utsikterinsikter.blogg.se

” Här betalar man in 20-30 miljoner om året, vad fan får jag för pengarna?"

Hans uttalande kom sedan SVT:s Uppdrag Granskning avslöjat att han – som en av många rika svenskar – placerat sina tillgångar i västindiska skatteparadis för att slippa betala skatt i Sverige.

Reaktionen lät inte vänta på sig. Östling fick avgå i förtid som ordförande för näringslivets samarbetsorgan Svenskt Näringsliv (tidigare SAF och Industriförbundet).

Människor skrev i sociala medier att Östling och alla andra skattebetalare minsann får både gator, vägar, barnomsorg, skolor, sjukvård, polis och en mängd andra saker för pengarna.

Det är naturligtvis sant.

Men det är inte hela sanningen.

Det som Leif Östling och andra riktigt rika människor får för sina skattepengar är faktiskt ytterst sina liv och sina rikedomar.

Historien har tydligt visat att när den rikaste gruppen människor i en stat pressar den fattiga delen av befolkningen riktigt långt ut i förnedring och hopplöshet så griper de fattiga till vapen.

Det blir revolution.

Det blev det i Frankrike år 1789. Orsaken var att all makt och alla pengar fanns hos kungen, adeln och prästerna.

Bönder och borgare fick genom sitt dagliga slit försörja de rika med sina skatter.

Varken kungen, adeln eller prästerna betalade någon skatt.

Och så gick det som det gick. Sedan dess har det blivit revolution i många länder där de politiska och ekonomiska klyftorna vuxit till avgrunder.

Om de driver sin kapitalism för långt kan de en inte alltför vacker dag få ett beslutsamt revolutionsgarde i villaträdgården, ett garde som mördar familjemedlemmarna och konfiskerar familjernas rikedomar.

Det är därför klokt att, likt familjen Wallenberg, verka men inte synas.

Nu har det dock i Sverige och andra västländer under de senaste årtiondena varit tvärtom.

SAF och Industriförbundet i Sverige inledde i slutet av 1970-talet en politisk offensiv.

Syftet var att rasera delar av det välfärdssamhälle som den svenska socialdemokratin byggt upp under efterkrigstiden.

De mest förmögna ville behålla en större andel av sina rikedomar. De ville och vill inte betala för att andra medborgare har det bra.

Industriföretagen ”strukturrationaliserades” (vilket är detsamma som massuppsägningar av folket på industrigolvet) och den offentliga sektorn anklagades för att vara ”för stor och kostsam”.

Attacken mot offentliga sektorn ledde till att statliga företag såldes till privata ägare och till att skolor, sjukvård, äldrevård, sophämtning och andra offentliga verksamheter också såldes till privata ägare.

Dessutom togs en stor mängd stödfunktioner bort – läkarsekreterare, undersköterskor etc.

Plötsligt skulle välutbildade läkare och sjuksköterskor även sköta administrationen vilket givetvis ledde till längre vårdköer.

Sverige fick ett alltmer koncentrerat maktsamhälle i storstäderna där den ekonomiska och politiska makten levde väl medan övriga svenskar dömdes till sämre liv.

Kvar på landsbygden och städernas förorter fanns alla de hundratusentals människor som inte ansågs hålla måttet för det nya moderna teknologiska marknadsanpassade Sverige.

De som brukar kallas ”globaliseringens förlorare”.

De missnöjda. De som inte får vara med. De som inte har några jobb.

Det alltmer utbredda missnöjet noteras av en grupp nazister på den skånska landsbygden. De märker att man kan dra politisk nytta av missnöjet. De bildar ett parti. Det partiet heter Sverigedemokraterna.

Nazister är som bekant rasister och snart får Sverige veta att det mesta som gått fel i Sverige beror på att svenska staten låtit alldeles för många invandrare flytta hit.

Problemets orsak var alltså inte att de förmögna familjerna kastat ut hundratusentals människor i arbetslöshet för att själva tjäna ännu mera pengar.

På något märkligt sätt missade Sverigedemokraterna denna grundläggande sanning om Sverige.

Istället inleddes förföljelser mot främst muslimer men också mot judar, romer och andra som i den nazistiska ideologin inte ”passade in”. Flyktingförläggningar brändes och mördare sköt mot invandrare.

Det är fortfarande likadant. Sverigedemokraterna, som berömmer sig av att vara ett folkets parti under ledning av intelligenta personer, har fortfarande inte upptäckt vad som var orsaken till missnöjet.

Eller har de det?

Har de mest förmögna familjerna helt enkelt köpt Sverigedemokraterna och lovat dem liv i lyx och flärd om de undviker att marschera upp med sina stormtrupper mot villorna i Djursholm och Lidingö?

De mest förmögna familjerna delar på ett sätt värdegrund med rasisterna. De vill nämligen inte heller att svenska staten ska ta emot flyktingar av humanitära skäl.

Det kostar pengar att ta hand om människor som flyr från krig. Rika människor tycker inte om att betala för att andra ska leva drägliga liv.

Rika människor förstår att staten kan komma att kräva in högre skatter av dem om Sverige tar ansvar för krigsflyktingar.

De mest förmögna familjerna har genom sina organisationer därför engagerat en grupp opinionsbildare (Tino Sanandaji, Ivar Arpi, Alice Teodorescu, Hanif Bali med flera) för att försöka vända folks vrede bort från näringslivet och rikta den mot politiker och invandrare.

Svenska folket ska inte få en chans att få reda på sanningen.

Istället är det opinionsbildarnas jobb att skälla om invandrare så att svenska folket också börjar skälla om invandrarna – istället för att rikta vreden åt det håll vreden rimligen bör riktas, nämligen mot de förmögna familjerna som sett till att människor mist sina arbeten och fått en kraftig nedskuren offentlig sektor.

För om det inte finns några politiker och invandrare att skylla på, vilka ska de missnöjda massorna då vända sin vrede mot?

Kapitalägarna?

De etablerade demokratiska partierna i Sveriges riksdag utsätts också för attacker.

Även dessa attacker är dimridåer för att dölja sanningen om det som hänt i Sverige.

Politikerna anses bära ansvar för att industriägarna sade upp en massa folk.

Politikerna har inget som helst ansvar för det.

Ansvaret vilar helt på de mest förmögna kapitalägarna, de som fram till helt nyligen representerades av den oförskämde skatteflyktingen Leif Östling.

Staten disponerar fortfarande sin försvarsmakt, sin polismakt och sin säkerhetspolis. Staten skyddar på så sätt sina medborgare mot yttre och inre hot.

Staten är garanten för att det inte uppstår kaos.

Staten är överallt och alltid ursprunget. Det är staten som bildas först.

Staten beslutar vid bildandet hur den ska finansiera sin verksamhet och kommer vanligen fram till att det är den egna befolkningen som ska beskattas.

Inkomster från arbete och näringsverksamhet beskattas. Det är så staten finansierar sig.

Det är alltså en djup missuppfattning att de mest förmögna familjerna utan krav på motprestation tjänar sina pengar i Sverige.

Det är staten som godkänt dem som näringsidkare och det är staten som när som helst kan dra in deras tillstånd att bedriva handel i Sverige.

Bolagsägare kan beläggas med näringsförbud, särskilt sådana bolagsägare som inte betalar sina skatter.

Det är alltså tack vare staten som de mest förmögna familjerna kan vara de mest förmögna familjerna. Utan statens godkännande hade de aldrig blivit så rika.

Det här vet kloka bolagsägare. Det är därför de undviker att uttala sig så som Leif Östling gjorde.

Kloka bolagsägare har insett att de ska hålla sig väl med staten så att staten låter dem fortsätta med sin företagsverksamhet – och så att staten skyddar dem mot inre fiender.

Det är trots allt inte så trevligt att få ett beslutsamt revolutionsgarde i villaträdgården.

Revolutionsgarden har en otrevlig benägenhet att strunta i villalarm, väktarfirmor, övervakningskameror och ilskna hundar.

Det är numera – har det visat sig – inte så dyrt att komma över skjutvapen och handgranater.

Att polarisera och skapa motsättningar mellan människor i det svenska samhället kan få en mycket obehaglig rekyl för dem som driver på med mera hat.

De kan själva hamna i skottlinjen.