utsikterinsikter.blogg.se

Det som krävs är rätt förutsättningar. Det som krävs är problem som måste lösas för en grupp människor. Frågan är vem som säger sig kunna lösa problemet och på vilket sätt.

Ingen av oss går omkring med en enda tvärsäker livslång övertygelse om hur hela tillvaron fungerar.

Om det skulle förhålla sig så vore varje form av psykologisk påverkan meningslös.

Vi människor är i olika grad möjliga att påverka.

Vår mentala bild av vår omvärld ändrar sig hela tiden.

Vi är mer öppna för att förändra vårt tänkesätt än vi tror. Vanligen sker endast små förskjutningar men i vissa lägen kan det bli riktigt annorlunda jämfört med innan.

Att påverka människor innebär normalt inte att någon fullständigt kan förvrida våra huvuden. Därtill är våra grundläggande värderingar som formas i vår uppväxt alltför starka.

För att vi överhuvudtaget ska lyssna krävs att budskapet någon framför till oss står i samklang med våra värderingar – och att den som vill att vi ska lyssna är någon som vi har förtroende för.

Den som vuxit upp i ett arbetarhem tänker inte på samma sätt som den som vuxit upp i en stormrik finansfamilj. Det förstår alla.

Således behöver den som vill säga nya saker till oss lära sig vilka vi är, hur vi tänker, vad som får oss att släppa garden.

Den svenske skalden Erik Axel Karlfeldt myntade uttrycket ”att tala med bönder på bönders språk och med lärde på latin”.

Det är lite vad det handlar om när det gäller påverkan av människors uppfattningar.

På marknadsföringsspråk heter detta att ”målgruppsanpassa sin kommunikation”.

Den som är handelsresande i åsikter får vara beredd att bemöta alla slags invändningar på ett trovärdigt sätt för att få tillträde till vår uppmärksamhet.

Det här vet skickliga påverkare. De är diskreta. De talar med små bokstäver. De lyssnar noga. De lär sig hur du tänker. De fångar upp ditt missnöje. De sätter in en mjuk stöt och testar hur du reagerar. Om du reagerar positivt fortsätter processen. Till sist är du en annan.

Här följer nu några exempel på mental påverkan, alla tre hämtade från länder och situationer som med stor tydlighet förändrade många människors liv.

Tre talande exempel

Det är viktigt att notera att de upplevda problemen är legitima i sig.

Men är lösningen den rätta?

1) Tyskland. Den 28 juni 1919 undertecknades fredsfördraget i Versailles i Frankrike. Det var segrarmakterna Storbritannien, Frankrike och USA som beslutade om villkoren för freden. Förloraren Tyskland hade inte mycket att sätta emot.

Avtalet innebar att Tyskland skulle betala ett enormt krigsskadestånd till ett antal länder, de länder som råkat riktigt illa ut under krigsåren 1914-1918.

Tyskarna skulle betala 269 miljarder guldmark vilket motsvarade 96 400 ton guld.

Avbetalningsplanen behövde sträcka sig från år 1919 till år 1984 innan Tyskland betalat hela skadeståndet. En 65-årig avbetalningsplan vilket ger 1,5 ton guld per år.

För ett krigshärjat och princip utfattigt land var det en grotesk summa pengar. Det var som att ställas inför en flera kilometer hög bergvägg utan utrustning.

Summan halverades senare men det rörde sig fortfarande om ohyggliga belopp för det redan raserade Tyskland.

Och när börsen i New York kraschade 1929 förvärrades situationen för de mycket hårt drabbade tyska familjerna.

Konsekvensen av fredsavtalet i Versailles och börskraschen blev att den tyska staten störtade rakt ner i en djup ekonomisk kris. Och i svåra tider blir det kamp om brödfödan.

Olika grupper bekämpade varandra och olika politiska ideologier stred om det tyska folkets förtroende. En sådan grupp fanns i München och leddes av Adolf Hitler, en ilsken ung man fylld av revanschlust efter det tyska nederlaget i första världskriget, ett krig i vilket han själv deltagit som soldat i Frankrikes skyttegravar.

Vi vet alla hur det slutade. Det grundläggande problemet var första världskriget och det enorma skadeståndet.

Men var lösningen den rätta?

2) Afghanistan. Sovjetunionens invasion av Afghanistan i december 1979 hade sin bakgrund i det andra världskriget. Efter kriget uppstod en terrorbalans mellan Sovjetunionen och USA som varade ända fram till 1989 då sovjetimperiet rasade samman.

En sovjettrogen regering styrde Afghanistan. Den utmanades av den inhemska gerillarörelsen Mujahedin som kan beskrivas som en liten armé bestående av militanta muslimer.

Mujahedin fick stöd av andra muslimska länder, exempelvis av Saudiarabien och från Saudiarabien anslöt bland många andra den förmögne Usama bin Ladin som vuxit upp i en av Saudiarabiens rikaste familjer.

USA såg kriget i Afghanistan som en del av kalla kriget.

Mujahedin fick stöd av USA och besegrade Sovjetunionen i Afghanistan. De sovjetiska trupperna drogs tillbaka. I det politiska vakuum som uppstod inleddes blodiga inbördes strider i landet. Det ledde till slut till att de muslimska fundamentalisterna talibanerna tog makten i landet.

Vi vet alla hur denna våldsspiral slutade. Usama bin Ladin bildade terrornätverket Al-Qaida. I Irak omvandlades Al-Qaida till Islamiska staten (IS).

De muslimska krigarnas hat var inte längre riktat mot Sovjetunionen utan mot USA. I flera muslimska länder i Mellanöstern fanns ett sedan länge djupt rotat missnöje med USA:s agerande i regionen.

Detta missnöje använde först Usama bin Ladin och sedan Islamiska staten till att värva anhängare och utföra terrordåd och inleda krig mot USA och dess allierade västmakter.

Lite förenklat kan man säga att det Mujahedin som i betydande omfattning beväpnades av USA sedan blev Al-Qaida och IS som bekämpade USA.

En viktig orsak till det var att USA senare invaderade Irak, av allt att döma i syfte att ta kontrollen över landets oljekällor.

Det ursprungliga problemet – det kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA och Sovjets invasion av Afghanistan – ledde till ett blodigt islamistiskt krig i Mellanöstern som drabbade miljontals civila.

Och som drabbade hela västvärlden med terrorattacker i Paris, Berlin, New York, London, Nice och oskyldiga civila i andra europeiska städer.

Missnöjet med Sovjets invasion i Afghanistan och USA:s invasion av Irak var legitimt.

Men var lösningen den rätta?

Globaliseringens förlorare

3) USA. Under 1990- och 2000-talet utvecklades den s k globaliseringen i världen.

Förenklat kan man säga att det på en global skala blev möjligt att flytta resurser snabbt och effektivt mellan olika länder och kontinenter. Inte minst ekonomiska resurser men även personal, teknisk utrustning med mera.

Globaliseringen drevs fram i västvärlden och styrs genom en marknadsekonomisk logik.

Bakgrunden är att de båda världskrigen kostade de stora kapitalägarna i västvärlden enorma belopp. Kapitalägarnas förmögenheter var i relation till ländernas bruttonationalprodukter betydligt högre i slutet av 1800-talet än de var efter andra världskriget.

Från början av 1980-talet och framåt inleddes en ”konservativ revolution” orkestrerad av USA med inriktning att göra de stora kapitalägarna ungefär lika rika som de varit ungefär 100 år tidigare.

Den som vill fördjupa sig i ämnet bör läsa den franske nationalekonomen Thomas Pikettys utmärkta bok ”Kapitalet i 21:a århundradet”.

1980-talets konservativa revolution följdes av 1990-talets ekonomiska globalisering och 2000-talets digitalisering av den globala marknaden.

En viktig faktor i globaliseringen var och är uppkomsten av internet. Banker, finansbolag, försäkringsbolag, nationer, världsomspännande bolag och andra välbeställda aktörer drar nytta av de snabba billiga kommunikationerna.  Produkter kan säljas, köpas och fraktas världen över inom loppet av ett dygn eller ännu snabbare.

Detsamma gäller personal. Experter kan kommunicera med dotterbolag världen över via internet och på så sätt snabbt lösa problem som tidigare tog veckor att lösa.

Globaliseringen innebar och innebär att multinationella företag radikalt kan sänka sina kostnader och därmed öka sin lönsamhet.

Algoritmer och robotar jobbar i fabrikerna istället för människor och på kontoren behövs numera ytterst få människor eftersom kunderna själva sköter sina affärer över internet.

I dag är det självklart att yngre och medelålders människor beställer en mängd produkter på nätet och får dem levererade till sin hemadress när som helst.

Marknaden går på högvarv dygnet runt året runt.

Det gamla bemannade kontantsamhället har ersatts av det obemannade digitala samhället vilket gjort de redan rika ännu rikare och samtidigt orsakat fattigdom i grupper som tidigare levde drägliga liv.

Globaliseringen har sänt chockvågor genom många länder och vi ser i dag att dessa chockvågor på intet sätt har avmattats. Tvärtom växer missnöjet hos delar av befolkningen och då givetvis hos dem som upplever att de drabbats hårdast av de konservativa och digitala revolutionerna.

Gamla industrier i många västländer lades ned, bland annat i det s k ”rostbältet” i USA, vilket ledde till massarbetslöshet bland de amerikanska industriarbetarna.

Det gav naturligtvis upphov till missnöje och över tid växte missnöjet eftersom de amerikanska arbetarna på landsbygden i flera av staterna upplevde att makten i Washington inte brydde sig om deras problem.

Återigen ett problem. Denna gång plötslig fattigdom bland amerikanska arbetare och en landsbygd som kände sig marginaliserad och lämnad åt sitt öde. Pengar och framtid fanns bland de rika och välutbildade i de stora amerikanska städerna.

Vi vet alla hur det gick. Missnöjet fångades upp av den förmögne republikanske affärsmannen och politikern Donald Trump från New York.

Missnöjet med arbetslöshet och fattigdom bland amerikanska arbetare var legitimt.

Men var lösningen rätt?

Vem fångade problemet skickligast?

Som framgår med viss tydlighet av dessa tre exempel så kan stora politiska förändringar ha orsaker långt tillbaka i tiden och på en global skala, men de påverkar i hög grad människor i lokalsamhällen som inte har ett dugg med orsaken att göra.

Den avgörande faktorn i vårt resonemang är vem eller vilka som fångade upp problemet och drog nytta av det?

I första exemplet var det de tyska nazisterna, i andra exemplet de muslimska fundamentalisterna och i det tredje exemplet det republikanska partiet i USA.

I det tyska exemplet kan man säga att det var rätt enkelt för Hitler och hans nazister att ta makten eftersom nöden var så stor i landet på 1920-talet. Det tyska folket var nog redo att säga ja till lite vadsomhelst bara det fick mat på bordet.

I det afghanska-arabiska exemplet rörde det sig i grunden om supermakterna Sovjetunionens och USA:s politiska och militära framfart i världen. Alla andra stater betraktades som lydstater som kunde exploateras lite som det passade ledarna i Moskva respektive Washington.

Den grundläggande värdering som gravt underskattades, eller nonchalerades, av supermakterna var religionen islams starka ställning i Mellanösterns länder.

Men Al-Qaida, talibanerna och IS hade full kontroll på den religiösa värdegrunden och drog nytta av den. Det var enkelt att utropa en icke-muslimsk fiende och bära fram kulsprutor och bomber. Nu skulle amerikanerna få betala i blod.

Terrornätverken kunde tala med folket på ett språk som folket talade. Förtroendet för terroristernas propaganda växte snabbt i grupper som var redo att lyssna.

I det tredje exemplet om ”globaliseringens förlorare” på den amerikanska landsbygden kunde en förmögen affärsman från New York, utan minsta förankring bland amerikanska arbetare, dra nytta av missnöjet och snabbt klättra till presidentämbetet.

Det är egentligen den märkligaste prestationen. Förmodligen var det Trumps rättframma stil som tilltalade arbetarna samt givetvis det faktum att han lovade arbetarna jobb och ett allmänt återupprättande av USA ”efter Obamas misslyckande”.

Arbetarna tolkade troligen återupprättandet som en återgång till det gamla drägliga livet där man jobbade på fabriken och hade pengar till mat, husrum, bilar, resor och annat som en familj i ett rikt västland förväntar sig.

Så blev det givetvis inte. Efterfrågan på produkter tillverkade i amerikanska fabriker är inte längre särskilt stor. Priset för det manuella arbetet utfört av människor med löner som räcker till ett bra liv blir för högt för bolagen som ska sälja produkterna.

Tillgången på produkter överstiger sedan decennier kraftigt efterfrågan. Alla företags stora problem är bristen på kunder. Och i en sådan situation vräker företagen ut sin reklam till massorna för att fånga tillräckligt många kunder för att kunna överleva.

Detta leder till en kraftig prispress på produkterna och detta problem måste företagen lösa. Lösningen blir att radikalt sänka kostnaderna i produktionsledet.

I dag sker tillverkningen i andra länder till betydligt lägre kostnader för företagen. Barnarbete är inte ovanligt i många länder i Asien där bristen på arbetstillfällen är skriande.

Företagen utnyttjar situationen. En produkt som kan kosta flera hundra kronor att producera i något av västländerna kostar kanske 5 kronor att producera i Indien. Inga reglerade arbetstider, ingen kontroll av arbetsmiljön, inga fackföreningar, ingen hänsyn till fattiga människor.

Beställning via nätet och raska transporter dygnet runt med flyg, båtar, tåg och lastbilar.

Fabriksägarna får intäkterna bekvämt placerade på sina konton via internet samtidigt som produkten levereras till slutkunden.

Trump satte också fingret på en viktig punkt i sin propagandakampanj.

Han hade förstått att de redan hårt utsatta arbetarna på landsbygden var mycket oroliga och irriterade över att människor från andra länder tog sig till USA – och fick jobb.

De jobb som arbetarna menade var deras. De var amerikaner. Självklart skulle de erbjudas jobben först.

För att vara tydlig i sitt symbolspråk förklarade Donald Trump att han skulle bygga en mur mot Mexico för att stoppa illegala invandrare som tog sig in i USA.

Budskapet om muren landade väl i de amerikanska arbetarhemmen.

Det gäller att lära sig tala med bönder på bönders språk och med lärde på latin.

Det här behöver flera av de etablerade politiska partierna lära sig. Inte att vara slagordsmässig, omoralisk och vulgär utan att lyssna och förstå väljarnas behov.

Alla vuxna människor vet att ingen politiker kan lösa precis allting åt medborgarna och vi vet att lösningarna i en demokrati ofta tar tid.

Men det är mer det ärliga uppsåtet, de konkreta försöken, den politiska viljan att förbättra väljarnas liv som räknas.

Mycket av hemligheten ligger också i förmågan att kommunicera på rätt sätt med målgruppen, dvs med de väljare partiet försöker attrahera.

I Sverige finns mycket att göra just på denna punkt för andra riksdagspartier än SD.

Strategierna ser för närvarande inte så imponerande ut.

SD har på mer eller mindre acceptabla sätt funnit en vinnande väg som i allt väsentligt liknar Trumps väg och utmanas i det offentliga samtalet främst av Vänsterpartiet snarare än av Socialdemokraterna, Miljöpartiet och de liberala samarbetspartierna.

Det är lite fara på taket för att tala klarspråk.

Väljarna är luttrade. När den som sade sig kunna lösa problemen inte löste problemen så går man till nästa person i nästa parti som avger löften i talarstolen.

Någon mirakelman eller mirakelkvinna har vi hittills aldrig upplevt. Men vi har ibland sett människor som delar våra värderingar och funderingar och som därmed kanske kan bidra positivt i våra liv.

I exemplen från Tyskland, Afghanistan och USA ser vi hur propagandan segrar över klokheten. I alla tre exemplen ser vi hur maktövertagandet sker tack vare att någon/några förstår vilka strängar de ska spela på för att väcka uppmärksamhet och förtroende.

Amerikanska arbetare som av tradition är politiskt vänsterorienterade kunde i den uppkomna situationen till och med tänka sig att rösta på högerpartiet Republikanerna. Och även de tyska arbetarna som drabbats av arbetslöshet valde att följa högerextremisten och massmördaren Adolf Hitler.

En upprörd agitator

Men Hitler var ingen massmördare från början. Då var han endast en upprörd agitator som talade till folket på folkets språk. Han krävde radikala politiska förändringar och upprättelse för Tyskland efter den svindyra förnedrande freden i Versailles.

Och vem vill inte ha förändring och upprättelse när brödet och framtidstron tagit slut?

I Irak, Syrien, Afghanistan och andra länder flyttades civilbefolkningen från ett helvete till ett ännu värre helvete. Massmord, vedergällning, tortyr, bomber och död.

Om vi nu återvänder till inledningen så är det med andra ord inte särskilt svårt att få många människor att tänka annorlunda bara det finns ett betydande problem som måste lösas.

I samtliga tre exempel är det den globala politiska striden om jordens resurser som skapar problem. Det var därför Nationernas Förbund och senare Förenta Nationerna bildades.

Även EU är i grunden ett fredsprojekt och bevarandet av freden i Europa måste få kosta pengar. Alternativet är vidrigt.

Efter andra världskriget förstod västmakterna under USA:s ledning att Tyskland inte kunde utsättas för ännu en förnedrande fred.

Istället gjorde man tvärtom och pumpade in miljardtals dollar i Tyskland så att landet snabbt skulle kunna förvandlas till en modern resursstark industrination. Det stora ekonomiska stödet kallades Marshallhjälpen, döpt efter USA:s dåvarande utrikesminister George C. Marshall.

Det fanns två huvudsakliga syften med Marshallhjälpen – att undvika en upprepning av anarkin och våldet i Tyskland och att bygga ett ekonomiskt och militärt starkt Västeuropa mot USA:s huvudfiende Sovjetunionen.

Lärdomen av allt detta bör vara att man i varje läge naturligtvis ska reagera när ens tillvaro drastiskt försämras. Men viktigare är trots allt att granska vem det är som står och säger att han eller hon ska göra ditt liv bättre.

När maktens män dundrar ut sin propaganda över de plågade och sköra själarna ska nog folket i nationen snarare sluta sig samman och välja ledare  som inte förvärrar problemen.

Farliga ledare ska avsättas omedelbart eller helst aldrig komma till makten. För närvarande kan USA:s president Donald Trump ställas inför riksrätt för sitt smutsiga agerande i Ukraina.

Det säger en del om hur Trump sköter sitt ämbete.

I en demokrati där medborgarna är medvetna om farorna får en sådan person aldrig tillträde till statens maktmedel.