utsikterinsikter.blogg.se

Mordplatsen på Tunnelgatan var som sagt inte optimal, men den var under de givna förutsättningarna tydligen tillräckligt bra för mordet på Olof Palme i februari 1986.

Vilka ”de givna förutsättningarna” var kan vi bara spekulera kring. Kanske behövde mordet ske inom en viss given tidsrymd? Kanske var det till och med bråttom? Uppfattades Palme som ett konkret akut hot mot någon specifik grupps intressen?

En tidpunkt som nämnts många gånger i diskussionen om Palmemordet är tiden för Palmes resa till Moskva i april.

Det finns till och med en konkret uppgift som styrker det antagandet. I början av februari 1986, en knapp månad före mordet, fick nämligen bokhandlaren Bo Ragnar Ståhl av någon eller några för oss okända personer på Säpo veta att ”man planerar att mörda Palme i samband med Moskvaresan”.

Det ledde till att Ståhls gode vän Anders Larsson tidigt i februari 1986 lämnade in en skriftlig varning om det förestående Palmemordet till utrikesdepartementet och regeringen.

Inte heller den uppgiften tycks närmare ha utretts av säkerhetspolisen eller polisen trots att den är konkret. Även om bokhandlaren avled något år efter Palmemordet så kan det inte vara alltför besvärligt för en erfaren mordutredare att ta reda på vilka personer på Säpo Ståhl hade regelbunden kontakt med.

Vi ska senare se att det vid tiden för mordet fanns gott om personer som önskade att Palme försvann från den politiska scenen både i Sverige och internationellt.

Alla menade säkert inte att Palme skulle likvideras, men den fleråriga upphetsade hatiska kritiken mot Palme kan ha fått någon eller några personer bland hans mest hatiska fiender att fatta det ödesdigra beslutet att mörda Sveriges statsminister.

Det var väsentligt för gärningsmannen att undkomma efter brottet, en insikt som många förbiser när de talar om Palmemordet. Vad berättar det faktum att gärningsmannen hastigt flydde från mordplatsen efter mordet? Varför var det viktigt att undkomma?

Svaret på den frågan kan verka självklart: Vill inte alla mördare undkomma rättvisan?

Nej, så är det faktiskt inte alls. I flera fall i historien har politiska ledare mördats av män som stannat kvar på platsen och där gripits av polisen. För dem var mordet slutmålet. De hade ingen planering för flykten. De ville bara utföra mordet och var beredda att antingen bli ihjälskjutna av polisen eller att gripas och dömas till livstids fängelse.

Men Olof Palmes mördare valde en mordplats som möjliggjorde en effektiv flykt och han lyckades också undkomma inom loppet av cirka 2 minuter.

Det säger oss naturligtvis att Palmes mördare inte var någon förvirrad amatör som utan flyktplan sköt en massa skott på måfå i ett tillstånd av raseri eller psykos.

Att mördaren lade sig vinn om att undkomma menar vi berättar att han inte ville avslöjas, att ett avslöjande kunde leda till att information om vem eller vilka som anlitat honom för uppdraget kunde ställas till svars för anstiftan till mord.

Vittnesuppgifterna från mordplatsen berättar att Olof Palmes mördare agerade lugnt, metodiskt och precist så som kompetenta mördare brukar agera. Han gjorde i verkligheten inte ett enda misstag.

Människor som tror att en spontant agerande ensam gärningsman utförde mordet brukar säga att mördaren ”missade” Lisbeth Palme från en meters håll och därför var en amatör.

Problemet med den invändningen är att gärningsmannen inte missade Lisbeth Palme. Han träffade henne.

Kulan gick igenom hennes kappa vid ena axeln och längs hennes rygg för att sedan passera genom kappan vid nästa axel. Kulan lämnade en röd piskrappliknande skråma. Skillnaden mellan liv och död var fem millimeter. Om gärningsmannen vridit revolverpipan 5 mm ytterligare åt vänster hade även det andra skottet varit direkt dödande.

Kriminologprofessorn Leif GW Persson har klargjort att ingen ”missar” på det sättet. Det är så nära ett direkt dödande skott man kan komma. Om gärningsmannen ”missat” sitt mål så hade han givetvis skjutit en halv eller en meter ut i luften bredvid Lisbeth Palme. Det hade varit en miss.

Verklighetens skott är en träff, kulan orsakade en kroppsskada även om den inte var dödlig.

Den gärningsman som sköt Olof Palme var van att använda en Magnumrevolver och van vid att behålla lugnet även i situationer som var starkt psykiskt påfrestande. Det är inte orimligt att tänka sig att han hade polisiär eller militär bakgrund eller i alla fall stor vana vid handeldvapen och då särskilt Magnumrevolvrar.

Att mörda en annan människa är trots allt ingen självklar sak för en vanlig medborgare med förmåga till empati. Ett mord är en fruktansvärd sak för nästan vilken människa som helst.

Men Palmes mördare tycks inte ha lidit av några större betänkligheter. Han konstaterade att han lyckats i sitt uppsåt och gick lugnt från platsen.

Spaningsledningen försökte veckorna efter mordet bevisa att ”33-åringen” Victor Gunnarsson var Palmes mördare.  Men Gunnarsson hade alibi för mordtiden och släpptes ur häktet.

I Gunnarssons telefonbok fanns en enorm mängd namn och telefonnummer till både kända och okända personer i Sverige och andra länder.

Gunnarsson framstår som en person som ville ha ett stort kontaktnät i högerkretsar och som pratade vitt och brett om allt möjligt med människor han inte kände. På mordkvällen satt han på ett café i närheten av mordplatsen och pratade politik med ungdomar han råkade träffa den kvällen.

Lyckligtvis för honom själv skedde cafésamtalet med två unga män samtidigt med Palmemordet.

Victor Gunnarsson hade högerextrema åsikter och var ingen vän av Olof Palme och socialdemokratin i Sverige. Han kände flera personer i det högerextrema svenska nätverket. Bland annat hade han kontakter med personer inom den svenska grenen av Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som grundats av den starkt Palmefientlige amerikanske politikern Lyndon La Rouche.

En annan känd svensk Palmehatare, läkaren Alf Enerström, hade nära kontakter med EAP och bidrog även ekonomiskt till EAP:s politiska kampanjer mot Palme.

Granskningskommissionen som på 1990-talet granskade polisutredningen beskrev EAP:s roll i Sverige på 1980-talet så här:

GK pekar i det här sammanhanget på EAP som var den organisation som var mest aktiv med att piska upp Palmehatet och det tillhörande Schillerinstitutet som producerade och distribuerade skriftligt material och arrangerade möten för likasinnade.

Det är väl känt att det hade en demoraliserande effekt på Palme att bli förföljd överallt av EAP och se sig själv uthängd, karikerad och förnedrad i en rad publikationer.

200 tips om EAP

Palmeutredningen fick nästan direkt från morddagen in runt 200 tips om personer med anknytning till EAP som kunde varit inblandade i mordet.

Säpo skrev 15 promemorior om EAP och dess förgreningar, och fem promemorior om EAP:s amerikanske grundare Lyndon LaRouche. Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm skrev om ”teorier rörande mordet på Olof Palme och information om LaRouche/EAP.” Säpo upprättade en lista på 78 EAP-namn.

EAP hävdade att Palme var betald av den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. 

Efter mordet på Palme intresserade sig polisen för EAP och deras eventuella ansvar i mordet. Partiet gick i och med detta under jorden och övergav sina partilokaler i Stockholm.

Den dåvarande partiledaren, Kerstin T och hennes make Clifford G, även han aktivist i EAP, lämnade strax därefter Sverige och bosatte sig i det så kallade bibelbältet i Salisbury, North Carolina i USA där den kristna högern har ett starkt fäste.

Till samma område i USA flyttade några år senare även Victor Gunnarsson. I december 1993 hittades han ihjälskjuten i Deep Gap i Watauga County i North Carolina. En våldsam död för en ung man som tyckte om att prata.

I en rättegång i Sverige undrade han varför polisen intresserade sig så mycket för honom när han bara ”befann sig i utkanten av konspirationen”.

Ett anmärkningsvärt uttalande som inte tycks ha fått polisen att närmare granska de kretsar där Victor Gunnarsson rörde sig. Utan tvekan kan uttalandet endast ha varit ännu en av Gunnarssons fantasier men han borde trots det ha förhörts grundligt om vad han menade med sitt uttalande.

Ett trovärdigt vittne på biografen Grand hävdade att han på mordkvällen sett en av EAP-ledarna inne i foajén, nämligen Kerstin T. Hon förnekade att hon befunnit sig på Grand på mordkvällen.

Ett par som besökt en teaterföreställning i centrala Stockholm på mordkvällen passerade Wallingatan i närheten av biografen Grand cirka klockan 22.45 på mordkvällen och såg två misstänkta män sitta i en parkerad bil. Den ene mannen försökte dölja sitt ansikte.

Paret kom senare fram till att den ene mannen i bilen var identisk med en av ledarna för en extremistisk organisation. Tidpunkten för deras slutsats – de hänvisade till en bild i tidningen – talar för att den utpekade mannen var en av ledarna för EAP. I kvällstidningarna kunde man just vid denna tid läsa om EAP:s verksamhet i Sverige och bilder visades på EAP-ledare.

Att iakttagelsen skedde på Wallingatan är också intressant med tanke på att en grupp poliser och militärer som starkt ogillade Palme brukade träffas i en lokal på Wallingatan. Männen brukade gå beväpnade även på fritiden och i lokalen lagrades stora mängder vapen.

Den politiska situationen i Sverige vid tiden för mordet är högst väsentlig att ta med i beräkningen när man ska försöka förstå varför Palme mördades.

När en socialistisk politiker mördas bör den första logiska åtgärden vara att granska hans politiska motståndare och då särskilt de som stod väldigt långt från Palme i sina politiska uppfattningar.

Det krävs extrema åsikter för att utföra en extrem handling.

Vanliga politiker nöjer sig med att debattera politik med sina meningsmotståndare. Extremister griper till vapen.

Högerextremister och nazister i Sverige och andra länder hade i flera år bedrivit en hätsk hatkampanj mot Palme.

När Palme återigen valdes till statsminister i 1985 års riksdagsval kunde hans mest hatiska politiska motståndare se fram emot ytterligare tre år av socialistiskt styre i Sverige med fortsatt dialog med PLO-ledaren Yassir Arafat, Kubas diktator Fidel Castro, den sovjetiske utrikesexperten Georgij Arbatov, DDR-diktatorn Erich Honecker, ANC-ledarna i Sydafrika och så vidare. Palme hade även för vana att rikta skarp kritik mot USA:s utrikespolitik vilket inte heller uppskattades av grupper höger om höger i svensk politik.

I högerkretsar ansågs det klarlagt att ANC var en rent kommunistisk organisation, betald av Sovjetunionen. Att Palme, bland annat genom vapenaffären med Indien, såg till att skapa ytterligare medel för att i hemlighet ekonomiskt bidra till ANC-kampen mot apartheidregimen uppfattades i högerkretsar som ett bevis för att Palme i praktiken gick Sovjetunionens ärenden.

En med tanke på apartheidregimens brutala välde i Sydafrika märklig slutsats kan tyckas, men alla ser inte på samma sätt på allting.

Den svenske företagsledaren Peter Wallenberg exempelvis kunde inte förstå varför Sverige skickade pengar till ANC. Han jämförde det med att man skulle skicka pengar till samerna så att de kunde bedriva väpnad kamp mot svenska staten.

Wallenberg uttryckte sig till och med betydligt mer vårdslöst än så men det kan vi undvika att citera. Det viktiga är hans inställning till ANC som en illustration till hur Palmes kritiker såg på hans utrikespolitiska agerande.

Den svenske affärsmannen Adolf H Lundin var vid tiden för mordet delägare i en guldgruva i East Daggafontein i Sydafrika och såg det naturligtvis som besvärligt att ANC fick pengar från Sverige. Hans lönsamma investering i den sydafrikanska guldgruvan riskerade att gå om intet.

Att döma av de mordförberedelser som pågick hösten 1985 blev Palmes valseger en dyrköpt seger för honom själv.

Flera av de mest substantiella tipsen om mordförberedelserna handlar om personer kopplade till den svenska polisen, säkerhetspolisen och militären. Personer som starkt ogillade Palmes politiska inriktning. Palme stod i deras ögon helt enkelt för långt till vänster. En mer mittenorienterad socialdemokratisk partiledare - som Göran Persson och Ingvar Carlsson - hade förmodligen inte alls provocerat högermännen lika mycket.

Olof Palme var en konfrontationspolitiker. Det måste man konstatera. Han väjde inte för konflikter med sina meningsmotståndare och hans många spetsiga formuleringar i talarstolarna kunde reta gallfeber både på moderater och andra borgerliga politiker.

I en klassisk tv-debatt med centerledaren Thorbjörn Fälldin briljerade Palme i elaka ironiska kommentarer vilket fick inte endast borgerliga väljare att ta parti för den saktmodige Fälldin från landsorten som de menade utsattes för en förintande och nedlåtande behandling av den skicklige retorikern Palme från överklassmiljöerna i Stockholm.

Det är som bekant inte populärt att vara för intelligent och vältalig. Det är en generell sanning.

En politiker som Palme var på det sättet ovanlig i svensk politik och att hans mest extrema politiska motståndare började fundera på att stoppa honom för gott är ingen sensationell slutsats.

Palmeutredarna skulle redan från början ha insett att mördaren och hans medhjälpare kunde finnas i de egna leden - bland poliser, säkerhetspoliser, militärer och Stay Behind-soldater.

Det är trots allt inte möjligt för vanliga privatpersoner att i förväg veta att Palme saknade livvaktsskydd på mordkvällen, att han skulle besöka biografen Grand och att förfoga över resurser att i efterhand dölja spåren så effektivt som i Palmeutredningen.

Holmér fick nämligen mycket tidigt, endast några dagar efter mordet, in två vittnesmål om män med walkie talkie – de båda männen i Gamla stan som vittnet Ulla S såg och mannen mittemot mordplatsen minuten efter mordet som brevskrivaren från Skelleftehamn såg.

I det läget hade inte polisen minsta information om några män med walkie talkie och hade därför inte efterfrågat sådana iakttagelser från allmänheten.

Det var alltså vanliga privatpersoner som spontant hörde av sig till polisen för att de iakttagit män med walkie talkie i Palmes närhet. Iakttagelser som fortfarande inte efter 33 år har kunnat förklaras.

Att Palmekritiska poliser och militärer hade tillgång till walkie talkie är vida känt och de svenska Stay Behind-grupperna hade precis försetts med ett nytt kommunikationssystem med små walkie talkies för kodade meddelanden i stadsmiljö.

Leif K, vittnet som såg en man nära Palmes bostad vid 19-tiden på mordkvällen, noterade särskilt att mannen använde en ovanligt liten walkie talkie. Det kunde Leif K avgöra eftersom han själv ägnade sig åt jakt och då många gånger använt walkie talkie för att kommunicera med sina kompisar i jaktlaget.

Leif K:s intryck var att mannen han såg i en gränd nära Palmes bostad var civilpolis.

Ibland är det rätt enkelt att hålla med kriminologprofessor Leif GW Persson när han säger att man inte ska krångla till mordutredningar i onödan och att man ska hata slumpen.

Varje tänkande människa inser att polisen på allvar åtminstone borde ha funderat över om det trots allt inte var rimligt att närmare undersöka alla dessa vittnesiakttagelser av män med walkie talkie.

Istället för att vifta bort dem som fantasier.

Palmehatet var en realitet sedan flera år tillbaka och det frodades inte minst bland poliser och militärer. Det hade Stockholmspolisen själv konstaterat i en egen utredning ett par år före mordet.

Vid slutna möten på en restaurang i Gamla stan brukade poliser och militärer göra Hitlerhälsning och ropa ”bort med Palme”, ”skjut Palme”.

På tyska.

Vi påstår naturligtvis inte att svenska poliser, säkerhetspoliser, militärer eller Stay Behind-grupper mördade Olof Palme. Vi påstår däremot, efter drygt sex års närgången analys, att detta uppslag är det mest substantiella i Palmeutredningen.

Att uppslaget inte i grunden utretts är att betrakta som - med ett milt ord - besynnerligt.