utsikterinsikter.blogg.se

Det är fantastiskt märkligt därför att det i utredningen finns en mängd konkreta uppgifter med vars hjälp de erfarna mordutredarna borde ha kunnat lösa mordet.

Och på senare tid har fler uppgifter framkommit som bör kunna bidra till mordgåtans lösning.

Låt oss redovisa de viktigaste uppgifterna här:

1) Tipset till bokhandlaren. I början av februari 1986, tre-fyra veckor före mordet, fick bokhandlaren Bo Ragnar Ståhl - som drev ett antikvariat på Kungsholmen i Stockholm - veta från en källa inom den svenska säkerhetspolisen (Säpo) att Palme skulle mördas. Identiteten på Säpokällan har aldrig redovisats offentligt.

Palmeutredarna bör enkelt kunna utreda vem eller vilka personer inom Säpo som bokhandlaren hade kontakt med. Utifrån den informationen kan det inte vara så svårt att få fram namnet eller namnen på de personer som kände till planerna på att mörda Palme.

Tyvärr kan inte Ståhl själv förhöras eftersom han avled kort tid efter mordet. Men det är inget hinder. Självklart finns det många personer från dåvarande Säpo som vet vem eller vilka som hade regelbunden kontakt med bokhandlaren.

2) Den hemliga knarkspaningen. Många vittnen har genom åren framträtt och berättat att de iakttagit okända män med kommunikationsradioapparater på Sveavägen under mordkvällen.

Från omkring klockan 20 fram till några minuter efter mordet, som skedde klockan 23.21, har män stått och talat i walkie talkie på Tunnelgatan, Sveavägen, Regeringsgatan, Johannesgatan, Olofsgatan, Apelbergsgatan, Drottninggatan och på andra platser nära mordplatsen.

Olof Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten avslöjade 30 år efter mordet att han från spaningsledningen direkt efter mordet fått veta att det pågått en knarkspaning i mordkvarteret under mordkvällen, en knarkspaning som ska ha avbrutits ungefär en timme före mordet.

Ytterligare information har senare framkommit om denna mörklagda knarkspaning.

Det ska ha rört sig om drygt 20 poliser som utan ledningens kännedom befann sig ute på stan denna fredagkväll under ledning av en numera identifierad kvinnlig polis.

Den kvinnliga polisen iakttogs troligen på Apelbergsgatan på mordkvällen av ingen mindre än knarklangaren Sigge Cedergren. Hon stod tillsammans med tre män och Cedergren såg att de talade i walkie talkie.

Knarkspaningen avbröts inte en timme före mordet utan pågick till efter mordet. Flera av knarkspanarna befann sig nära mordplatsen och några av dem skall – enligt ännu obekräftade uppgifter – till och med ha varit vittnen till mordet.

Dessutom ”försvann” en av knarkspanarna spårlöst i samband med mordet. En person som spaningsledningen har identifierat.

Någon eller några av knarkspanarna ska, fortfarande enligt obekräftade uppgifter, ha varit beväpnade.

Informationen om knarkspaningen talar egentligen för sig själv.

Den bevisar för det första att ett 20-tal poliser med kommunikationsradio befann sig på Sveavägen i samband med mordet, något som spaningsledaren Hans Ölvebro avfärdade som fantasier i ungefär tio år tid.

Alltmedan han med alla tillgängliga resurser försökte binda en missbrukare från Rotebro till mordet. Ett villospår som vi nu, tack vare SVT:s Uppdrag Granskning, vet var fabricerat av en av Ölvebros utredare.

Det finns även anledning att fråga sig varför inte knarkspanarna själva omgående rapporterade allt de sett rörande Palmemordet till spaningsledningen?

Det är trots allt en anmärkningsvärd händelse att en av knarkspanarna spårlöst bara ”försvinner” i samband med mordet. Poliser med kännedom om knarkspaningen vet till och med vem han var. Och han försvann i området vid Luntmakargatan, längs mördarens flyktväg.

3) Säpomän övervakade Palme i hemlighet. Efter Palmemordet fick Sveriges dåvarande utrikesminister Sten Andersson från en mycket trovärdig källa information om att tre anställda vid Säpo under en längre tid ägnat sig åt illegal övervakning av Olof Palme eftersom de betraktade honom som en ”säkerhetsrisk för nationen”. Dessa tre män är kända av spaningsledningen.

Även om de tre Säpomännen själva kanske inte har med Palmemordet att göra kan de ha gjort intressanta iakttagelser eller på annat sätt fått information som är relevant för utredningen.

Vi ska också minnas att den Säpoanställde Melker Berntler direkt efter Palmemordet rapporterade till spaningsledningen att några av hans kollegor, Berntler namngav två av dem, var mycket hatiska mot Olof Palme och att de till och med brukade tala om att Palme ”borde skjutas”.

Den informationen föranledde dock ingen åtgärd från den tidigare Säpochefen och dåvarande länspolismästaren och spaningsledaren Hans Holmér. Istället blev Holmér irriterad över att Berntler ”spred skvaller om sina kollegor”.

4) ”Palme var övervakad på mordkvällen”. Direkt efter Palmemordet fick en grupp inom Säpo i uppdrag att granska 1200 vittnesförhör för att försöka komma fram till en slutsats i frågan om huruvida Palme varit övervakad eller inte före mordet.

Säpogruppen fann att Palme med hög sannolikhet varit övervakad.

Signalementen på två iakttagna personer var så samstämmiga att det inte rådde något tvivel om att dessa båda ägnat sig åt övervakning av Palme tiden före mordet. Även en tredje person kunde skönjas i det digra vittnesmaterialet.

Säpos PM om övervakning innehöll alltså slutsatsen att en attentatsgrupp om tre övervakare och en gärningsman bar ansvar för Palmemordet – det fanns signalementsmässig överensstämmelse från Gamla stan via biografen Grand till mordplatsen.

Även kriminalkommissarien Jerker Söderblom fann i sin granskning 1987 att ”mordet med största sannolikhet utförts i organiserad form under samverkan av flera personer”. Ett uttalande han på ett inte särskilt trovärdigt sätt plötsligt tog tillbaka när hovrätten bad honom förklara hur han kommit fram till denna slutsats.

Mellan raderna läser vi alltså en annan berättelse. En berättelse som handlar om medveten mörkläggning av obekväma fakta.

Säporapporten om övervakning presenterades för spaningsledningen redan i april 1986. Men spaningsledaren Hans Holmér hemligstämplade rapporten och la den förmodligen underst i någon brevlåda. Rapporten registrerades inte i spaningsregistret förrän flera år senare. Istället ägnade sig Holmér som bekant åt en resultatlös jakt på medlemmar i den kurdiska organisationen PKK.

Med tanke på att vittnen i Gamla stan såg män med walkie talkie vid paret Palmes bostad och längs paret Palmes väg till tunnelbanan på mordkvällen är det rimligt att anta att de män vittnena såg ingick i den av Säpo granskade attentatsgruppen.

Vittnet Ulla S lämnade detaljerade signalement till polisen rörande de båda män hon såg vid Gamla stans tunnelbana. Det bör egentligen inte vara så svårt att utifrån hennes uppgifter identifiera de män som tycktes övervaka Palme.

5) Dekorimamannen. Två unga finska kvinnor, ”Anki och Anneli”, framträdde i medierna sju år efter mordet med sensationella uppgifter. På mordkvällen hade de befunnit sig på Sveavägen. Några minuter före mordet hade de träffat på en man som stod utanför butiken Dekorima i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen (mordplatsen).

Den ena kvinnan kände igen mannen som en finländare hon sett något år tidigare på ett gym norr om Stockholm och gick fram till honom för att fråga honom på finska vad klockan var.

Mannen blev mycket besvärad och försökte avvisa kvinnan. Plötsligt hördes ljud från den kommunikationsradio mannen höll i handen. En röst sa på finska ”Nu kommer dom”.

Mannen vid Dekorima rapporterade på finska tillbaka att han var igenkänd varpå en röst svarade att han skulle strunta i det och göra det han var där för att göra.

Den unga kvinnan såg också att mannen dolde ett vapen, en pistol eller en revolver, under jackan.

DN-journalisten Olle Alsén pratade ingående om händelsen med den ena av flickorna och hon berättade saker om mannen som borde göra det enkelt för polisen att finna ”Dekorimamannen”.

Han var en cirka 180 cm lång normalbyggd brunhårig kriminell och ”mycket rasistisk” finsk man i åldern 25-35 år med ett kort finskt förnamn som började på J. Han var på mordkvällen klädd i en lite längre mörk skinnjacka. Mannen bodde i en villa på orten där gymmet fanns och han hade två små barn. Han åkte omkring i en blå Volvo 245. Han hade en bror.

Mannen tränade inte på gymmet utan hade varit en tillfällig besökare som diskuterat någonting med några finska kroppsbyggare som tränade på gymmet.

Det har förekommit uppgifter i medierna att mannen skulle ha varit polis och att gymmet låg i Upplands Väsby men det stämmer dåligt med de uppgifter som den unga finska kvinnan redovisade för journalisten Olle Alsén.

Att mannen skulle vara polis hade inte de finska kvinnorna ens haft en tanke på. De betraktade honom som en farlig kriminell person som gjort sig skyldig till flera brott.

Och gymmet låg snarare i Upplands Bro eller i Rotebro.

Det är okänt om spaningsledningen verkligen tagit del av Olle Alséns minnesanteckningar eller om de brytt sig om dem trots att de läst dem.

Med ledning av dessa detaljerade signalementsuppgifter kan det inte vara svårt för erfarna mordutredare att ringa in rätt person.

Kanske är uppgifterna om mannen påhittade eller så stod han där en annan kväll än mordkvällen eller på någon annan plats. Det må vara hur det vill med den saken, men att identifiera denne man bör vara fullt möjligt – eller att avslöja uppgiftslämnarna som desinformatörer.

De båda unga finska flickorna berättade för polisen att de hade blivit så skrämda av händelsen att de direkt bestämde sig för att inte berätta för någon vad de upplevt. De var rädda att mannen skulle hämnas på dem.

Men den ena av kvinnorna, hon som inte själv var bekant med mannens utseende, råkade försäga sig till en manlig bekant i baren på en Finlandsfärja flera år senare och så kom uppgifterna så småningom till Olle Alséns och polisens kännedom.

Förhören med den ena av kvinnorna, hon som kände igen mannen, är hemligstämplade. Hon har under hela processen varit mycket motvillig och helst önskat att hon skulle slippa tala med polisen eftersom hon är mycket rädd för repressalier.

Enligt dåvarande spaningsledaren Hans Ölvebro lyckades polisen aldrig identifiera den finske mannen vilket är ett besked som är mycket svårt att acceptera.

En detalj som talar för att de båda unga finska kvinnorna talar sanning om sitt möte med mannen vid Dekorima är att de säger att ett ungt par passerade platsen när de stod där. Den ena kvinnan uppger att hon fick ögonkontakt med paret.

Den uppgiften är korrekt. Ett ungt par passerade Dekorima ungefär en minut före mordet. Paret gick söderut i riktning mot Sergels torg och hade ungefär en halv minut tidigare mött ett annat mordplatsvittne, vittnet Niklas (se tidigare blogginlägg), som i höjd med Sveavägen 44 mötte paret Palme.

6) Försökte rekrytera Palmemördare. En sedan länge identifierad polisman i Stockholm, vi kan kalla honom D, frågade en bekant som var företagsledare, pistolskytt och vapenexpert – i medierna kallad ”Johan” - om han kunde tänka sig att skjuta Palme.

Frågan ställdes vid en privat fest i slutet av september 1985 när de båda männen en stund hamnade ensamma tillsammans.

Det framgick av samtalet att polismannen D inte agerade på egen hand utan att han var del i en grupp som planerade att mörda statsministern.

Polismannen D tjänstgjorde vid Norrmalms vaktdistrikt och tillhörde enligt ”Johan” den grupp hårdföra högerextrema och Palmefientliga poliser som i medierna har kallats ”Baseballigan”.

”Johan” själv var ingen vän av Olof Palmes politiska gärning och kombinerat med hans erkända skicklighet som skytt framstod det i efterhand som logiskt för ”Johan” att polismannen försökt rekrytera just honom som gärningsman.

Polismannen D uppgav i samtalet med ”Johan” att det inte skulle vara minsta problem att leverera ett lämpligt mordvapen som inte kunde spåras. Vapnet kunde polismannen få fram i den mängd vapen som polisen regelbundet beslagtog från kriminella men inte registrerade i beslagsprotokollet.

-        Vi har koll på Palme. Vi vet när och var han rör sig på stan, förklarade polismannen D.

”Johan” tackade nej. Han ville inte skjuta statsministern.

Efter festen bröt polismannen D all kontakt med ”Johan”. De träffades aldrig igen och hade ingen kontakt via telefon eller på annat sätt trots att de före festen umgåtts rätt flitigt.

Polismannen D flyttade kort tid efter Palmemordet långt från Sverige, till en avlägset belägen stad på en kontinent på södra halvklotet.

När uppgifterna blev kända i medierna ringde en reporter på tidningen Aftonbladet upp polismannen D och frågade honom om rekryteringssamtalet på festen. Polismannen förnekade inte att han ställt frågan men ville bortförklara hela saken med att det rörde sig om ”fyllesnack”.

”Johan” som fick frågan förnekar bestämt att männen skulle ha varit berusade och vidhåller att frågan framställdes på ett sådant sätt att det inte råder något tvivel om att polisman D menade allvar.

Polismannen D bör alltså snarast förhöras ingående av spaningsledningen och pressas tills han avslöjar varför – och på vems uppdrag – han försökte rekrytera en Palmemördare. Det kan trots allt leda till att mordgåtan blir löst.

”Johan” försökte tipsa polisen om händelsen men bemöttes med ointresse. Han vände sig därför till sist till författaren Gunnar Wall som kunde offentliggöra uppgifterna.

7) Luleådirektören. Författaren Gunnar Wall, som skrivit flera initierade böcker om Palmemordet, redovisar i en av böckerna (Konspiration Olof Palme) information om en numera avliden namngiven direktör i Luleå som borde vara intressant för spaningsledningen.

Luleådirektören berättade för en bekant att han regelbundet träffade en grupp poliser i Stockholm och att han själv var involverad i planeringen av Palmemordet.

En övervakningslokal inrättades i ett konstgalleri nära paret Palmes bostad. Direktören försökte också värva sin bekant som gärningsman men denne tackade nej.

8) ”Statskupp i Sverige”. Ett genomgående tema i dessa konkreta uppslag, förutom Dekorimamannen, är alltså att de rör säkerhetspoliser och poliser.

Det finns ett stort antal uppslag utöver dem vi redovisat här, men de är enligt vår bedömning mer osäkra men naturligtvis inte ointressanta.

Den Palmehatande läkaren Alf Enerström fick exempelvis hösten 1985 besök av en grupp på fem personer, varav två poliser, som förklarade att de behövde pengar för att genomföra en statskupp i Sverige. Den första åtgärden skulle vara att mörda Olof Palme.

Enerström var inte intresserad av att medverka till någon statskupp och rapporterade istället händelsen till säkerhetspolisen. Utan att några särskilda åtgärder för att skydda Palme tycks ha vidtagits.

Det ska också ha hållits planeringsmöten om Palmemordet på Söder i Stockholm och i polishuset i Norrköping och en kriminell man har några år efter mordet berättat att en Säpoagent försökte värva honom som Palmemördare.

Uppgiften om Säpoagenten är konkret och borde också kunna leda till större klarhet. Agenten själv dog visserligen i en bilolycka några år efter mordet men det kan inte vara så svårt att utreda i vilka kretsar han rörde sig. Fanns det någon eller några personer där som ville få bort Palme från den politiska scenen?

Några av de poliser som ägnade sig åt knarkspaning i mordkvarteret vid tiden för mordet bör vara mycket bra vittnen att förhöra.

Säpomännen som regelbundet övervakade Palme kan ha sett eller hört saker som är relevanta för utredningen.

Stockholmspoliserna som umgicks med Luleådirektören kanske visste mer om de personer som planerade att mörda Palme.

Polisman D kan säkert förhöras mer ingående om varför och på vems uppdrag han försökte rekrytera sin bekant som gärningsman.

Andra poliser och säkerhetspoliser som i tjänsten och privat umgåtts med de personer som beskrivits i denna text bör också ha fångat upp information som kan vara intressant för spaningsledningen.

Det är trots allt inte alls troligt att alla dessa namngivna poliser och säkerhetspoliser kan ha hållit tyst med vad de vet om Palmemordet i 32 år. Självklart finns det ett antal personer i Sverige som vet betydligt mer om anstiftarna till mordet än de hittills velat erkänna.

En mer obehaglig tanke är förstås att tidigare spaningsledningar redan kände till de kretsar som med hög sannolikhet planerade och genomförde mordet.

Den uniformerade man som några år efter mordet uppmanade mordplatsvittnet Anna Hage (se tidigare blogginlägg) att inte tala med medier eller privatspanare om sina iakttagelser sade sig vilja bibehålla lugnet i Sverige.

Det uttalandet manar till eftertanke.

Mellan februari 1988 och januari 1997 var Hans Ölvebro spaningsledare i Palmeutredningen. Dessa knappt nio år präglades av en grundmurad ovilja att utreda alla tips som rörde poliser.

Ölvebro ville inte ens medge att det befunnit sig män med walkie talkie på Sveavägen i samband med Palmemordet trots att det redan direkt efter mordet var känt inom polisen och regeringen att ett 20-tal knarkspanare befunnit sig just där i flera timmar med sina kommunikationsradioapparater.

Ölvebro tycktes besjälad av tanken att skydda polismaktens anställda mot varje misstanke.

Vi får hoppas att den nuvarande Palmeutredningen under ledning av chefsåklagaren och förundersökningsledaren Krister Petersson ser förbi sådana hänsyn och verkligen presenterar sanningen om Palmemordet. Även om den handlar om konspirerande poliser och/eller säkerhetspoliser.

Ett faktum som inte kan förbises är att endast säkerhetspolisen, utöver Palmes familj, kände till att Palme saknade livvaktsskydd den aktuella kvällen. Vanliga privatpersoner har aldrig tillgång till sådan information.

Visserligen var det känt i lite vidare kretsar att Olof Palme ogillade att vara omgiven av livvakter men den specifika informationen om livvaktsskyddet just på mordkvällen hade endast säkerhetspolisen.

Och endast personer med tillgång till avancerad avlyssningsutrustning kunde veta att paret Palme skulle besöka biografen Grand. Inte förrän vid 20-tiden på mordkvällen stod det klart att det var just Grand Olof och Lisbeth Palme tänkte besöka och det berättade Olof Palme i telefonsamtal med några partikollegor.

Vi har tidigare redovisat att en säkerhetschef vid Televerket, känd av spaningsledningen, med kopplingar till de högerextrema poliserna i Stockholm hade goda möjligheter att avlyssna Palmes telefoner via militäranpassade telefonväxlar i centrala Stockholm. En avlyssning som inte kunde spåras.

Det finns gott om konkreta uppslag att bearbeta för den som verkligen vill få klarhet.

Varför inte börja med att förhöra de drygt 20 knarkspanarna och då särskilt den spanare som plötsligt bara försvann från området kring Luntmakargatan längs gärningsmannens flyktväg?

Vem vet, han kanske såg gärningsmannen springa förbi?