utsikterinsikter.blogg.se

En viktig omständighet rörande gärningsmannens identitet är hans sätt att genomföra brottet, hans modus operandi.

”Modus operandi” är en latinsk fras som betyder ungefär ”tillvägagångssätt” och ganska ofta förkortas ”MO” av brottstekniker, poliser, kriminologer och andra som arbetar med att analysera brott.

Hur agerade då Olof Palmes mördare?

Till att börja med kan vi konstatera att han, enligt den officiella mediebilden, tog sig obemärkt till mordplatsen.

Inget mordplatsvittne och inga poliser har kunnat räkna ut hur gärningsmannen kom till Dekorima. Det är fortfarande efter 33 år, enligt medierna, en av Palmeutredningens stora gåtor.

Vår bedömning är som vi tidigare beskrivit att det inte rör sig om någon gåta.

Den mest troliga lösningen på gåtan är att gärningsmannen tog sig till mordplatsen genom att följa efter paret Palme längs Sveavägen och anlända till Dekorima samtidigt som paret Palme.

Han gick ikapp dem precis när det var dags att avlossa skotten.

Exakt varifrån gärningsmannen inledde förföljandet kan vi inte säga, men det troliga är att det skedde på Sveavägens västra trottoar nära övergångsstället vid Adolf Fredriks kyrkogata. Det var där vittnet Kerstin N såg en mörkt klädd man följa efter ett par över gatan.

Och några sekunder senare såg vittnet Niklas en mörkt klädd man gå 8-10 meter bakom paret Palme.

Svårare än så var det nog inte.

Många som talar och skriver om mordet fortsätter hävda att gärningsmannen stod och väntade vid Dekorima och vissa skribenter har till och med intervjuat Inge M och då mer eller mindre pressat fram en version som går ut på att gärningsmannen stod och väntade i 6-7 minuter.

Vi har tidigare redovisat att ett sådant påstående är absurt.

6-7 minuter före mordet visste inte ens paret Palme att de skulle passera Dekorimahörnet. De stod och funderade på om de skulle gå norrut till sonen Mårtens bostad och dricka te. Då var ingen promenad söderut längs Sveavägen aktuell.

Först när det cirka klockan 23.16-23.17 stod klart att det inte skulle bli något besök hos sonen denna kväll så förklarade Olof Palme att han ville promenera hem till Gamla stan eftersom han suttit så mycket stilla under dagen.

Det har Lisbeth Palme berättat och hon var den som stod med sin man vid Grand när beslutet fattades och det var hon som promenerade från Grand längs Sveavägen tillsammans med sin man. Även sonen Mårten Palme har bekräftat att det var så det gick till.

Och beslutet att gå över till Sveavägens östra trottoar fattades spontant av paret Palme så sent som cirka klockan 23.19 – ungefär två minuter före mordet.

”Mannen kom ifatt dem”

Nyckelvittnet Inge M själv berättar i ett tidigt förhör att han såg gärningsmannen endast några sekunder innan han såg paret Palme.

I det allra första förhöret som hölls med Inge M klockan 9.20 på morgonen efter mordet berättar han följande för polisen:

Han ser två personer komma gående på trottaren på Sveavägens östra del i riktning mot Sergels torg. Han ser sedan en man komma upp bredvid dessa personer bakifrån. Strax efter hörde han två skott gå av och såg hur det blixtrade till och en människa föll omkull. Den man som kommit ifatt de andra två sprang sedan Tunnelgatan österut.

Det här är Inge M:s första spontana upplevelse av mordet vilket vi lärt oss av polisen och vittnespsykologer är den viktigaste upplevelsen av dem alla.

Vi noterar några viktiga saker i vittnesmålet:

1) Han ser först ”två personer komma gående på trottoaren”.

2) Han ser en man ”komma upp bredvid dessa personer bakifrån”.

3) Den man som ”kommit ifatt” de andra två sprang sedan Tunnelgatan österut.

Som framgår av detta första förhör med nyckelvittnet Inge M står det inte en rad om att gärningsmannen stod och väntade vid Dekorima. Inte en rad.

Istället får man som läsare det bestämda intrycket att ett par kom gående och att en man kom i fatt dem och gick bredvid dem i några sekunder innan mannen avlossade de båda skotten.

Mordplatsvittnet Anders B som såg mordet bakifrån bekräftar att gärningsmannen gick bredvid paret Palme utanför Dekorima. Han trodde att de tre personerna framför honom utgjorde ett och samma sällskap.

Det är först i det andra förhöret – 14 dagar efter mordet – som Inge M börjar antyda att han sett en man stå vid Dekorima när paret Palme kommer gående.

Frågan är varför Inge M 14 dagar efter mordet plötsligt påstår att mannen stått och väntat vid Dekorimabutiken när han inte sa det i det första förhöret?

Svaret kan vara mycket enkelt.

Redan dagen efter mordet, lördagen den 1 mars 1986, var naturligtvis dagstidningarna fyllda av reportage om mordet. Ett annat mordplatsvittne, taxichauffören Anders D, berättade att han sett en man stå vid Dekorima och samtala med paret Palme sekunderna före mordet.

I en annan artikel fastslår tidningens reporter att gärningsmannen verkligen stod och väntade:

”Om mördaren kände Palme, om han visste om att han skulle komma gående på Sveavägen” skriver reportern.

Redan dagen efter mordet togs Anders D:s uppgifter för sanning. Det blev den officiella mediebilden av hur mordet gått till. Mördarens ”modus operandi” var att han stått och väntat på sitt offer.

Polisen gjorde heller ingenting för att motsäga den uppgiften.

Följde efter paret in mot Dekorima

Inge M säger i förhöret 14 dagar efter mordet att gärningsmannen ”måste ha stått där”. Det tyder på att Inge M i medierna lärt sig att gärningsmannen verkligen stod utanför Dekorima och väntade.

I det första förhöret berättade han något helt annat. Då beskrev han hur gärningsmannen ”kom ikapp paret”.

Gärningsmannens ankomst till mordplatsen var med andra ord okomplicerad och den ankomst som egentligen är den naturliga under givna förutsättningar.

Något längre väntande vid Dekorima på den östra trottoaren är som sagt ologiskt eftersom paret Palme började promenera söderut på den västra trottoaren först cirka klockan 23.17 och gick över till den östra trottoaren först cirka klockan 23.20.

Gärningsmannen kunde endast anta vad som skulle hända. Han kunde inte i förväg veta vad paret Palme skulle företa sig.

Slutsatsen att gärningsmannen kom till Dekorima samtidigt med paret Palme förstärks av ett vittnesmål som inte kom till polisens kännedom förrän drygt två år efter mordet (21 juni 1988) och det är vittnesmålet från mordplatsvittnet Cecilia A.

Hon satt i baksätet på en bil på Sveavägen nära mordplatsen och såg sekunderna före mordet hur en man gick bakom ett par från trottoarkanten vid Sveavägen och in mot Dekorimabutiken. Bilden nedan visar reklampelaren och Dekorimabutiken.

Gärningsmannen stod inte och väntade. Han gick bakom paret Palme fram till Dekorima.

Det vittnesmålet, menar vi, avgör saken.

Den intressanta vittneskedjan blir därmed Kerstin N som såg en man följa efter ett par över Sveavägen - vittnet Niklas som såg en man gå 8-10 meter bakom paret Palme i höjd med Sveavägen 44 - vittnet Cecilia A som såg gärningsmannen följa efter paret Palme från trottoarkanten fram till Dekorima.

Det finns inga bevis för att det gick till så. Det finns inga bevis för att gärningsmannen stod och väntade heller. Vi redovisar endast vår bedömning. Vi har dragit slutsatsen utifrån vittnesuppgifterna att gärningsmannen följde efter paret Palme från övergångsstället till Dekorima.

Gärningsmannen hade ungefär en minut på sig att fatta beslutet att utföra attentatet vid Dekorimabutiken i hörnet vid Tunnelgatan.

Med tanke på att det är ett statsministermord vi talar om så får man konstatera att gärningsmannen utan tvekan hade god förmåga att göra en korrekt analys av situationen trots det kraftiga ”adrenalinpåslag” polisen brukar tala om när de ska beskriva hur gärningspersoner upplever situationen i samband med ett våldsbrott.

Hur agerade gärningsmannen när han väl befann sig bakom paret Palme vid Dekorima?

Den ”iskalla avrättning” som Inge M beskriver och hans ord om ”slaktare”, ”bödel”, ”vältränad”, ”atletisk”, ”lugn” och ”militärt tränad” för tankarna till en kompetent mördare.

Inge M säger också i en intervju 30 år efter mordet mycket tydligt att gärningsmannen inte på något sätt gav intryck av att vara påverkad av droger. Han rörde sig istället ”effektivt”.

Kompetent gärningsman

Vår tanke går till en person som är tränad att döda. Den mörka klädseln och den mörka stickade mössan/kepsen leder associationen till en vältränad soldat, polis eller säkerhetspolis som lärt sig utföra riskfyllda hemliga operationer utan att förlora fattningen.

Helt mörk klädsel en mörk vinterkväll och ett sekundsnabbt dåd låter på oss som ett klokt klädval och ett klokt agerande av den gärningsman som vill undvika att bli identifierad.

Den före detta kriminalkommissarien Alf Andersson som i många år arbetade med Palmeutredningen och andra mordutredningar i Stockholm beskriver i ett tv-reportage att hans intryck av gärningsmannen är att han är ”tränad i närstrid” och att han ”genomför en närmast skolmässig skjutning” genom att först avlossa skotten och sedan genast ”säkra och hölstra vapnet”.

Ett sådant sätt att hantera revolvern ingår enligt Alf Andersson som basmoment i grundutbildningen av poliser och militärer. Man skjuter sina skott och sen säkrar man och hölstrar vapnet. Det gör man för att minimera risken för olyckor.

Det är 12 saker som, menar vi, talar för att gärningsmannen var en kompetent mördare:

1) Att han inom cirka en minut valde ut den lämpligaste (minst dåliga) mordplatsen utifrån paret Palmes rörelser.

2) Att han hade god lokalkännedom och visste att mordplatsen erbjöd en bra flyktväg.

3) Att han klätt sig rätt för uppdraget.

4) Att han mycket sent i skeendet avslöjade sina avsikter.

5) Att han angrep sitt offer bakifrån.

6) Att han växlade från passivitet till extremt våld och tillbaka till passivitet inom loppet av några få sekunder.

7) Att han lugnt inväntade rätt ögonblick istället för att skjuta vid Grand eller längre norrut på Sveavägen där flyktvägarna var sämre.

8) Att skottet mot Palme var direkt dödande.

9) Att han utan problem hanterade en Magnumrevolver.

10) Att han direkt efter mordet dolde revolvern i sin rock.

11) Att han var spårlöst försvunnen inom loppet av cirka 2 minuter.

12) Att han inte sköt fler skott trots att han kan ha insett att Lisbeth Palme endast var skadad. Hon var inte målet för attacken och fler skott hade fördröjt gärningsmannens närvaro på mordplatsen vilket var mycket riskfyllt för honom själv.

Gärningsmannen genomförde helt enkelt en för honom själv till 100 procent lyckad operation.

Det utvalda offret mördades, inget vittne kunde identifiera honom, polisen hann inte ikapp honom och han har nu undkommit rättvisan i 33 år.

Det finns ingenting i den verkliga händelseutvecklingen som talar för att gärningsmannen var en amatörmässig förstagångsförbrytare som gjorde enkla misstag.

Allt talar för att det var precis tvärtom.

Mycket välplacerat skott

Rättsläkaren Kari Ormstad klargjorde att ett skott mitt i ryggen är det mest effektiva sättet att döda en människa på. Det är närmast omöjligt att missa och konsekvenserna för offret blir förödande eftersom kulan sliter sönder livsavgörande strukturer i kroppen – ryggraden, kroppspulsådern och luftstrupen.

Att skjuta mot huvudet är betydligt mera riskabelt för gärningsmannen. Människor vänder och vrider på sitt huvud. Det är att betrakta som ett rörligt mål.

Ett skott i huvudet kan man överleva. Ett skott mitt i ryggen kan man inte överleva.

Människor som påstår att de kan bedöma gärningen brukar säga att gärningsmannen hade tur som råkade skjuta på precis rätt ställe och att en professionell mördare alltid skjuter sina offer i huvudet.

Det är som vi har sett två falska påståenden. Med stöd i rättsläkarens bedömning kan vi med visshet konstatera att gärningsmannen sköt exakt där han skulle skjuta och inte mot huvudet på offret.

Även en annan faktor talar för gärningsmannens kompetens:

Just detta att gärningsmannen lade sig vinn om att verkligen undkomma är, hur märkligt det än kan låta, också ett tecken på kompetens.

I flera fall genom historien har mindre erfarna mördare varit nöjda med att döda sina offer. Deras egna fortsatta öde har inte haft så stor betydelse för dem.

Men för Palmes mördare var det högst väsentligt att snabbt komma bort från mordplatsen och att snabbt försvinna i Stockholmsnatten.

Var då gärningsmannen en ensamagerande kompetent mördare?

Det är naturligtvis möjligt, men den överväldigande mängden vittnesrapporter om övervakande män i logiska positioner under mordkvällen talar för att fler personer än gärningsmannen var involverade i attentatet mot Sveriges statsminister.

Vi talar troligen om 3-4 personer (se tidigare kapitel) vilket också bekräftas i Säpos övervaknings-PM som överlämnades till Hans Holmérs spaningsledning redan i april 1986 men som av okänd anledning lades åt sidan utan åtgärd.

Gärningsmannens modus operandi berättar för oss att han var en kompetent gärningsman. Vi förstår faktiskt inte hur man kan undvika att upptäcka det.

Fortsättning följer.