvern ur sin rock.
Tyder vådaskottet i så fall på skicklighet? Nej, det gör det inte. Men i stort sett allt annat i gärningsmannens agerande ger utan tvekan intrycket att han var en skicklig gärningsman.
Även skickliga människor gör misstag och det misstag vi här beskriver saknar egentligen betydelse eftersom det andra skottet någon sekund senare träffade det utvalda offret med förödande precision.
Valet av mordplats?
Många som funderar över händelseförloppet under mordkvällen brukar fråga sig varför gärningsmannen sköt Palme inför flera vittnen på en trottoar mitt i Stockholm city.
Valet av mordplats tyder vid ett första påseende inte på skicklighet utan framstår mer som slumpmässigt och därmed oskickligt.
Inte heller på denna punkt ska man låta sig förledas av de raska slutsatser som framförts av poliser och diverse tyckare i den offentliga debatten om mordet.
Det finns nämligen ett rationellt skäl till att mordet skedde i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen.
Gärningsmannen var tvungen att följa paret Palmes rörelser för att snabbt försöka finna en lämplig mordplats.
Om vi för ett ögonblick betraktar mordet ur gärningsmannens perspektiv så kan vi enklare förstå varför mordet utfördes just på Tunnelgatan.
Sedan paret Palme inlett sin promenad på Sveavägens västra trottoar fanns ett antal möjliga händelser att väga in i analysen:
1) Paret Palme skulle vika in på Kammakargatan och gå västerut mot Drottninggatan.
2) Paret Palme skulle vika in på Adolf Fredriks kyrkogata och gå västerut mot Drottninggatan.
3) Paret Palme skulle gå rakt fram till Hötorgets t-banestation på Sveavägens västra sida i höjd med Tunnelgatan och därifrån ta tunnelbanan hem till Gamla stan.
4) Paret Palme skulle endast gå en kort promenad och därefter hämtas upp i bil av någon bekant.
Så där kan man fortsätta. Man kan tänka sig bussresor, taxiresor, hastigt inkallade livvaktsbilar och så vidare.
Det viktiga är att förstå att gärningsmannen cirka klockan 23.15 stod inför en mängd olika för honom okända alternativ. Paret Palme kunde ha företagit sig lite vadsomhelst.
Det som hände bör ha överraskat gärningsmannen. Paret Palme gick som bekant cirka klockan 23.20 över på Sveavägens östra trottoar där de ställde sig och tittade i skyltfönstret till en klädbutik (Sari).
Vad skulle hända härnäst? Skulle paret Palme återvända till den västra trottaren eller skulle de fortsätta söderut på den östra trottoaren?
Vi vet alla svaret.
Promenaden fortsatte i ungefär 100 meter söderut på den östra trottaren förbi försäkringsbolaget Skandias entré, förbi Götabanken, förbi en större reklampelare och fram till färgbutiken Dekorima.
När paret Palme cirka klockan 23.21 kommit fram till Dekorima befann sig gärningsmannen ”plötsligt” där utan att någon har kunnat tala om hur han kom dit.
Mordplatsvittnet Anders B som befann sig endast några meter bakom gärningsmannen och paret Palme kunde inte förstå varifrån de tre personerna kommit. Plötsligt var de bara där.
Mordplatsvittnet Inge M hävdade att han sett gärningsmannen utanför Dekorima i flera minuter men en närmare studie av förhören med Inge M visar att han inte alls är så säker på sin sak.
Varifrån paret Palme kommit vet vi alla. Men varifrån kom gärningsmannen?
Utan att trötta läsaren med flera uppställningar över alternativ kan vi konstatera att gärningsmannen på något sätt som logiskt går att förklara tog sig till Dekorima.
Han kanske helt enkelt gick bakom paret Palme? Han kanske gick över från den västra trottoaren i höjd med Tunnelgatan sekunderna innan paret Palme kom till platsen? Han kanske ställde sig och väntade vid Dekorima i någon minut när han insåg att paret Palme skulle passera den platsen?
Det är däremot inte realistiskt att tänka sig att gärningsmannen i flera minuter befann sig vid Dekorima och där väntade på offret.
Skälet till att vi säger det är att det först cirka klockan 23.20 fanns skäl att anta att paret Palme skulle passera Dekorima. Före cirka klockan 23.20 fanns ingen anledning att tro det.
Före cirka klockan 23.20 var det betydligt mer troligt att paret Palme skulle fortsätta röra sig på den västra sidan av Sveavägen och inför ett sådant scenario vore det direkt obegåvat av gärningsmannen att utan anledning ställa sig och vänta på den östra trottoaren.
Den första och sista möjliga mordplatsen
Varför kan man påstå att mordplatsen valdes av rationella skäl?
Det rationella skälet är att Tunnelgatan var den första möjliga platsen att avlossa skottet på om gärningsmannen direkt efter mordet hade för avsikt att undkomma snabbt utan risk för förföljande bilar.
Skottet kunde kanske även han avlossats på den östra trottoaren i höjd med Adolf Fredriks kyrkogata funderar någon. Ja, kanske det. Men där är flyktvägen betydligt sämre.
Gärningsmannen skulle ha hamnat på Luntmakargatan och därifrån behövde han snabbt röra sig vidare en ganska lång sträcka i någon riktning utan att upptäckas, exempelvis cirka 300 meter norrut mot kvarteren vid Tegnérgatan.
Tunnelgatan var även den sista möjliga mordplatsen.
Att låta Palme fortsätta söderut fram till nästa tvärgata Apelbergsgatan var ett sämre alternativ för gärningsmannen eftersom det inte finns några trappor att fly uppför där.
Att vänta ännu längre och låta Palme fortsätta fram till Kungsgatan var ett ännu sämre alternativ. Kungsgatan är en mycket trafikerad och befolkad gata en fredagkväll och där saknas helt en effektiv flyktväg.
Gärningsmannen bör helt enkelt ha gjort en hastig riskanalys och funnit att det fanns en möjlighet att mörda statsministern vid en mordplats som inte var optimal men som var tillräckligt bra för att det skulle vara värt att genomföra attentatet.
Den minst dåliga mordplatsen om man så vill. Den första och sista möjliga mordplatsen.
Vittnena i bilar och på trottoarerna kan inte ha stört gärningsmannen. Han insåg förmodligen att skotten skulle överraska och skrämma allmänheten i sådan omfattning att han hade tid att bege sig från platsen oidentifierad.
Så skedde också.
I sammanhanget bör påpekas att inte heller ett attentat i Gamla stan var särskilt klokt av anledningen att Gamla stan snabbt kan spärras av. Gärningsmannen skulle då bli instängd.
Slutsatsen av vår genomgång blir alltså att Olof Palme var övervakad både tiden före och under mordkvällen och att hans telefon och hans bostad kan ha varit avlyssnade.
Det finns rätt starka fakta som stöder antagandet att Palmemordet var planerat i förväg, inte minst de detaljerade utredningar som gjordes av hovrätten, Säpogruppen och rättsläkaren.
Det finns ingen som helst anledning att tro att vittnena ljuger om sina iakttagelser.
Den första rapporten om män med walkie talkie inkom från vittnet Ulla S som sett de båda männen vid Gamla stans tunnelbanestation strax innan paret Palme kom dit. Ulla S rapporterade sina uppgifter till polisen innan polisen gick ut och efterlyste iakttagelser av män med walkie talkies.
Narkotikaspaning ingen förklaring
Det finns fundamentala sanningar om Palmemordet som berättar något helt annat än den ”sanning” som tidigare spaningsledningar och diverse mediepersoner framfört i medierna i drygt 33 år.
I samband med 30-årsdagen 2016 berättade plötsligt Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten att han kort tid efter mordet fått veta av polisen att det förekommit narkotikaspaning i mordkvarteret och att denna spaning skulle vara förklaringen till att så många män med walkie talkie var synliga på Tunnelgatan och andra gator nära mordplatsen.
Även på denna punkt visar en närmare granskning att ”sanningen” inte alls stämmer.
Narkotikaspaningen utfördes, enligt ansvarigt befäl den aktuella kvällen, av 4-5 spanare och dessa befann sig uteslutande vid narkotikalangaren Sigge C:s bostad på Tegnérgatan norr om mordplatsen och vid spelklubben Oxen på Oxtorgsgatan långt söder om mordplatsen.
Narkotikaspaningen avbröts dessutom redan klockan 22.30, cirka 50 minuter före mordet.
Istället finns det, förutom alla vittnesuppgifter om män med walkie talkies, ett par vittnesuppgifter som tyder på att andra personer än narkotikaspanare talade i kommunikationsradio i centrala Stockholm före mordet.
Vittnet Kjell F hade för vana att avlyssna polisens radiotrafik i city på kvällarna och gjorde så även denna kväll.
Någon gång vid 22.30-tiden blev Kjell F ”observant på att någon form av spaningsverksamhet pågick”. Han antog att spaningsverksamheten pågick någonstans i citykärnan tack vare att han hela tiden fick in sändningen med mycket bra kvalitet.
De personer som ägnade sig åt spaningen använde ”ett krypterat tal där man använder sig av förkortningar bestående av siffror och bokstäver”.
Kjell F berättade för polisen att han inte kände igen rösterna som talade i polisradion men han sade sig veta att det krypterade talets siffror och bokstäver normalt brukade vara beteckningar på gator, lokaler, personer och liknande.
Kjell F antog alltså att det var polisens spanare som var ute i city och spanade på misstänkta brottslingar. Problemet är att den narkotikaspaning som skulle kunna förklara radiotrafiken kring mordplatsen avbröts redan klockan 22.30.
Den krypterade radiotrafik mellan ”polisens spanare” som Kjell F hörde inleddes cirka klockan 22.30 och pågick i åtminstone en halvtimme framåt. Radiotrafiken upphörde i samband med Palmemordet.
Ännu en oförklarad sanning i Palmeutredningen.
Det är givetvis fullt tänkbart att den polisiära spaning som Kjell F kunde avlyssna med sin radioscanner pågick någon annanstans i Stockholm city. Den behöver inte alls ha pågått mellan biografen Grand och Tunnelgatan längs Sveavägen.
Någon förklaring till den krypterade radiotrafiken har polisen inte kunnat presentera.
Tvärtom förhördes Kjell F återigen om saken så sent som tre år efter mordet vilket tyder på att Palmeutredarna då fortfarande inte lyckats fastställa identiteten på de personer som talade i kommunikationsradio i city timmen före Palmemordet.
Det borde ha varit enkelt för spaningsledningen att direkt efter mordet finna ”spanarna” i den egna organisationen genom att tala med sina kollegor. Sådana försök gjordes säkert också, men några trovärdiga förklaringar tycks inte ha framkommit.
Den ”narkotikaspaning vid Tunnelgatan” som var polisens försök att förklara walkie talkie-männens närvaro duger således inte som förklaring.
Utöver detta behöver polisen fortfarande efter drygt 33 år förklara varför två walkie talkie-män befann sig vid Gamla stans tunnelbanestation minuterna innan paret Palme kom dit.
Sanningen om Palmemordet har ännu inte presenterats.