utsikterinsikter.blogg.se

1. Utredningen.

Med början i dag avser vi att i denna blogg publicera vår brottsanalys av Palmemordet. Texten omfattar 17 kapitel. Vi börjar med vår bedömning av själva mordutredningen:

Utredningen av mordet på Sveriges statsminister Olof Palme är den mest besynnerliga polisutredning som genomförts i Sverige.

Ingen gång i landets historia har rättsväsendet så länge satsat så mycket pengar på en så omfångsrik utredning utan att lyckas få någon fälld för brottet.

Aldrig någonsin har så många privatpersoner engagerat sig så djupt, så brett och så länge i en enskild polisutredning. Det finns heller ingen polisutredning som varit så omtalad i medierna.

Utredningsmaterialet fyller numera cirka 250 hyllmeter pärmar. I materialet finns över 87 000 persondokument och drygt 52 000 händelser som bedömts vara av vikt för utredningen. 133 personer har erkänt mordet och avförts som oskyldiga.

Över 10 000 personer är hörda och cirka 4 300 fordon är undersökta med anledning av utredningen.

Skattebetalarnas totala kostnad för Palmeutredningen bedömdes vid början av år 2016 till cirka 550 miljoner kronor. Det finns anledning att anta att den summan i verkligheten är betydligt högre.

Efter 33 års utredning är gärningsmannen på fri fot. Det finns i dagsläget objektivt sett inte mycket som talar för att gärningsmannen någonsin blir identifierad. Detta konstaterande är detsamma som ett bevis för de första spaningsledningarnas grava inkompetens.

De stora inledande misstagen då Hans Holmér och Hans Ölvebro var spaningsledare tycks inte kunna repareras. Förmodligen hade det varit betydligt bättre att redan från början kalla in utländsk expertis för att leda mordspaningarna.

Nu ligger ansvaret hos chefsåklagaren och förundersökningsledaren Krister Petersson och hans få utredare. Krister Petersson har i medierna uttryckt optimism och menar att den senaste tidens mycket skickliga utredningsarbete förmodligen leder till att Palmes mördare slutligen kan avslöjas.

Vi har hört det förut. Att tala är en sak. Att leverera en helt annan. Vi får se.

Sekretess försvårar analysen

Majoriteten av alla uppgifter i Palmeutredningen är belagda med förundersökningssekretess. Vissa delar offentliggjordes i samband med rättegångarna mot Christer Pettersson men väldigt mycket är fortfarande hemligt vilket gör att utomstående personer har mycket svårt att granska attentatet och förstå vad som egentligen hände och varför det hände den där kalla fredagskvällen för 33 år sedan.

Polisen har inte offentligt publicerat någon fullständig brottsanalys där vittnesuppgifter, tider och annan väsentlig information analyserats, värderats och placerats i ett logiskt sammanhang.

En brottsanalys genomfördes i samband med att Gärningsmannaprofilen togs fram 1993 och presenterades 1994 men den är inte tillgänglig för allmänheten eftersom den ingår i den stora mängd information som är belagd med förundersökningssekretess.

Delar av Gärningsmannaprofilens material offentliggjordes i Granskningskommissionens rapport 1999 och i författaren Sven Anérs bok ”Cover Up”. Även journalisten Lars Borgnäs har haft tillgång till den fullständiga Gärningsmannaprofilen och brottsanalysen när han gjort sina tv-reportage om mordet.

I stort sett varje uppgift som polisen lämnat kan, för den som granskar kritiskt, beskrivas som osäker.

Det gäller inte minst uppgifterna om tider. Jurister, poliser, kriminologer, författare, privatspanare och journalister har under åren genomfört omfattande och mycket detaljerade undersökningar för att om möjligt kunna fastställa basala fakta.

Utan större framgång.

Redan från början etablerades ”polisiära sanningar” som vid en närmare granskning visar sig vara osanna.

Den av spaningsledaren Hans Holmér uppgivna tiden för larmet till poliserna i centrala Stockholm stämmer inte. Han påstod att polislarmet gick ut klockan 23.23 men alla analyser visar i efterhand att larmet inte kan ha gått ut tidigare än cirka klockan 23.24 och kanske till och med ännu senare.

I inledningen av en mordutredning är en minut att jämställa med en evighet. Varje sekund är oerhört väsentlig i mördarjakten. Polisen behöver göra en mängd saker snabbt och rätt.

Att, likt Hans Holmér, försöka frisera den första larmtiden är detsamma som att försöka dölja allvarliga initiala misstag.

Stockholmspolisen begick många misstag på mordnatten visar juristkommissionens granskning.

Situationen i sambandscentralen kan beskrivas som kaotisk. Ingen visste vem som förde befälet och personalen försökte göra så gott den kunde i den ytterst pressade situationen.

Endast ett fåtal poliser i centrala Stockholm larmades. Stockholm spärrades inte av. Rikslarmet gick ut nästan tre timmar efter mordet vilket är mycket sent. Mördarjakten inleddes cirka fyra minuter efter mordet men förföljandet ger intryck av att ha varit underbemannat, oorganiserat och långsamt. Bland annat fördröjdes de springande poliserna av ett samtal med en poliskommissarie som sedan åkte till mordplatsen istället för att snabbt vända bilen och försöka köra ikapp mördaren.

Det vittnesmål som Lisbeth Palme lämnade till polismannen Åke Rimborn på Sabbatsbergs sjukhus direkt efter mordet ”försvann” oförklarligt i polisens hantering när Hans Holmér tog befälet över mordutredningen på förmiddagen den 1 mars.

Lisbeth Palmes spontana upplevelse av mordet var att det varit två gärningsmän på mordplatsen och att de båda männen sannolikt kom från den fascistiska kroatiska terrorgruppen Ustasja vilket polismannen Åke Rimborn rapporterade till säkerhetspolisens chef Sven-Åke Hjälmroth i den öppna polisens sambandscentral vid 01-tiden på mordnatten.

Men denna självklart ytterst intressanta vittnesuppgift togs bort.

Hjälmroth förnekade i efterhand att han befunnit sig i den öppna polisens sambandscentral så tidigt som vid 01-tiden. Han hävdade att han kom dit först cirka klockan 01.50. Det motsägs av Rimborns uppgifter.

Åke Rimborn själv valde att inte ta strid i frågan utan teg om saken i 30 år. Men efter 30 år tog han bladet från munnen och berättade att han faktiskt hört Lisbeth Palme beskriva två gärningsmän som troligen kom från Ustasja och att han faktiskt informerat säkerhetspolisens chef Sven-Åke Hjälmroth om saken vid 01-tiden. Det råder, enligt Rimborn, ingen tvekan om den saken.

Det finns en uppgift som starkt talar för att Åke Rimborn har helt rätt. Han blev nämligen strax efter klockan 01 uppringd av sin kollega som dröjt sig kvar på Sabbatsbergs sjukhus. Kollegan hade talat med Lisbeth Palme och hon hade då bett kollegan att åter kontakta Rimborn för att hon ville säga ytterligare några saker till honom.

Åke Rimborn lämnade därför den öppna polisens sambandscentral och åkte tillbaka till Sabbatsbergs sjukhus för att åter tala med Lisbeth Palme. Det gjorde han cirka klockan 01.15.

Mörkläggning från start

Det är mycket som tyder på att de svenska myndigheterna redan på mordnatten valde att försöka dölja vitala fakta om Palmemordet. Förmodligen innebar uppgiften om två gärningsmän med koppling till Ustasja att allt pekade på ett planlagt våldsdåd, ett attentat mot  mot Sverige - ett hot mot rikets säkerhet.

I det initiala skedet – då situationen var kaotisk – kan det ha varit en ren säkerhetsåtgärd från säkerhetspolisen och regeringen att dölja vissa uppgifter. Tanken kan ha varit att senare, då läget klarnat, öppna utredningen för en bred mordspaning men denna breda mordspaning kom av okänd anledning aldrig till stånd.

Att döljandet utvecklade sig till en 33 år lång mörkläggning kanske inte var avsikten från början men det blev trots allt resultatet.

Mordspaningarna har, bedömer vi, aldrig varit förutsättningslösa.

Det har hela tiden varit omöjligt att få de olika spaningsledarna och åklagarna att medge att en mängd vittnesuppgifter talar för att Palmemordet var resultatet av en planerad kupp iscensatt av fler personer än endast gärningsmannen.

Frågan ”ensam gärningsman/ konspiration” är långt ifrån den enda stridsfrågan i Palmeutredningen.

En annan central fråga är också den omdiskuterad: mordvapnet.

Hans Holmér drog snabbt slutsatsen att mordvapnet var en Magnumrevolver kaliber .357 av fabrikatet Smith&Wesson eftersom den typen av Magnumrevolver vid tiden för mordet var vanligast förekommande på vapenmarknaden.

Det är högst osäkert om den slutsatsen är korrekt. Senare analyser har visat att den aktuella ammunitionen – om de upphittade kulorna är de rätta – även kan skjutas ut ur en revolver med kaliber .38.

Dessutom finns flera vapenfabrikat som kan vara aktuella – Ruger, Lllama, Taurus, Escodin m fl. Det stod klart redan från början.

Utrymmet för betydande missförstånd är alltså stort. Det är närmast omöjligt att bygga ett trovärdigt scenario utifrån de offentliga uppgifter som polisen och vittnena lämnar. Hur man än vrider och vänder på tiderna så uppstår oförklarliga ”tidsglapp”.

Svaret är att tiderna avgör vilka vittnesmål som är väsentliga rörande gärningsmannens rörelser före, under och efter mordet. Och vilka som inte är det.

Att den förste spaningsledaren Hans Holmér försökte få polisen att framstå i bättre dager genom att ange den snabba larmtiden 23.23 är förståeligt men givetvis oförsvarligt.

I själva verket försökte ett mordplatsvittne, Leif L, nå polisens sambandscentral via telefon fram till klockan 23.23.40 – utan resultat. I över två minuter var det omöjligt att nå fram till polisens sambandscentral. Medan han ringde fanns inga poliser på mordplatsen. De anlände först senare.

Polismännen i den första polisbilen på plats hade inte reagerat på larmet utan fått tips från en fortfarande okänd (!) privatperson på Kungsgatan om att någon blivit ihjälskjuten vid Tunnelgatan.

Personen på Kungsgatan var alltså informerad om Palmemordet ungefär två minuter efter att skotten avlossats. En anmärkningsvärt tidig information. Vem var han? Polisen har, trots stora ansträngningar, inte lyckats identifiera honom. Den unge ”polisaspirant” som Hans Holmér lanserade stämmer inte alls med det signalement som kommissarie Gösta Söderström i den första polisbilen på mordplatsen lämnade. Holmér hävdade att mannen hoppat in extra som taxichaufför på mordkvällen och hört om mordet på taxichauffören Anders D:s radioanrop från Sveavägen.

Ingenting stämmer med verkligheten. Mannen på Kungsgatan var i 40-årsåldern och han pratade inte alls om att han var taxichaufför eller att han hört någon information på taxiradion. En av Palmeutredningens många gåtor som visar att den första spaningsledningen medvetet försökte vilseleda allmänheten. Den visar också att en civil person hade mycket tidig information om mordet.

Om mordkvällen kan konstateras att polisen helt enkelt för sent ute och därför kunde mördaren undkomma. Det ska samtidigt konstateras att mordet på Sveriges statsminister kom som en blixt från klar himmel. Medierna var heller inte vakna.

Ett tecken på att Sveriges säkerhetspolis, polis och medier fullständigt felbedömt situationen före mordet. I efterhand ser vi att den politiska kontexten var sådan att ett attentat mot Sveriges statsminister mycket väl kunde vara förestående. Mer om detta senare.

Spaningsledaren Hans Holmér lät med hjälp av en signalementsmaskin hanterad av experter från tyska Bundeskriminalamt (BKA) tillverka den numera världsberömda ”Fantombilden på mördaren” utifrån de uppgifter som lämnades av vittnet Susanna T (flera hundra meter från mordplatsen och utan minsta koppling till mordplatsen)vilket ledde till att polisen dränktes i tips (6000-7000 tips) på kort tid. Polisens arbete förlamades av alla tips. Det innebar att det dröjde väldigt lång tid innan polisen överhuvudtaget kunde börja eftersöka den verklige mördaren.

En allvarlig brist till följd av publiceringen av ”Fantombilden på mördaren” är att många uppgiftslämnare troligen avstod från att höra av sig till polisen eftersom den misstänkte gärningsman de sett inte liknade personen på polisens bild.

Därför kan alltså den verklige gärningsmannen ha undkommit helt på grund av den första spaningsledningens – av allt att döma – förhastade slutsats att Susanna T sett gärningsmannen.

Det finns inget bevis för att mannen som Susanna T såg på Smala gränd vid 23.30-tiden hade med Palmemordet att göra. Inget alls. Exempelvis är inte tidpunkten logisk i förhållande till mordtiden. Sträckan mellan Tunnelgatan och Smala gränd kan klaras av på betydligt kortare tid även om man inte springer hela sträckan. Skillnaden är 4-5 minuter.

Vad gjorde mördaren?

Om mördaren befann sig på Smala gränd först 23.30 uppstår frågan vad han i så fall ägnade sig åt under de 4-5 minuter som fattas, dvs samtidigt som flera polispatruller letade efter honom i precis de kvarter där han måste ha befunnit sig eftersom han bevisligen sprang uppför trapporna till Malmskillnadsgatan.

Fantombilden var ett rent antagande som förhindrade en effektiv utredning av mordet i flera veckor och kanske till och med i månader.

Med detta sagt är det, trots allt, dags att försöka skildra skeendet under mordkvällen. Vi kan således inte garantera att alla tidsuppgifter stämmer med verkligheten – det kan ingen - men vår bedömning är ändå att bilden vi presenterar i stort beskriver vad som hände på kvällen fredagen den 28 februari 1986.

Denna brottsanalys är resultatet av drygt sex års arbete.

Vi har i vår analys utgått från själva brottet. Alla relevanta vittnesuppgifter från mordkvällen bildar tillsammans det scenario vi här ska presentera.

Ovidkommande uppgifter, personer som uppenbart fabricerar uppgifter, missuppfattningar, ologiska slutsatser och de många olika osannolika teorier om mordet som framförts i medierna och annorstädes genom åren har vi lämnat utanför vår framställning.

Det är naturligtvis vi själva, efter vår egen analys av mordet, som avgör vad vi anser vara ”osannolikt”, ”ovidkommande” och ”ologiskt”. Andra som granskar mordutredningen kan säkert komma till andra slutsatser trots att vi förmodligen skulle avfärda sådana slutsatser som felaktiga.

Mordet framstår för oss som en logisk händelse mot bakgrund av den politiska situation som rådde i Sverige och internationellt vid tiden för mordet.

En politisk ledare mördas av politiska skäl. Historien visar att det antingen är en mer eller mindre professionell attentatsgrupp eller en ensam gärningsman som utför attentat mot välkända politiska ledare. Normalt är motivet politiskt och alltid sker planering före morden.

Det händer så vitt känt aldrig i samband med mord på kända politiker att personer av en slump upptäcker offret och agerar spontant. Riksrevisionsverkets experter Bo Sandberg och Christer Skogwik påpekade detta särskilt i sin granskning av Gärningsmannaprofilen. De fann det anmärkningsvärt att ett sådant besynnerligt scenario inte förklarades närmare av Gärningsmannaprofilens författare psykiatrikern Ulf Åsgård och kriminalkommissarien Jan Olsson.

Det var trots allt inte vem som helst som mördades. Det var Sveriges sedan lång tid tillbaka omstridde statsminister. Inte minst i kretsar till höger och ”höger om höger” i svensk politik var Palme en avskydd politiker.

Vi kan helt utesluta slumpen. Mordet genomfördes med planering och beräkning. Det var Olof Palme som mördaren skulle avrätta.

Det finns alltså en basal sanning om mordet som man inte kan komma förbi.

Mordet skedde vid en tidpunkt och på en plats som egentligen är fullt logisk. Den spontana promenaden från biografen Grand var detsamma som en gåva till gärningsmannen. I samma ögonblick som paret Palme skildes från Mårten Palme och dennes flickvän stod det klart för gärningsmannen att mordet var möjligt att genomföra just denna kväll på just denna plats.

Mannen som mördade Palme sökte upp en relativt folktom plats och mördade sitt offer bakifrån på nära håll. Han agerade snabbt och metodiskt i skydd av mörkret. Han sköt ett enda direkt dödande skott mot Olof Palme och ett i stort sett lika välplacerat skott mot Lisbeth Palme.

Han stannade inte kvar och sköt fler skott. Troligen för att han visste att han dödat Palme med det enda skottet. Att fru Palme inte mördades får ses som ett tecken på att hon inte var det tilltänkta offret utan endast ett eventuellt farligt vittne som – om det var möjligt – skulle elimineras.

Fler skott tog längre tid och gärningsmannen ville förmodligen inte exponera sig mer än absolut nödvändigt vid mordplatsen. Så tolkar vi själva mordförloppet.

Han såg till att försvinna från området kring mordplatsen inom loppet av en minut.

Han lämnade inga spår efter sig på brottsplatsen förutom de båda kulorna. Men kulorna har trots mycket omfattande utredningar fortfarande inte kunnat bindas till något mordvapen.

Gärningsmannen genomförde en för honom till 100 procent lyckad operation. Det måste man ha med sig när man bedömer brottet.

Det var ingen förvirrad amatör som stod på Tunnelgatan och sköt på måfå. Det var en kompetent gärningsman som endast gjorde det som var nödvändigt och ingenting annat.

Det fanns, visar vår granskning, starka politiska skäl för många människor i Sverige att röja Palme ur vägen. Den avgörande frågan är givetvis vem eller vilka av dem som gick från ord till handling.

Vi bedömer att vi kan peka ut en logisk riktning i den frågan.

Fortsättning följer.