utsikterinsikter.blogg.se

Denna sturskhet är obefogad.

I själva verket vet vi människor inte särskilt mycket om vår tillvaro. Vi saknar fortfarande fundamentala kunskaper om vår egen existens och om det universum som omger oss.

Vi vet heller inte om vi förstår mer än djuren. Vi tror att vi gör det, men vi kan inte vara säkra på att det är så. 

Djuren kan förstå på ett annat sätt än vi förstår. De kan exempelvis förstå att man ska leva i samklang med naturen och inte förstöra luft, vatten, jord och skogar.

Människan är i stora stycken ett problem för jorden.

Utan människan skulle jorden vara en fredlig och välmående planet utan varken klimatförstörande utsläpp, kärnvapenhot eller giftiga industrier och cancerframkallande mat.

Människans grundläggande problem är att hon är instängd.

Hennes hjärna har stora förtjänster men den utgör också begränsningen för hennes kunskap. Det som finns utanför hjärnans horisont är och förblir okänt för människan.

Vi kan studera och beskriva hur saker omkring oss är konstruerade, numera ner till kvantfysikens mörker där snabba ljusa linjer uppstår och försvinner. Där materia finns och inte finns inom loppet av tusendels sekunder.

Vi har hittat långt ner, långt ner där små lyktor går ut och går in.

Men vi kan inte förklara varför de gör det.

Vi är instängda i våra hjärnor. Vi kan smaka, lukta, se, känna, höra. Vi kan bearbeta all den information vi samlar in.

Men vi kan inte förklara varför allt det vi upplever omkring oss finns.

Vi kan inte förklara varför vi själva finns. Vi kan inte förklara varför giraffer, orkidéer eller kolibrier finns.

Vi ser dem. Vi kan mäta deras höjd och bredd och utbredning över jordytan.

Men vi är på livets och tingens yta.

Vi vet helt enkelt inte varför vi är här.

Det var förmodligen därför vi för många tusen år sedan uppfann våra gudar.

Någonting fattades i byn

Den ”härskande” människan märkte att något fattades. Allt kunde inte förklaras. Solen sken, månen var en nattlig skära, en halvcirkel, en cirkel. Stjärnorna fanns i tusental i den kalla mörka natten.

Men varför?

Vi bestämde någonstans någon gång i en grotta, i en skog eller kanske på en frostig stäpp att någon som vi själva kunde uppfatta med våra sinnen hade bestämt att ”så här ska det vara”.

 Precis som hos människorna fanns det en han, en hon, systrar, bröder, barn, vänner.

Det fanns en övermänsklig by ovanför eller bortom den mänskliga byn och där bodde gudarna.

Till skillnad från oss jordingar som strävade här nere svävade gudarna, enligt människan, i rymderna och till skillnad från oss var de odödliga. Gudarna existerade i evigheternas evighet. De fanns alltid och de hade bestämt att ”så här ska det vara”.

Så bestämde vi dödliga människor som inte kunde flyga och inte kunde bestämma att det skulle finnas sol och måne och stjärnor och giraffer och orkidéer.

Så långt var allt väl.

Men människan vore inte människan om hon inte snart insåg, likt de fetaste grisarna i Orwells Djurfarmen, att några få av oss var lite mer jämlika än alla andra. Ja, kanske till och med ganska mycket mer jämlika än alla andra. Så jämlika att vi nästan, men bara nästan, kunde jämställa oss med de odödliga gudarna.

Några få utvalda av oss hade kontakt med gudarna. Några få utvalda hörde vad gudarna sa och förstod deras språk. Några få utvalda kunde i märkliga sinnestillstånd, i en slags oförklarlig berusning, fånga glimtar av gudavärlden och förmedla den vidare till människorna på jorden.

Vi hade skapat oss överstepräster. Vi hade skapat oss medicinmän, orakel och siare.

Några behövde ta hand om det andliga. Människorna i övrigt var upptagna med att bruka jorden, jaga bytesdjur, mala säd, laga mat, fostra barn, hämta vatten och försvara byn mot inkräktare.

Prästers makt över människornas sinnen ska inte underskattas. Det tog ungefär tusen (1000) år för människorna att genomskåda den ptolemaiska (geocentriska) världsbilden som prästerskapet i det bysantinska riket hade bestämt var det rådande.

"Alla solar och planeter kretsade kring jorden" hade prästerna bestämt.

Kopernikus och Galilei studerade verkligheten så som vi uppfattar den med våra sinnen och fann att det var tvärtom. Jorden och planeterna kretsade kring solen.

Långt senare har Kopernikus och Galileis efterföljare funnit att solen är en stjärna bland miljardtals stjärnor som alla kretsar runt ett svart hål i mitten av den stavspiralgalax vi kallar Vintergatan.

Men det visste inte människorna på den tid då prästerna ritade upp universums karta.

Till sist utmanades prästerna. De dödliga jordebundna människorna ville också ha något att säga till om.

Prästernas bedövande sånger om gudar och underverk behövde tystas för att man skulle kunna höra sin egen röst och tänka sina egna tankar.

Dags för granskning av världen

Därför uppfann intelligenta människor naturvetenskapen. Med teleskop och mikroskop och geometriska beräkningar kunde naturvetenskapen framställa ovedersägliga bevis för hur jorden var beskaffad.

Alla växter och djur och människan själv (även inuti) granskades i detalj och så ritades exakta ritningar av allt man såg och alla delar i alla ritningar gavs mänskliga namn. Vanligen på latin för att prästerskapet, som talade och läste latin, skulle begripa att gudavärlden nu slutligen på allvar var kraftigt utmanad av människovärlden.

Människan återtog makten från prästerna. Gudarna devalverades. Ateismen bredde ut sig.

 Människan blev alltings mått.

Och då är vi tillbaka där vi började. Vi är instängda i vår egen begränsning. Våra sinnen begränsar oss. Våra hjärnor kan tänka fantasifullt men de är fortfarande endast mänskliga hjärnor.

Vad döljer sig egentligen i mitten av våra liv? Vad döljer sig därute i det stora mörkret? Och varför finns det – och varför finns vi?                     

Den mänskliga hjärnan är inte ett universalverktyg som förstår precis allt som existerar i kosmos. Somliga dörrar är stängda för människan. Vi kan inte öppna dem hur mycket vi än försöker.

 Människoarten homo sapiens har tack vare flera miljoner års evolution av naturen försetts med ett viktigt styrande organ som i sitt nuvarande utvecklingsstadium är vad vi har att använda för att försöka förstå världen.

En hjärna väger 1-1,5 kilo och är den styrande delen av kroppens centrala nervsystem.

En i huvudsak (!) grå klump av fett och celler. Men en glimmande grå klump. Det blixtrar därinne.

Hjärnan övervakar livsavgörande funktioner som blodtryck, vätskebalans, kroppstemperatur och hjärtfunktion och den är samtidigt även en central för människans abstrakta föreställningar – minnen, tankar, känslor, idéer, upplevelser av nuet, framtidsplanering och inlärning.

Den tekniska uppbyggnaden av hjärnan är i detalj kartlagd av naturvetenskapen. Människan vet allt om nervceller, stödjande celler, synapser, storhjärnan, mellanhjärnan, lillhjärnan, ventriklar, myelin, dopamin, adrenalin, förlängda märgen, det limbiska systemet och mycket annat som hjärnforskningen presenterat genom åren.

Det är lite svårare med den abstrakta sidan av hjärnan, men även där har forskningen kunnat finna fysiska platser för flera av våra viktigaste förmågor. Men fortfarande återstår mycket forskning innan människan fullt ut förstår sig på sin egen hjärna.

Hjärnan består som bekant av två halvor, eller hemisfärer, som har olika förmågor. I den vänstra hjärnhalvan finns medvetandet, språkförmågan, matematisk förmåga, verktyg för logiska resonemang, analysförmågan och människans förmåga att studera historien och att göra framtidsplaner. Den vänstra hjärnhalvan tar en sak i taget. En strukturerad halva av människan.

Den högra hjärnhalvan sköter omedvetna förmågor – intiution, kreativitet, känsla för form och färg, känslor, förmågan att orientera sig, förmågan att uttrycka sig i bilder och att förstå bilder, musikalitet, förmågan att tolka ansiktsuttryck och förmågan att se helheter.

De båda hjärnhalvorna arbetar inte separerade från varandra utan samordnar i hög grad sitt arbete vilket ger oss en god förmåga att kombinera våra färdigheter och därmed skapa oss hjälpmedel att förstå och utveckla våra liv på jorden.

Lika lite som något annat i världen är den mänskliga hjärnan statisk. En hjärna utvecklas under en människas liv och de slutsatser hjärnan drar av saker vi upplevt lagras och används för att vidga perspektiven med stigande ålder. Många människor brukar i 60- och 70-årsåldern småle överseende åt den person de var som 20-åringar.

Vår hjärna och därmed vi själva omformas i varje sekund. Det är också sant att uttrycket ”hemisfärer” bättre beskriver hjärnan än talet om ”hjärnhalvor”. Man får tänka sig ett mer svävande, glidande gnistrande nät av olika möjliga medvetanden och färdigheter. Ungefär som den svårfångade rumtiden. Det svårtolkade universum har onekligen sin motsvarighet i den mänskliga hjärnan.

Men några basala mänskliga funktioner kan beskrivas entydigt. De har följt med oss ända sedan vi för första gången såg dagens ljus i en skog eller på en savann i Afrika.

Vi har en inre drivkraft att inta föda både i fast och flytande form, vi vet när situationer är farliga för oss och att vi därför bör fly, vi vet när vi måste börja försvara oss mot hot och vi vet att släktet måste fortleva och att vi därför måste fortplanta oss. Vi vet att vi behöver skydd och värme.

Likt andra djur kan människan känna sig inträngd i ett hörn och då uppbåda alla sina krafter för att snabbt och effektivt oskadliggöra den eller det som hotar oss.

Vi är alla beredda att döda för att vi själva och vår familj ska överleva om vi inte ser någon annan utväg. Även om vi aldrig någonsin vill erkänna det.

Men den första slutsats vi måste dra om oss själva är att vi i grunden är lika frågande inför vår egen existens som en bläckfisk som kastats ut från ett flygplan och landat i Sahara.

Allting är nytt och ganska kallt

När en människa föds är allting nytt för henne. Hon studerar sina egna fingrar och tår mycket ingående och ser länge in i de ansikten som betraktar henne. Hon ser ljuset och mörkret och hon hör ljud från röster och från vinden som blåser utanför fönstret.

Ingenting är säkert. Det är en främmande och därför rätt skrämmande plats hon kommit till.

Redan i våra första andetag har vi märkt att något inte stämmer. Det mörka varma moderlivet där man endast hör sin mors hjärtslag och suset av blod som pulserar i ådrorna är plötsligt ersatt av en rätt kall och underlig plats.

Med vår högt utvecklade hjärna inleder vi vår utforskning av planeten och dess innevånare och efter en stund upptäcker vi det stora mörkret därute där stjärnorna glimmar ungefär som om någon stuckit hål i taket med en nål och nu låter ljuset från ett annat okänt rum stråla in över oss.

Vad var det som hände? Var är jag? Vem är jag? Varför är jag – och varför är jag just här? Vad betyder jag? Vad betyder du?

Den barnsliga frågan ”varför finns vi” är i själva verket den mest vuxna frågan av dem alla. Det är en fråga ingen av oss människor kan besvara trots 200 000 års funderande.

Vi är instängda i vår hjärnas förmågor och har inte tillträde till det rum där någon klok varelse kan ge oss ett svar på den grundläggande fråga vi så intensivt söker svaret på.

Fantastiskt intelligenta människor som studerar rymdens alla galaxer, stjärnor, nebulosor, gravitationer, krökta rum och allt det andra kan ibland i sin iver avslöja vad som verkligen driver dem när de timme efter timme studerar rödförskjutning eller något annat himlafenomen:

Några av dem brukar tala om att "upptäcka Gud" i den gigantiska märkliga svarta tomhet som en gång skapade oss.

Vår forskning kanske en gång i framtiden kan ge oss svaret på frågan varför universum och dess livsformer finns.

Människan är bara i begynnelsen av sitt stora äventyr under förutsättning att hon inte utplånar sig själv och jorden redan i inledningen av sin resa.

Fortsättning följer.