utsikterinsikter.blogg.se

Den som nästan inte har några pengar får nöja sig med en koja i skogen.

Den marknadsliberala idén om kraftigt bantad offentlig sektor och kraftigt bantad privat sektor i syfte att öka kapitalägarnas förmögenheter leder till en enda sak - en gigantisk brist i statens kassa.

Och utan pengar kan ingen stat leverera välfärd.

Det finns alltså en elefant i rummet som varken högerpopulister eller marknadsliberaler vill att vi talar om.

Låt oss därför nu och för lång tid framåt tala endast om elefanten i rummet.

Vi är alla utkastade i ovisshet på grund av en tankevurpa som ingen tycks vilja att vi ser.

Man kan inte först ta stora belopp från staten och därefter kräva att staten ska leverera som om den hade alla pengarna kvar.

Det förstår ett barn.

0+0 blir inte 1000 miljarder.

0+0 blir fortfarande bara 0.

Högerpopulisterna säger att de ska lösa statens resursproblem med att kasta ut alla ”invandrare”. Någon sådan homogen grupp existerar inte och idén är dessutom ekonomiskt befängd.

Ty den kostnad som uppstår på grund av flyktingmottagandet efter krig i Mellanöstern och Afrika är en mild västanbris jämfört med den orkan av problem som uppstått och uppstår på grund av kapitalägarnas benhårda vägran att betala tillräckligt mycket skatt.

De hundratals miljarder kronor som årligen flyter iväg till ingenting nyttigt ska användas för att göra nytta. De ska in till svenska staten.

Sedan 1980-talet har flera skattelättnader genomförts för de rika. Vi har exempelvis inte längre någon arvs- eller gåvoskatt och bolagsskatten har sänkts.

Mellan 2013 och 2018 uppgick bolagsskatten till 22 procent i Sverige. 2019 sänktes den till 21,4 procent och 2021 blir bolagsskatten 20,6 procent.

Den svenska bolagsskattesatsen är låg internationellt sett. I början av 2000-talet hade OECD- och EU-genomsnitten kommit ner till den svenska nivån. Därefter har skattesatserna fortsatt att sjunka i vår omvärld och även Sverige har genomfört ytterligare ett par sänkningar. 

Det är bra att Sverige har ett starkt näringsliv. Det är grunden för vår välfärd. Det enda som krävs är att de framgångsrika företagen betalar den skatt de är skyldiga svenska staten och inte fortsätter trixa bort miljardtals kronor från välfärden.

Efter kriget samverkade staten och kapitalet i Sverige. Bolagen tjänade stora pengar på att återuppbygga Europa och staten tog den del som krävdes för att bygga en stark välfärdsstat.

Det rådde balans. Det var fred. Det gick bra. Vi hade vår Moder Svea.

Plötsligt försvann pengarna

Men när de stora kapitalägarna i slutet av 1970-talet bestämde sig för att bryta överenskommelsen uppstod genast problem för svenska staten. Det fanns plötsligt inte tillräckligt med pengar. Välfärden började hacka.

Om ett bolag är så lönsamt att det blir skyldigt staten 100 miljoner kronor i skatt så har bolaget också råd att betala skatten. Dessa 100 miljoner kronor ska alltså skyndsamt betalas in.

Och vill man inte betala skatten så har man heller ingen rätt att få något av svenska staten. Då är det slut med ROT- och RUT-bidrag, subventionerad skolgång för barnen, asfalterade vägar, CSN-lån, snöröjning i kvarteret, pension, sjukvård, äldreomsorg, rätten att driva välfärdsföretag och allt det andra man sitter och förväntar sig för den skatt man inte betalar.

No cash. No delivery. Sorry.

Den så hårt kritiserade integrationspolitiken hade fungerat mycket bra om staten haft tillräckliga resurser att bedriva en fungerande integrationspolitik.

Statens problem med integrationen beror alltså inte på att politiker medvetet vill misslyckas med integrationen av nyanlända. Hur kan någon tro något så idiotiskt?

Riksdagens politiker förstår till fullo vilka resurser som krävs för all slags välfärd i Sverige. Men de tvingas acceptera att pengarna som behövs inte finns därför att de som ska betala vägrar att betala.

Nationalismen som nu attraherar större väljargrupper i USA, Storbritannien, Sverige och andra länder är en logisk folklig reaktion på den alltför snabba globaliseringen. Den globalisering som drivits fram av stora kapitalägare världen över.

När folket i täten ökar takten hinner inte alla med. Somliga blir sittande vid vägkanten för att de inte hinner springa så fort.

Ska vi strunta i barnen, de sjuka och de gamla? Ska den gode herden strunta i sin flock. Ska det bortsprungna lammet skickas till lejonen?

Vad är det egentligen för värdegrund som lanseras i dagens Sverige?

Vi lever utan tvekan sedan decennier i en marknadsliberal värld.

Den ”nya ekonomiska ordningen” tog grepp över Sverige under 1980-talet. Det var då de samhällsbärande socialdemokratiska institutionerna plötsligt beskrevs som gammalmodiga av de stora kapitalägarna.

Vi skulle satsa på oss själva, köpa aktieportföljer, starta företag, klaga på höga skatter och så vidare.

Skälet var det gamla vanliga. De rika ville tjäna mera pengar. Och eftersom bolagen inte kunde pressa upp vinsterna på vanligt sätt så återstod endast att sänka kostnaderna.

Uppsägningar och skattevägran

Det effektivaste sättet att sänka kostnaderna var att friställa stora delar av personalen och ersätta den med robotar – och att vägra betala den skatt som krävs för att staten ska kunna ge medborgarna en bra välfärd.

Naturligtvis raserades det gamla statligt styrda Sverige och ersattes av kapitalägarnas ruiner.

Och som en följd av den mångåriga artilleribeskjutningen och bombningen av den svenska staten så uppstod ett nytt språk som vi inte hade behov av.

Säga vad man vill om masskommunikation men den är inte särskilt analytisk och nyanserad till sin prägel. Det är de få slagordens marknadstorg. Den som är rik hörs. Den som är fattig hörs inte. Och det som sägs ska man alls inte lyssna på. Någonsin.

Massorna, upptagna som de är av förvärvsarbete och familjeliv, har helt enkelt inte tid att sätta sig ner och granska budskapen och diskutera med arbetskamrater och vänner.

De slimmade organisationerna tillåter ingen eftertanke. Slutkörda faller massorna ner i tv-sofforna efter dagens värv och möts då av marknadsliberalernas lattjo-program och produktplacering.

I ett högt uppdrivet tempo ser man till slut varken andra trafikanter eller det omgivande landskapet. Man trycker gasen i botten och hoppas på det bästa. Det slutar normalt i en krasch.

Marknadsliberalismen (egentligen är det mer korrekt att använda ordet ”kapitalismen”) har sedan maktövertagandet i Sverige på 1980-talet behållit sitt grepp om själarna.

När inkomstklyftorna ökar, den offentliga sektorn krymper och brottsbekämpningen får problem är det ingen som berättar varför.

Den uppenbara orsaken är naturligtvis den marknadsliberala politiken. Det saknas stålar.

En stat som lugnt och stadigt hämtar hem den skatt som behövs för att kunna leverera kvalificerad välfärd till medborgarna skulle aldrig komma på tanken att plötsligt ”sälja ut” verksamheter till kapitalägare eller komma på tanken att radikalt skära bort ekonomiska resurser från välfärdsinstitutionerna.

Antingen gör man rätt eller så gör man fel.

Man kan inte medvetet göra fel och skylla de förutsägbara problemen som då uppstår på dem som försöker göra rätt.

Antingen har man en fungerande stat eller så skär man ner den till ett minimum och tar konsekvenserna av sitt handlande.

De kloka medborgarna gör det som alla kloka människor gör. De stannar upp och undrar vad det var som hände, vad som händer nu och vad som ska hända härnäst.

En helt naturlig mänsklig reaktion. Om du upplever att du befinner dig på en svajig bro lösligt upphängd över en djup ravin så går du ganska försiktigt och griper efter varje möjlighet att rädda livet.

Den som blivit av med jobbet och som får veta att han inte får något jobb i framtiden heller ser framför sig ett liv i fattigdom och utanförskap.

Man blir liksom över och känner omedelbart att man ligger samhället till last, något man inte alls vill göra men som man av ”omständigheterna” tvingas göra.

Omständigheterna heter alltid vinstjakt, vanligen formulerat som ”lönsamhetskrav från ägarna”. Det är motorn i det pågående raserandet av välfärdsstaten.

Jag frågade en läkare häromveckan om hur det såg ut på sjukhuset för 40 år sedan jämfört med i dag. Han svarade ”ja då hade vi dubbelt så många vårdplatser och hälften så många patienter”.

100 vårdplatser till 100 patienter.

Inte 50 vårdplatser till 200 patienter.

Pengarna försvann. Och det var inte dagens politiker som tog dem.

Utarmning under radarn

Den här utarmningen av svensk välfärd har gått under radarn. Det är nästan omöjligt att få fram siffror som berättar sanningen trots att vi dagligen stirrar sanningen i vitögat och förstår att något är väldigt fel.

Skälet måste vara att de som bär ansvar för katastrofen inte vill att vi får se vad de gjort.

Medborgare är väljare och väljare är bestämda på en punkt – förstör inte mina möjligheter till ett bra liv. Ge mig det jag behöver när jag behöver det. Jag vill att mina barn går i bra skolor, att mina föräldrar får en bra äldrevård och jag själv får de tjänster jag behöver från staten medan jag sliter vidare i mitt yrkesliv.

När ens värld är ute och far och flyger i digitala moln där siffrorna swishar förbi utan att någonsin landa på ens egen lilla gräsplätt i tillvaron så vänder man sig till det man känner till.

Den gamla trygga svenska staten. Den som förr satte in stora åtgärdspaket i samhällen som drabbats av företagsnedläggning. Den som förr lyssnade på gräsrötterna och följde direktiven från LO-kollektivet. Den som tog hand om oss från vaggan till graven.

Staten.

Den stat som Sveriges befolkning valde framför adeln när det begav sig på 1800-talet. Staten är vår vän, tänkte arbetaren, och slet vidare för sitt eget och allas bästa. Och staten levererade det som arbetaren ville ha.

Men var är vännen staten i dag?

Den frågan vill ingen att vi besvarar eftersom det då blir uppenbart vilka som bär ansvar för raserandet av den gamla trygga välfärdsstaten, vår ack så illa åtgångna Moder Svea.

Massorna har fortfarande inte tid med analyser. Tiden för analyser av samtiden är i dag så begränsad att den kan beskrivas som obefintlig. Säg den städerska eller lagerarbetare som har tid att genomskåda den marknadsliberala retoriken?

Det intressanta är och förblir väljarkåren, de svenska medborgarna, som just nu i tilltagande grad vill dröja i den gamla trygga statens famn trots att staten strimlats ner av marknadsliberalerna.

Frågan är vad som händer härnäst?

Den resursstarka omtänksamma nationalstat som högerpopulisterna använder som lockbete för aningslösa väljare kan aldrig återuppstå i ett Sverige där marknadsliberalismen får härja fritt.

För vem ska leverera in de tillräckligt stora skattemedlen till staten?

Bolagen?

Alla arbetare och tjänstemän som bolagen sparkat?

Direktörerna i Djursholm och Vellinge?

Kort sagt: Vem ska betala för den resursstarka omtänksamma nationalstationens omsorg om medborgarna?

De listiga kapitalägarna har redan köpt högerpopulisterna. "Vilka resurser som än behövs så ska de absolut inte hämtas från kapitalägarna, eller hur?" "Nej, vi hittar andra sätt" svarar högerpopulisterna. "Bara ni bjuder in oss i maktens korridorer".

Ty extremister är farliga även för kapitalägare. Extremister har en obehaglig vana att förbjuda privat ägande och förstatliga allt. Läs lite 1900-talshistoria.

Vem ska betala välfärden?

Sverige har i dag ungefär 10 miljoner innevånare. Av dessa förvärvsarbetar ungefär hälften. Människor utanför arbetsmarknaden är i allt väsentligt barn, skolungdomar, studenter, de allt äldre pensionärerna och de arbetslösa.

Av de 5 miljoner som arbetar så återfinns cirka 3,5 miljoner i privat sektor och cirka 1,5 miljon i offentlig sektor.

Om den marknadsliberala linjen vidhålls, det mesta talar just nu för det, så leder det till ännu färre förvärvsarbetande på båda ställena:

1) Krympande medarbetarskaror inom privat sektor.

2) Krympande medarbetarskaror inom offentlig sektor.

Allt färre förvärvsarbetande ska alltså leverera god välfärd till allt fler. Menar marknadsliberalerna och skickar med ett käckt "ni får väl ta och börja jobba lite".

Eftersom de stora kapitalägarna numera är magiker i konsten att undvika att betala skatt så är det ingen vågad gissning att säga att från bolagshåll lär det inte komma många kronor. Om ingen gör något åt problemet.

Så var tar drömmen om den stora omtänksamma staten vägen nu då?

Människor betalar sin skatt. De vill att skattemedlen ska användas för att leverera tillbaka bra välfärd till medborgarna. Det är den grundläggande överenskommelsen mellan medborgarna och dess stat.

Så låt oss, för en gångs skull, försöka betrakta tillvaron med klokhet.

Vi väljer att fråga oss hur den fria demokratiska trygga välfärdsstaten Sverige ska utvecklas under låt säga de närmaste 50-100 åren?

Svar?

Någon?

Svaret är mycket enkelt. För att den stabila välfärdsstaten ska kunna fortsätta ta hand om medborgarna krävs i stort sett en enda sak och det är tillräckliga ekonomiska resurser för uppdraget.

Vad innebär det?

Det innebär att staten från bolag och medborgare ska inhämta den skatt som krävs. Från alla bolag och från alla arbetande medborgare.

I en progressiv beskattning där de rika betalar mer än de fattiga.

Om vi vill att den starka trygga vänliga välfärdsstaten ska återuppstå behöver vi återigen börja beskatta dem som kan betala mest.

En stat kan aldrig sättas i händerna på folk som endast ser till sina egna intressen.

Staten ska vara en god herde som ser till hela sin flock.

Sverige behöver inte en ond herde som struntar i de svaga.

Vi har redan en gemensam värdegrund i Sverige. Den handlar om att vi ska ta hand om varandra, hjälpa varandra och stödja alla försök till god gemensam utveckling.

Den goda staten behöver ekonomiska medel. Alltså ska vi medborgare se till att staten får dessa medel.

Det är tid att återupprätta den svenska staten och dess kommuner. Det är tid att kräva in den skatt som så länge förnekats oss.

Det räcker nu.