Palmehatarna
Juridiskt innebär det naturligtvis att någon person rättstekniskt kan bindas till brottet eller att vederbörande med sina gärningar bidragit till att brottet kunde genomföras.
Straffbara handlingar alltså.
Men kan man även vara ”ideologiskt inblandad i Palmemordet” ?
Det är väl ändå att ta det ett steg för långt, invänder säkert den som misstänker att vanliga politiska meningsmotståndare till socialdemokraterna därmed skulle kunna beskyllas för inblandning i mordet.
Men det är inte det den här texten handlar om. Inte alls.
Den demokratiska debatten i riksdagen är en sak.
Palmehatet var något helt annat.
Under åren före mordet på Olof Palme, dvs 1980-talets första hälft, växte det som av eftervärlden brukar kallas ”Palmehatet” fram.
-Bakgrunden till mordet var Palmehatet, förklarade vice riksåklagaren Kerstin Skarp vid en pressträff i februari 2016.
Det var ett rätt tydligt besked från en kvinna som bör veta vad hon talar om. Hon var nämligen i många år förundersökningsledare i Palmeutredningen.
Vad var då ”Palmehatet” ?
Varför fanns det människor i Sverige och utlandet som hatade Palme?
Och vilka var det som drev fram detta hat mot Palme?
Om det handlar denna text.
Den kontroversielle Palme
Vi tror man kan tala om åtminstone fyra övergripande anledningar till att Olof Palme var en kontroversiell svensk politiker på 1980-talet:
1) Olof Palme var en konfrontationspolitiker. Han hade en stark övertygelse och han väjde aldrig för en verbal konflikt med sina meningsmotståndare. Palme var stridbar och han var en lysande teoretiker och retoriker. Ingen i det dåvarande politiska etablissemanget kunde mäta sig med Olof Palmes briljans i talarstolen – och frågan är om någon svensk politiker efter Palme varit i närheten av honom som påläst, engagerad och knivskarp debattör.
2) Olof Palme förklarade att han var ”demokratisk socialist” och han får beskrivas som närmast övertydlig i sin kritik av landets största kapitalägare. Han kallade dem ”storfinansen” och han satte dem i skarp motsatsställning till ”arbetarna” och ”folket”. Palme polariserade debatten och han visade i handling att han ständigt var redo att beskatta de mest förmögna svenskarna och deras bolag mer än tidigare.
3) Olof Palme var en internationellt orienterad politiker och hans internationella engagemang bestod i, som han uttryckte det, att försvara de små folkens rätt mot överhetens förtryck och övergrepp. ”Folket” i andra länder var, enligt Palme, exempelvis ANC i apartheidregimens Sydafrika, kommunistregimen i Nordvietnam, Fidel Castros kommuniststat på Kuba och så vidare. Det var med andra ord mycket tydligt var Palme stod i utrikespolitiken. Udden var även i utlandet riktad mot ”högern”, dvs USA och dess allierade stater. Till yttermera visso förde Palme en kontinuerlig dialog med Sovjetunionens ledning, något som USA på 1980-talet såg som helt onödigt och misstänkt eftersom Reaganadministrationens mål var att störta Sovjetimperiet en gång för alla. Det faktum att Palme parallellt upprätthöll goda förbindelser även med demokratiska västländer kom liksom bort när moderaterna, militärledningen, näringslivstopparna och extremhögern kritiserade Palmes utrikespolitik.
4) Olof Palme var uppväxt i högreståndsfamilj på Östermalm i Stockholm. Det förväntade beteendet för en ung begåvad akademiker med intresse för politik i släkten Palme var givetvis att snarast möjligt ansluta till Moderata samlingspartiet. Palme gjorde precis tvärtom. Han blev socialdemokrat och han blev en mycket övertygad socialdemokrat som ständigt och jämt hamnade i heta debatter med inte endast moderatpolitiker som Gösta Bohman, Carl Bildt och Ulf Adelsohn utan även med höga näringslivsföreträdare, militärledningen och andra som av tradition sympatiserar med konservativa värderingar.
Dessa fyra punkter gav Olof Palme allt större problem i Sverige och internationellt. Det som började med små irriterade suckar växte succesivt till en veritabel hatstorm fylld av invektiv och hot.
Olof Palmes intellekt och hans retoriska briljans retade gallfeber på politiska meningsmotståndare som inte alls förmådde möta Palme på hans nivå. Palme kunde vara hånfull mot borgerliga politiker och det satte djupa spår hos vissa av de drabbade och deras väljare runt om i landet.
Det är en sak att vinna en politisk debatt. En annan att smula sönder motståndarens argument och därmed förödmjuka honom inför öppen ridå.
Olof Palmes brinnande socialistiska övertygelse uppfattades som ett direkt hot av landets mest förmögna familjer. Bolagsägarna befarade att Palme snart skulle förstatliga deras egendomar och förbjuda allt privat ägande i Sverige. De ansåg att gränsen mellan ”demokratisk socialism” och kommunism var oklar och att tendensen pekade mot kommunism snarare än mot demokrati.
Olof Palmes uttalade internationella stöd till kommunistregimerna i Vietnam, Kuba, Östtyskland och liknande regimer i andra länder uppfattades av vissa moderater och av extremhögerns ideologer och debattörer i Sverige som ett direkt bevis för att Palme gick Sovjetunionens ärenden.
"Palme tog order från Kreml"
Den finske greven och CIA-agenten Carl Armfelt gick så långt att han hävdade att han hade bevis för att det svenska biståndet till Nordvietnam hade beordrats av Kreml och att de chilenare som flytt efter militärkuppen 1973 utbildades till terrorister vid hemliga träningsläger i Sverige med regeringen Palmes goda minne.
Det var alltså ingen hejd på stolligheterna.
Även den svenska marinledningen reagerade starkt när de märkte att Palme inte var alltför intresserad av att skicka skarpa protester till Kreml i samband med ubåtsaffären i Hårsfjärden. Marinen var övertygad om att ubåtarna var sovjetiska. Palme var inte alls lika övertygad.
Historien gav Palme rätt, men det visste man inte 1982-1983 då debattvågorna var som högst.
Hösten 1985 gick en grupp marinofficerare med kommendörkaptenten Hans von Hofsten i spetsen ut i de stora morgontidningarna och förklarade att de saknade förtroende för Sveriges statsminister.
Ett oerhört övertramp som Palme offentligt kommenterade med att officerarna ”uppträtt osakligt och omdömeslöst” vilket inte direkt fick hatstormen att bedarra.
Olof Palmes ”klassresa neråt” från överklass till arbetarrörelsens organisationer sågs i högerkretsar som ett klassförräderi. Varför kunde inte Palme, om han nu nödvändigtvis behövde vara socialdemokrat, i alla fall tona ner sin kritik av kapitalägarna och förstå att staten och kapitalet behövde samarbeta för landets bästa? Ungefär så gick tongångarna.
Är det något förmögna bolagsägare ogillar så är det uppretade politiska debatter om ekonomisk ojämlikhet och reformer som syftar till att beskatta dem hårdare.
Det dröjde inte länge förrän en relativt talrik skara människor i organiserad form började rikta alltmer skarp kritik mot Olof Palme – hans ekonomiska politik, hans vänskapliga förbindelser med kommunistregimer, hans ständiga attacker mot kapitalägarna och hans upplevda klassförräderi.
Det var Olof Palme personligen som blev måltavlan. Inte den socialdemokratiska partiledningen eller regeringen.
Under 1980-talet inträdde samtidigt också en annan stor samhällsförändring i Sverige.
Inspirerade av nya starka marknadsliberala vindar i USA beslutade sig Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och Industriförbundet för att inleda en politisk offensiv med målet att bryta den mångåriga socialdemokratiska kontrollen över den offentliga politiska debatten i Sverige.
Näringslivet ville höras och synas mer med sina argument och satsade stora belopp på att tränga igenom i mediebruset. Näringslivet ville att människor skulle börja tänka och agera som kapitalister.
Näringslivets ledande ägarfamiljer ville helt enkelt tjäna mer pengar och gav sig därför in i den politiska debatten.
"Fondsocialismens Sverige"
För Olof Palmes del blev livet allt besvärligare. Det ”storkapital” han kritiserat så länge och så högljutt började nu besvara hans attacker minst lika högljutt.
Sverige kallades plötsligt ”företagarfientligt”, ”högskatteland” och ”fondsocialistisk stat”. Offentliga sektorn döptes av högerns propagandacentraler om till ”ofantliga sektorn”.
Vi ska minnas att regeringsuppdraget inte endast handlar om att reformera nationen utifrån det egna partiprogrammet. Minst lika viktigt är att balansera motstridiga viljor så att det råder goda förutsättningar för fortsatt ekonomisk tillväxt.
Alla svenskar röstar inte på socialdemokraterna och även borgerliga väljare och vänsterpartister behöver hanteras klokt av en socialdemokratisk regering.
När polariseringen mellan olika intressegrupper blir för stark i en stat uppstår lätt konvulsioner.
Mordet på Olof Palme var på intet sätt försvarligt eller något självförvållat av Palme. Så ska inte denna text tolkas.
Men det går att se orsaker till att det politiskt och ekonomiskt betingade motståndet mot Palme till sist eskalerade bortom alla gränser. Det innebar att obalanserade personer förlorade verklighetskontakten.
När respekten för andras värderingar försvinner och människor övergår till att gallskrika hot i ansiktet på varandra är det dags att kyla ner samtalet. Men det skedde inte i Sverige på 1980-talet. Istället drevs hatet till bristningsgränsen.
Våldet är aldrig långt borta i samhället. Det gäller för regering och riksdag att manövrera försiktigt bland blindskären. Det som i en församling kan te sig som en oskyldig debatt kan i en annat rum uppfattas som en krigsförklaring som ska besvaras med vapenmakt.
Begreppet ”verklighetsuppfattning” kan tolkas på mer än ett sätt.
Människor som tog varje tillfälle att underkänna precis allting som Palme framförde i den offentliga debatten.
Det fanns till sist en djup och till synes oöverkomlig ideologisk klyfta mellan dessa personer och den demokratiske socialisten Olof Palme.
Ur ett nationalekonomiskt perspektiv vräkte Lundaekonomen Sven Rydenfeldt sin galla över Palme. Rydenfeldt var marknadsliberal ut i fingerspetsarna och ansåg att regeringen Palme höll på att förvandla Sverige till en kommunistdiktatur.
Sven Rydenfeldt var lektor i nationalekonomi vid Lunds universitet och skrev regelbundet Palmekritiska artiklar i högerextrema tidningar och tidskrifter.
1986, året då Palme mördades, fick Sven Rydenfeldt den högerextrema tidskriften Contras frihetspris för sin oförtrutna kamp mot socialdemokratin och Palme.
Att ett sådant pris delades ut till en onyanserad och aggressiv Palmekritiker samma år som Palme mördades tyder inte på någon större respekt för mordoffret hos tidningens redaktion.
En av Sven Rydenfeldts forna elever vid universitet i Lund var ingen mindre än mångmiljardären Hans Rausing, storägare och direktör i den multinationella TetraLaval-koncernen.
Hans Rausing flyttade sitt företag och sig själv utomlands 1982 i skräck för de löntagarfonder som regeringen Palme planerade att införa i Sverige året därpå.
Någon vinstdelning till fackföreningarna var inte Rausing intresserad av.
Både Rydenfeldt och Rausing härstammade från nordvästra Skåne. Sven Rydenfeldt växte upp i högerfästet Hjärnarp i Ängelholms kommun och Rausing kom från en liberalt sinnad frireligiös småföretagarfamilj i Råå utanför Helsingborg.
Sven Rydenfeldt skrev 1995 boken ”Sagan om Tetrapak” till 100-årsminnet av grundaren Ruben Rausings födelse.
Rydenfeldt var även skribent i SAF-tidningen, Svensk Tidskrift, Contra, Operation Sverige och i nazisttidningen Fria Ord vars redaktör var den starkt Palmekritiske adelsmannen Clas af Ugglas.
Samtidigt var Clas af Ugglas ordförande för Ungsvenska klubben som var en samlingspunkt för gamla och nya svenska nazister. Där var bland annat den tidigare moderata utrikesministern Margaretha af Ugglas, den moderate riksdagsmannen Birger Hagård och moderatledaren Gösta Bohman föredragshållare.
Vännerna Rausing och Rydenfeldt
Den normalt mycket medieskygge Hans Rausing accepterade raskt uppdraget att skriva förordet till en bok av Sven Rydenfeldt som handlade om ”förgiftningen av företagsamheten i Sverige”.
De båda stod varann nära.
Sven Rydenfeldt kunde vara rent hotfull i sina Palmekritiska texter:
-När makthavarna tror att de, med hjälp av statens våldsapparat ostraffat kan plundra vissa medborgargrupper på deras inkomster och egendom, misstar de sig.
1991 utnämndes Sven Rydenfeldt till professor i nationalekonomi av den då nytillträdda moderatledda regeringen Bildt. Förmodligen ett tack för lång och trogen tjänst som hätsk Palmekritiker.
Det var egentligen inget konstigt med det. Två moderata riksdagsmän var båda mycket aktiva i de högerextrema kretsar där Sven Rydenfeldt opererade – Birger Hagård och Hugo Hegeland.
Nationalekonomen Hugo Hegeland, även han med en bakgrund vid Lunds universitet, publicerade flera artiklar och skrifter till stöd för marknadsekonomin och mot socialism och löntagarfonder under slutet av 1970- och början av 1980-talet.
Den amerikanske nationalekonomen Milton Friedmans blinda tro på marknadens självreglerande förmåga svävade som en skimrande ande över allt som utsändes från moderater och högerextremister på 1980-talet.
Medkänsla med samhällets svaga grupper stod inte högt i kurs när ”klipparna” härjade som värst på aktiebörserna i västvärldens storstäder.
Den moderate riksdagsmannen Birger Hagård var vid tiden för Palmemordet ordförande i den svenska sektionen av World Anti Communist League (WACL) som världen över organiserade övertygade antikommunister .
WACL var en brokig samling av bland andra högerpolitiker, företagsledare, amerikanska krigsveteraner, medlemmar i sydamerikanska dödspatruller, lettiska SS-män och kroatiska fascister som samverkat med Nazityskland under andra världskriget.
Svenska WACL hade sin samlingslokal i det så kallade Estniska huset på Wallingatan 34 i centrala Stockholm.
En annan ledande företrädare för svenska WACL var Arvo Horm som satt i redaktionen för den högerextrema tidskriften Contra. Ordförande i svenska WACL 1970-1984.
Arvo Horm var en framstående medlem i Baltiska kommittén som var en svensk antikommunistisk exilorganisation för ester, letter och litauer bildad 1943.
Under 1970-talet var moderatpolitikern Birger Hagård ordförande i kommittén, med Arvo Horm som sekreterare. Gruppen ingick i den svenska sektionen av World Anti Communist League.
Ytterligare en framträdande Palmekritiker i svenska WACL var den folkpartistiske politikern i Vällingby Åke J Ek som arbetat inom den svenska underrättelsetjänsten och som lärare i psykologi vid Polishögskolan. Åke J Ek var i sin ungdom på 1940-talet medlem i det svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samlings (SSS) ungdomsförbund Nordisk ungdom. Där tillhörde han det ”antisemitiska kamputskottet”.
En annan av de mer uttalade svenska Palmekritikerna på 1980-talet var den energiske läkaren Alf Enerström som tillsammans med sin hustru skådespelerskan Gio Petré publicerade starkt Palmekritiska annonser i svensk dagspress. Annonserna finansierades av donationer från förmögna Palmehatande privatpersoner.
Enerström kritiserade det han kallade ”palmeismen” och beskrev Palme som en ”psykopat som styrde och ställde som han ville med folk i det socialdemokratiska partiet”.
Grundaren av Medborgarrättsrörelsen i Sverige, juristen Gustaf Petrén, hade inte heller mycket gott att säga om Olof Palme.
Som ung studentpolitiker i Lund på 1940-talet var Petrén uttalat pronazistisk och en tid till och med medlem i Nationalsocialistiska arbetarpartiet.
När Gustaf Petrén på 1970-talet försökte bli justitieombudsman stoppades han av regeringen Palme, något som säkert bidrog till Petréns Palmekritiska inställning.
Den socialdemokratiske politikern Per Eckerberg, bl a statssekreterare i Socialdepartementet på 1950-talet, blev mycket upprörd när han fick klart för sig att Gustaf Petrén var aktuell för posten som justitieombudsman och utbrast:
-Vi kan väl ändå inte utnämna en ”fullblodsnazist”.
En annan person som hamnade på kollisionskurs med Olof Palme var Sveriges förste Säpochef Per-Gunnar Vinge som efter en schism med Palme fick lämna sitt uppdrag 1970.
Vinge hade offentligt uttryckt misstankar om att Palme var en säkerhetsrisk med tanke på hans kontakter med kommunistregimen i Nordvietnam och den svenska FNL-rörelsen.
Per-Gunnar Vinge anställdes då istället direkt som direktör vid Industriförbundet och fick flera aktiva Palmekritiker som arbetskamrater:
-Carl Gunnar Holm, redaktör för Palmekritiska tidskriften Contra.
-Bertil Wedin, agent för apartheidregimens Sydafrika som på 1980-talet offentligt berättade för den internationella pressen vid en presskonferens i London att han arbetade mot regeringen Palme.
-Axel Iveroth, Industriförbundets chef som i sin bok ”Det goda samhället” kritiserade Palmes utrikespolitik och då särskilt hållningen gentemot USA.
Vid Industriförbundet arbetade även Alf Karlsson som senare skulle anställas som intendent vid Säpo. Han hade jourtjänst på mordnatten och ingick från första dagen i Holmérs spaningsledning.
Ett år efter Palmemordet anställdes Alf Karlsson i Per-Gunnar Vinges då nystartade säkerhetsföretag VIP.
"Hur pålitlig är Palme?"
Rörelsen Operation Sverige startade 1968. Rörelsens tidning hade samma namn som rörelsen och utkom med sitt första nummer 1970. Operation Sverige fungerade som en länk mellan riksdagshögern och extremhögern.
Redaktör för tidningen och ledare för rörelsen var fil lic Sune Lyxell som var pingstvän och en av de personer som i mitten av 1960-talet aktivt arbetade för att bilda ett kristet politiskt parti, det som sedermera blev KDS (nuvarande KD).
Initialt infiltrerades KDS av en grupp nazister som såg en möjlighet att torgföra sin ideologi i en mer salongsfähig miljö. Försöket avslöjades och nazisterna kastades ut.
Nationalekonomen Sven Rydenfeldt var en av skribenterna i tidningen Operation Sverige (som 1980 bytte namn till Operation Skandinavia).
Några år före Palmemordet frågar sig Rydenfeldt i en artikel ”Hur pålitlig är Olof Palme?”.
I artikeln skriver han om Olof Palmes relation till kommunistdiktaturer som Kuba och Kina:
-Man har svårt att värja sig för intrycket att Olof Palme var på samma våglängd som Mao, skriver Rydenfeldt.
Trycket från höger och extremhöger i Sverige blev allt kraftigare och nyanserna försvann.
Till och med inom säkerhetspolisen fanns personer som av och till uttryckte sitt Palmehat och utbrast:
-Kan ingen bara skjuta honom?
Det berättade en anställd vid Säpo för spaningsledaren Hans Holmér direkt efter Palmemordet. Men Holmér brydde sig inte om uppgifterna utan avfärdade dem som ”skvaller”.
En representant för det högerextrema Schillerinstitutet, systerorganisation till det högerextrema amerikanska Europeiska Arbetarpartiet (EAP), uttryckte några dagar före mordet sin avsky för Palme:
-Det finns några som står i vägen för oss och den värste av dem alla är Palme. Han måste bort, han måste bort. Någon har ett jobb att göra.
Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson fick efter mordet information om att tre anställda vid Säpo ”i relativt framskjutna positioner” regelbundet övervakade Palme för att de betraktade honom som en säkerhetsrisk för nationen.
Alla svenskar som intet ont anande vuxit upp i det socialdemokratiska folkhemmet under rekordåren på 1950- och 1960-talet bör studera de kretsar där Palmehatet frodades och fråga sig vilket land det egentligen är vi lever i.
Riktigt mörka krafter döljer sig endast ett litet stycke under ytan. De politiska motsättningarna är djupa i vissa kretsar och antidemokrater och våldsverkare tycks ständigt redo att attackera välfärdsstaten.
För den breda allmänheten kom Palmemordet som en fullständig chock, en oförklarlig blixt från klar himmel.
Den som fördjupat läst hur personer inom den svenska extremhögern uttryckte sig om Olof Palme på 1980-talet är inte ett dugg förvånad över att en gärningsman med en revolver till sist smög sig på Palme och avlossade ett direkt dödande skott i hans rygg.
Palmehatet stormkokade och till sist brast alltsammans.
De ansvariga måste naturligtvis identifieras, gripas och ställas inför rätta. Den nuvarande förundersökningsledaren Krister Petersson har ett jobb att göra.