utsikterinsikter.blogg.se

En europeisk melankolikers betraktelser 

3. Dumhet besegrar ofta intelligens

En grundlig studie av mänsklighetens historia visar att vi gång på gång valt korkade lösningar framför intelligenta lösningar.

När vi för drygt 11 000 år sedan på gränsen mellan sydöstra Turkiet och nordvästra Syrien uppfann jordbruket, det vill säga konsten att i stor skala odla och förvara spannmål på en och samma plats år efter år och samtidigt domesticera ett antal djur, valde vi en till synes bekväm lösning som gjorde att vi slapp vandra runt i jakt på bytesdjur.

Men var valet egentligen så klokt?

Historiens största bluff, säger den israeliske historieprofessorn Yuval Noah Harari om ”jordbruksrevolutionen” i sin utomordentliga bok Sapiens och pekar på dess uppenbara nackdelar:

Jordbruksrevolutionen ökade visserligen den totala mängden livsmedel som stod till mänsklighetens förfogande, men detta omsattes inte i bättre kost eller i mer fritid. Det omsattes istället i befolkningsexplosioner och övergödda eliter. Den genomsnittliga bonden arbetade hårdare än den genomsnittlige jägaren-samlaren och fick i utbyte en sämre kost.

Övergången till jordbruk medförde en mängd åkommor som diskförskjutning, ledinflammation och bråck. De nya jordbrukssysslorna tog vidare så mycket tid i anspråk att människor tvingades bosätta sig permanent vid sina vetefält. Detta förändrade deras levnadssätt i grunden.

Vi domesticerade inte vetet; det var vetet som domesticerade oss.

Lägg därtill alla de svåra sjukdomar som människan drog på sig på grund av det nära umgänget med höns, grisar, kor, getter och andra domesticerade djur.

Som jägare och samlare åt vi mer varierad kost och vi rörde oss ständigt och vi hade mer fritid och klarade oss undan dödliga epidemier. Vi stod inte med hackor och spadar på fälten hela dagarna. Vi hässjade inte hö, vi bar inte balar av spannmål, vi malde inte mjöl, vi matade inga höns och grisar.

Att jordbruket förslavade människorna i arbete och åter arbete vet alla vi som umgåtts med människor från det gamla bondesamhället. Mina farföräldrar hade växt upp på landsbygden och levde och tänkte som bönder tills de dog trots att de mitt i livet flyttat till en stad.

Avsikten med människor var att de skulle arbeta, menade min farmor. Plocka bär och svamp, ta upp potatisen, såga i äppelträden, klippa gräset, skotta snö, snickra på huset, jobba hos släktingarna på landet på semestern. Arbetet fick inte avstanna. Arbetet var meningen.

Arbeit macht frei, skrev Hitlers ideologer på porten till helveteslägret Auschwitz i Polen.

Ännu en av de stora lögnerna i mänsklighetens långa historia av upprepade lögner.

Människan kallar sig själv intelligent. Det latinska namnet ” Homo Sapiens” betyder ”förnuftig människa” eller ”vis man”.

Det är inte särskilt förnuftigt att arbeta mer än vad som är absolut nödvändigt vad gäller en anständig bostad, mat för dagen, tillgång till vatten, kläder på kroppen, en säng att sova i och en och annan fest med släkt och vänner.

"A working class hero is something to be"

 Men den moderna människan har för länge sedan tillgodosett sina basbehov och strävar, oklart varför, efter att tillfredställa mer subtila behov som ”status” och ”lyx”.

Och för att få allt man önskar måste man arbeta och vanligen arbeta fruktansvärt mycket eftersom de redan stormrika bolagsägarna insett att de kan utnyttja ambitiösa människor maximalt.

Särskilt intressanta för bolagsägarna är begåvade människor som vill göra ”klassresor”, som med hela sin kropp känner att de vill ta sig ur förnedringen det innebär att vara ingen.

 A working class hero is something to be, sjöng John Lennon (bilden) så att ångesten steg som en tät dimma i våra själar.

Och mister man sitt arbete och blir sjuk försvinner alla möjligheter till extrabilar, sommarstugor, dyra hotellvistelser och lyxig mat på krogen. Det blir till att vänja sig vid blodpudding igen. Barnen får gå i den närmaste kommunala skolan och de gamla föräldrarna blir hänvisade till lågbudgetboende och välling.

Tillgången på arbete har emellanåt överstigit efterfrågan vilket gjort att det blivit en strid mellan arbetsgivarna om de mest attraktiva medarbetarna.

Kunniga yrkesmän vid de gamla järnbruken, exempelvis mästersmederna vid de uppländska bruken, var starkt efterfrågade och ibland var det så allvarligt att företagets hela överlevnad stod och föll med några få riktigt kompetenta anställda.

Ur detta förhållande sägs den så kallade ”Jantelagen” ha uppstått. Den ska ha varit brukspatronernas sätt att försöka behålla sin bästa arbetare så att de kunde fortsätta tjäna pengar på dem.

Jantelagen går som väl de flesta redan vet ut på att ingen i kollektivet ska förhäva sig och tro att han är något förmer än alla andra. Alla ska förbli där de är i det sociala kontrollsystem som råder på bruksorten.

En medelmåttighetens diktatur om man så vill.

På så sätt skulle inte de skickligaste hantverkarna få för sig att lyssna till locktonerna om högre lön och bättre villkor hos bruksägare på andra orter.

Begreppet ”Jantelagen” uppfanns av den danske författaren Aksel Sandemose som i sin roman ”En flykting korsar sitt spår” skrev om sin uppväxt i den danska småstaden Nyköbing på Jylland, en stad han i romanen gav det fiktiva namnet Jante. Atmosfären i Jante är kvävande, starkt hierarkisk, förtryckande och obildad – en bild av den ”bruksmentalitet” vi i Sverige brukar tala om.

Eftersom nästan inga impulser utifrån nådde bruksmedborgarna förblev de i sin okunnighet och litade blint på de lokala styresmännen. Alla som bodde på orten var beroende av att järnbruket försåg dem med arbete. Inga nya impulser tilläts slå rot. Ingen utveckling skedde. Allt förblev detsamma decennium efter decennium.

Ibland träffar man på människor som fungerar likadant som människorna i Jante. De ser inget skäl att förändra den världsbild de skaffade sig för 40-50 år sedan. De har aldrig märkt att tillvaron 2019 är en helt annan än tillvaron 1979.

Det finns på fullt allvar människor som helst klär sig så som människor klädde sig på 1950-talet, lyssnar på samma musik som spelades på 1950-talet och kör samma bilar som man körde på 1950-talet.

När någon påpekar att man ibland även kan ha andra kläder, lyssna på annan musik och köra andra bilar sluter de leden och blir surmulna och aggressiva.

Den som aldrig tillåtit sig att vara öppen för ny kunskap tar vanligen till våld när de invanda föreställningarna hotas.

Man kunde kanske tro att lite större svenska städer inte fungerade som Jante, men så är det inte alls. Även i några av Sveriges största städer råder samma Jante-mentalitet som i den landsbygd som Sandemose skildrade för länge sedan.

Det är därför öppna, kreativa och begåvade människor lämnar sådana städer. De står inte ut. De står helt enkelt inte ut.

Nyligen publicerades en forskningsrapport som för första gången kunde bevisa det man länge misstänkt, nämligen att den genomsnittliga intelligensnivån i Stockholm är högre än i andra svenska städer.

Det beror givetvis inte på att man blir intelligent av att födas i Stockholm. Det beror på att intelligenta människor lämnar sin födelsestäder och flyttar till Stockholm där de kan ägna sig åt intressanta studier och arbetsuppgifter som bättre motsvarar deras intelligensnivå.

En av dessa plågsamma sanningar som aldrig uttalas i Jante-städerna.

 Kortsiktighet förstör framtiden

När jag säger att dumheten nästan alltid besegrar intelligensen beror det på att det är sant. Denna till synes högst obegripliga sanning har en enkel förklaring:

Vi tänker alldeles för kortsiktigt. Vi tänker utifrån rådande förhållanden i dag, vi minns knappt vad som hände i går och vi tror att i morgon ska bygga på dagens verklighet.

Det är sant att en tisdag i Katrineholm eller Arjeplog följs av en onsdag som är i princip likadan. Vädret är ungefär detsamma, husen står kvar där de stod, befolkningen åldras och i snabbköpet pratar vi om varandras framgångar och motgångar.

Men det är den korta sanningen. Den långa sanningen, som är den som har betydelse, är något helt annat.

Vi människor lär oss hela tiden av varandra. Historiskt har kunskap alltid vandrat från söder till norr. Jordbruket, skriftspråket, gudavärlden, kristendomen, alfabetet, hjulet och tusen andra uppfinningar från Mellanöstern och Medelhavsområdet har sakta men säkert rört sig med människor längs handelsvägarna och med krigens alla arméer norrut genom Europa.

All förändring följer samma mönster. Några i befolkningen fångar tidigt upp signalerna från utlandet och förmedlar dem vidare till en lite större grupp som påverkar den breda massan och så är jordbruket eller kristendomen eller vad det nu är ett faktum även i Sverige.

Det är alltid den korta sanningen som vinner.

 ”Nu säger dom här att vi ska vara kristna så då är vi väl kristna då.

Nu säger dom här att vi ska odla spannmål så då odlar vi väl spannmål då.

Nu säger dom här att vi ska skattskrivas så då går vi väl iväg och skattskriver oss då”.

Den långa sanningen, den som i jordbrukets fall berättar att arbetsdagarna blev längre, kosten sämre och sjukdomarna fler, visar sig först långt senare. Då det är försent.

Det ska också sägas att det är oerhört lätt att vara efterklok. Hur skulle rimligen de första bönderna på de soliga sluttningarna i Turkiets sydöstra bergstrakter kunna förutse att det inte var så där väldigt klokt att bli bönder?

Alternativet var att fortsätta jaga djur och samla bär vilket för dem troligen framstod som ett sämre alternativ.

Men då var då och nu är nu.

Det fantastiska i kråksången är att vi trots alla vetenskapliga landvinningar förvånande ofta fortsatt låter dumheten besegra intelligensen.

Vi låter vapenindustrin framkalla nya krig.

Vi låter livsmedelsindustrin sälja giftig mat.

Vi låter ansvarslösa människor skräpa ner världshaven.

Vi utrotar djurarter.

Vi låter kolkraftverken bolma ur sig miljöförstörande rökmoln.

Vi låter oljeindustrin sätta agendan i miljödebatten.

Vi låter miljontals människor svälta till döds.

Vi uppmanar våra barn att konkurrera ut andra barn.

Vi låter mobbare gå kvar i skolan och flyttar på dem som blivit mobbade.

Vi låter stora bostadsområden övertas av kriminella gäng som säljer narkotika och skjuter ihjäl folk som råkar passera när de genomför sina revirstrider.

Vi låter, kort sagt, dumheten vinna trots att vi -medan dumheten öppet visar sin dumhet - ser att detta är alldeles fel.

Människan är på detta sätt besynnerlig. Hon kan nå världsomspännande acceptans för användningen av pengar, tillbedjan av olika religiösa gudar och underdånighet inför militärt starka imperier.

Men hon kan inte göra det som är bäst för sig själv och mänskligheten.

En viktig orsak till att det går fel är att människan i grunden är väldigt lättmanipulerad.

Ibland undrar man om människor medvetet vill bli manipulerade in i något tankemönster som är bekvämt. Människan har väldigt lätt för att lyssna på det staten, kapitalet, prästerna och andra ”av guds nåde” utsedda maktmänniskor säger.

Den västerländska parlamentarismen utser inte sina politiska ledare av ”guds nåde” invänder nu den rättrådige och det är sant. Demokratin är en brandfackla mot godtycket som styrde nationer och imperier förr i tiden.

Men även i demokratins politiska korridorer vandrar många människor som aldrig varit annat än politiker och som förmodligen förblir politiker tills de får pension. Det är, i den lilla människans ögon, som hade de utsetts av guds nåde och inte i demokratiska val. Hur den lilla människan än försöker rösta bort dem så dyker samma ansikten upp i tv-rutan år efter år.

Sådana frälsen är ingen nyhet utan i själva verket det naturliga tillståndet genom mänsklighetens historia.

Adel handlar endast om pengar

Ordet ”frälse” kommer av att rika storgodsägare på landsbygden av kungen redan från 1000-talet och framåt ”frälstes från skatt” om de försåg kungen med soldater till armén.

Så uppkom adeln - och adelsmännen har sannerligen styrt och ställt med det svenska rikets viktigaste angelägenheter genom seklerna. De har utsetts till kungar, de har mördat kungar, de har avsatt kungar och de har tillsatt nya kungar. Allt efter eget behag, allt utifrån rådande läge i maktspelet.

Adelskap handlar alltså inte ett dugg om bildning och fina vanor. Adelskap handlar om pengar och makt.

Adelsmän har effektivt hållit småbönder och statare nere med skuldsättning och krav på dryga dagsverken. Adelsmän har mördat bondeledare som gjort uppror och blivit för starka.

Den tysk-svenske friherren Carl Fredrik Pechlin, den ledande konspiratören bakom mordet på Sveriges kung Gustav III 1792, kallades ”bondeplågaren” vilket var ett fullständigt korrekt öknamn. Han förnekade all inblandning i kungamordet och dömdes till ett ganska milt straff.

Det var underhuggaren Anckarström som fick ta det hårda straffet eftersom Pechlin sett till att det var Anckarström och inte han själv som avlossade skottet.

Den svenske riddaren och rådsmannen Magnus (Måns) Bengtsson Natt och Dag mördade bondeledaren Engelbrekt Engelbrektsson i ett lömskt överfall på en ö i Hjälmaren 1436. Men han dömdes aldrig för mordet.

Adelsmännen i Sverige har alltid tagit lagen i egna händer när det passat dem. Det var därför som den svenska borgerligheten till sist gjorde adelsmännen maktlösa och införde parlamentarisk demokrati istället.

I valet mellan en demokratiskt styrd statsapparat och adelns godtycke valde folket staten. Det var däremot ett klokt val.

Men sedan dess har intresset för demokratin stadigt dalat. Oerhört många människor som intervjuas i olika medier säger "att de egentligen inte är så intresserade av politik" som om politik vore en hobby som frimärkssamlande, fågelskådning eller fotboll.

Människor har istället alltid låtit sig styras. Människor har efterfrågat ledare. Människor vill att någon tar hand om allting.

Människor  verkar generellt vilja leva sina liv, utföra sina jobb, umgås med sina familjer och allmänt slippa bekymmer. De vill ha tak över huvudet, mat på bordet, en sup ibland och kanske lite lättsam underhållning som kontrast till vardagsslitet.

Någon annan får sköta riket. Någon annan får sköta världen.

Och denne "någon annan" finns alltid redo i garderoben. Redo att träda in. Redo att ikläda sig galauniformen, redo att beordra trumpetstötar, redo att förslösa de surt intjänade skatter som det aningslösa folket betalat till staten för att få sjukvård, skolor, äldreomsorg och annat för människorna värdefulla tjänster.

Ett visst svinn accepterar vi. Men om vi förstod vidden av det verkliga svinnet så skulle vi besvärat börja vrida på oss och inse att vi nog varit lite för godtrogna.

I själva verket finns det inget som talar för att mänskligheten som regel fattar rationella beslut.

Det finns däremot mycket som talar för att vi envist fattar irrationella beslut.

Exemplen kan mångfaldigas. 

Arkitektur är ett sådant ämne. Städer byggs allt fulare på grund av att fulheten av okänd anledning blivit norm i arkitektkretsar. Grå eller svarta lådor med små fönster. Jag upprepar: Grå eller svarta lådor med små fönster.

Praktfulla stadsbyggnader i sten från 1800-talet rivs. Charmiga villor rivs. Grå betongklumpar sänks ner i städerna för att snabbt lösa parkeringsproblem som inte förutsetts trots att man har alla fakta om befolkningsutvecklingen på bordet.

Ett annat irrationellt beslut var att under lång tid strunta i att underhålla Sveriges järnvägsnät. Med känt resultat.

Även landstingskommunal förvaltning är ett sådant ämne. Plötsligt blev det modernt, för att spara pengar, att börja efterlikna den privata industrins processer på våra sjukhus. Alienerade och förvirrade patienter märkte att de betraktades som produkter på ett löpande band.

Författaren och läkaren PC Jersild kallade den känslokalla vårdapparaten för ”Babels hus”. Språkförbistringen mellan vårdpersonalen och patienterna var total. Läkarna mumlade något och klottrade hastigt ner något oläsligt på en lapp medan sköterskorna ständigt kände pressen att få ut halvsjuka människor ur sjukhuset så att nya sjuka kunde få plats.

Tidsstudiemän i äldrevården

I den kommunala hemtjänsten är det irrationella beslutet, återigen för att spara pengar, att inte anslå rätt antal timmar till vårdbehövande gamlingar i deras hem utan istället leverera korta intervall på 5-10 minuter som tidsstuderats fram av någon dyr konsult.

Hur lång tid tar det att ställa fram maten, hur lång tid tar det att dammsuga köket, hur lång tid tar det att byta en blöja, hur lång tid tar det för hemtjänstpersonalen att cykla till nästa gamling och så vidare.

Borta är omsorgen, borta är värdigheten, borta är mänskligheten. Samtal är uteslutna trots att ensamma gamla människor egentligen ofta behöver just lite social kontakt.

Om det i verkligheten hade varit ont om pengar hade dessa åtgärder kanske kunnat motiveras.

 Men det är inte ont om pengar. Problemet är att pengar används till fel saker. Den svällande statliga, landstingskommunala och kommunala byråkratin äter miljarder till ingen nytta.

 Översatt till verkligheten innebär det att om man anställt tio byråkrater för att utföra en uppgift som enligt beställningen förväntas vara klar om ett år så är uppgiften också klar om exakt ett år. Oavsett om den egentligen tar en vecka eller en månad att utföra.

 I sin andra ”lag” berättade Parkinson att utgifterna alltid stiger till samma nivå som intäkterna. Om skatteintäkterna i ett landsting eller en kommun stiger med 5 procent från det ena året till det andra så ökar alltid kostnaderna med minst 5 procent. Oavsett om det är nödvändigt eller inte.

Det går att göra av med pengar på allt möjligt utan att det har minsta betydelse för verksamhetens kvalitet:

Fler möten, fler middagar, fler rapporter, längre utredningar, mer omfattande undersökningar, uppdatering av regelverk, utökad papperskopiering, fler tjänsteresor, fler konferenser, dyrare tjänstebilar, dramatisk löneutveckling, längre fackliga förhandlingar, större kontorsrum, fler yttranden, längre budgetmanglingar, fler remissomgångar, högre avgångsvederlag och så vidare rakt in i helvetets eldar.

Allt går bra och får kosta så länge ingen gör uppföljningar och mäter effekten av insatt kapital. När någon börjar mäta framträder ruinerna i plågsam belysning.

Alltmedan den verksamhet för vilken pengarna var avsedda fortsatt "saknar tillräckliga resurser".

Jag bad en gång en läkare jämföra resurserna i dag med resurserna på 1980-talet. Han svarade att man på den tiden hade dubbelt så många vårdplatser och klart mer personal trots att befolkningsmängden var betydligt lägre.

Orsaken till detta är "den konservativa revolutionen" som med början på 1980-talet drev igenom ett hårt sparpaket inom offentliga sektorn. Syftet var att frigöra kapital i form av sänkta skatter för de redan förmögna bolagsägarna. Drivande var de svenska arbetsgivarföreningarna och moderata samlingspartiet. Trenden var densamma i övriga västvärlden. Idén föddes av högerns nationalekonomer i USA.

Se där en bister sanning som sällan eller aldrig presenteras i debatten. Det finns inflytelserika människor som gör vad de kan för att förhindra att den sanningen blir offentligt känd.

Lika okänt för de breda massorna världen över är den amerikanske presidenten Richard Nixons beslut att avskaffa kopplingen mellan dollar och guld. Tidigare kunde alla som ägde dollar när som helst, om de så önskade, få pengarnas värde i guld istället. Så säkrade den amerikanska staten pengarnas värde vilket givetvis ledde till hög trovärdighet för det monetära systemet.

Men den trovärdigheten tog Nixon bort med ett penndrag. I dag är det ingen som vet vad en dollar är värd. Den kan vara värd 50 cent eller tre dollar. Ingen vet. Allt är en dimma.

Världsekonomin är ingen exakt vetenskap. Världsekonomin är ett monopolspel. Världsekonomin är ofta en spekulation i framtida framgångar för de företag man köpt aktier i. Pengar är egentligen bara papperslappar och i dag är de inte ens papperslappar utan digitala siffror.

Problem uppstår när någon kommer in på banken och vill ha sina pengars värde i guld. Eller bara vill ta ut sina pengar i kontanter.

Dumheten besegrar som sagt intelligensen. Vi lär oss inte av våra misstag. Vi upprepar våra misstag. Och när misstag utspelas framför våra ögon tittar vi bort.

De ansvarskännande förlorarna

Människan är egentligen inte vuxen uppgiften att sköta mänskligheten. Det borde någon annan göra. Någon som tänker långsiktigt och har nått balans mellan förnuft och känsla.

Vi är tillbaka på det här med gudarna. De är bekväma att ta till och bekväma att skylla på.

De som alltid tar åt sig all skuld är de riktigt stora förlorarna. De kan nämligen inte leva sina egna liv så som de har rätt att leva sina liv. Andra människor ser deras svaghet och drar fördel av den.

Min erfarenhet är att människor som tar ansvar sällan eller aldrig belönas för det.

De ansvarskännande förlorarna är i hög grad kvinnor.

Det är min slutsats efter 40 års förvärvsarbete.

De arbetar sina timmar, de gör rätt hela tiden, de gör även andras jobb, de klagar aldrig – men det är andra, vanligen rätt ansvarslösa män, som belönas med titlar och höga löner.

Dumheten stirrar oss i ögonen och frågar:

Ser du inte att jag inte förstår någonting och inte kan någonting och att jag är på väg att ställa till med ännu mera elände.

Intelligensen svarar:

Jo, men det blir för besvärligt att göra någonting åt all den dumhet som översvämmar oss. Bekvämast att blunda och gå vidare.

Det är vårt dagliga misstag som ofelbart leder till morgondagens misstag.