utsikterinsikter.blogg.se

I 1988 års val fick Socialdemokraterna 43,2 procent av rösterna och Vänsterpartiet 5,8 procent vilket gav ett samlat vänsterstöd bland väljarna på 49 procent.

Det ska jämföras med dagens 28,3+8,0 = 36,3.

Den samlade vänstern har alltså förlorat knappt 13 procentenheter bland väljarna på 30 år. Väljare som vandrat högerut.

Moderaterna (tidigare Högerpartiet) har varit den ständiga politiska motståndaren för den svenska vänstern.

Ska man förenkla livet lite kan man säga att socialdemokratin hade sin stora väljarbas i LO-kollektivet utvidgat med låginkomsttagare i offentliga sektorn medan Moderaterna samlade bolagsägarna i SAF och Industriförbundet utvidgat med småföretagare och personer på höga välavlönade poster inom stat och näringsliv.

1900-talskampen stod alltså i huvudsak om villkoren på arbetsmarknaden.

Socialdemokratin och SAF/Industriförbundet hade slutit fred och i flera decennier rådde ett relativt lugn med god tillväxt i samhällsekonomin och goda löneökningar för industri- och verkstadsarbetarna liksom för de privata hantverkarna och de lägre tjänstemännen inom offentliga sektorn.

Makten över pengarna låg fortsatt främst hos bolagsägarna men Tage Erlander, Gunnar Sträng och de andra ledande socialdemokraterna lyckades ändå knapra åt staten tillräckligt över skattsedeln för att kunna genomföra reformer för de breda massorna – längre semester, bättre pensioner, högre löner, bättre bostäder, utbyggd sjukvård etc.

Med tiden växte en rätt burgen arbetar- och medelklass fram bland männen medan kvinnorna fortsatt blev kvar i låglöneyrken. Men den samlade familjeinkomsten steg så pass att familjen plötsligt hade råd med radhus/villa, Volvo och utlandssemester.

Bolagsägarna gav sig in i politikern

Parallellt med denna standardhöjning för medelklassen inledde de stora bolagsägarna inom SAF och Industriförbundet en politisk offensiv. Syftet var uteslutande att stärka de egna kassorna. Samhällsförändringen började märkas tydligt på 1980-talet då vi fick begrepp som ”börsklippare”, ”finanshajar”, ”yuppies” och annat som förknippades med marknadsekonomins unga framgångsrika människor i Stockholm.

Symbolen var Stureplans restaurangliv där tusenlappar virvlade runt och champagnen flödade.

Samtidigt började den burgna medelklassen, därtill uppmanade av bolagsägarna, att tro att den skulle kunna tjäna ännu mera pengar genom att satsa på aktier.

Och de stora bolagsägarna hade fått ett betydligt större stöd i den svenska väljarkåren än tidigare. Nu var det vanligare att privata och offentliga tjänstemän röstade på Moderaterna, något som var otänkbart 20-30 år tidigare.

Paradigmskiftet var ett faktum och i valet 1991 vann en moderatledd borgerlig regering valet samtidigt som ett högerpopulistiskt parti för första gången tog plats i Sveriges riksdag – lett av två glammande partiledare där den ene var den vulgäre företagaren Bert Karlsson och den andre den högerextreme greven Ian Wachtmeister.

Högervridningen i svensk politik började märkas tydligt och när socialdemokratin återfick makten vid mitten av 1990-talet var det en mer pragmatisk och ekonomiorienterad regering ledd av den tidigare finansministern Göran Persson. Vänsterns ideologiska plattform urvattnades alltmer.

Marknadsekonomi och samhällsekonomi dominerade den offentliga debatten i Sverige.

Andra värden försvann in i skuggorna.

Det gällde att tjäna pengar, det gällde att skapa tillväxt, det gällde att sanera statsfinanserna och rensa bort ”dödköttet” – lönsamhet, lönsamhet, lönsamhet.

Sverige blev genom de tekniska framstegen och genom medlemsskapet i EU också en tydligare del av den globala ekonomin.

Plötsligt kunde billig arbetskraft i Indien, Kina, Sydkorea, Japan och andra ”tigerekonomier” göra samma jobb som industriarbetarna i Sverige till mindre än hälften av kostnaden för bolagsägarna.

Och den offentliga sektorn i Sverige bantades radikalt vilket vi nu ser effekterna av i form av vårdköer, resursbrist i psykvården, eftersatt underhåll av järnvägar och vägar, en allt sämre skola, nedrustning av kulturlivet med mera.

Köp och sälj i offentliga sektorn

Inom kommunerna kopierades industrins organisationsmodell vilket innebar att varje kommunal avdelning skulle fakturera sina kostnader till andra kommunala avdelningar.

En kommunal avdelningsbudget om exempelvis 100 miljoner kronor försvann snabbt när de andra kommunala avdelningarna förväntade sig lön för utfört arbete.

En rundgång av pengar som syftade till att hålla de offentliga utgifterna nere – namnet var ”New Public Management”. Systemet har nu lyckligtvis avskaffats.

När samhällsförändringen drevs på som starkast av bolagsägare och moderater konsterade industriarbetarna och den offentliga och privata sektorns lägre tjänstemän att de yrken som tidigare utförts av en person förvandlats till yrken där varje anställd skulle klara flera personers jobb till ungefär samma lön som tidigare.

”Strukturrationalisering” kallades det och denna förändring ställde tusen och åter tusen svenskar utanför arbetsmarknaden. Sjukskrivningarna tilltog liksom samhällets kostnader för socialbidrag och sjukvård.

Någonstans skulle ju de arbetslösa ta vägen. Några av dem blev hemlösa men det stora flertalet fick acceptera ett liv i fattigdom finansierat av de flisor som staten och kommunerna kunde vaska fram ur sina hårt ansträngda budgetar.

Sverige har alltså på 30 år kraftigt kommersialiserats. Den gamla trygga staten styrd av socialdemokratin liknar numera en förvirrad vind för våg-organisation som ständigt utsätts för politiska förändringar eftersom långsiktigheten utraderats och ersatts av 4-årsplaner mellan valen.

För statens chefstjänstemän är det inte gott att veta om den lagda framtidsstrategin överlever nästa val. Bäst att avvakta och låta visionerna vila. Förvaltning istället för offensivt samhällsbyggande.

Centerpartiet och Kristdemokraterna har på senare år blivit tydligare högerpartier och Moderaterna har efter Reinfeldts vänstersväng skärpt sin högerprofil samtidigt som Sverige då – som en följd av strukturrationaliseringarna från 1980-talet och framåt – fått en arbetslös och sjukskriven överbliven skara på landsbygden som inbillar sig att ett högerextremt parti ska kunna lösa deras livssituation (läs SD:s valframgångar).

En befängd tanke. Vi vet alla vad högerextremister vill göra med staten och dit vill vi inte någon av oss om vi alla tänker efter i några sekunder.

I skrivande stund står socialdemokratin inför ett historiskt vägval.

Ska partiet acceptera alla de marknadsliberala kraven från Centern och Liberalerna för att kunna behålla regeringsmakten eller ska partiet helt enkelt stanna kvar till vänster i svensk politik och låta den borgerliga alliansen styra landet med stöd av högerextremister?

Maktlös vänster eller inte?

Självklart önskar högervännerna att socialdemokratin ska släppa regeringsmakten och förbli till vänster tillsammans med Vänsterpartiet och det mer svårdefinierade Miljöpartiet som en cirka 40 procent stor maktlös gruppering för lång tid framåt.

Alltmedan hyresbostäderna blir dyrare, höginkomsttagarnas och bolagens skatter sänks, arbetstryggheten uppluckras ytterligare, vinsterna i välfärden blir ännu mera vinster och så vidare i all oändlighet i syfte att ensidigt gynna de redan rika.

Om socialdemokratin kan dämpa Centerns och Liberalernas mest extrema högerkrav och finna goda kompromisser finns en väg framåt eftersom en samlad regeringsmakt bestående av socialdemokrater och miljöpartister stödd av Centern, Liberalerna och Vänsterpartiet splittrar den borgerliga alliansen och tvingar Moderaterna och Kristdemokraterna i famnen på extremhögern.

Vi ska minnas att de kraftigt marknadsliberala krav som Centern och Liberalerna ställer just nu är betydligt mer radikala högerförslag än de förslag som centerpartister och liberaler lade fram för 30-40 år sedan.

Högervridningen av svensk politik har pågått länge och antagit alltmer extrema former.

Om nu socialdemokrater, liberaler och centerpartister kan komma överens skulle Sverige raskt gå mot en amerikansk modell med två stora politiska block – demokrater och republikaner – där vardera blocket innefattar så mycket mer än i dag.

Kanske är det trots allt den vägen socialdemokraterna ska välja och kanske är det till och med så att det egentligen inte är något val alls för socialdemokratin?

Kanske är det så att väljarkåren tvingat fram denna hårdare polarisering i svensk politik, en polarisering som nu och i framtiden omöjliggör breda kompromisser mellan höger och vänster.

Vi får ett mycket tydligare ”antingen-eller” i svensk politik.

Socialdemokrater, liberaler, centerpartister och miljöpartister (om de senare överlever nästa val) får finna en gemensam väg framåt och då förhoppningsvis med stöd av Vänsterpartiet.

Det är rimligt att förvänta sig att Vänsterpartiet kräver betydande inflytande över sakpolitiken för att godkänna den nya konstellationen i svensk politik. Partiledaren Jonas Sjöstedt har redan framfört den synpunkten med anledning av högerkraven från Centern och Liberalerna.

Tricket blir att tillverka en tulipanaros där en vänsterregering fläckas av högerpolitik och där uttalade högerpartier, åtminstone Centern, får leva med vänstersvängar ibland. Liberaler har av tradition lättare att leva med socialdemokratisk politik.

För moderater och kristdemokrater återstår endast en väg om de i framtiden vill regera Sverige och det är att liera sig med Sverigedemokraterna.

På så sätt blir väljarnas val enklare – vänster eller höger med allt vad det innebär.

Ungefär som i USA.

Även i USA finns som bekant rika bolagsägare och en stor burgen medelklass som pressar politiken åt höger och det finns en stark vänsterliberal grupp i storstäderna som kräver inflytande över samhällsutvecklingen.

Och extremhögern får där som här stöd av de överblivna industriarbetarna på landsbygden som tappat framtidstron och börjat lyssna på rasister i tron att rasisterna ska återge dem jobben och värdigheten.

Där som här en befängd tanke men tyvärr ett faktum för stunden.

I historiens ljus förbleknar naturligtvis den ständigt ljugande och aggressive högerextremisten Trump till en olycklig parentes i amerikansk politik. Fram för nya krafter. Varför inte den välutbildade Michelle Obama år 2020?