utsikterinsikter.blogg.se

Efter andra världskriget och Sovjetunionens annektering av östra Europa fanns en stora rädsla i Västeuropa inför det militära hotet från den stora kommuniststaten i öster.

Sovjetunionen hade drygt 293 miljoner innevånare och hade annekterat en rad nationer i sin omedelbara närhet: Armenien, Litauen, Azerbajdzjan, Vitryssland, Estland, Georgien, Kazakstan, Kirgizien, Lettland, Litauen, Moldavien, Tadzjikistan, Turkmenistan, Ukraina och Uzbekistan.

Länder som vi idag känner som självständiga nationer.

Dessutom hotade Sovjetunionen övriga nationer i sin närhet, exempelvis Finland, Sverige och Norge. Kalla kriget var en tid av oro och Sverige hade sedan länge försäkrat sig om amerikanskt militärt bistånd i händelse av ett sovjetiskt invasionsförsök.

Norge tillhörde Nato medan Finland, under president Urho Kekkonen, fick ägna sig åt avancerad diplomati för att behålla fredliga relationer med Sovjetunionen.

Sovjetunionen provsprängde sitt första kärnvapen 1949.

1953 sprängdes landets första vätebomb och 1961 sprängde Sovjet världens hittills största kärnvapenbomb – Tsarbomben.

Även om Ryssland (fd Sovjetunionen) har minskat sin kärnvapenarsenal så förfogar Ryssland, tillsammans med USA, fortfarande över 93 procent av världens alla kärnvapen. 

Övriga kärnvapenländer är just nu Storbritannien, Frankrike och Kina. Därutöver är det troligt att Indien, Pakistan, Nordkorea och Israel har tillgång till kärnvapen. I Nordkoreas fall har vi sett att landet på senare tid provskjutit flera missiler som kan bära kärnvapen.

Det totala antalet stridsspetsar i Ryssland beräknas för närvarande till 7000, varav cirka 2000 av dessa är utplacerade, 4300 finns i lager och 2700 väntar på att bli nedmonterade.

USA har i dag cirka 310 miljoner innevånare och i början av 2016 offentliggjorde USA:s försvarsdepartement att USA för närvarande har 6790 kärnvapenstridsspetsar och att 2300 av dessa väntar på att nedmonteras.

Världen kan med andra ord utplånas flera gånger om av de ryska och amerikanska kärnvapnen.

Kapprustningen pågick för fullt under 1980-talet då det fortfarande var oklart vilken av supermakterna som skulle gå segrande ur striden.

Hela den säkerhetspolitiska planeringen i Sverige under 1980-talets kalla krig mellan USA och Sovjetunionen utgick ifrån att Sovjetunionen var den stora faran som med sin starka militärmakt hotade att ockupera eller i alla fall infiltrera ett eller flera västeuropeiska länder.

Västmakternas försvarsallians Nato under ledning av världens största militärmakt USA hade byggt upp betydande militära resurser – inklusive kärnvapen - i västra Europa just för att upprätthålla den militärstrategiska balansen gentemot Sovjetunionen.

Sovjetisk propaganda ett hot

Exempelvis var Västtyskland en nation där amerikanska trupper och amerikanska kärnvapen dominerade situationen i nära samarbete med den då redan återuppbyggda tyska försvarsmakten.

Försöken till frigörelse i Ungern 1956 och Tjeckoslovakien 1968 (bilden) hade brutalt slagits ner av Warszawa-paktens styrkor. Sovjetunionen var inte redo att släppa ifrån sig några territorier till västmakterna.

Ett exempel på det är Italien där det fanns ett stort kommunistparti vilket från amerikansk sida uppfattades som ett betydande problem. Under efterkrigstiden och fram till 1990-talet var det Västeuropas starkaste kommunistparti och ledande inom Eurokommunismen.

Det italienska kommunistpartiet fick cirka 30 procent av rösterna i de italienska valen under 1980-talet.

CIA fick i uppdrag av den amerikanska regeringen att bygga upp en effektiv motståndsrörelse mot kommunismen bland italienska militärer, politiker, företagsledare, journalister och andra med inflytande över samhällsutvecklingen.

Även den italienska Stay Behind-styrkan ”Gladio” engagerades i kampen mot kommunismen och utförde flera terrorattentat i syfte att sprida skräck bland medborgarna.

Terrorbrotten skylldes på kommunisterna. På så sätt kunde militären och polisen enklare få större förståelse hos den italienska allmänheten för en hårdare linje mot Italiens kommunistparti.  

Den italienske domaren Felice Casson avslöjade det italienska ”Operation Gladio” som var en Stay Behind-organisation under kalla kriget styrd av den militära västalliansen Nato med huvudkontor i Belgien.

Casson utredde en bombattack i den norditalienska staden Peteano 1972 då tre italienska poliser dödades och fann att två italienska nynazister låg bakom attacken och att bomberna kom från Natos vapenförråd i Italien.

Officerare inom den italienska militärpolisen blev, i samband med Peteano-attacken, dömda för försök att förhindra rättvisan.

En av de utpekade nynazisterna- Vincenzo Vinciguerra – visade sig vara mannen som planterat bomben i Peteano. Han tillhörde den högerextrema paramilitära organisationen L´Ordine Nuovo som grundats redan 1956.

Vinciguerra berättade för domaren Felice Casson att han arbetade på uppdrag av den italienska säkerhetspolisen och den militära säkerhetstjänsten och att flera ledande italienska politiker och företagsledare ingick i den hemliga organisation som beordrat bombdådet i Peteano.

Det är som att säga att en högerextrem terrorist arbetat på uppdrag av Säpo, MUST, riksdagspartier och SAF/Industriförbundet i Sverige.

Om detta avslöjats av en domare i Sverige hade det – precis som i Italien – inneburit en oerhörd skandal.

Stay Behind i Italien var, liksom i många andra västeuropeiska länder, inte endast en paramilitär organisation som avvaktade i väntan på en sovjetisk invasion. Stay Behind utförde i fredstid en rad terrorattentat, bland annat i Belgien, Italien och Frankrike. Stay Behind i Belgien, SDRA8, misstänks vara ansvarigt för de så kallade Brabantmorden åren 1982-1985 då 28 oskyldiga civila mördades vid attacker mot en rad köpcentra.

Brabantmorden i Belgien på 1980-talet är, i likhet med Palmemordet, fortfarande inte uppklarade. 

Polismannen Christiaan Bonkoffsky erkände på sin dödsbädd 2015 för sin bror att han var den så kallade ”Jätten” i mordgruppen Bende van Nijvel som kallblodigt genomförde Brabantmorden. De övriga medverkande terroristerna, ”Den gamle” och ”Mördaren”, är ännu inte avslöjade. Misstänkt i rollen som ”Mördaren” var länge den albanske rånmördaren Basri Bajrami.

I Sverige hade vi innan mordet på Olof Palme länge levt i en oskuldsfull tillvaro.

Vi kunde inte riktigt föreställa oss att det kunde ske några attacker riktade mot den svenska staten.

Men under efterkrigstiden skedde en rad attacker mot de västeuropeiska demokratierna. Attacker som kom från terrorgrupper både från yttersta vänstern och yttersta högern på den politiska skalan.

Högerextremisterna samverkade i regel med säkerhetspolisen och med politiker och näringslivstoppar i respektive land. Syftet var hela tiden att försöka förhindra ett sovjetiskt maktövertagande i Västeuropa.

Västmakternas vaksamhet var stor. Inga sovjetiska ”celler” skulle kunna etableras på den västra sidan av järnridån. Kommunistpartier, hur små de än var, övervakades noggrant.

Kommunister registrerades, så även i Sverige. Kommunistceller infiltrerades, telefoner avlyssnades och kommunister stängdes ute från samhällsviktiga positioner.

I vissa västeuropeiska länder lönnmördades kommunistledare och andra politiker på vänsterkanten som ansågs utgöra ett säkerhetshot mot väst.

Kommunismen blev ett stort obehagligt hot, ett spöke som med alla medel behövde bekämpas på alla nivåer.

Det var därför ett oerhört slag mot svensk nationell säkerhet när det visade sig att två högt uppsatta svenska militärer, Stig Wennerström och Stig Bergling, i flera år arbetat på uppdrag av den sovjetiska underrättelsetjänsten.

Stig Wennerström, överste i det svenska flygvapnet, sålde svenska försvarshemligheter till Sovjetunionen åren 1948-1963. Under hela det kalla krigets inledning kunde sovjetisk underrättelsetjänst i detalj följa den svenska försvarsmaktens utveckling inifrån.

Kalla kriget en realitet

Wennerström dömdes till livstids fängelse för grovt spioneri men straffet omvandlades sedan till 20 års fängelse. Han frigavs redan 1974 vilket får anses vara ett mycket milt straff sett till den stora skada han orsakat Sverige.

Stig Bergling, en reservofficer verksam inom säkerhetspolisen, Försvarstaben och vid svenska FN-operationer utomlands, avslöjades 1979 och dömdes till livstids fängelse för grovt spioneri. Han flydde dock ur fängelset 1987 och levde i Sovjetunionen till 1994 då han frivilligt återvände till Sverige.

Det kalla kriget var alltså en realitet även i Sverige.

Säpo och försvarsmaktens underrättelsetjänster var ständigt vaksamma inför hotet från Sovjetunionen. I kampen mot kommunismen fanns även svenska Stay Behind-styrkor redo att ingripa och i näringslivets organisationer fanns ett starkt stöd för den antikommunistiska linjen.

Socialdemokratin såg länge till att ”hålla rent åt vänster” vilket innebar att fackföreningsrörelsen i hemlighet aktivt arbetade för att begränsa kommunisternas inflytande på svenska arbetsplatser.

Misstroendet mot Sovjetunionen var grundmurat vilket är fullt förståeligt med tanke på de ständiga rapporterna om censuren, förtrycket, massavrättningarna och de sibiriska arbetslägren.

Fanns det fler spioner i Sverige? Var fler svenska försvarshemligheter avslöjade?

Blickarna riktades mot landets statsminister Olof Palme.

Varför förde Palme en dialog med Fidel Castro i Kuba, Georgij Arbatov i Sovjetunionen, Erich Honecker i DDR, kommunistregimen i Vietnam, det ”kommuniststödda” ANC i Sydafrika, det Israelfientliga PLO med flera?

Vad ville Palme egentligen? Fanns det en hemlig agenda? Var tanken att även Sverige, likt de baltiska och östeuropeiska staterna, så småningom skulle inkorporeras i det sovjetiska imperiet?

Palmes utrikespolitik stod alltmer i fokus. Svenska patrioter inom säkerhetspolisen, polisen och militären anade oråd.

Palmes förslag om en kärnvapenfri zon i Norden sågs av den svenska högern – och inte minst av Nato - som en direkt gåva till Sovjetunionen. Nato riskerade att förlora Danmark och Norge som medlemmar och skulle därmed få stora svårigheter att försvara norra Europa mot eventuella sovjetiska angrepp.

Ett dödligt schackparti

Ett sovjetiskt maktövertagande i Skandinavien skulle ge Sovjetunionen en enorm fördel.

Stormakternas maktkamp kan liknas vid ett dödligt schackparti där det hela tiden handlade om att förekomma fienden.

Det är i ljuset av det kalla kriget, det konkreta sovjetiska hotet mot Sveriges oberoende och vaksamheten mot varje form av sovjetiskt spioneri vi ska förstå mordet på Olof Palme.

Storspionen Stig Bergling hade avslöjats endast sju år före mordet, fem år före mordet gick en kärnvapenbestyckad sovjetisk ubåt på grund i Karlskrona skärgård och endast fyra år före mordet jagade den svenska marinen verkliga eller upplevda sovjetiska ubåtar i Stockholms skärgård.

När svenska militärer, säkerhetspoliser och poliser studerade Olof Palmes politiska gärning studerade de hans agerande med mycket kritiska ögon.

En grupp marinofficerare med kommendörkaptenen Hans von Hofsten i spetsen uttryckte i november 1985, drygt tre månader före mordet, offentligt sitt misstroende mot Palme.

Olof Palme var satt under lupp och mycket av det han gjorde ogillades av Sveriges mest övertygade patrioter.

Finland var ett land som i betydligt högre grad än Sverige levde i skuggan av Sovjetunionen. Endast lite drygt 40 år tidigare hade Finland varit inbegripet i ett blodigt krig med Sovjetunionen, ett krig där Nazitysklands och Finlands styrkor bildade enad front mot Röda Armén.

Det finska vinterkriget och fortsättningskriget levde naturligtvis kvar i minnet hos finländarna i flera generationer framåt – och även bland de svenskar som frivilligt stred på Finlands sida vid Hangö och andra frontavsnitt.

Vi ska minnas att de första trupperna i svenska Stay Behind rekryterades bland svenskar som deltagit på tysk och finsk sida i det finska fortsättningskriget åren 1941-1944.

Kärntruppen ingick i den förening som svenskarna bildat i Finland, den sk Frontmannaföreningen Sveaborg som bar en klart nazistisk prägel.

Det fanns i Sverige vid tiden för Palmemordet en rätt stor och aktiv grupp övertygade svenska patrioter i polisiära och militära kretsar. Personer som både i tjänsten och utanför tjänsten ständigt var redo att försvara Sverige mot kommunismen.

En central organisation i motståndet mot Sovjetunionen var World Anti Communist League (WACL) som fanns över hela världen och som även var verksam i Sverige. Vid tiden för Palmemordet var den moderate riksdagsmannen Birger Hagård ordförande i den svenska sektionen.

”Palme var sovjetisk spion”

En annan man, bosatt i ett annat västeuropeiskt land men med starka kopplingar till Sverige, hade till och med varit med och bildat WACL. Han var starkt fientlig mot Olof Palmes politiska inriktning och hävdade att han hade bevis för att Palme var en sovjetisk spion.

Palme utsattes även för hårda angrepp av stiftelsen Contra som i tidskriften med samma namn i varje nummer försökte övertyga sina läsare om att Palme var en säkerhetsrisk som mer eller mindre bjöd in Sovjetunionen att annektera Sverige.

En annan ihärdig Palmekritiker var det s k Europeiska Arbetarpartiet (EAP) som ständigt genomförde hånfulla kampanjer mot Palme på gator och torg i Stockholm.

EAP hade bildats av den amerikanske politikern Lyndon La Rouche. Den europeiska verksamheten styrdes från västtyska Wiesbaden där partiet bland annat samverkade med den västtyska underrättelsetjänsten Bundesnachrichtdienst (BND).

Föreningen Friheten i Sverige, som bildades i oktober 1985, var en annan aktör i spelet kring Palme. I styrelsen satt kommendörkaptenen Hofsten. Föreningen var starkt kopplad till svenskt näringsliv och inriktningen var att beskriva Sverige som en socialistisk, för att inte säga kommunistisk, stat där den individuella friheten och den privata äganderätten var starkt begränsad.

Flera ledande företagsledare valde att flytta sina företag utomlands på grund av det höga skattetrycket och införandet av löntagarfonder i Sverige.

Det var i WACL:s lokaler i Estniska huset på Wallingatan 32-34 i centrala Stockholm en grupp starkt patriotiska poliser och militärer regelbundet träffades vid tiden för Palmemordet.

Det var i dessa kretsar Olof Palme betraktades som en riskperson som äventyrade svenskt nationellt oberoende gentemot Sovjetunionen.

Det fanns i Sverige vid tiden för mordet ett politiskt tankemönster (paradigm) där världen var delad i en vit västhalva och en röd östhalva.

Man brukar ibland kalla motsättningen ”det vita korsets krig mot den röda rosen”.

När vi ska försöka definiera de båda begreppen låter det så här:

Vita korset

Den konservativa nationalistiska kristna ideologin baserad på kapitalism som med ekonomisk och därmed militär överlägsenhet tillskansar sig naturtillgångar och kontrollerar territorier i hela världen. Ideologin är baserad på parlamentarisk demokrati men resulterar samtidigt i ekonomiska konjunktursvängningar och i betydande ekonomiska klyftor i samhället. Dessa ekonomiska klyftor sätter delvis demokratin ur spel eftersom en icke obetydlig del av befolkningen hamnar i socialt och ekonomiskt utanförskap.

Röda rosen

Den kommunistiska internationellt orienterade ateistiska ideologin som baserad på statligt styrd planekonomi ekonomiskt och militärt utmanar Vita korset, ockuperar nationer och underkastar dem en totalitär regim kännetecknad av kraftigt begränsade friheter och rättigheter för befolkningen som parallellt utsätts för kontinuerlig statlig terror. Ideologin kännetecknas av svag ekonomisk tillväxt som periodvis kan urholka systemets förmåga att försvara sina territorier. Även kommunistiska stater kännetecknas av stora ekonomiska klyftor i samhället som gör att en icke obetydlig del av befolkningen hamnar i socialt och ekonomiskt utanförskap.

Det är viktigt att poängtera att båda ideologierna beskyller varandra för extremism och imperialism. Så är det fortfarande.

Kampen om världen

Kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen åren 1945-1990 var ytterst en strid mellan dessa ideologier där båda sidorna eftersträvade ekonomiskt och därmed militärt världsherravälde.

Den starka industrinationen USA som under 1800-talet och inledningen av 1900-talet överträffat Europas ekonomiska tillväxt tagit ett bastant grepp över världsekonomin utmanades efter den ryska revolutionen 1917 av det välorganiserade och beslutsamma sovjetiska systemet så som det formades från 1920-talets början under ledning av diktatorn Josef Stalin.

Både i det kalla kriget och i Finland vann den vita sidan.

Kampen mellan konservativa och kommunister i Västeuropa är alltså 100 år gammal och den ser inte ut att avmattas. I ytterkanterna av respektive falang finns de facto några promille extremister.

I de kretsar där Palmehatet var som starkast i början av 1980-talet räckte det inte att stå i riksdagen och berätta att Sverige var en demokrati och att Sovjetunionen var en diktatur. I dessa kretsar gick man till handling om man misstänkte att svensk säkerhet var hotad.

Nu fick det vara slut med svenska spioner och svenska eftergifter mot diktaturregimen i Moskva, menade Palmes fiender.

Palme ansågs vara ”för kommunistvänlig”. Misstroendet och hatet steg till kokpunkten.

Det sovjetiska hotet mot Sveriges suveränitet lyftes fram som ett starkt argument för en radikal samhällsförändring i Sverige – från den röda rosen till det vita korset.

Den lilla grupp poliser och militärer som träffades i WACL:s lokaler hade för vana att gå beväpnade även på fritiden och i lokalerna förvarades stora mängder vapen. De övade regelbundet skytte med handeldvapen och flera deltog också i militära övningar både inom försvaret och i frivilliga militära föreningar. Flera ägde Magnumrevolvrar.

Att kalla dem vapenfixerade är inte att överdriva och det är korrekt att placera dem i det Vita korsets ideologi.

Det är ett rimligt antagande att flera av männen även opererade inom ramen för svenska Stay Behind och hade tillgång till avancerad utrustning för avlyssning och övervakning.

Pålitliga patrioter

Det var inte så noga om man var underrättelseofficer, militär, polis, säkerhetspolis eller Stay Behind-soldat. Det viktiga var att man var en pålitlig svensk patriot och att alla operationer var ämnade att försvåra för Sovjetunionen att få inflytande i Sverige.

Det här var en grupp män som mentalt var i krig. De var rustade för det kalla kriget och de var redo att försvara Sverige med våld om så krävdes.

Att söka Olof Palmes mördare i dessa kretsar är att söka bland personer som hade motiv, beslutsamhet och resurser att utföra mordet på en statsminister som misstänktes gå Sovjetunionens ärenden.

Att de av ideologiska skäl hade förmågan att tiga om sin inblandning för all framtid tar vi för givet. Tätt sammansvetsade grupper brukar utdöma dödsstraff för den som läcker information till fienden. Det har vi sett i terrorgrupper som RAF, ETA, IRA och nu senast i den våldsamma islamistiska terrorgruppen IS.

Det är inte alls sannolikt att ”en konspiration förr eller senare spricker”. Inte när konspirationen initierats, planerats och utförts av övertygade svenska patrioter som såg det som nödvändigt att undanröja ”kommunisthotet Palme”.

Någon skrev att de människor som låg bakom mordet på Olof Palme troligen förväntade sig offentligt beröm för sin insats för Sverige. Det säger en hel del om det tankemönster som styrde deras attityder till Palme.

Allmänhetens bestörtning över mordet på Palme bör ha kommit som en stor överraskning för attentatsmännen. Nu handlade det om att gå under jorden och aldrig visa sig igen.

Sedan dess har en mängd olika ”spår” kastats fram. Vi förmodar att några av spåren har varit avsiktligt spridd desinformation i syfte att skydda de verkliga mördarna.

Att PKK var ett sådant villospår kan vi med hög sannolikhet sluta oss till. PKK lanserades redan före mordet av en Säpoman som sade sig misstänka att PKK var ett hot mot Palme och direkt efter mordet fortsatte samme Säpoman, stiftelsen Contra, Friheten i Sverige och andra likasinnade personer och grupper att envist hävda PKK:s skuld.

Skyll på kommunisterna

En ofta framförd teori i denna påverkansstrategi var att kurder mördat Palme på uppdrag av Sovjetunionen ”eftersom KGB ville tysta en av sina agenter”.

Så sent som för ett par år sedan upprepades detta påstående offentligt av en person som rörde sig i den krets av Palmehatande patrioter vi beskrivit här. En man som i en nyutkommen bok om Palmemordet till och med misstänks vara gärningsmannen.

Den nuvarande spaningsledningen gick dock snabbt ut i medierna och förnekade att de riktade misstankar mot mannen.

Att skylla på sina politiska motståndare är ett vanligt grepp vid ett politiskt attentat. Det var en väl använd metod då Stay Behind-grupper utförde terrordåd i flera västeuropeiska länder.

De ansvariga skyllde på kommunisterna.

Efter mordet på Palme ringde en tysktalande person till Sveriges ambassad i Västtyskland och påstod att den kommunistiska västtyska terrorgruppen Rote Arme Fraktion (RAF) utfört mordet.

Vi kan lugnt utgå ifrån att det telefonsamtalet handlade om medveten desinformation.

Att svenska säkerhetspoliser, poliser, militärer och/eller Stay Behind-grupper kan ha varit inblandade i Palmemordet är det ingen i ansvarig ställning som vill medge.

Kring detta uppslag råder en bedövande tystnad och någon egentlig polisutredning har ej heller genomförts trots att en mängd intressanta indicier pekar in i just dessa kretsar.

Vi får se om den nuvarande spaningsledaren Krister Petersson så småningom kan presentera sanningen om vilka det var de som mördade Palme.

Vi har här beskrivit ett uppslag som vi menar är högst väsentligt att utreda.

Det kan trots allt ha varit så enkelt att det Vita korsets män talade om för den Röda rosens män att de inte kunde utse vem som helst till ledare för en västeuropeisk stat.

Om det Vita korsets intressen hotades fanns en mycket enkel lösning på problemet.

Kanske förstod den Röda rosens män det redan den 1 mars 1986.

Budskapet gick fram. Bäst att inte tala mer om saken.