utsikterinsikter.blogg.se

Det är en precis lika stor ödets ironi att en av Sigges bekanta i Stockholms undre värld, Kjell F, kanske är den som bidragit med den avgörande pusselbiten i jakten på Olof Palmes mördare.

Spaningsledningen som skötte Palmeutredningen i slutet av 1980-talet och en bit in på 1990-talet visade nämligen inget som helst intresse för de uppseendeväckande uppgifter som Sigge Cedergren och Kjell F lämnade i polisförhören.

Men nu, drygt 32 år efter mordet, kan det visa sig att just Sigge Cedergren och Kjell F är de båda män som mer än någon annan berättat saker som kan bli helt avgörande för mordgåtans lösning.

Uppgifterna har egentligen varit kända länge, men i ljuset av nya uppgifter blir de nu riktigt intressanta.

Det är först när hela kontexten blir synlig som man kan börja förstå var de olika pusselbitarna hör hemma.

Låt oss börja från början.

Den minnesgode läsaren vet att Sigge Cedergren förhördes av polisen inte mindre än 26 gånger i den märkliga utredning som syftade till att binda missbrukaren Christer Pettersson från Rotebro till brottet.

Erfarna poliser har på senare tid med kraft underkänt behandlingen av vittnet Sigge Cedergren.

Så gör man helt enkelt inte i en mordutredning.

Det är alltid de första spontana vittnesuppgifterna som är intressanta. Efter 26 förhör är det högst oklart om något av det som sägs har någonting med verkligheten att göra.

Särskilt som poliserna som pressade Cedergren uppenbart hade en egen agenda när de ställde sina frågor.

De lyssnade på/framtvingade sådant som kunde bekräfta deras egen teori och valde att stänga öronen när Sigge Cedergren berättade saker som poliserna menade var ”ovidkommande”.

I ljuset av det vi vet i dag visar det sig att de ovidkommande uppgifterna troligen var de enda riktigt intressanta uppgifterna i förhören med Cedergren.

Numera vet vi, tack vare avslöjandet i SVT:s Uppdrag Granskning, att åtalet mot Christer Pettersson byggde på ett antal förfalskade uppgifter och att Christer Pettersson , enligt den tidigare Palmeåklagaren Kerstin Skarp, är den ende person i hela världen som bevisligen är oskyldig till Palmemordet.

Den nuvarande förundersökningsledaren Krister Petersson har också tydligt deklarerat att Christer Pettersson inte är en person som är intressant i utredningen.

”Han stämmer på min beskrivning”

Men i början av 1990-talet tycktes all kraft ägnas åt att försöka bevisa att just missbrukaren från Rotebro av någon outgrundlig anledning skulle ha fått för sig att skjuta landets statsminister.

Orsaken till det var att mordutredarna under spaningsledaren Hans Ölvebro för Olof Palmes änka Lisbeth Palme beskrivit missbrukaren Pettersson som en starkt misstänkt statsministermördare varpå hon noterade vem som var den ende alkoholisten i polisens konfrontationsvideo och tillade ”han stämmer på min beskrivning”.

Att Lisbeth Palme i själva verket inte alls såg mördarens ansikte är numera juridiskt fastställt.

Hovrätten visade övertygande att Lisbeth Palme inte kunde identifiera mördaren på grund av det hastiga mordförloppet (några sekunder), motljuset från butiken Dekorima, det chocktillstånd hon av naturliga skäl drabbades av på grund av mordet och det faktum att nästan tre år passerat sedan själva händelsen.

Minnen förbleknar med tiden, de växer inte fram under flera år. Och om det inte ens finns några minnen att framkalla så blir processen meningslös.

Det hade inte spelat någon roll vem hon hade pekat ut. Förutsättningarna för ett säkert utpekande fanns helt enkelt inte.

Utifrån sett verkar inte den dåvarande spaningsledningen ha hanterat mordplatsvittnena med någon större professionalitet. Omdömet inkluderar Lisbeth Palme som av fullt förståeliga skäl blev mycket misstänksam och reserverad i sina vidare kontakter med polisen och åklagarna.

Men det där är nu historia.

På senare tid har det visat sig att en grupp poliser befann sig i mordkvarteret på mordkvällen – och troligen samtidigt med mordet.

Några av dem kan ha varit beväpnade.

Det var narkotikaspanare (antalet varierar mellan 12 och 22 hos de källor vi granskat) som från olika lägenheter och på gatunivå ägnade sig åt spaning mot just narkotikalangaren Sigge Cedergren och hans umgängeskrets.

En av polisens lägenheter fanns vid postens lokaler mittemot mordplatsen. En annan fanns på Luntmakargatan bakom Skandiahuset. Även i området kring Sigge Cedergrens bostad på Tegnérgatan fanns övervakningslägenheter.

Det är ännu okänt om lägenheten mittemot mordplatsen var bemannad just denna kväll.

Om den var det infinner sig ännu en ödets ironi. Det var nämligen just i det gathörnet som mordplatsvittnet Inge M:s bekanta stod och tog ut pengar ur en Bankomat samtidigt med mordet.

Inge M själv, som satt kvar och väntade i sin bil, såg betydande delar av händelseförloppet utanför Dekorima vilket gör honom till ett centralt vittne i utredningen.

Det kan alltså tänkas att en grupp poliser i ungefär samma position samtidigt satt och tittade mot mordplatsen och att dessa poliser under de 32 år som gått inte med ett ord avslöjat för någon mordutredare vad de sett.

Man ska tydligen aldrig upphöra att förvånas. Den gamla sanningen gäller särskilt Palmeutredningen.

Finns det bilder på gärningsmannen?

Med tanke på att polisen normalt använder kameror när de kartlägger brottslighet finns det således en möjlighet att Palmes mördare kan finnas med på någon av polisens bilder.

Om inte från mordplatsen så kanske från någon annan del av Sveavägen eller på någon av tvärgatorna.

Poliserna befann sig trots allt i området i flera timmar. Kanske finns bilder som ingen brytt sig om i något arkiv någonstans?

Såg poliserna paret Palme vid Grand? Såg de några misstänkta personer vid Grand eller längs Sveavägen när filmen började ta slut?

Enligt ledaren för operationen, kriminalkommissarien Margareta E, avbröts narkotikaspaningen cirka klockan 22.30 ”eftersom inget särskilt hände”.

Meningen var att spaningen skulle pågå till klockan 02 natten till den 1 mars 1986.

Men det är nu det här börjar bli intressant.

Det visar sig nämligen att narkotikalangaren Sigge Cedergren, som var en av delägarna i spelklubben Oxen söder om mordplatsen, omkring klockan 23.15 på mordkvällen satte sig i en lånad bil med en bekant (Reine J) för att åka norrut till sin bostad på Tegnérgatan.

Vi citerar ett förhör med Sigge Cedergren från 17 mars 1987:

I samband med att han stannar för att släppa fram trafik som kommer Malmskillnadsgatan i sydlig riktning för att endera köra in på Apelbergsgatan alt Brunnsgatan uppmärksammar han fyra personer, däribland en kvinna, som kommer gående i rask takt Malmskillnadsgatan norrut mot Apelbergsgatan. Männen och kvinnan passerar framför Cedergrens fordon, varvid han uppmärksammar att en av männen bar på en walkie-talkie.

Han ser de fyra personerna 3-4 minuter efter det att han kört från spelklubben Oxen. Det är med andra ord 2-3 minuter före mordet på Olof Palme.

När Sigge Cedergren gjort denna iakttagelse fortsätter han köra norrut med sin bil och väljer den inte helt lagliga vägen Luntmakargatan norrut (enkelriktat). När han i sin bil befinner sig på Luntmakargatan hör han två skott från Sveavägen. Klockan är då således 23.21. En stund senare hör han polissirener.

Eftersom den dåvarande spaningsledningen, baserat på ett förfalskat avlyssningsprotokoll, hävdade att Cedergren inte befann sig på Malmskillnadsgatan och Luntmakargatan vid den tiden utan istället i sitt hem så var det ingen som ville lyssna på Cedergrens uppgift om de fyra personerna med walkie talkie som några minuter före mordet skyndade norrut i riktning mordplatsen.

Vilka var då dessa fyra personer?

Sigge Cedergrens intryck var att de var poliser.

Och de befann sig några minuter innan mordet på Malmskillnadsgatan, samma gata som Palmes mördare kom upp på när han sprungit uppför trapporna från Tunnelgatan direkt efter mordet.

Det är alltså fullt tänkbart att de fyra personerna som Sigge Cedergren såg ingick i den grupp narkotikaspanare som själva påstod att de avbrutit sin spaning redan cirka klockan 22.30.

I så fall pågick polisens operation betydligt senare och i så fall befann sig fyra narkotikaspanare ungefär där Palmes mördare befann sig – i stort sett samtidigt.

Något som talar för att narkotikaspaningen i verkligheten pågick senare än poliserna medgett är även vittnesuppgifterna från Sigge Cedergrens vän Kjell F som ringde Cedergren direkt efter mordet och berättade att Palme skjutits till döds på Sveavägen.

Det hade Kjell F hört på polisradion. Det första områdeslarmet i city gick troligen ut cirka klockan 23.24. Några minuter senare stod det klart att det var Palme som mördats.

Kjell F berättade i polisförhören att han på mordkvällen, precis som många andra kvällar, satt hemma och strölyssnade på polisradion.

Kodade samtal i centrala Stockholm

Det var livlig trafik och eftersom samtalen var kodade och kryptiska är han säker på att det var narkotikaspanare han hörde, skriver den pensionerade kriminalkommissarien Elving Gruvedal i sin detaljerade och skarpt kritiska granskning av Palmeutredningen (Den slutliga sanningen om Palmemordet, 2009).

Den kodade radiotrafiken som Kjell F hörde pågick till cirka klockan 23.30, dvs nio minuter efter Palmemordet, då larmet i polisradion gick ut om skottlossning på Sveavägen.

Detta är med andra ord sensationella uppgifter som spaningsledningen i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet valde att nonchalera.

Biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell (och givetvis Hans Holmér och de övriga i spaningsledningen) kände till den icke sanktionerade narkotikaspaningen.

Krusell trodde dock att spaningen endast gällde spelklubben Oxen på Oxtorgsgatan söder om mordplatsen och att spaningen avbröts redan klockan 22.30. Vad Holmér, den övriga spaningsledningen och åklagarna visste om narkotikaspaningen är okänt.

 Drygt 30 år efter mordet får Ingemar Krusell i medierna veta att spaningen även bedrevs vid mordplatsen.

– Vi hade haft sammanträde med Margareta E och hennes kollegor. Det som var känsligt den gången var ju att de hade brutit för tidigt den här fredagkvällen. Så det är ju revolutionerande för hela Palmeutredningen att vi inte hade all fakta, säger Ingemar Krusell.

En annan uppgift som framkommit på senare tid rörande denna narkotikaspaning är att en av narkotikaspanarna ”försvann” i området kring Luntmakargatan, längs mördarens flyktväg, på mordkvällen.

Denne försvunne narkotikaspanare ska, enligt polisen, ha lystrat till smeknamnet ”Föllinge”, ”Höllinge” eller något liknande.

Föllinge är en liten ort utanför Östersund i Jämtland. Det är således tänkbart att narkotikaspanaren kom från Föllinge.

Vad ”Höllinge” skulle syfta på är svårare att veta.

Rimligen bör spaningsledningen för länge sedan ha identifierat och förhört polisen i fråga.

Sigge Cedergren, återigen, berättade för polisen att han sett en troligen ljushårig man springa norrut på Luntmakargatan när han parkerade sin bil vilket bör ha skett någon gång klockan 23.25-23.30. Den springande mannen var omkring 35 år gammal, kraftig med muskulöst axelparti och 185-190 cm lång. Mannen bar en ljusare blå lite längre jacka och ljusa byxor.

Cedergren tyckte att mannen verkade bekant på något sätt.

Var det möjligen den "försvunne" narkotikaspanaren han såg på Luntmakargatan?

Att Sigge Cedergren var bekant med narkotikaspanarnas utseende kan vi nog utgå ifrån. Sådan kunskap bör ha varit vital för en knarklangare.

Uppgiften om narkotikaspaningen blev allmänt känd tack vare att Palmes statssekreterare Ulf Dahlsten 30 år efter mordet i medierna berättade om händelsen.

Dahlsten hade redan direkt efter mordet fått information från spaningsledningen om narkotikaspaningen men valt att inte förmedla informationen vidare till den svenska allmänheten trots att den rimligen kan bedömas som mycket intressant i relation till händelserna i centrala Stockholm denna historiska februarikväll.

Dahlstens syfte med offentliggörandet var sannolikt att försöka vifta bort allt prat om män med walkie talkie och fortsatt lansera sin (och socialdemokratins) teori om Christer Pettersson som gärningsman.

Det gick så där.

Det har länge spekulerats i varför ”män som övervakade Palme” skulle befinna sig vid Tunnelgatan redan efter klockan 20 på mordkvällen eftersom ingen i det läget visste att Palme skulle passera Tunnelgatan.

Det visste inte ens Olof Palme själv.

Klockan 20 befann sig paret Palme fortfarande i sitt hem på Västerlånggatan i Gamla stan.

Beslutet att promenera hem efter biobesöket på Grand togs, så vitt känt, först cirka 23.15 då paret Palme stod utanför bokhandeln söder om Grand och samtalade med sin son Mårten och dennes flickvän.

SVT-journalisten Lars Borgnäs har i ett av sina program om Palmemordet spekulerat i att Palmes telefon var avlyssnad och antagit att attentatsgruppen posterade sig vid Tunnelgatan för att övervaka Palmes eventuella promenad till Grand.

Men som läsaren av denna blogg vet så åkte paret Palme tunnelbana från Gamla stan till Rådmansgatan och anlände till biografen Grand cirka klockan 21 på mordkvällen.

Många oförklarade vittnesmål

Möjligen är det istället så att Stockholmspolisens narkotikaspanare är förklaringen till många av vittnesmålen om okända civilklädda män med kommunikationsradio i området kring mordplatsen mellan de ungefärliga klockslagen 20 och 23.

Men långt ifrån alla uppgifter om män med walkie talkie förklaras av narkotikaspaningen.

Palmeåklagaren Jörgen Almblad berättade i en tv-intervju på 1990-talet att det i utredningsmaterialet finns ett 40-tal vittnesrapporter om okända män med walkie talkies kring Sveavägen på mordkvällen.

Ett 30-tal av dessa ligger, enligt Almblad, nära mordminuten 23.21.

Det bör betyda att okända män med walkie talkie befann sig på och vid Sveavägen omkring klockan 23.15-23.25.

Några sådana vittnesiakttagelser är kända.

En taxichaufför som körde Sveavägen söderut såg en man med walkie talkie i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen klockan 23.15.

Den anonyme brevskrivaren som postade sitt brev i Skelleftehamn såg en man med walkie talkie i hörnet Tunnelgatan-Olofsgatan klockan 23.23.

Vittnet Magnus P såg en man med walkie talkie komma gående från området kring mordplatsen cirka klockan 23.25.

Vittnet Marianne Ö såg en man med walkie talkie på Norra Latins skolgård någon gång mellan klockan 22.30 och 23.00 på mordkvällen.

Skådespelaren Robert Gustafsson, som besökte samma bioföreställning som makarna Palme, har uppgett att han såg flera män med walkie talkie nära biografen Grand när filmen var slut, dvs cirka klockan 23.10.

Dessutom finns flera vittnesmål om okända civilklädda män med kommunikationsradio från Gamla stan, både före och under mordkvällen.

Särskilt intressanta är de uppgifter som lämnades av vittnet Ulla S.

När Ulla S på väg till sin arbetsplats i Gamla stan vid 20.30-tiden kom till Gamla stans tunnelbanestation såg hon en man med walkie talkie på en av perrongerna och när hon lämnade stationen såg hon ytterligare en man med walkie talkie. Den senare tycktes övervaka ingången.

Iakttagelserna gjordes endast några minuter innan paret Palme kom promenerande till Gamla stans tunnelbanestation.

 Ingen av dessa män har kunnat identifieras. De har heller inte själva givit sig tillkänna för polisen.

Att ett annat vittne, Leif K, sett en man med walkie talkie utanför paret Palmes bostad ungefär en timme tidigare förminskar inte intrycket av övervakning i Gamla stan.

Hur det nu än är med narkotikaspanarna vid Sveavägen så framstår det som troligt att spaningen inte alls avbröts redan klockan 22.30 utan att den - helt eller delvis - istället pågick samtidigt med Palmemordet.

Åtminstone om man ska tro vittnesuppgifterna från Sigge Cedergren, Kjell F, taxichauffören, brevskrivaren, Magnus P och andra privatpersoner som iakttog – eller hörde - män med kommunikationsradio i området kring mordplatsen ungefär samtidigt med mordet.

Pressfotografen Åke M hörde i sin polisradio i bilen två personer tala om Palmemordet endast några minuter efter mordet.

Vilka dessa personer var har inte gått att utreda, men det kortfattade samtalet utan sedvanliga polisiära anrop ger intrycket att det var två polismän som samtalade vid en tidpunkt och på ett sätt som väcker misstankar.

Fortsättning lär följa i frågan om polisens ”bortglömda” eller ”mörklagda” narkotikaspaning.

Att Stockholmspolisen hade spanare vid Sveavägen samtidigt som Olof Palme mördades är anmärkningsvärt.

Att spaningsledarna Hans Holmér och Hans Ölvebro, biträdande spaningsledaren Ingemar Krusell, Palmeåklagarna Anders Helin och Jörgen Almblad och andra som styrde Palmeutredningen för 25-30 år sedan inte tycks ha reagerat över detta faktum är kanske ännu mer anmärkningsvärt.

Först 30 år efter mordet tycks Palmeutredarna på allvar ha intresserat sig för männen med walkie talkies. Den dåvarande spaningsledaren Dag Andersson (bilden) berättade vid en pressträff i februari 2016 att han närmare utredde ett 80-tal iakttagelser av män med walkie talkie.

En rätt stor grupp polismän i Stockholm – det fanns direkt efter mordet 67 sådana uppslag i Palmeutredningen - har genom åren förhörts av Palmeutredarna eftersom de på olika sätt agerat misstänkt och lämnat uppgifter som inte framstår som trovärdiga.

Flera av poliserna ägde Magnumrevolvrar, ogillade/hatade Olof Palme och gjorde sig kända som högerextremister, våldsverkare och i flera fall som rena brottslingar. Några av dem företog studieresor till polisen i apartheidregimens Sydafrika året före mordet.

Naturligtvis är det inte självklart att en grupp narkotikaspanare i Stockholm city på mordkvällen har med mordet att göra. Tvärtom får vi väl utgå från att de ägnade sig åt sitt ordinarie polisarbete.

Men det som väcker frågor är mörkläggningen av operationen och då särskilt det faktum att alla eller några av poliserna tycks ha befunnit sig i mordkvarteret samtidigt med mordet.

Utan att berätta det för någon. Den förre biträdande spaningsledaren Ingemar Krusells reaktion 32 år efter mordet tyder på att hela sanningen om narkotikaspaningen aldrig nådde fram till spaningsledningen.

Frågan är alltså varför narkotikaspanarna inte ville berätta att de dröjt sig kvar i området trots att spaningsledaren beordrat att spaningen skulle avbrytas redan klockan 22.30.

Vi utgår från att Palmeutredarna på ett tidigt stadium förhörde narkotikaspanarna för att försöka utröna om de hade sett något intressant längs Sveavägen.

Om det visar sig att några av spanarna underlättade för gärningsmannen att komma nära Palme och att undkomma efter skotten är det inget annat än ett stort genombrott i utredningen.

Vi får följa utvecklingen med särskild uppmärksamhet den närmaste tiden.

Förundersökningsledaren Krister Petersson har i intervjuer antytt att lösningen kan vara nära och att det beror på att den nuvarande utredningsgruppen värderat redan känd information på ett annat sätt än tidigare spaningsledningar gjort.

Ett ”skickligt utfört utredningsarbete” ska vara anledningen till förundersökningsledarens optimism.

Ska vi tillåta oss den djärva gissningen att det till sist handlar om okända civilklädda män med walkie talkies nära mordplatsen nära mordminuten?

Osvuret är som vanligt bäst. Palmeutredningen är fylld av besynnerliga villospår och osanna påståenden. Rutinerade granskare gör klokt i att avvakta även denna gång.