/ Allmänt /

Vilka är blåsipporna egentligen?

 Istället för att fortsätta upprepa att Sverigedemokraterna har sina rötter i den svenska nazismen och fascismen, vilket i och för sig är sant, så kan det vara intressant att studera partiet som politiskt fenomen i samtidens Sverige.

Sverigedemokraterna (SD) är ett aktivt oppositionsparti som attraherar alltfler väljare på den svenska landsbygden, inte minst i södra Sverige. Starkaste fästet finns i ett antal skånska landsbygdskommuner. Några få undantag bekräftar regeln.

Partiet får just nu relativt höga siffror i opinionsundersökningarna. Visserligen är riksdagsval och opinionsundersökningar två skilda saker men trenden är ändå tydlig. Moderaternas traditionellt starka ställning som största borgerliga parti är för närvarande hotad av just SD och KD:s popularitet försvagas av SD:s närvaro.

Att stå vid sidan och kritisera är alltid en betydligt mer gynnsam politisk position än att i ansvarig ställning emellanåt tvingas fatta impopulära beslut.

SD är en ny aktör i svensk politik och bör som sådan granskas närmare. Partiet är skickligt på att dra nytta av missnöjet i samhället och fyller dessutom på missnöjet med att lansera en närmast bisarr konspirationsteori om staten som allmänt korrumperad.

Men propaganda är ett effektivt vapen mot människor som har svårt att värdera källor och göra realistiska analyser.

Väljarsympatierna växer inte i den omfattning som partiet vill göra gällande. En känd svaghet bland alla uppstickare oavsett verksamhet. Medvinden upplevs som obegränsad, en emotionell snarare än rationell analys av nuläget.

Det finns fortfarande en betydande aversion mot partiet i stora svenska väljargrupper.

Att övertyga kvinnor, akademiker, liberaler, väljare i starka socialdemokratiska bastioner i norra Sverige, storfinansens företrädare m fl att rösta på partiet kommer att bli mycket svårt för att inte säga omöjligt.

I landets universitetsstäder är SD-stödet närmast obefintligt.

Även SD når naturligtvis sitt tak vad gäller väljarsympatier. I senaste valet fick partiet 17,5 procent av rösterna vilket får betraktas som ett resultat att ta på allvar för andra partier. Men en förkrossande majoritet - 82,5 procent av väljarna - röstade på andra partier än SD.

Realism är ett klokt förhållningssätt för alla politiker. Partisympatier har sin grund i vuxna människors sedan decennier etablerade värderingar och värderingar ändrar man inte i en handvändning.

För tillfället utgör SD den plats till vilken fler människor vänder sig med sin upplevda oro över brottsutvecklingen. När staten får bukt med brottsligheten behöver man inte längre uppsöka SD.

Partiets strategi

Inriktningen just nu för SD är uppenbarligen att försöka destabilisera svenska staten för att i framtiden ersätta den dominerande socialdemokratiska/liberala politiken med sin egen.

Att politiska partier vill ta makten i ett land är i sig inget konstigt. Själva avsikten med en politisk rörelse är som alla vet att få möjlighet att påverka landets utveckling.

Det som gör att SD avviker från andra partier är inriktningen på en ivrig, offensiv och envis destabiliseringsprocess riktad mot hela det svenska samhällsfundamentet.

Det är inte endast delar av samhällsbygget som kritiseras. Det är hela samhällsbygget från början till slut. En stor munsbit för ett litet parti.

Inriktningen kan beskrivas som revolutionär mer än reformistisk. Partiet väljer konsekvent att bortse från proportioner och fokuserar på samhällsproblem som den primära målgruppen upplever som oroande eller rentav outhärdliga.

Partiets kommunikation är högljudd, kortfattad och tydligt presenterad i bilder vilket troligen är en klok pedagogisk taktik sett till målgruppen.

Ett annat kännetecken hos SD är kärnväljarnas bristande respekt för bildning, etik och moral.

Det traditionella sättet att sakligt och respektfullt diskutera samhällsfrågor ersätts med slagord, personangrepp, hån och hat. Det är monolog och inte dialog. Politiska motståndare får aldrig ordet. De bekämpas med propaganda.

Partiets övergripande budskap till de egna väljarna och till presumtiva väljare är att Sverige är på väg att sjunka ner i avgrunden om inte SD nu snabbt får ”överta rodret och ställa allt tillrätta”. Tankesättet är dramatiskt såtillvida att det bygger på ett tydligt motsatspar:

Antingen är du med oss eller mot oss.

Undertexten är att meningsmotståndarna saknar egen tankeförmåga och därför inte har rätt att yttra sig. Ett rätt apart sätt att uppträda för ett parti i en västerländsk demokrati där yttrandefriheten och alla människors lika värde är grundpelare.

Att verbalt anfalla, förnedra och håna människor är inget uppträdande som väcker sympatier i de breda folklagren.

Partisymbolen

Blåsippan. En symbol som partiledningen förmodligen tänkt ska få väljarna att associera partiet till våren, nya generationer, hopp, ljus, nya möjligheter vilket sammantaget står i skarp kontrast till partiets konservativa politik. Sverigedemokraterna är i sin ideologiska kärna ett tillbakablickande parti som romantiserar det svenska 1950-talet. Vissa kärnväljare kan offentligt även romantisera tidigare epoker under Europas 1900-tal vilket skadar partiets trovärdighet som demokratiskt parti.

Partiets sätt att kommunicera med sin målgrupp

Partiet kommunicerar ofta i bilder, filmer och korta fraser. Partiet undviker långa texter skrivna på ett kvalificerat och nyanserat språk eftersom den primära målgruppen är mycket obekväm med ordrika och invecklade teoretiska resonemang. Kulturartiklar, statliga utredningar, politiska analyser, vetenskapliga rapporter och andra mer djuplodande texter verkar snarast skrämma målgruppen.

Kommunikationsvalet är logiskt sett till målgruppens förmågor och preferenser.

Primär målgrupp

Yngre och medelålders män bosatta i landsort och glesbygd. Starkt förankrade i trygghet och tradition. Sena accepterare. Geografiskt företrädesvis hemmahörande i södra Sverige, särskilt Skåne och Blekinge. Få ägnar sig åt akademiska studier.

Hänvisar ofta till ”livets hårda skola” som viktig erfarenhetsbank. Starkt skeptiska till ”nymodigheter” och till etablerad vetenskap, internationell orientering, statsmakten, intellektuella resonemang, modern kultur och inflöde av nya idéer. Miljön är sluten i sig själv, icke-innovativ och icke-kreativ.

Målgruppen är intresserad av att leva ett lokalt liv i landsorten med familj och vänner - meka med gamla bilar, snickra, vistas i naturen, grilla, se nöjesprogram på tv, spela enklare dataspel, se roliga filmer på nätet, konsumera alkoholvaror av basal karaktär, ha husdjur och då främst hundar, lyssna på gammal rockmusik och hårdrock, följa lokal idrott, jaga och fiska.

Könsrollerna är traditionella.

Många i målgruppen  är besvikna över samhällsutvecklingen de senast 20-30 åren som de upplever missgynnat dem till förmån för välutbildade resursstarka människor i storstäderna. Många upplever staten som nonchalant och arrogant. Sveriges flyktingmottagande upplevs som ett kulturellt och ekonomiskt hot mot den egna livsstilen.

Här har SD hittat en målgrupp mottaglig för partiets retorik. Missnöje i väljarkåren är alltid en plattform för en snabbväxande politisk rörelse. Det är inte en målgrupp som gör mogna överväganden utan snarare en målgrupp som störtar i fält när någon diffus generalsperson vrålar "framåt!".

Sekundär målgrupp

Sverigedemokraterna vill förstås värva flera väljare och inriktar sig då främst på väljare som liknar väljarna i den primära målgruppen. Ett logiskt val.

Det handlar alltså i den sekundära målgruppen om yngre och medelålders män i små samhällen och medelstora städer. Geografiskt belägna i södra och mellersta Sverige. Starkt förankrade i trygghet och tradition. Sena accepterare. Profilen påminner starkt om den primära målgruppens profil med undantag för tätortsmiljön.

Förenklat kan man säga att den skånska landsbygden är en för liten väljarbas varför SD nu söker sig till mindre kommuner och städer norröver. Skogslän som Värmland, Dalarna och Gästrikland är aktuella jaktmarker.

Partiets organisation

Framstår utifrån som hierarkisk och auktoritär. Bygger mest troligt på stark medlemslojalitet och hög operativ förmåga bland kärnväljarna. Mer orienterad inåt än utåt. Stark inre sammanhållning. Kittet är propaganda. "Kampen" betonas konstant.

Partiets ledning

Utifrån medierapporteringen och andra studier hamnar vi i begrepp som auktoritär, sluten, strategisk, konsekvent, starkt maktfokus, låg vilja till politiska kompromisser.

Partiets medlemmar och kärnväljare

Logiskt utifrån ledningens profil följer begreppen lojala, operativa, konsekventa, energiska.

Somliga av kärnväljarna framstår som radikala och närmast fanatiska i sina krav på snabb samhällsförändring i partiets politiska riktning. Slående är bristen på nyanser och oviljan till konstruktiv dialog med människor av annan politisk uppfattning.

SD-anhängarna tycks väja för seriösa debatter vilket tyder på att de inte är säkra på att gå ut som segrare när fakta och logik kommer på bordet. Säkrare då att vägra samtala.

Partiets taktik

Energisk, konsekvent, aggressiv, uthållig, välorganiserad.

Viktiga motsatspar i partiets strategi

Splittra -Förena.

Landsbygd- Större stad.

Lågutbildad -Högutbildad.

Aggression -Samförstånd.

Monolog -Dialog.

Rasera-Bevara.

Propaganda - Yttrandefrihet.

Nationell-Internationell.

Kollektiv -Individuell.

Manlig-Kvinnlig.

Svenska – Andra språk.

En kultur – Många samexisterande kulturer.

SD är således ett parti som ser sig mer som en kamporganisation än som en seriös demokratisk rörelse. Det handlar inte om politiska debatter som syftar till att utveckla hela landet, det handlar egentligen endast om operativa åtgärder mot vissa samhällsgrupper. Metoden är att sprida misstroende mot rådande ordning.

Partiets berättelse om de egna väljarna

Till sina kärnväljare kommunicerar partiet att partiledningen och väljarna är förankrade i "den verkliga verkligheten" och att de representerar allmogens historiska kamp mot överheten i sökandet efter sanning och rättvisa. Ett slags korsriddare i det rättas tjänst. En kamporganisation.

Partiets motsatser

Socialdemokrater, liberaler, miljö- och klimatrörelsen, kvinnorörelsen, intellektuella, etablerade medier, svenska myndigheter, företrädare för forskning och vetenskap.

Partiets berättelse om motsatserna

”Riksdag, regering och myndigheterna ägnar sig åt hemliga konspirationer i syfte att lura vanligt folk. Integrationspolitiken är ett betydande hot mot riket. Klimatdebatten är humbug. Alla etablerade medier kontrolleras av socialdemokraterna och sprider vänsterpropaganda. Hela det etablerade samhället är opålitligt”.

Ungefär så presenteras världsbilden. Ett välbeprövat sätt att undergräva förtroendet för staten för att bereda vägen för sig själv. Ofta använt av politiska rörelser som vid makten visar sig vara fiender till demokrati, yttrandefrihet och fredlig samexistens med andra grupper - och extremt våldsbenägna. En totalitär strategi.

Partiets operativa angreppsmål

Socialdemokrater, liberaler, kvinnorrörelsen, miljö- och klimatrörelsen, muslimer, afrikaner, judar, akademiker, kända kulturpersonligheter, människor som verkar för bildning och upplysning, etablerad vetenskap, etablerade medier.

Partiets operativa metod

Utgår från partiets strategi och kommuniceras troligen som instruktioner om effektiva åtgärder mot meningsmotståndarna. De operativa metoderna är aggressiva och kompromisslösa. De utförs med stor energi och envishet helt i linje med partiets politik.

De verbala attackerna mot främst socialdemokrater, liberaler och miljöpartister sker ofta i form av personangrepp. Det är ofta partiledaren som utsätts för attacker snarare än partiets politik.

Ett beprövat sätt att förminska och trasa sönder den vedertagna bilden av motståndarna. Destruktionen som vapen.

Den verbala kommunikationen är normalt fåordig och innehåller inte sällan nidbilder av ledande företrädare för regeringspartierna. Om någon av de operativa SD-sympatisörerna blir lite för oförsiktig med orden utesluts den personen raskt ur partiet.

Ett exempel bland många är SD-kvinnan från södra Sverige som ansåg det vara en god idé att ställa upp en kulspruta på Öresundsbron.

Just det ymniga användandet av nidbilder och nedsättande ironiska rubriker påminner starkt om 1980-talets Palmehat vilket är en viktig signal till landets säkerhetspolis. Människor som var med och grundade SD var synnerligen aktiva Palmehatare.

Partiets primära mediekanal

Sociala medier där målgruppsanpassade budskap kan utformas, dvs fåordiga texter, bilder och filmer som förlöjligar/kritiserar meningsmotståndarna. SD-anhängarna är skickliga på att bilda grupper som har till avsikt att pumpa ut partiets propaganda till intet ont anande medborgare.

Partiets sekundära mediekanal

Det ordknappa bildmediet TV.

Partiets kommunicerade idealsamhälle

1950-talets Sverige med en traditionellt uppbyggd resursstark stat som upprätthåller lag och ordning och tillvaratar nationens intressen. Ett starkt patriotiskt slutet Sverige ointresserat av internationellt utbyte såvida inte utbytet ensidigt gynnar Sverige. Starkt militärt försvar. Ett strömlinjeformat Sverige som är enkelt att förstå för målgruppen.

I grunden emotionell kommunikation som saknar verklighetsförankring.

Att 1950-talets Sverige byggde på helt andra förutsättningar än dagens Sverige döljs.

Exempelvis finns i dag inte de ekonomiska möjligheterna att bygga ut välfärden så snabbt. Storfinansens envisa ovilja att bidra till en positiv samhällsutveckling för alla medborgare är en viktig orsak till dagens svårigheter. Men det förtiger naturligtvis SD.

Skattelättnader för de redan rika är inget att tala om för den som vill samverka med Moderaterna. Förmodligen ses det numera högervrängda KD mer som ett praktiskt stödparti.

Partiets beredskap inför kriser

Inte fullt så god trots partiledningens vilja att kontrollera inåt och utåt. Alltför många offentliga skandaler om lokalt och nationellt verksamma partiföreträdare.

Partiet verkar också ha svårt att kontrollera sina mest militanta anhängare som plötsligt kan få för sig att fysiskt angripa meningsmotståndare. De militanta skadar utan tvekan partiets trovärdighet som demokratiskt riksdagsparti. Våldet tilltalar dock delar av den primära målgruppen vilket är djupt oroande.

Hot mot partiet

1) Nya konkurrerande politiska allianser som vinner väljarnas förtroende.

2) Byte av partiledare.

3) Egen oförmåga att dra nytta av väljarframgången och leverera resultat enligt kärnväljarnas förväntan kan leda till trötthet och uppgivenhet i målgruppen.

4) Fokus i samhällsdebatten på andra samhällsfrågor än partiets profilfrågor som är främst lag och ordning och integrationspolitik. Den globala miljö- och klimatrörelsen är därmed en stark oönskad konkurrent om väljarnas uppmärksamhet. Liksom viktiga diskussioner om utbildning, sjukvård, infrastruktur mm.

5) För att en aktör i offentligheten ska ha minsta möjlighet att kommunicera sina bärande budskap krävs ständig och omfattande medienärvaro. Om partiet marginaliseras i medierna faller populariteten snabbt. Hög kännedom föregår alltid köp. Exempel: Om vi inte kände till Ikea skulle vi inte handla där. Sociala medier är en sak, där vet användarna att allt som sägs inte är sant. Men om de stora TV-kanalerna och dagstidningarna avstår från rapportering får SD mycket svårt att nå fram med sina ständiga utspel.

Slutsats

SD utgör en välregisserad och välorganiserad allvarligt syftande politisk offensiv mot den etablerade svenska staten och dess folkvalda, myndigheter och medier.

Partiet är radikalt, aggressivt och maktfokuserat. Det politiska arbetet beskrivs som "kamp" vilket är nödvändigt för staten att ta på allvar.

Partiet är främst förankrat hos missnöjda lågutbildade yngre och medelålders män i landsbygd och glesbygd och börjar få fäste även i mindre städer i landsorten.

Partiets landsbygdsprofil är fortsatt tydlig vilket givetvis inte attraherar några större väljargrupper i stora och medelstora svenska städer.

Partiets primära problem är kvinnorna som trots allt utgör drygt halva väljarkåren. Partiets aggressiva manliga framtoning står i direkt motsatsställning till den feministiska rörelsen, nu senast starkt uppmärksammad genom metoo-rörelsen.

Vissa partiföreträdare uppträder öppet sexistiskt vilket ytterligare försämrar partiets trovärdighet bland kvinnliga väljare.

Andra svåra målgrupper för partiet är socialistiska och liberala akademiker och intellektuella i större städer inklusive den etablerade mediebranschens aktörer, i stort sett hela kultur-Sverige liksom den samlade miljö- och klimatrörelsens aktivister och sympatisörer.

En annan målgrupp som naturligtvis inte är särskilt intresserad av att rösta på SD är invandrare och då särskilt muslimska invandrare från Mellanöstern och Afrika – av SD utpekade som ett av Sveriges största samhällsproblem.

SD-retoriken är att Socialdemokraterna och Liberalerna står i hemlig maskopi med landets muslimer och därför inte vill ”göra något åt muslimerna”.

Att ”göra något åt” hela folkgrupper i samhället för tankarna till en annan tid under 1900-talet vilket visar att SD-ledningen och dess anhängare utgör ett reellt hot mot delar av befolkningen och då inte endast verbalt.

Även människor av judisk härkomst reagerar starkt negativt på SD-retoriken. Överlevare från Förintelsen varnar intensivt för SD-retoriken som de känner igen från 1930- och 1940-talets Tyskland.

Partiets uttalade förnekande av klimatkrisen skrämmer bort stora väljargrupper.

Även om man som svensk medborgare inte själv röstar på Miljöpartiet eller engagerar sig i demonstrationer och andra aktiviteter till förmån för miljö och klimat så har majoriteten väljare ändå den grundläggande uppfattningen att vår planet ska skyddas från miljöförstöring och att klimatet inte får försämras ytterligare.

Frågan om Lag och ordning i riket är visserligen en viktig fråga i alla stater, men lag och ordning är inte en enskild fråga som för alltid kommer att finnas överst på väljarnas prioriteringslista.

Inte heller integrationspolitiken är en evig huvudfråga. Det är en tillfällig huvudfråga som kommer att ersättas av andra frågor som väljarna upplever som mer angelägna. Orsaken till den nuvarande oron är trots allt kriget i Syrien, ett krig som nu är i stort sett avslutat.

SD:s profil som aggressivt missnöjesparti är inte bra för partiets framtid. Lika illa är det med den aggressiva manliga framtoningen. Associationen går till Vit makt-rörelsen och den är inte populär bland svenskarna.

Väljare har gott minne och vet att missnöjespartier både i Sverige och i andra länder likt blåsippan har en kortvarig blomningstid.

Partiet bygger sin framgång på ett samhällsproblem (kriminaliteten i storstädernas förorter) som med riktade samhällsinsatser faktiskt kan begränsas kraftigt.

Och när den upplevda otryggheten bland medborgarna vänds till ökad trygghetskänsla hejdas genast partiets väljarframgång.

Allmän misstro mot invandrare räcker inte på långa vägar som motor i kampen om väljarna. Sverige har länge varit ett internationellt präglat land vilket stora delar av väljarkåren uppskattar.

Det är avarterna som behöver bekämpas och när det sker dämpas det missnöje som SD just nu fångar upp.