utsikterinsikter.blogg.se

Även om gärningsmannen, ensam eller tillsammans med andra, tagit reda på att paret Palme skulle besöka biografen Grand denna kväll så var inte problemet löst.

Gärningsmannen behövde också bestämma exakt när och var han skulle avlossa skottet på ett sätt som gjorde att Palme med visshet dog.

Det måste ha varit avsikten med hela operationen. Av någon för oss okänd anledning var det högst väsentligt för gärningsmannen – eller för de personer som anlitat honom – att Palme dog.

Men det var inte endast det dödande skottet som var väsentligt.

Gärningsmannen behövde även försäkra sig om att minimera risken för att han själv i anslutning till mordplatsen övermannades av vittnen eller greps av polisen eller båda alternativen samtidigt.

När gärningsmannen befann sig i närheten av Grand sedan bioföreställningen ”Bröderna Mozart” slutat och paret Palme kommit ut ur biografen krävde problemet en mer eller mindre akut lösning.

Gärningsmannen hade nu främst tre alternativ:

1)     Att gå fram till biografentrén och skjuta Palme inför alla biobesökarna.

2)     Att avvakta och följa den vidare händelseutvecklingen för att se om ett bättre tillfälle skulle infinna sig.

3)     Att avstå från gärningen denna kväll på grund av risken att själv gripas i samband med gärningen.

Som vi vet valde gärningsmannen alternativ 2. Det var ett klokt val som tyder på förmåga till – kanske inte så avancerat men ändå - logiskt tänkande i en stressituation.

Gärningsmannen bör själv ha övervägt på vilka alternativa sätt paret Palme kunde välja att ta sig hem till bostaden i Gamla stan:

1)     Gå tillbaka till Rådmansgatans t-banestation och åka tunnelbana (de kom till biografen på det sättet).

2)     Beställa en taxi.

3)     Beställa en säkerhetsbil från livvaktsskyddet.

4)     Få skjuts hem av någon bekant.

Att paret Palme skulle ställa sig och invänta bussen vid en hållplats längs Sveavägen var visserligen också möjligt, åtminstone i teorin, men det ter sig som ett relativt långsökt alternativ.

Minst lika långsökt var alternativet att det livserfarna statsministerparet (Olof Palme 59 år och Lisbeth Palme 54 år) en kall vinterfredag i centrala Stockholm då det var lönehelg skulle bestämma sig för att promenera hem förbi hundratals festglada citybesökare och den mängd psykiskt sjuka, missbrukare, våldsverkare, kriminella och andra labila personer som rörde sig på stan.

Ett i sanning djärvt, för att inte säga mycket riskabelt, beslut.

Inte för att Olof Palme specifikt funderade på att han skulle bli mördad utan för att han bör ha insett att han med hög sannolikhet skulle bli hindrad och tilltalad av mer eller mindre berusade personer som ”ville tala ut” med honom när de nu plötsligt fick chansen öga mot öga.

Ett förvånande beslut

När gärningsmannen väl insåg att paret Palme började promenera söderut från Grand längs Sveavägens västra trottoar bör han således ha blivit väldigt förvånad. Han kanske tänkte att de endast skulle gå en kort sträcka och därefter hämtas upp av en bil.

När de gick över Sveavägen i höjd med Adolf Fredriks kyrkogata inträdde nästa oväntade förändring. Var skulle de egentligen ta vägen? Skulle de inte gå hem?

Antingen visste gärningsmannen i förväg att paret Palme denna kväll saknade livvaktsskydd eller så visste han det inte. Oavsett vilket så upptäckte han när promenaden söderut inleddes att inga livvakter rörde sig nära paret Palme.

De tycktes ha bestämt sig för att helt obevakade promenera genom stan efter klockan 23 en fredagkväll.

Om vi förutsätter att gärningsmannen, för att kunna överblicka händelseutvecklingen, befann sig relativt nära biografen Grand när filmen tog slut så behövde han nu själv börja förflytta sig söderut.

Kanske stod han vid entrén eller i närheten av entrén? Han kunde inte i förväg veta om paret Palme skulle gå direkt från entrén till en väntande bil som stod vid trottoarkanten i höjd med entrén. Det stod bilar där.

När promenaden söderut inleddes kunde inte gärningsmannen gå upp direkt bakom ryggen på statsministern redan vid Grand. Det skulle verka misstänkt i ögonen på vittnen och säkert också göra Palme själv misstänksam och oroad.

Det finns något som heter trygghetszon - och i Sverige är den vidare i omkrets än i många andra länder där människor lever mer tätt inpå varandra än i Sverige.

Övervakningen behövde ske på visst säkerhetsavstånd från det tilltänkta offret, men samtidigt så nära att gärningsmannen när rätt tillfälle infann sig snabbt kunde gå ikapp Palme och avlossa skottet.

Vi talar alltså om ett avstånd på kanske 15-20 meter. Inte längre och inte kortare.

En person som går 15-20 meter bakom någon uppfattas inte som närgången eller besvärande och förbipasserande personer uppfattar inte att personen ifråga har något att göra med den han förföljer.

När vi väger in dessa faktorer i vår analys så framstår plötsligt mordplatsen vid Tunnelgatan som logisk.

Utifrån givna förutsättningar var det den tidigast tillgängliga och minst dåliga mordplatsen.

Den bästa mordplatsen för gärningsmannen – om han själv kunnat välja - skulle givetvis vara en avskild mörk plats där det saknades vittnen och där han fick gott om tid på sig att fly obemärkt från platsen.

Två alternativa mordplatser

Men om vi nu förutsätter att gärningsmannen promenerade 15-20 meter bakom paret Palme från området vid Grand och över gatan till östra trottoaren så fanns det nu två alternativa mordplatser. Valet av mordplats innefattade behovet av en effektiv flykt:

1)  Korsningen Sveavägen-Adolf Fredriks kyrkogata

2)  Korsningen Sveavägen-Tunnelgatan

I båda fallen kunde gärningsmannen efter gärningen snabbt springa in i mörkret österut och försvinna inom loppet av någon minut.

Av någon anledning valde gärningsmannen ännu en gång att avvakta precis som han gjorde vid Grand.

Han sköt inte vid Adolf Fredriks kyrkogata.

Det finns nämligen en svaghet med Adolf Fredriks kyrkogata som inte finns vid Tunnelgatan.

Vid Adolf Fredriks kyrkogata finns inga trappor upp till Brunkebergsåsen. Istället hamnar man på Luntmakargatan och tvingas då springa längs Luntmakargatan norrut eller söderut.

I båda riktningarna talar vi om cirka 100 meter fram till nästa tvärgata, där Tunnelgatan i söder med trapporna upp till Malmskillnadsgatan är det bästa alternativet för den som behöver försvinna snabbt.

En språngmarsch norrut hade inneburit ankomst till den relativt trafikerade Tegnérgatan och även därifrån behövde gärningsmannen snabbt försvinna för att undvika upptäckt.

Den sträcka som leder fram till ”försvinnandet” blir längre från Adolf Fredriks kyrkogata om vi med ”försvinnandet” menar att man hamnar på en ny scen där ingen känner till mordet.

I det här fallet pratar vi alltså om kvarteret ovanför mordplatsen med Malmskillnadsgatan-David Bagares gata-Regeringsgatan etc. Den branta trappan från Tunnelgatan hade vid tiden för mordet 89 trappsteg. Personer som rörde sig i det området hade inte hört några skott från Sveavägen och hade ingen möjlighet att ana att en ensam springande man var en statsministermördare.

Om inte gärningsmannen i varje situation agerade utifrån slumpen och hade ren tur som kom undan så snabbt efter mordet så bör han ha funderat i dessa banor. Då behöll han lugnet och tänkte logiskt trots att han visste att han snart skulle begå ett mord.

Den logiska mordplatsen blev nu korsningen Sveavägen-Tunnelgatan.

Att vänta till senare var inget bättre alternativ. Nästa tvärgata – Apelbergsgatan – saknar också trappor och den kvällstid välbesökta Kungsgatan med sina biografer och restauranger kan inte ha framstått som intressant för gärningsmannen.

Det fanns också en annan sak att väga in i beslutet och det var att paret Palme vid Tunnelgatan skulle kunna återvända till Sveavägens västra sida och där fortsätta västerut till Drottninggatan för vidare promenad söderut mot Gamla stan.

Gärningsmannen behövde alltså hinna ikapp paret Palme vid Tunnelgatan.

Stod han egentligen och väntade?

Men stod han inte redan där och väntade, undrar den intresserade läsaren.

Svaret är ”kanske”. Men han behöver inte ha gjort det. Han kan ha gått ikapp paret Palme vid Dekorima och följt dem de sista stegen ut på Tunnelgatan.

Det leder för långt att i detalj gå igenom alla vittnesmål som talar för respektive emot att gärningsmannen stod och väntade vid Dekorima men klart är att det finns en rätt stor möjlighet (omöjlig att uttrycka i procent) att han inte stod där och väntade utan istället gick ikapp paret Palme precis innan mordet.

Inte ens huvudvittnet Inge M kan med hundraprocentig säkerhet säga att gärningsmannen stod och väntade vid Dekorima. Inge M tror att det var så, men han kan inte i polisförhören garantera att den uppgiften är korrekt.

Ett av problemen i sammanhanget är att en annan man, vittnet Anders B, rörde sig nära mordplatsen 2-3 minuter före mordet och i kvällsmörkret kan Inge M ha förväxlat Anders B med gärningsmannen.

Särskilt då Inge M inte stirrade oavbrutet mot den blivande mordplatsen utan lät blicken vandra runt i omgivningarna, så som man normalt gör när man sitter och väntar i en bil.

Finns det då något som bevisar att en man följde efter paret Palme längs Sveavägen?

Nej, några avgörande bevis för det finns inte.

Det finns tre vittnesmål som antyder att en man följde efter paret Palme men det är också allt.

Det första vittnet är Kerstin N som från sitt lägenhetsfönster såg att en man följde efter ett par över Sveavägen ungefär vid den här tiden. Men hennes vittnesmål bevisar på intet sätt att det var gärningsmannen och paret Palme hon såg. Men hon kan ha sett dem.

Det andra vittnet är Niklas som promenerade Sveavägen norrut ungefär en minut före mordet och då mötte paret Palme i höjd med entrén till försäkringsbolaget Skandias kontor. 8-10 meter bakom paret Palme gick en okänd man.

Det tredje vittnet är Cecilia A som från baksätet i en personbil som stod och väntade vid trafikljusen i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan endast ett tiotal sekunder före mordet såg en man gå bakom ett par in mot Dekorimabutikens skyltfönster.

Det som är intressant med dessa tre vittnesmål, förutsatt att de handlar om paret Palme och gärningsmannen, är att avståndet mellan gärningsmannen och paret Palme blir kortare och kortare.

Det första vittnet Kerstin N uppger att paret, en man och en kvinna, kommit över till den östra trottaren när mannen bakom dem börjar gå över på övergångsstället. Avståndet mellan mannen och paret bör i det läget ha varit ungefär 20-25 meter.

Vittnet Niklas talar om 8-10 meters avstånd.

Vittnet Cecilia A säger att mannen gick direkt bakom paret, dvs uppskattningsvis 1-2 meter.

Under en dryg minut på en sträcka, som är cirka 120 meter lång, från västra trottoaren vid Adolf Fredriks kyrkogata fram till mordplatsen på den östra trottoaren har gärningsmannen hämtat in ungefär 20-25 meter på paret Palme.

Det är ingen närgången eller klumpig bevakning. Det är att långsamt och diskret närma sig offret.

Även det ett tecken på förmåga till logiskt tänkande i en stressad situation.

En vanlig privatperson utan minsta kunskap om övervakning, skjutvapen och attentat hade förmodligen agerat annorlunda.

Det fanns, som vi har sett, flera möjligheter att fatta felaktiga eller mindre bra beslut från Grand fram till mordplatsen.

Olof Palmes mördare fattade – utifrån de givna förutsättningarna - inga sådana felaktiga beslut.

En stressad amatör kunde ha börjat avlossa skott mot Palme vid Grand, på övergångsstället eller på mitt på trottoaren mellan Adolf Fredriks kyrkogata och Tunnelgatan.

Allt hade varit sämre för gärningsmannen än det alternativ han valde.

Väsentligt att undkomma

Vid många politiska attentat världen över har gärningsmän varit oförmögna att tänka logiskt och avlossat sina skott i folksamlingar med livvakter närvarande och därför snabbt övermannats. Attentaten mot USA:s president Ronald Reagan 1981, den amerikanske senatorn Robert Kennedy 1968 och Israels premiärminister Yitzhak Rabin 1995 är tre sådana exempel.

För Palmes mördare var det uppenbarligen väsentligt att undkomma. Mordet var inte slutmålet. Hans plan gick ut på att mörda och undkomma. Varför det var så viktigt att undkomma vet vi inte.

Inte sällan stannar människor som mördat en känd person kvar på mordplatsen i ren triumf. De har lyckats i sitt uppsåt och tycks närmast förvänta sig applåder. Alternativt har de befriats från ett starkt inre ångesttryck och känner under de avgörande sekunderna en så stor lättnad att de inte ens tänker på att fly.

Det har många gånger av polisiära experter sagts att mordet på Olof Palme begicks på en helt ologisk plats. En professionell attentatsman avlossar inte sina skott där eftersom det är i en ”öppen stadsmiljö” med många vittnen och stor risk för snabbt polisiärt ingripande.

Det är en bra analys.

Det är ingen bra mordplats. En professionell mördare skulle förmodligen välja en annan plats som han själv kontrollerade till fullo och där det inte fanns några vittnen.

Slutsatsen får bli att hörnet Tunnelgatan-Sveavägen var en ”tillräckligt bra” mordplats när man väger samman händelseutvecklingen från Grand till Tunnelgatan.

Gärningsmannen tvingades – av okänd anledning – agera utifrån de givna förutsättningarna denna kväll. Offrets rörelser fick avgöra var attentatet kunde utföras.

Kanske tänkte gärningsmannen att han troligen inte skulle få en lika bra möjlighet inom den närmaste framtiden och kanske aldrig igen.

Det gällde att slå till när tillfället erbjöds. Och flyktvägen in i gränden och uppför trapporna var faktiskt bra. Inom loppet av någon minut skulle gärningsmannen, med lite tur, kunna försvinna.

Just denna kväll kunde han ha haft en fruktansvärd otur. En polispiket passerade nämligen hörnet Malmskillnadsgatan-David Bagares gata precis ovanför trapporna endast någon minut innan gärningsmannen kom dit.

I alla situationer tvingas man försöka minimera riskerna med sitt agerande. Man kan aldrig helt radera riskerna. Inte ens den som ligger kvar i sängen hela livet lever ett riskfritt liv.

Sammantaget får vi intrycket att vi talar om ett kanske i förväg planerat attentat, men där de tidsmässiga ramarna av okänd anledning var rätt snäva. Gärningsmannen kunde inte vänta till senare med attentatet. Det behövde ske någon gång vid den tid det skedde.

Annars hade han med säkerhet valt en annan plats och kanske till och med en annan metod. Vi ska minnas att skickliga prickskyttar med gevär på rätt stora avstånd har skjutit mot politiker förr och inte sällan används andra metoder än skott från skjutvapen.

Gamla stan olämplig mordplats

En fråga som är obesvarad är varför gärningsmannen inte sköt Palme redan vid bostaden eller i någon av de gränder som leder fram till Gamla stans tunnelbanestation?

Vi kan se två skäl till det:

1)     Gärningsmannen befann sig inte i Gamla stan när paret Palme lämnade bostaden.

2)     Gamla stan ansågs inte vara en bra mordplats eftersom det är enkelt för polisen att snabbt spärra alla utfarter och på så sätt stänga in mördaren. Gärningsmannen kunde inte i förväg veta att polisen skulle agera förvirrat och senfärdigt under de första minuterna efter mordet.

Spaningsledningen bedömde i början av 1990-talet att gärningsmannen av en slump upptäckt Palme vid Grand, gått och hämtat mordvapnet och väntat utanför biografen för att så snart som möjligt avrätta honom.

En impulshandling troligen framdriven av ett mångårigt hat mot Palme.

Det är naturligtvis fortfarande teoretiskt möjligt att mordet gick till på det sättet, men gärningsmannens logiska val rörande mordplatsen talar för att han inte var en person som handlade på impuls.

Det innebär att gärningsmannen kan ha agerat ensam, men att han var en i de flesta avseenden sansad och kalkylerande person som kunde förutse skeendet och anpassa sitt beteende så att det gynnade honom själv.

I ett avseende var han naturligtvis utan spärrar. Det är sannerligen inte alla människor som är redo att mörda någon. Beslutet att mörda landets statsminister krävde givetvis en extremt stark övertygelse om att mordet var nödvändigt, en fullständig känslokyla inför offret och en nonchalans inför beslutets stora konsekvenser.

Detta sagt om den ensamme gärningsmannen som agerade utifrån personlig övertygelse.

Om gärningsmannen agerade ensam eller om han var del i en attentatsgrupp vet ingen.

Den stora förekomsten av fortfarande oidentifierade civilklädda män med kommunikationsradio i Palmes närhet under mordkvällen talar för att spaningsledningen i alla fall grundligt bör utreda möjligheten att en grupp personer samverkade i syfte att likvidera Sveriges statsminister. Säpo kom redan i april 1986 fram till att Palme förmodligen var övervakad före och under mordkvällen.

Med tanke på hur mordet utfördes talar vi troligen inte om någon helt igenom professionell attentatsgrupp som tränat i åratal för uppgiften och behärskade den till fulländning.

Vi får snarare intrycket att planeringsfasen var ganska kort och att personerna som var inblandade agerade mer utifrån tillfället som gavs än utifrån en förutbestämd detaljplan.

Ordet vi söker är kanske ”semi-professionella” attentatsmän med viss kunskap om övervakning, vapen, attentat och flyktvägar. Men inga ”hitmen” vars yrkesskicklighet bestod i att effektivt undanröja personer som uppdragsgivarna uppfattade som ett hot mot sina intressen.

Eller då en ”semi-professionell” ensam gärningsman som en kortare tid planerat att utföra dådet.

En viktig förutsättning man lätt glömmer bort är att gärningsmannen faktiskt behövde behärska skjutvapnet, en Magnumrevolver med kraftig rekyl. En person utan vapenkunskap klarar inte det utan vidare.

Van skytt med god kondition

Vi förutsätter därför att gärningsmannen åtminstone genomgått militärtjänstgöring och att han troligen även har ett personligt vapenintresse och är medlem i en eller flera skytteklubbar och att han kanske till och med regelbundet ägnar sig åt jakt och/eller tävlingsskytte.

Attentatet förutsätter även förhållandevis god fysik eftersom flykten uppför de långa branta trapporna innebar en rätt stor ansträngning rent konditionsmässigt. Det dög inte att bli stående mitt i trappan kippande efter luft medan efterföljande poliser stormade fram längs Tunnelgatan.

Förmågan till logiskt tänkande under de sista avgörande minuterna före mordet visar ändå att gärningsmannen inte var en sinnesförvirrad vettvilling. Det är svårt att se att en sådan person skulle kunna ha så mycket tur att han väljer rätt flera gånger i rad och till sist lyckas mörda statsministern och undkomma.

Varje rimlig sannolikhetskalkyl bör landa i att gärningsmannen gjorde en serie överlagda val.

Gärningsmannen var helt enkelt kallsinnig och beräknande i en psykologiskt pressad situation. Han valde den minst dåliga mordplatsen inom loppet av någon minut, han dolde sina avsikter till mycket sent i skeendet, han avlossade endast två skott, han dolde snabbt vapnet, han överblickade situationen i några sekunder och avvek sedan lugnt men bestämt från mordplatsen.

Man bör särskilt lägga märke till att gärningsmannen inom loppet av några sekunder gick från total passivitet till full aktivitet och tillbaka till passivitet igen.

Det fanns inget uppjagat eller ogenomtänkt i hans agerande på mordplatsen. Han utförde mordet i en enda sammanhängande sekvens som om han visste precis vad han gjorde.

Skottet mot Lisbeth Palme riktades mot exakt samma punkt i ryggen som skottet mot Olof Palme, nämligen mitt emellan skulderbladen. Kulan som passerade genom Lisbeth Palmes kläder och orsakade en rispa på hennes rygg hade varit direkt dödande om revolverpipan vridits fem millimeter åt vänster.

Förmågan att förbli oidentifierad i snart 33 år visar att gärningsmannen har en sällsynt kapacitet att dölja sitt brott. Antingen genom egen högt uppdriven självkontroll eller genom att någon eller några andra personer skyddat honom genom åren.

Ensamagerande seriemördare som Peter Mangs och John Ausonius lyckades dölja sin skuld en tid, men till sist kunde de gripas och ställas inför rätta på grund av egna misstag.

Det är inte så lätt som det kan verka att mörda och förtiga sitt brott under resten av livet. Eftersom vi talar om det mest uppmärksammade mordet i Sveriges moderna historia krävs en alldeles särskild kompetens hos gärningsmannen att dölja sin inblandning i brottet.

Att en man som mördat landets statsminister på öppen gata kan förbli på fri fot i snart 33 år är så anmärkningsvärt att man – utan att förfalla till oseriösa konspirationsteorier – ändå måste fråga sig om det finns ett reellt intresse från rättsväsendet att lösa mordet.

Det har inte sparats på resurser i denna säregna utredning och en stor mängd uppslag har kastats fram under buller och bång men inget av dem har inneburit något genombrott i mordspaningarna.

Det finns faktiskt mycket kompetenta mordutredare i Sverige, personer som fortlöpande löser det ena mordfallet efter det andra. Det finns dessutom flera rätt konkreta tips och signalement att bearbeta i Palmeutredningen (se tidigare blogginlägg).

Varför är det så oerhört svårt att hitta rätt just i Palmeutredningen som i grunden är en mordutredning och inget medialt skådespel?

Kan det bero på att gärningsmannen var kompetent vilket innebar att han inte lämnade några som helst spår på mordplatsen förutom mordkulorna och att han förstod att inget vittne skulle kunna identifiera honom i kvällsmörkret.

Gärningen var över på några få sekunder och föregicks inte av något uppseendeväckande beteende som kunde dra till sig uppmärksamhet.

En mörk gestalt i motljuset från ett skyltfönster sände iväg två mynningsflammor i Stockholmsnatten. Innan någon riktigt hann uppfatta vad som hänt var skytten borta.