utsikterinsikter.blogg.se

Chefsåklagare Krister Petersson som numera leder utredningen säger i medierna att han räknar med att mordet klaras upp.

Det ska ske innan han går i pension vilket betyder nio år räknat från nu.

Det är egentligen det enda vi vet.

De senaste dagarna har diskussionen om Palmemordet blivit intensivare än vanligt därför att Magasinet Filter plötsligt hävdar att det var den så kallade ”Skandiamannen” Stig Engström som sköt Olof Palme.

Filters påstående stöds inte av bevis. Det handlar – som vanligt när någon påstår något om Palmemordet – om indicier eller ”antydningar, spekulationer”.

Det finns utifrån nuvarande påståenden ingenting som talar för att just Stig Engström mördade Olof Palme.

Det kan ha varit någon helt annan person som vid Dekorima avlossade skotten mot Olof och Lisbeth Palme.

Men.

Fokuseringen på Stig Engström innebär att människor som intresserar sig för utredningen börjar gräva i hans privatliv och då framkommer en hel del uppgifter som faktiskt kan leda fram till lösningen på mordgåtan.

För att läsaren ska förstå sammanhanget krävs en kort redogörelse för vem Stig Engström var:

Han arbetade som reklamtecknare/illustratör vid försäkringsbolaget Skandia i Stockholm. Skandia hade vid tiden för Palmemordet sina lokaler i det s k Skandiahuset som är beläget på Sveavägens östra sida.

Olof Palme mördades på Sveavägens östra sida, i hörnet Sveavägen-Tunnelgatan. En okänd man gick upp bakom Palme och avlossade en Magnumrevolver i hans rygg. Kulan krossade ryggraden, slet sönder kroppspulsådern och gick igenom luftstrupen innan den gick ut genom bröstet.

Palme föll handlöst ner på trottoaren och dog omedelbart.

Gärningsmannen avlossade även ett andra skott. Det snuddade Lisbeth Palmes rygg och orsakade en piskrappliknande blödande skada. Det skilde fem millimeter mellan liv och död.

Det andra skottet var lika välriktat som det första- mitt emellan skulderbladen - vilket fått polisexperter att bedöma att gärningsmannen hade goda kunskaper om var man ska skjuta för att försäkra sig om att döda sitt offer.

Rättsläkaren Kari Ormstad bedömde efter mordet att skottet som dödade Olof Palme var ytterst välplacerat och att skottets placering tydde på att mördaren visste vad han gjorde.

Ett skott mot huvudet är betydligt mera osäkert eftersom huvudet är mindre och ständigt rör sig. Det är fullt möjligt att överleva ett skott mot huvudet. Skottet som dödade Palme kan ingen överleva.

Okänd på mordplatsen

På mordkvällen 28 februari 1986 arbetade Stig Engström. Han jobbade över. Han hade, enligt egen utsago, mycket att göra och behövde därför stanna kvar på sitt kontor till mycket sent på mordkvällen.

Dagen därpå skulle han och hans hustru åka på fjällsemester.

Inte förrän klockan 23.20 stämplade han ut från sin arbetsplats. Utstämplingen, som skedde på en plats inne i Skandiahuset och inte i entrén, registrerades av Skandias kontrollsystem för ut- och inpasseringar i byggnaden.

Skandiasystemets klocka visade att Engström stämplade ut klockan 23.19 men den tiden korrigerades senare till 23.20. Klockan gick fel. Polisen kontrollerade uppgiften.

När Stig Engström väl stämplat ut gick han fram till entrén i Skandiahuset och samtalade där en stund (enligt honom själv i cirka 2 minuter) med tjänstgörande vakt.

Därefter lämnade han Skandiahuset och började gå söderut längs Sveavägens östra trottoar. Eftersom han var lite sen till det tunnelbanetåg han skulle hinna med så stannade han vid ett skyltfönster för att kontrollera sitt armbandsur.

Armbandsuret hade en mörk urtavla och Stig Engström behövde därför extra belysning från skyltfönstret för att kunna se vad klockan var.

När han kontrollerat tiden gick han vidare söderut längs Sveavägens östra trottoar. Han hörde då en smäll som han inte riktigt visste vad det var. Kanske var det en vanlig smällare, en avgassmäll från en bil eller något annat som inte gick att förklara.

Några sekunder senare promenerade han rakt in på mordplatsen.

Enligt Stig Engström själv höll han på att snubbla över en svårt blödande mansperson som låg på trottoaren.

Han noterade att en ung kvinna (vittnet Anna Hage) utförde hjärtkompressioner på personen som låg på trottoaren och att en ung man (vittnet Stefan Glantz) gav den liggande mannen konstgjord andning.

Mannen på trottoaren var alltså Olof Palme.

Klockan 23.21.30 hade han skjutits till döds av en okänd gärningsman. Stig Engströms berättelse tyder på att han anlände till mordplatsen ungefär 30 sekunder efter mordet.

Men det är nu vi kan börja vår berättelse.

Ett problem med Stig Engströms vittnesuppgifter är nämligen att inget vittne och ingen polis vid mordplatsen minns att de sett Stig Engström.

Det finns eventuellt något vittne som kanske noterat honom men det är också allt.

Det huvudsakliga intrycket är att ingen närvarande person på mordplatsen såg eller hörde Stig Engström.

Det är synnerligen märkligt men samtidigt lite typiskt för Palmeutredningen. Det vimlar av oförklarade uppgifter om poliser, vittnen och oidentifierade män kring Palme.

Stig Engström påstod vidare att han sprungit efter poliserna in på Tunnelgatan några minuter efter mordet för att berätta att gärningsmannen bar en längre blå jacka.

Polisen , mordplatsvittnena och alla andra som intresserat sig för utredningen står inför en gåta.

Vad var det egentligen som hände?

Talade Stig Engström sanning? Om han gjorde det – varför var det ingen som såg eller hörde honom?

Ljög Stig Engström? Var det i själva verket så att han blev så chockad av händelsen att han höll sig i bakgrunden eller att han till och med bara gick förbi mordplatsen utan att agera?

Ingen vet.

Indicier, inga bevis

2016 publicerade journalisten Lars Larsson boken ”Nationens fiende” där han argumenterar för att Stig Engström i själva verket var Palmes mördare. Magasinet Filter har utifrån Larssons uppgifter nu publicerat ett längre reportage som pläderar för samma slutsats. Det var Stig Engström som sköt Palme.

Det är det som sagt ingen som vet. Magasinet Filters uppgifter är visserligen intressanta, men de är inte övertygande i skuldfrågan.

Filters journalister berättar att Stig Engström hade en granne som var vapensamlare och att Engström därför från denne granne kunde ha fått tillgång till mordvapnet. Engström ska också, enligt Filter, tidigare i sitt liv ha varit medlem i en skytteförening och en erfaren skytt.

Men det är givetvis uppgifter som inte alls innebär att det var Stig Engström som sköt Palme.

Det handlar om indicier.

Advokaten Peter Althin kommenterade uppgifterna i SVT:s nyhetssändningar häromkvällen och avfärdade alltsammans som mycket olyckligt. Inget av det Magasinet Filter påstår håller i en rättegång, förklarade Althin. Det ska vi bära i minnet när vi studerar medierapporteringen om Stig Engströms eventuella inblandning i Palmemordet.

Det finns trots allt en annan möjlighet – att de plötsligt uppdykande uppgifterna om Stig Engström i själva verket är ren desinformation i syfte att leda uppmärksamheten bort från de verkliga gärningsmännen.

Enligt obekräftade källor kommer påståendena om Engström från personer som själva varit föremål för polisiär granskning kopplat till Palmemordet.

Det hela tycks vara en operation i stil med de spionromaner som beskriver en värld av agenter och dubbel- och trippelagenter. Ingen vet vem som talar sanning.

Men uppgifterna om Stig Engströms eventuella inblandning i mordet har i alla fall fått en stor mängd personer att mer ingående studera den kontext i vilken Engström verkade och då framträder faktiskt en rätt intressant bild.

Försäkringsbolaget Skandia är särskilt intressant eftersom företagets tidigare chef Alvar Lindencrona inte endast var försäkringsdirektör utan även ledare för de av den socialdemokratiska regeringen godkända Stay Behind-förbanden i Sverige.

Skandiahuset på Sveavägen var ledningscentral för Stay Behind. En hemlighet som inte avslöjades förrän efter Kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen, det vill säga i början av 1990-talet.

Stay Behind bestod i huvudsak av ”pålitliga patrioter” som skulle skydda Sverige i händelse av en sovjetisk invasion.

Med uttrycket ”pålitliga patrioter” avses militärt utbildade högerextremister. De första styrkorna bildades av svenska nazistsoldater som stridit mot Sovjetunionen i det finska fortsättningskriget på 1940-talet. Den amerikanska underrättelsetjänsten CIA var i hög grad involverad i bildandet av svenska Stay Behind – trots att Sverige formellt var ett neutralt land.

Det visar sig vara så att det på försäkringsbolaget Skandia samtidigt med Stig Engström och i samma yrkeskategori som honom arbetade en man som vi kan kalla X.

Denne X var medlem i Klara Lidingö FBU, en förening för militärt intresserade personer som vill utbilda sig till befäl.

Just Klara Lidingö FBU gjorde sig på 1980-talet känd som en högerextrem förening. Högeråsikterna var så framträdande att riksorganisationen för FBU reagerade.

X var inte endast medlem utan han var närmaste man till Klara Lidingö FBU:s ledare, här kallad Y.

Denne Y var en känd svensk nazist som under efterkrigstiden haft flera viktiga uppgifter inom den socialdemokratiskt kontrollerade svenska staten.

Han var en tid psykologilärare vid Polishögskolan, han arbetade som underrättelseagent och han var synnerligen aktiv i olika högerextrema organisationer.

Y var en tid ordförande i svenska sektionen av World Anti Communist League (WACL). En internationell antikommunistisk organisation bildad i Asien som samlade allt från dödspatruller i Sydamerika, östeuropeiska nynazister och amerikanska krigsveteraner.

Vid tiden för Palmemordet var den moderate riksdagsmannen Birger Hagård från Vadstena ordförande i svenska WACL. Hagård var, parallellt med sitt demokratiska riksdagsuppdrag, aktiv i flera olika högerextrema sammanhang.

Hagård introducerades på 1980-talet i den högerextrema tankesmedjan Interdoc med säte i Belgien. Interdoc finansierades av belgiska affärsmän och av CIA.

 Mannen som introducerade Hagård i Interdoc var den finske greven Carl Armfelt.

Uttalad fiende till Palme

Armfelt, som vid tiden för Palmemordet var bosatt på gränsen mellan Nederländerna och Belgien, arbetade som ”free agent” åt den amerikanska underrättelsetjänsten CIA och den brittiska underrättelsetjänsten MI6. Han var född i USA men uppväxt i Sverige (utanför Stockholm).

Carl Armfelt var en uttalad fiende till Olof Palme. Redan på 1970-talet hade han försökt få regeringen Palme avsatt. Han lämnade uppgifter till internationella medier om att Palmes utrikespolitik styrdes från sovjetledarna i Kreml och om att Sveriges bistånd till kommunistregimen i Nordvietnam beordrats av Sovjetunionen.

Den Belgien-baserade tankesmedjan Interdoc var inte endast en tankesmedja.

Inom Interdoc skapades på 1980-talet även ett särskilt mordkommando som kallades ”Den Dienst” (tjänsten). Detta mordkommando – som bestod av hitmen från Frankrike, Belgien och Nederländerna – hade till uppgift att lönnmörda vänsterpolitiker i Västeuropa.

Vad har då detta med mordet på Olof Palme att göra?

Svaret är att det är uppgifter som den nuvarande spaningsledningen naturligtvis bör utreda.

I Täby, där moderatpolitikern Stig Engström bodde och var verksam, bodde även en av de ledande marinofficerare som i november 1985 offentligt kritiserade Olof Palme i det som kom att kallas ”Officersupproret”.

Denne marinofficerare har privata kopplingar till den moderatledning som styrde Sverige under 2000-talet. Om inte annat en påminnelse om att vår historia starkt påverkar nutiden.

Upproret mot Palme på 1980-talet leddes av kommendörkaptenen Hans von Hofsten som en månad tidigare valts in i styrelsen för den nystartade organisationen ”Friheten i Sverige”. I samma styrelse invaldes även hans förre chef, den fd marinchefen Per Rudberg.

”Friheten i Sverige” skapades av SAF:s och Industriförbundets tankesmedja Timbro. Syftet var att kontinuerligt kritisera regeringen Palmes politik. ”Friheten i Sverige” var även medlemsförening i en internationell högerextrem organisation som hävdade att Palme mördades av PKK.

Ett påstående som inledningsvis (augusti 1985) framfördes av en chef inom svenska Säpo och som via samme chef blev dåvarande spaningsledaren Hans Holmérs ”huvudspår” i mordspaningarna från april 1986 och ungefär ett år framåt.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att Hans von Hofsten endast en månad efter det nya styrelseuppdraget i ”Friheten i Sverige” med kraft riktade offentlig kritik mot Palme.

Den fd marinchefen Per Rudberg var nära vän till CIA-agenten Bobby Inman och till moderatpolitikern Carl Bildt.

Rudbergs och Inmans familjer umgicks privat.

Per Rudberg blev senare, när de borgerliga partierna vann riksdagsvalet 1991, försvarsrådgivare åt den dåvarande statsministern Carl Bildt.

Samme Bildt hade, enligt våra källor, på sommaren 1985 tipsat journalisten Jan Guillou om den s k ”Harvardaffären” där Olof Palme påstods ha förhandlat till sig en universitetsutbildning åt en av sina söner mot ett oavlönat föredrag.

Vi ska minnas att Palme och Bildt drabbat samman redan ett par år tidigare. Carl Bildt hade med anledning av ubåtsjakten i Stockholms skärgård, utan regeringens vetskap, åkt till USA och diskuterat svensk säkerhetspolitik med CIA.

Ett agerande som fick Palme att beskriva Bildt som en nationell säkerhetsrisk.

Bildt svarade med att anklaga Palme för att vara en säkerhetsrisk eftersom han inte – enligt Bildt – tillräckligt starkt kritiserade Sovjetunionen för de påstådda kränkningarna av svenska farvatten.

Allt detta kan sägas ha varit en del i det ”Palmehat” som föregick mordet. Kritiken mot Palme kom från en mängd håll – ledande personer inom det svenska näringslivet, moderatpolitiker i riksdagen, högerextremister inom media, säkerhetspoliser, militärer och andra.

Ritade nidteckningar på Palme

Åter till Stig Engström.

Han var inte endast reklamtecknare vid försäkringsbolaget Skandia. På sin fritid ska han även ha arbetat på uppdrag av den högerextrema amerikanska sekten Europeiska Arbetarpartiet (EAP) grundat av högerpolitikern Lyndon La Rouche. Engström själv förnekade detta, men andra uppgifter talar för att det fanns en koppling mellan honom och EAP.

EAP:s svenska sektion med ledande medlemmar som Michael Eriksson, Ulf Sandmark och Clifford Gaddy ägnade sig under åren före Palmemordet åt en hätsk personkampanj mot Palme.

Varhelst Olof Palme befann sig, på hemväg från arbetet i Rosenbad till bostaden i Gamla stan eller vid något offentligt möte i Sverige eller i något annat land, fanns representanter för EAP på plats och gav uttryck för sitt Palmehat.

Stig Engström var med andra ord inte vemsomhelst. Han umgicks i de kretsar som var mest hatiska mot Olof Palme.

Han försökte på olika sätt smälta in i den överklassmiljö som han så gärna ville tillhöra – han studerade i Sigtuna, han arrangerade sin bröllopsfest i Riddarhuset och han hjälpte sin mor att få en bostad på en fin adress på Östermalm.

-Stig ville vara mycket mer än han var, berättade hans exhustru för medierna när Magasinet Filters uppgifter publicerades.

Det är uppenbart att Stig Engström tillhörde den krets som på 1980-talet var som mest framträdande i kritiken mot Olof Palmes politiska gärning.

Hos Täbymoderaterna, där Engström var verksam, var stämningen mycket hätsk mot Palme. I Täby bodde en av de mer framträdande representanterna för den högerextrema tidskriften Contra.

I ett av Contras nummer före mordet publicerades en bild på Palme. Över bilden hade någon ritat en måltavla.

Den förhållandevis tydliga signalen skickades, enligt våra källor, från personer inom Täbymoderaterna.

Täbymoderaternas ungdomsförbund hade ett foto av Olof Palme på väggen i partilokalen. Fotot användes som piltavla. Särskilt ögonen hade träffats av många pilar, noterade en Stockholmsjournalist som var där för att göra ett reportage men blev så illa berörd att hon genast åkte därifrån. Det blev inget reportage.

Kanske är det så att moderaternas lokalavdelning i Täby kan ha intressant information om Palmemordet?

Det är trots allt ingen avancerad intellektuell prestation att räkna ut att Olof Palmes främsta politiska fiender, fanatiska personer med uttalade högeråsikter, kan vara aktuella som misstänkta i mordutredningen.

Vid senaste riksdagsvalet i Täby norr om Stockholm fick moderaterna nästan 38 procent av rösterna och socialdemokraterna endast 13 procent. Det råder ingen tvekan om vilken politisk agenda som dominerar diskussionerna bland de cirka 70 000 innevånarna i Täby.

Just förmögna bolagsdirektörer, högt uppsatta officerare, opinionsbildare längst ut på högerkanten och moderata politiker uttryckte tiden före mordet sitt starka missnöje med Olof Palme.

Om Täbymoderaterna har något med mordet att göra – vilket inte alls är bevisat - är det givetvis inget annat än en skandal. I ett demokratiskt land ska meningsutbytet ske verbalt mellan demokratiskt valda politiker i riksdagen.

Att använda revolver för att tysta en politisk motståndare är och förblir ett avskyvärt dåd som ska bestraffas med lagens strängaste straff.

Svensk politik – och särskilt moderaterna – skulle få sig en rejäl knäck om det visade sig att Palmes politiska meningsmotståndare använde grovt våld för att "undanröja ett hinder".

Vid tiden för mordet drev SAF, Industriförbundet, Timbro och Moderata samlingspartiet en målmedveten kraftfull kampanj i syfte att genomdriva ett marknadsliberalt systemskifte i Sverige. Den ende politiker som tydligt ställde sig i vägen för den utvecklingen var just Olof Palme vilket ledde till att Palme personligen utsattes för en hatstorm från människor som inte kunde skilja på sak och person.

Det var trots allt så att Olof Palme var en socialdemokratisk politiker som argumenterade för den socialdemokratiska ideologin i Sverige och världen.

Men den socialdemokratiska ideologin vilar på en annan värdegrund än den marknadsliberala ideologin. När "Harvardaffären" och "officersupproret" inte tvingade bort Palme från statsministerposten kan någon eller några personer ha sett det som nödvändigt att tillgripa våld.

Det marknadsliberala systemskiftet var inte endast en strid om ideologier. Det var först och främst en strid om makt och pengar. Förmögna bolagsägare skulle med sänkta skatter och lösare tyglar kunna tjäna betydligt mera pengar än under regeringen Palme.

Socialdemokrater vill utjämna inkomstskillnader i samhället. Marknadsliberaler vill öka inkomstskillnaderna i samhället. Moderata samlingspartiet är de förmögna bolagsägarnas politiska gren med en enda huvuduppgift -att underlätta för bolagsägarna att utöka sina rikedomar.

Den som påstår något annat talar inte sanning.

Kanske kan den nu uppkomna diskussionen om ”Skandiamannen” från Täby leda till att de verkliga mördarna avslöjas.

Chefsåklagare Krister Petersson är numera förundersökningsledare i Palmeutredningen. Han har hittills inte bekräftat något intresse för Magasinet Filters uppgifter om Stig Engström.

Fortsättning följer.