utsikterinsikter.blogg.se

En europeisk melankolikers betraktelser 

4.Vi lever i den stora meningslösheten

Betänk att universum, enligt rådande vetenskaplig teoribildning, skapades i en enda extremt snabb expansion för omkring 13,8 miljarder år sedan.

13,8 miljarder år är ungefär 175 miljoner gånger så lång tid som ett genomsnittligt människoliv.

Före denna expansion fanns varken rum eller tid. Då fanns ej heller atomer och molekyler och därmed ingen materia.

Allt var tomhet så när som på kringflygande elektroner, protoner och neutroner som ännu inte samlats i atomer. Protoner och neutroner är uppbyggda av kvarkar, de minsta kända byggstenarna i universum. Den tidigare ”odelbara” atomen (ordet atom är grekiskt och betyder just odelbar) är således kartlagd och befunnen bestå av mindre beståndsdelar.

Atomen är inte odelbar, den är delbar. Naturvetenskapens mest basala ”sanning” visade sig vara felaktig.

Ingen människa arbetar med absoluta sanningar. Alla människor arbetar med små eller stora sannolikheter. Det är så det blir när man börjar granska världen. Vetenskapsmän vet att de sanningar de utgår ifrån kan vara osanna om 25 år eller kanske redan i morgon.

Utredning pågår.

Solen bildades för ungefär 4,6 miljarder år sedan som en av ungefär 400 miljarder stjärnor i den snurrande stavspiralgalaxen som vi kallar Vintergatan.

Solen rör sig oerhört snabbt. Med en hastighet av 792 000 kilometer i timmen rör sig solen runt Vintergatans centrum.

Om en människa kunde färdas lika fort som solen, vilket är omöjligt, så skulle hon kunna åka 200 gånger mellan Stockholm och Göteborg på en timme.

Trots solens oerhörda hastighet tar det ändå ungefär 226 miljoner år för den att färdas ett enda varv Vintergatan runt.

Det oöverstigliga problemet med universum är, som läsaren genast inser och redan vet, att det är så groteskt stort.

Människan kan trots enorma mentala ansträngningar inte förstå hur stort universum är. Man får försöka göra små liknelser ibland för att antyda de avstånd som gör oss maktlösa.

Vår egen galax Vintergatan är också alldeles för stor för människans hjärna.

Vår sol (och därmed jorden) svävar i Orionarmen, den fjärde av sex stjärnspäckade armar räknat från Vintergatans mitt. Innanför Orionarmen finns armarna Saggitarius-Carina, Scutum-Centaurus och Norma. Utanför Orionarmen finns Perseusarmen och den yttersta Cygnusarmen.

Stjärnor tillbringar omkring 90 procent av sin livstid med att fusionera väte till helium i reaktioner under högt tryck och hög temperatur nära kärnan.

Solen är i yngre medelåldern

Det är denna kemiska omvandling av väte till helium djupt inne i stjärnan som frigör enorma mängder energi som färdas genom stjärnan och strålar ut i rymden.

Vår egen stjärna solen är i yngre medelåldern enligt universums skala.

Den beräknas lysa över oss åtminstone tills den blir 12 miljarder år gammal. Oddsen för att mänskligheten fortfarande existerar när solen kollapsar är mindre än mikroskopiska. Det är inte ens spelbart.

När allt väte i stjärnan blivit helium övergår stjärnan till att omvandla helium till nästa tyngre grundämne i det periodiska systemet. Det är litium. Sedan fortsätter processen med beryllium, bor, kol, kväve, syre, fluor och neon ända ner till plats 26 som är järn. Då blir stjärnan så tung att den kollapsar.

När solen går mot sitt slut sväller den upp till en röd jätte som slukar omkringliggande planeter som Merkurius och Venus. Därefter blir den en vit dvärg av ungefär jordens storlek för att till sist kollapsa till en svart dvärg, en tät kall stjärna. Döda stjärnor ger upphov till nya stjärnor i ett evigt kretslopp.

I mitten av Vintergatan finns ett gigantiskt svart hål, det vill säga en koncentration av massa med ett så starkt gravitationsfält att ingenting, inte ens ljuset, kan övervinna kroppens gravitation.

Vår galax är en av två tusen miljarder galaxer i universum, enligt den senaste astronomiska beräkningen. Det kan finnas ännu fler galaxer därute och oerhört många av dem är troligen betydligt större än vår egen galax.

Den galax som ligger närmast Vintergatan, - Andromedagalaxen - är exempelvis dubbelt så stor som vår galax men det finns galaxer som är upp till fem gånger så stora som Vintergatan.

När en stor galax med sin gravitation drar till sig en grupp andra galaxer bildas något astronomerna kallar galaxhopar.

Att försöka förstå hur stora galaxhopar är kan vi sluta upp med, det går inte.

Från jorden kan vi med våra allt bättre teleskop bara se ungefär tio procent av universum. Hur de återstående 90 procenten ser ut vet vi alltså inte, vi gör antaganden om det. Även siffran 10 procent bör därför i logikens namn vara ett antagande.

Universum består till ungefär 96 procent av något astronomerna kallar ”mörk energi” (cirka 70 procent) och ”mörk materia” (cirka 26 procent) av den enkla anledningen att de inte vet vad det är.

Det är något annat som finns där och påverkar det som sker i universum.

Men ingen människa vet vad det är.

Beteckningen ”mörk” står där för att energin och materian är okänd, inte för att den är mörk till färgen.

En ologisk observation

”Mörk materia” heter så för att den likt synlig materia påverkar ljusets väg genom mörkret. Mörk materia böjer ljuset precis som stjärnor, planeter och galaxer gör. Mörk materia har en massa som drar andra mindre objekt till sig, den har gravitation.

Det var en ologisk observation som behövde förklaras. Enligt den grundläggande principen för gravitation så borde stjärnorna närmast centrum röra sig snabbare än stjärnorna längre ut från centrum.

Forskarna kom fram till att det fanns mer materia i galaxen än vad vi kunde se genom våra teleskop, materia som drog de yttersta stjärnorna till sig och därmed fick dem att röra sig lika snabbt som alla andra stjärnor i galaxen. Denna osynliga massa kallades ”mörk materia”.

2006 och 2008 kunde två forskarlag rapportera att de kunde bevisa förekomsten av ”mörk materia” då två galaxhopar kolliderade. De kunde genom Chandra- och Hubbleteleskopen registrera att den synliga källan till gravitationen i de båda galaxhoparna inte räckte för att förklara stjärnornas rörelser. Istället dominerades galaxerna av mörk materia som med sin gravitation styrde händelseförloppet. Forskarna kunde beräkna mängden mörk materia.

”Mörk energi” är något helt annat. Den kan snarare beskrivas som en för människan okänd stark kraft, en energi, som för ungefär sex miljarder år sedan började påverka universums expansion.

I flera miljarder ljusår efter universums födelse för 13,8 miljarder år sedan expanderade universum relativt långsamt genom att expansionen bromsades av den motverkande gravitationen. Galaxerna rörde sig visserligen längre och längre ifrån varandra men gravitationen (materiens dragningskraft) gjorde att rörelsen ändå var möjlig att förstå för astronomerna och fysikerna.

Men för ungefär sex miljarder år sedan hände något. Plötsligt ökade expansionens fart. Galaxerna rörde sig längre och längre ifrån varandra allt snabbare. En kraft som tidigare inte tycks ha varit verksam i i det stora mörkret trädde in på scenen och började påverka skeendet. Denna nyligen upptäckta starka kraft kallas av forskarna för ”mörk energi”.

I och med den mörka energins inträde kan man säga att människans samlade kunskap om universum vältes upp och ned. Nu gick det inte längre att förutsäga universums framtida öde.

Tidigare litade vi på att gravitationen så småningom helt skulle bromsa upp universums expansion och få den att avstanna. Universum skulle därefter förmodligen börja krympa för att eventuellt till sist återsamlas i den uratom som en gång inledde skådespelet.

Istället verkar nu mörk energi som får galaxerna att röra sig motsatt den vetenskapligt förväntade riktningen. Utåt istället för inåt.

Vad händer i framtiden?

Problemet är nu att ingen vet vad som ska hända härnäst. Kommer den mörka energin att återgå till viloläge och låta gravitationen styra framtiden eller har den mörka energin kommit för att stanna?

Rymdforskningen har funnit att den mörka energin inte avtar utan att den är konstant. När galaxerna drivs allt längre ifrån varandra kunde man anta att den mörka energins påverkan på galaxernas hastighet skulle minska. Men så är det inte. Den mörka energin fortsätter att påverka galaxerna precis lika mycket trots att galaxerna rört sig mycket långt från sin ursprungliga position.

Det är alltså rimligt att anta att ny mörk energi produceras i universum och att något okänt fenomen ser till att hålla den mörka energin på en konstant nivå hela tiden.

Ungefär som när en läkare ställer in rätt dos medicin till en patient på en droppflaska. Lika mycket tillförs hela tiden. Det varken minskar eller ökar. Nivån är konstant.

Om mörk energi fortsätter att råda drivs galaxerna till sist så långt ifrån varandra att ljuset inte längre orkar fram mellan galaxerna. Varje galax blir en ensam ö av stjärnor som svävar i mörkret utan att kunna uppfatta ljus någonstans.

De galaxhopar som uppstått tack vare gravitationen drivs alltså isär på grund av mörk energi.

Det finns till och med en risk att den mörka energin sliter sönder befintliga galaxer så att stjärnorna i dem var och en kastas ut ensamma i mörkret.

Om det händer får vi säga adjö till Vintergatan och förlita oss på vår enda stjärna, vår sol. Det kommer inte att vara möjligt att se något annat ljus i universum.

Om mänskligheten nu finns kvar om och när det händer.

Vår kunskap om universum är ung. Astronomer som polacken Nicolaus Copernicus, tysken Johannes Kepler och italienaren Galileo Galilei började på 1500-talet få lite ordning på hur det egentligen ser ut därute.

Det var planeterna som snurrade runt solen, inte tvärtom. Vi fick en heliocentrisk världsbild med solen som alltings centrum. Vår egen jord reducerades till en planet bland många andra som kretsar runt solen, varken först eller sist i raden och definitivt inte störst.

Planeten Jupiters volym är 1300 gånger större än jordens volym och dess massa är 318 så stor som jordens massa. Jupiter har 67 bekräftade månar. Jorden har som bekant en.

En del astronomer brukar ibland skämtsamt säga att vårt solsystem består av "solen, Jupiter och blandat grus".

Det är dock lite orättvist mot planeten Saturnus som också är en jätteplanet med en volym som är drygt 763 gånger så stor som jordens volym och en massa som är 95 gånger så stor som jordens massa. Saturnus har 62 kända månar och i ringarna runt planeten kretsar ytterligare hundratals små ”månar” som är upp till 500 meter i diameter.

Jupiter och Saturnus dominerar fullständigt bland planeterna i vårt solsystem. 92 procent av planeternas totala massa finns i Jupiter (71 procent) och Saturnus (21 procent). Jorden är knappt mätbar i sammanhanget med cirka 0,2 procent av massan.

Jorden är en marginell företeelse

Men över alltihopa lyser Moder Sol. Solen är ungefär 1 000 gånger så stor som Jupiter och förutsättningen för allt liv på jorden.

Att vår sol inte är en särskilt stor stjärna med en massa som bara är ungefär en hundradel av de riktigt stora stjärnornas massa understryker att vi pratar om mänskligheten på den lilla planeten jorden som en ytterst marginell och förmodligen atypisk företeelse i det väldiga mörkret.

Ett internationellt forskarlag som använder den så kallade HARPS-spektografen vid La Silla-observatoriet i Chile hävdade dock 2012 att deras studier visar att det bara i Vintergatan finns omkring 60 miljarder planeter som har rätt förutsättningar för liv. I sex år har gruppen letat efter jordliknande stenplaneter som kretsar kring röda dvärgstjärnor på ett avstånd som ger en behaglig temperatur och ett klimat som kan tillåta liv.

Även om forskarnas antagande visar sig vara en våldsam överskattning så kan det gott räcka med en eller två miljoner planeter som jorden för att vi ska förstå att det med mycket hög sannolikhet finns liv i universum. Att människan och djuren på jorden skulle utgöra de enda livsformerna i ett universum bestående av två tusen miljarder galaxer som var en består av hundratals miljarder stjärnor är i det närmaste uteslutet.

Den katolska och bysantinska kyrkans dogm om jorden som universums centrum visade sig således vara fullständigt felaktig.

 Det är till och med troligen det mest felaktiga antagande som mänskligheten någonsin gjort.

Ändå har miljontals människor i tusentals år blint litat på prästernas skildringar av världen – och fortsätter att göra det.

När människan i frihet på egen hand började studera sin omvärld och finna bevis för olika fysikaliska lagar gled kyrkan in i skuggorna.  Den gamla rollen som ”chef över själarna” tillföll inte längre påven och hans stränga kardinaler. Den tillföll naturvetenskapens män – och senare även naturvetenskapens kvinnor.

Den brittiske naturvetaren och matematikern Isaac Newton upprättade på 1600-talet en lag för gravitationen som beskriver hur kroppar dras till varandra med en kraft som står i proportion till deras massor.

En stor tung himlakropp har alltså starkare dragningskraft än en liten lätt himlakropp. Det är därför planeter som jorden, Mars och Venus kretsar kring solen – och det är därför månen kretsar kring jorden.

Den tekniska utvecklingen under 1800-talet ledde till stora framsteg för astronomin. De stora teleskopen som möjliggjorde betydligt bättre bilder av universums beståndsdelar gav astronomerna kunskaper som tidigare varit fördolda.

Einsteins allmänna relativitetsteori, som bäst förklaras av fysikprofessorer och inte av intresserade amatörer, visar bland annat hur gravitationen påverkar planeternas banor och ljusets färd genom universum.

En väv av tid och rum

Av Einstein lärde vi oss begreppet ”rumtid” och att denna rumtid på grund av gravitationens och accelerationens inverkan kan ”krökas”. Rumtiden består av fyra dimensioner – tre rumsdimensioner plus tid – som är sammanvävda till en enda ”väv” vilket gör den mycket svår att föreställa sig för människor som inte är matematiska genier.

Det är i alla fall tydligen denna ”väv” av rum och tid som böjs och kröks när tunga kroppar påverkar den med sin gravitation och när kroppar accelererar. Kroppar ska här förstås som himlakroppar, dvs stjärnor, planeter, asteorider, galaxer etc.

Dessa böjningar och krökningar av rumtiden förvränger våra observationer av universum från jorden. En galax eller en galaxhop har sådan oerhörd massa att den förvrider vårt perspektiv och gör att stjärnor som vi borde se - om allt ljus rörde sig endast linjärt – blir osynliga för oss.

Samtidigt betyder krökningen av ljuset att stjärnor vi inte borde se blir synliga.

Senare har det visat sig (se nedan) att även om massan i en avlägsen galax kan beräknas exakt så förvrängs ändå ljuset mer än det borde göra utifrån den fastställda massan. Det beror på att det i verkligheten finns mer massa än vi kan se, det finns ”mörk materia”.

Einstein förmådde se frågan om universum ur ett helhetsperspektiv och formulerade en elegant ekvation som kunde förklara helheten. Hans ekvation var revolutionerande också för att den inte, likt dåtidens forskning, självklart antog att universum var statiskt.

Einstein visade snarare att både tid och rum, eller ”rumtiden” var i ständig rörelse. Men så såg inte universum ut enligt den förhärskande uppfattningen inom forskarvärlden.

Vi känner igen problemet från människans värld alltför väl. Nya sanningar accepteras inte omedelbart. Den som inte bekräftar den förhärskande teorin får genast fiender. Forskare som gjort karriär på att tro på ett sätt blir oroade och irriterade när en ny forskare påstår att de haft fel.

Einstein lade därför in en lugnande faktor i sin ekvation, den så kallade ”kosmologiska konstanten” lambda. På så sätt kunde universum fortsatt vara statiskt trots hans epokgörande relativitetsteori.

Det som hände var alltså samma sak som om Galileo Galilei på sin tid (se ovan) skulle ha sagt till påven att hans observationer tydligt visade att planeterna rör sig runt solen men att han vara beredd att lägga in en ”Gudsfaktor” i sin teori som ”bevisade” att påven trots allt hade rätt när han utgick ifrån att solen och planeterna kretsade kring jorden.

När kommande generationer rymdforskare kunde bevisa att universum inte var stabilt utan faktiskt var instabilt så drog Einstein en suck av lättnad och tog bort sin kosmologiska konstant ur sin ekvation igen. Han kallade ”lamdba” sitt största misstag någonsin. En anpassning till det rådande paradigmet som nu kunde raderas och kastas på historiens sophög.

Den amerikanske astronomen Edwin Hubble upptäckte på 1920-talet att Vintergatan inte är universums enda galax. De ”spiralnebulosor” som tidigare observerats av världens astronomer var i själva verket galaxer. Hubble kunde bevisa det genom sina studier av vår granngalax Andromeda.

Ordet granne är kanske inte riktigt relevant i sammanhanget med tanke på att det från Vintergatan till Andromedagalaxen är 2,5–2,9 miljoner ljusår. Men i relation till miljarder ljusår är miljoner ljusår en ganska kort sträcka.

Från att ha levt i tron att universum endast var detsamma som Vintergatan insåg vi stegvis den oerhörda sanningen. Det finns, enligt rymdforskarnas senaste beräkningar, två tusen miljarder galaxer i universum.

Det tar en stund att smälta en sådan insikt. Skillnaden mellan 1 och 2 000 000 000 000 är helt enkelt för stor för att förstå.

Den belgiske prästen och astronomen Georges-Henri Lemâitre fyllde på vår kunskap med sin teori om ”Big Bang”, det vill säga idén att det gigantiska universum vi har omkring oss en gång uppstod ur en enda uratom som hastigt expanderade och så småningom blev det universum vi nu kan betrakta delar av.

Edwin Hubble berättade även för oss att universum expanderar i meningen att andra galaxer rör sig bort från Vintergatan. Det skulle då vara en effekt av att expansionen efter Big Bang fortsätter.

De galaxer som är längst bort rör sig dock snabbast iväg från oss vilket är besynnerligt. Och i slutet av 1990-talet kunde astronomerna visa att universums expansion dessutom accelererar.

Kraften som driver isär galaxerna i allt snabbare takt skulle då vara den så kallade ”mörka energin” (se ovan).

Kan det oändliga expandera?

En underliggande grundfråga i sammanhanget är givetvis hur något som är oändligt (vi har fått lära oss att universum är oändligt) kan expandera, men på den frågan tycks inte finnas något svar.

Universum kan inte liknas vid en ballong som blåses upp och blir större. Universum har, om det är oändligt, nämligen inga yttre gränser.

Vi får nöja oss med att galaxernas rörelse bortåt från oss räknat numera är observerad och vetenskapligt bevisad. Frågan om universums eventuella oändlighet får vi säkert också svar på så småningom.

Sade han optimistiskt.

I ljuset av denna grundläggande beskrivning av universum och dess galaxer och stjärnor ska vi nu komma fram till den enskilda människan på stenplaneten jorden snurrande i mörkret intill en av hundratals miljarder stjärnor.

Finns det någon mening med att vi finns till?

Svaret är åtminstone ur ett vetenskapligt perspektiv tyvärr ”nej, det gör det inte”.

Vi lever för att vi lever och inte av något annat skäl. Universum har genom årmiljonerna utvecklat ett stort antal organismer och vi är en av dem. Vi är inte den första och inte den sista. Vi är en av alla varelser på vägen till bli andra varelser.

Att ställa sig på jorden och utropa sig till skapelsens krona eller guds sändebud på jorden är alltså definitivt det mest okunniga man kan göra.

Det är när allt kommer omkring inget särskilt med oss människor. Det är inget särskilt med någonting som kravlar omkring på jordytan eller i oceanerna. Det finns ingen mening med bältdjur, leguaner eller späckhuggare heller.

Stjärnorna kvittar det lika om någon är född eller död, skrev Nils Ferlin.

Vad har då vi människor gjort med denna insikt?

Svaret är ”inte mycket”.

Vi låtsas vanligen inte om den. Vi stretar på i vår människovärld och diskuterar våra relationer till varandra. Vi odlar våra blommor, röker våra cigaretter, dricker vårt vin och ser ut över det meningslösa havet och de meningslösa stjärnorna.

Vi tycker oss ibland ana sammanhang som inte finns.

Vi känner oss som en del av naturen vilket är helt sant, men denna natur är en del av en planet som av fysikaliska skäl snurrar runt sig själv och runt en stjärna i utkanten av en inte alltför stor galax bland miljardtals andra större och mindre galaxer.

Den typiska platsen i universum är ett tigande mörker långt från närmaste galaxhop, berättade astronomen och författaren Peter Nilson för oss.

Det kan med några miljoner års mellanrum svepa förbi någon grupp stenar och solar kan svälla upp till röda jättar.

Men i övrigt är det rätt tyst och mörkt.

Människan har länge lyssnat på rymden för att försöka uppfånga radiosignaler eller något annat slags knaster från någon civilisation någonstans.

Men det har hittills varit tyst.

Femtio miljoner ljusår bort ligger en formation till vilken vår lokala grupp hör, och som omfattar mer än 500 000 galaxer. Börjar ni ana vad vi talar om? Ett ljusår låter behändigt. Det är inte behändigt, skriver författaren Lars Gustafsson i sin filosofiska essäsamling ”Mot noll”.

Ett ljusår är som sagt inte särskilt behändigt.

Ett ljusår är den sträcka som ljuset hinner färdas i vakuum under ett år. Sträckan är ungefär 9,4 miljarder kilometer.

Det är naturligtvis längre än någon människa någonsin färdats och längre än någon människa någonsin kommer att färdas. Det är inte möjligt för en människa i nuvarande utförande att färdas i ljusets hastighet.

Avståndet till den närmaste stjärnan Proxima Centauri är drygt 4 ljusår, en grannstjärna till vår sol i vår egen galax Vintergatan. Men dit kommer vi heller aldrig.

Avståndet går inte att förstå

Vår ”granngalax” Andromedagalaxen svävar ungefär 2,5 miljoner ljusår från oss.

Avståndet från jorden till solen är 8 ljusminuter.

Skillnaden i avstånd kan givetvis beräknas men beräkningen blir meningslös. Avståndet går inte att förstå.

Vi behöver mutera, vi behöver bli andra för att kunna färdas till fjärran stjärnor och planeter.

Som en jämförelse kan vi titta på avståndet till månen, den enda himlakropp utanför jorden som människan hittills besökt – medelavståndet från jorden till månen är en ljussekund vilket är detsamma som 384 000 kilometer eller 38 400 mil.

Det är en lång sträcka det också men den sträckan går åtminstone att förstå.

Vid ekvatorn är jordens omkrets ungefär 40 000 kilometer eller 4 000 mil. Avståndet mellan jorden och månen är alltså cirka tio gånger så långt.

2011 berättade den amerikanska flygtillverkaren Boeing att företaget utvecklat ett nytt passagerarplan som just slagit världsrekord i snabbflygning jorden runt. Resan från Seattle i nordvästra USA tur och retur i östlig riktning tog, med ett stopp för tankning, 42 timmar och 27 minuter.

Sir Phileas Fogg tog i Jules Vernes roman som bekant 80 dagar på sig att genomföra samma resa. Men han hade inget modernt flygplan att tillgå utan fick förlita sig på båtar, tåg, elefanter, luftballonger och andra vid tiden för resan tillgängliga transportmedel.

Detta sagt för att ge lite perspektiv på de ”behändiga” avstånden i rymden.

Det finns även ett annat problem med universum och dess eventuella civilisationer.

Första problemet är som sagt avstånden. Det andra problemet är tiden.

Visst kan det ha funnits civilisationer i universum och visst kan det komma att finnas civilisationer i universum.

Men sannolikheten för att de ska finnas samtidigt med oss är försvinnande liten.

Vem vet, kanske försvann en stor civilisation på en planet i vår galax för några miljoner år sedan? Eller så uppstår civilisationer på planeter i våra närliggande galaxer om en miljard år.

Ett människoliv är ungefär 80-90 år långt.

På universums skala är det egentligen inte värt att mäta.

Världens politiker, präster, adelsmän och krigsherrar orsakar stor skada i sin samtid, det är sant. Men de saknar helt betydelse när universum räknar. Redan nu är det ytterst få människor som minns alla de amerikanska presidenterna eller för den delen alla de svenska ministrarna bara under de senaste decennierna.

De är lika betydelselösa som alla vi andra.

”Ars longa, vita brevis”

Då är det annorlunda med andra människor. Jag tänker på konstnärerna. Michelangelo, Rafael, da Vinci, Vermeer, Rembrandt, Mozart, Bach, Beethoven, Dostojevskij, Tolstoj, Dante Alighieri, Petrarca, Joyce, Beckett, van Gogh, Alberto Giacometti, Jackson Pollock, Sylvia Plath, Edith Södergran, Karin Boye, Gunnar Ekelöf, Tomas Tranströmer med flera.

De har alla vidrört evigheten med sin konst. Deras bilder, musik och texter stannar i mänsklighetens samlade minne. De raderas inte bort än på länge.

I antikens Rom fanns ett uttryck för detta: Ars longa, vita brevis. Det betyder ”livet är kort, konsten är lång”. Aforismen skapades redan av grekerna men det är den latinska versionen som följt med genom historien.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Den holländske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza menade att vi människor måste lära oss att se våra liv, jorden och universum ”sub specie aeternitatis” vilket betyder ”ur evighetens synvinkel”.

Det vi säger och gör blir liksom lite sanningsenligare då.

För när vi förstår den stora meningslösheten i dess fulla djup och bredd kan vi lära oss uppskatta de små tingen, själva det mirakel som utspelas framför oss varje dag.

Det är inte självklart att du ska se äppelträd blomma och barnbarn springa över gräsmattan.

Brödet du bryter och vattnet du dricker; solen som skiner och får dig att blunda och le - på något förunderligt sätt har du förunnats just detta.

Fråga inte vad du kan få. Fråga vad du kan ge ur djupet av din stora tacksamhet.

Den stora meningslösheten är vårt öde. Den kan vi inte fly ifrån lika lite som vi kan fly från döden.

Men här och nu, när vi själva råkar leva, kan vi bidra till en bättre värld genom att välja bort den fåfänga jakten på berömmelse och ting.

Vårt bidrag bör vara att bidra till den fredliga samexistensen mellan människorna och till den milda varsamma omsorgen om jordens djurliv och de oceaner, floder, bäckar, åar, dungar, skogar, slätter, kullar och berg där vi och allt annat liv lever.

Det är vårt ansvar att låta det meningslösa ovärderliga livet leva vidare.