utsikterinsikter.blogg.se

Samtidigt är jag den förste att inse att religiös tro som mänsklig aktivitet inte alls är förkastlig. Att människor behöver mening och tröst är självklart. Existentiella grubblerier kan fräta sönder den starkaste av självkänslor.

I skuggan av ett krävande arbete, omsorg om gamla sjuka föräldrar, barnens skolgång, låg inkomst och ständigt höjda prestationskrav kan inte människor även belastas med den avgrundsdjupa insikten att all deras strävan ur ett universellt perspektiv saknar mening.

Inte minst Jesus från Nasaret är väl värd att ta till sitt hjärta och till sin hjärna, en filosof och revolutionär som fortfarande har mycket att lära oss jordevarelser.

Vår 2000-talstillvaro präglas trots allt inte av kärlek till nästan eller av fredlig samexistens i världen. Det är inte så vanligt att nutidens politiska ledare vänder andra kinden till när de får en snyting.

Precis som vi behöver föda, trygghet, motion och annat så behöver vi känna att vi i våra liv är i trygga händer.

Den som studerat mänsklighetens historia inser att de många gudar som började förekomma för 2500-3000 år sedan är mänskliga påfund. Sumerer, akkader, perser, greker, romare, indier, egyptier och andra folkgrupper lät sina liv befolkas av gudar för snart sagt varje företeelse i tillvaron.

De tidiga judiska profeterna uppträdde i stort samtidigt med Siddharta Gautama (buddhismen), Zarathustra (zoroastrismen) och religionsgrundarna i andra delar av den antika världen.

Människan är ett uppfinningsrikt djur.

Vi lärde oss tidigt behärska elden, vi uppfann hjulet, vi lärde oss smida vapen och verktyg av brons och järn, vi gjorde avancerade matematiska beräkningar, vi uppfann skriftspråket, jordbruket och vi industrialiserade så småningom framställningen av de saker vi behövde – kläder, verktyg, elektricitet, kommunikation och så vidare.

Det saknades något i resväskan

Människan har utöver sina mer basala behov också behov av en förklaring till sin existens.

När människorna uppnått en åtminstone nödtorftig levnadsstandard var det dags att försöka tillfredställa vårt behov av kunskap om vår egen närvaro på jordklotet.

Innan naturvetenskaperna gjort sitt genombrott fick människor försöka förlita sig på andra sanningar och därför uppfanns gudarna av människor som upptäckte vad som saknades i den mänskliga resväskan.

I vårt samtida svenska samhälle upplevs den tilltagande sekulariseringen som ett stort problem av den kristna svenska statskyrkan.

Människor besöker inte längre högmässorna, de döper inte sina barn i kyrkorna, de skickar inte sina barn till konfirmationsundervisningen, de gifter sig inte i kyrkorna och de uppvisar ett generellt ointresse för kristendomens värderingar.

Under 1900-talets första hälft, i det gamla bondesamhället, var kristendomen ett självklart inslag i svenskarnas vardag. Folk kunde tack vare söndagsskolan och kristendomsundervisningen i folkskolan en hel om det kristna budskapet redan innan de konfirmerades. Så är det inte nu.

Något har alltså hänt. Frågan är vad.

Naturvetenskaperna har funnits i åtminstone 400 år så de kan inte ensamma vara orsaken till människornas ointresse för kristendomen även om det var ett hårt slag för den katolska kyrkan när det visade sig att vetenskapsmän med bevis kunde berätta att kyrkans dogmer inte stämde.

Det mest kända exemplet på det är väl den italienske astronomen Galileo Galileis bevis för att jordklotet snurrar runt solen, en sanning som stred mot påvens ptolemaiska stjärnhimmel som placerade jorden i centrum.

Jag kan se åtminstone två stora förklaringar till varför kristendomen hamnat i bakvattnet i Sverige:

1) Den framväxande kommunismen och socialismen under 1900-talets stora industrialisering av det svenska bondesamhället beskrev religionen som ett ”opium för folket”, en folkfiende vars enda syfte var att söva massorna istället för att väcka dem till politisk revolt. Den svenska arbetarrörelsen har aldrig prioriterat religionen även om kommunister och socialister samtidigt med sin politiska gärning varit troende kristna både enskilt och i organiserad form.

Det började gå upp för människorna att de var utkastade i ett oändligt mörker vars syfte var höljt i dunkel. De båda världskrigen och hotet från kärnvapnen underströk att vi levde i en värld som inte alls vilade stadig i guds händer.

Såväl Marx som Nietzsche bidrog starkt till att skadeskjuta den kristna tro som dittills givit tröst åt massorna i Europas industristäder.

2) Vid slutet av 1970-talet genomfördes nästa stora förändring i västvärlden och i Sverige. De viktigaste svenska välfärdssystemen hade byggts upp med de rikedomar som svensk exportindustri förvärvade tack vare den amerikanska Marshallhjälpen. Europa behövde återuppbyggas efter andra världskriget och det skedde med stora ekonomiska lån och gåvor från USA.

Den amerikanske presidenten Harry S Truman och hans administration insåg att Västeuropa behövde bli industriellt och militärt starkt nog att stå emot hotet från Stalins Sovjetunionen. Churchills ord om järnridån i Europa ringde i öronen på makthavarna.

Europa, inte minst västraTyskland, behövde därför snabbt stora mängder trävaror, järn, stål, kraftöverföring, industriella innovationer och annat för att komma på fötter igen. Allt det kunde svenska storföretag tillhandahålla.

Svenska folket blev ett välmående folk. Levnadsstandarden för medelklassen höjdes rejält. Bättre bostäder, bättre livsmedel, bättre sjukvård, bättre anställningsvillkor, längre semestrar, bättre pensioner, föräldraledighet, utbyggd äldrevård, bättre utbildning och andra förbättringar kom svenska arbetare och tjänstemän till del.

Bolagsägarna tröttnade på skatterna

Samtidigt hade dessa vittgående förbättringar för befolkningen finansierats över skattsedeln. Inte minst bolagsägare och högavlönade privata tjänstemän förväntades kontinuerligt bidra med relativt stora belopp för att lyfta det gamla fattiga bondesamhället till en modern högteknologisk industristat som kunde konkurrera med andra ledande industrinationer.

En i grunden god politik som i hög grad gynnade bolagsägarna eftersom kompetensförsörjningen till de kvalificerade specialisttjänsterna säkrades.

De mest förmögna bolagsägarna tröttnade ändå till sist på det skattetryck som de upplevde var för högt. De ville behålla mer av pengarna själva. Dessutom införde socialdemokraterna - visserligen mildrade men ändå -löntagarfonder som på sikt skulle kunna flytta ägandet från privata familjer till fackföreningarna.

Det gick så långt att svenska företagare demonstrerade på gatorna mot det de uppfattade som en statlig intervention i deras inre angelägenheter. Vad man än gör som politiker så ska man aldrig underminera folks privata ekonomi.

Därför inledde Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Industriförbundet en gemensam politisk offensiv från 1976 och framåt. Det gamla ”dyra” socialdemokratiska välfärdsbygget behövde åtminstone delvis raseras menade bolagsägarna. Den offentliga sektorn upplevdes som för dyr.

Med Leif Östlings ord kan man säga att bolagsägarna redan i början av 1980-talet frågade sig "vad f-n får vi för pengarna?"

Arbetsgivarnas politiska offensiv utmynnade i en flerårig och mycket påkostad marknadsföringskampanj dirigerad genom det nystartade opinionsbildande företaget Timbro.

Svenskarna skulle uppfostras i marknadsekonomi och stegvis överge sina gamla socialistiska värderingar.

Under 1980-talet förvandlades hundratusentals svenska arbetare från övertygade socialdemokrater till liberaler och moderater.

Huvudspåret var pengar.

Timbros strategi var att försöka övertyga svenskarna om att de också – precis som de rika bolagsägarna – kunde bli förmögna bara de ”satsade på sig själva” och blev egna företagare med lösliga anställningsförhållanden.

En genomgripande förändring som i verkligheten endast gynnade arbetsgivarna som då – utan bindande anställningsavtal – kunde välja fritt bland alla konsulterna och pressa ned priserna till ett minimum. Parallellt genomgick svensk industri en omfattande strukturrationalisering vilket ledde till massuppsägningar och robotisering av industrigolvens processer.

Ett annat starkt betonat Timbro-förslag var att svenska arbetare och tjänstemän skulle börja spekulera i aktier. Enkelt uttryckt kan man säga att Timbro fick svenska folket att gå från trygghet och tradition till en kraftigt ökad riskbenägenhet.

På ungefär 10 år blev Sverige ett annat land och svenskarna ett annat folk.

Begrepp som jämlikhet, solidaritet och samarbete upplevdes som gammaldags och uttjänta.

Nu var det individualism, egen vinning och konkurrens som var ledorden.

De starka arbetarkollektiv som bildat fackföreningar och genomdrivit stora förändringar på arbetsplatserna till förmån för arbetarna bröts ner.

Istället skulle den enskilde medarbetaren förhandla endast för sig själv vilket ofta ledde till att man fick ett par-tre jobb till ungefär samma lön som för ett.

Varje barn ska ha en egen leksak

Individualismen är också en bärande kapitalistisk tanke av ett annat skäl, nämligen att den som säljer produkter på en marknad får sälja fler produkter om varje enskild människa behöver köpa varsin produkt istället för att människor går samman och köper produkterna gemensamt.

Barn i en och samma familj ska inte dela på sina mobiltelefoner, surfplattor och dataspel. Föräldrar ska köpa elektroniska prylar åt vart och ett av barnen. Då kan man dessutom upprätta interna nätverk i hemmet och skicka elektroniska meddelanden till varandra istället för att tala direkt ”på det gammalmodiga sättet”.

En av vår tids stora bristvaror är det goda förtroliga samtalet om livet människor emellan. Ensamhet, ångest och depressioner blir följden när unga och gamla är utlämnade åt sina egna fasor.

Och – för att nu komma till saken – denna samhällsutveckling fick förödande konsekvenser för den svenska kristna kyrkan.

Socialisterna uppfattade religionen som ett maktmedel från överklassen. Marknadsliberalerna uppfattade religionen som en konkurrent till sin egen religion – kapitalismen (eller ”marknadsekonomin” som den kallas när moderata politiker talar).

Ett folk kan inte ha två herrar. Ett folk kan bara ha en herre.

Antingen är det socialism eller kapitalism. Och när kapitalisterna vann striden kastade de religionen på sophögen eftersom den inte längre behövdes som förförare av massorna.

Kapitalismen hade och har sina egna direktverkande lönsamma förförelsekonster.

Man kan här inflika att den svenska statskyrkan med andra ord gjorde fel när den en gång för längesedan bestämde sig för att liera sig med kungamakten och adeln istället för med stadsborgare och bönder. I förlängningen, när medelklassens bolagsägare förvandlade sig till den nya mäktiga adeln, blev kyrkan överflödig trots att den envetet klängde sig kvar vid makthavarnas sida.

När den lojale tjänaren blir överflödig visas han på porten oavsett antal tjänsteår.

Så vad ska då svenska kyrkan gör nu då?

En väg är att anpassa sig till den rådande situationen och försöka popularisera kristendomen så att den bättre stämmer med moderna människors värderingar. Det innebär i praktiken att kristendomens kärnvärden tonas ner kraftigt och ersätts av mer allmänt hållna budskap om vänlighet och roliga evenemang. Så har skett i många kyrkor.

En annan väg är att inte anpassa sig det minsta till den rådande situationen utan helt enkelt göra allt för att slå vakt om de trogna följarna, de djupt kristna som är vigda i kyrkan, besöker varje högmässa och som självklart döper och konfirmerar sina barn i kyrkan. Kyrkan blir alltså ännu mera kyrka. Är man kristen så är man. Om inte det kristna budskapet och de kristna ceremonierna passar så får besökaren gå någon annanstans. Slut med drop in-dop och Power Meet-vigslar. Kvalitet före kvantitet.

Personligen menar jag att den sistnämnda strategin är att föredra. Inga verksamheter fungerar långsiktigt om de alltmer fjärmar sig från anledningen till att de finns.

Kyrkan har alltid fyllt ett behov hos människorna och det behovet finns fortfarande kvar. Det andliga sökandet har inte minskat. Det är kyrkobesökarna som är färre. Kyrkan upplevs inte kunna ge svar på de frågor som människor ställer. Men om kyrkan helt avstår från att ge svar och övergår till att bli någon slags värmestuga med underhållningsinslag förloras den sista bastionen.

Frikyrkorna klarar sig bättre

När skomakaren tror att han ska tillverka plastleksaker för att överleva har han gjort ett felaktigt strategiskt val. Det finns i regel andra som är betydligt bättre på att till låga kostnader och höga intäkter tillverka och sälja plastleksaker.

Vi ska minnas att den svenska statskyrkans problem gäller just svenska statskyrkan. Många av frikyrkorna är ofta mycket välbesökta av människor som är genuint kristna.

Sverige är inte fullständigt sekulariserat än. Sekulariseringen har främst slagit rot där kapitalismen är som mest närvarande. Stockholm/Mälardalsregionen är ett tydligt exempel på det. Vissa delar av Norrland är bevis på motsatsen, berättade teologiprofessorn Eva Hamberg i ett intressant föredrag i Västerås domkyrka på onsdagskvällen.

Eva Hamberg lämnade själv svenska kyrkan för några år sedan eftersom hon ansåg att den sekulariserats för mycket.

Det är naturligtvis högst anmärkningsvärt när en professor i teologi – som själv arbetat som präst - är övertygad om att den kristna kyrkan själv sekulariserats så mycket att den inte längre upplevs som en kristen kyrka.

Till yttermera visso fick hon reaktioner från andra inom kyrkan - församlingsmedlemmar och präster - som helt anslöt till hennes analys. Kyrkan hade urvattnats och förfelats.

De kristna bör vara kristna vilket innebär att de ska vara toleranta mot alla slags människor.

Det kristna budskapet är ett budskap om fredlig samexistens och ett budskap om att riva förtryckande hierarkier och kasta ut månglarna ur templet.

Kärlek, fred, demokrati och ekonomisk jämlikhet.

Kan det bli bättre?

Att budskapet genom seklerna förvanskats till ett våldsbudskap av kungar, kejsare och militära stormakter rår inte Jesus för.

Att män med Bibeln som förevändning skjuter ihjäl oskyldiga människor är ett vidrigt exempel på hur lågt människor kan sjunka om de inte utbildas i det grundläggande kristna budskapet.

För en sann kristen är våld otänkbart.

Svenska kyrkan skulle i dag kunna vara en viktig, mycket aktiv och högljudd kamporganisation för ett mer jämlikt och fredligt Sverige och för en mer jämlik och fredlig värld.

Om den vill.