/ Allmänt /

Konspiration och desinformation

Det har på senare tid framkommit information om Palmemordet som tyder på att den nuvarande spaningsledningen under ledning av chefsåklagaren Krister Petersson är på väg att lösa mordgåtan.

Den som studerar och analyserar mordkvällen i detalj – vilket vi gjort de senaste sex åren – ser att det finns ett antal frågetecken som behöver rätas ut.

Vittnenas berättelser från mordkvällen redovisar att ett antal oidentifierade civilklädda män befann sig i Olof Palmes omedelbara närhet vid logiska tidpunkter, män som aldrig avslöjat sin identitet för polisen.

Det är, utöver iakttagelserna av gärningsmannen, främst följande iakttagelser vi finner intressanta:

Mannen med walkie talkie i hörnet Västerlånggatan-Kåkbrinken klockan 19.30.

Mannen med walkie talkie på Västerlånggatan klockan 19.30.

Mannen med walkie talkie på Gamla stans tunnelbanestation klockan 20.35.

Mannen med walkie talkie utanför Gamla stans tunnelbanestation klockan 20.37.

Mannen som gick efter paret Palme nerför trapporna till Gamla stans tunnelbanestation klockan 20.39.

Männen med walkie talkie på Tunnelgatan klockan 20-21.

Mannen i keps och rock som vandrade utanför Grand vid 21-tiden.

Mannen som inte kunde svenska som köpte biljetter till ”Bröderna Mozart” på Grand klockan 21.

Mannen med walkie talkie i hörnet Sveavägen-Kammakargatan klockan 21.20.

Mannen med walkie talkie på Norra Latins skolgård klockan 22.20.

Männen som talade ett krypterat språk i kommunikationsradio i Stockholm city från klockan 22.30 på mordkvällen.

Mannen med walkie talkie på Norra Latins skolgård klockan 22.30-23.

Mannen i prånget på Tegnérgatan klockan 22.40.

Mannen i keps och rock vid bokhandeln söder om Grand klockan 22.50.

Mannen som vankade utanför Grands entrédörrar klockan 22.50-23.10.

Mannen i keps och rock som stirrade in i Grands foajé klockan 23.07-23.10.

Mannen i keps och rock utanför Grands entré klockan 23.10.

Mannen i keps och rock som stod vid möbelaffären intill familjen Palme klockan 23.15.

Mannen med walkie talkie i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen klockan 23.15.

Mannen i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen som spanade norrut mot Grand klockan 23.17.

Mannen som gick efter paret Palme på övergångsstället vid Adolf Fredriks kyrkogata klockan 23.19.

Mannen i en längre mörkblå rock som gick 8-10 meter efter paret Palme på Sveavägens östra sida klockan 23.20.

Mannen med walkie talkie i hörnet Olofsgatan-Tunnelgatan klockan 23.23.

Mannen som sprang längs Olofsgatan till en väntande bil på Adolf Fredriks kyrkogata klockan 23.23.

Mannen som sprang österut längs David Bagares gata klockan 23.23.

Mannen som sprang från mordkvarteret till Norra Bantorget klockan 23.25.

Mannen med walkie talkie som passerade hörnet Oxtorgsgatan-Sveavägen klockan 23.25.

Mannen med walkie talkie som anslöt till två andra män utanför Gallerian på Hamngatan vid 23.30-tiden.

De båda männen som tog taxi från hörnet Mäster Samuelsgatan-Malmskillnadsgatan vid 23.30-tiden.

Mannen som tog taxi från Rådmansgatan till E4 Häggvik klockan 23.48.

Flera av iakttagelserna rör troligen samma personer.

Det är enkelt att förstå att ”mannen i rock och keps” som sågs utanför Grand vid 21-tiden, klockan 22.50, klockan 23.07-23.10, klockan 23.10 och klockan 23.15 är samme man. Den mörka stickade kepsen liksom den äldre mörkblå lite längre raka jackan utan kapuschong, hans sammanbitna ansiktsuttryck, hans stirrande blick och hans sammankrupna och lite kantiga rörelsemönster är gemensamma vittnesuppgifter om mannen. Han var högst sannolikt över 40 år och kanske till och med 45 år eller äldre. Hans beteende tyder på att han inte var en professionell övervakare/gärningsman eftersom han befann sig länge utanför Grand och visade sig för flera vittnen. Han var dessutom klädd på ett sätt som väckte uppseende – ”skidkläder från 60-talet”. Han verkade malplacerad och såg ”lantligt fånig/töntig” ut och flera vittnen fick det bestämda intrycket att han var orolig och nervös.

Det är också relativt enkelt att se att signalementen överensstämmer när det gäller den man som befann sig utanför Gamla stans tunnelbanestation klockan 20.37, i trappan ner till Gamla stans tunnelbanestation klockan 20.39, vankande utanför Grand klockan 22.50-23.10, i hörnet Olofsgatan-Tunnelgatan klockan 23.23, springande längs Olofsgatan klockan 23.23 och i taxin från Rådmansgatan till E4 Häggvik klockan 22.48. Hans mörka hår, hans mörka jacka, hans mörka handskar, hans lite kraftiga kroppsbyggnad och hans ”hårda, råa” ansikte är intressanta vittnesuppgifter. Han var troligen lite yngre än mannen i rock och keps, möjligen i åldern 35-40 år.

Men sedan blir det besvärligare med signalementen.

Vem var den smärte mannen med bakåtkammat cendréfärgat hår och stålbågade glasögon i åldern 45-50 år som klädd i en blank grå rock stod på Gamla stans tunnelbanestation med en walkie talkie? Han återfinns ingenstans hos övriga vittnen.

Vem var den yngre ljushårige kraftigt byggde mannen med walkie talkie i hörnet Kåkbrinken-Västerlånggatan vid 19.30-tiden?

Och så vidare.

"Fyra män i attentatsgruppen"

Polisen har många flera vittnesrapporter om män med walkie talkie från mordkvällen.

Säpo fann i sin genomgång av 1200 vittnesförhör i april 1986 att det fanns signalementsmässig överensstämmelse mellan två män och att en tredje ”kunde skönjas” i vittnesmaterialet.

Attentatsgruppen skulle alltså ha bestått av dessa tre plus gärningsmannen. Tillkommer gör förare av flyktbilar liksom de personer som före mordet skötte kartläggning och avlyssning och de personer som efter mordet bidrog till att dölja gärningsmännens identitet.

Det förekom mängder av desinformationskampanjer åren efter mordet. Det framgår av Granskningskommissionens rapport.

Vi ska minnas att Palmeutredningen alls inte endast är en mordutredning vilken som helst. Minst lika viktigt har det varit för riksdag och regering att i samarbete med ledningen för polisen och säkerhetspolisen upprätthålla allmänhetens förtroende för statsmakten.

Redan på mordnatten inträffade en rad märkliga incidenter som tyder på manipulation. Säkerhetspoliser som förnekade att de varit i den öppna polisens sambandscentral, chefer som ändrade tiderna för sin ankomst till sambandscentralen, ett första vittnesförhör med Lisbeth Palme som gömdes undan, en poliskommissarie som opererade i hemlighet på Sabbatsbergs sjukhus, ett rikslarm som ändrades flera gånger, länspolismästarens rundtur i centrala Stockholm sent på mordkvällen etc.

En händelse som också kan ha varit en desinformationskampanj, men som likaväl kan ha berott på polisiär inkompetens, var den häpnadsväckande idén att misstänka en missbrukare för mordet.

Varken polisledningen eller landets politiska ledning visade något intresse för att på allvar utreda det så kallade ”polisspåret” trots att en mängd indicier pekade mot att poliser och säkerhetspoliser kan ha varit inblandade i mordet.

Skälet bör ha varit att ansvariga politiker och chefer ville undvika den besvärliga skandal som allvarligt skulle ha skadat allmänhetens förtroende för staten om det visade sig att den öppna och slutna polismakten – och kanske även personer inom försvarsmakten – mördat landets statsminister.

Det leder tankarna till helt andra länder än till det demokratiska neutrala Sverige som i decennier framställt sig som en idealstat med ett tryggt och väl utbyggt välfärdssystem där dialog och samförstånd präglade samhällsutvecklingen.

Hela Sverigebilden skulle krackelera om poliser och militärer i Sverige visade sig uppträda lika cyniskt och ruttet som poliser och militärer i exempelvis Sydamerika, Mellanöstern och Afrika.

Då var det lättare att smälta teorin om att den sydafrikanska säkerhetstjänsten utsänd av apartheidregimen mördade Palme på grund av hans stora ekonomiska bidrag till ANC.

Apartheidregimen i Sydafrika var redan ond i svenskarnas ögon. Det framstod som följdriktigt att de brutala poliserna i diktaturens Sydafrika mördade socialdemokratiska politiker i demokratiska västländer.

Dessutom har det s k Sydafrika-spåret en annan stor fördel och den är att apartheidregimen i Sydafrika störtades i början av 1990-talet och ersattes av en svart majoritetsregering under ledning av ANC med den tidigare fängslade frihetsledaren Nelson Mandela som president.

Palmemordet skulle alltså framstå som ett visserligen vidrigt brott, men ett brott begånget av personer som sedan länge var oskadliggjorda. Den svenska regeringen behövde inte frukta någon hämnd om den pekade ut sydafrikanska agenter från 1980-talet som Palmemördare.

PKK, Christer Pettersson och Sydafrika var alla bekväma och relativt ofarliga spår som gärna fick lanseras i pressen.

 Desinformationens högre skola

Konststycket att med hjälp av en ohederlig polis, en farsartad videokonfrontation och en grupp manipulerade narkomaner lyckas slå i svenska folket att den kringvinglande mannen från Rotebro hade något med mordet att göra är i sanning en prestation i desinformationens högre skola.

Det dröjde 32 år och det krävdes ett rejält journalistiskt grundarbete av Uppdrag Granskning innan självaste spaningsledaren Hans Ölvebro (bilden) i SVT:s Veckans brott medgav att det nog inte var så klokt att gå till tingsrätten med de luftiga anklagelser utan minsta teknisk bevisning som riktades mot den oförstående och med tiden mycket upprörde Christer Pettersson.

Ölvebro försvarade heller inte den utpekade polis som manipulerat en mängd förhör utan förklarade att han endast läst förhörsprotokollen och inte deltagit i själva förhören vilket gjorde det omöjligt för honom att avgöra om polismannen ljugit eller inte.

Det är inte alltid vackert att se de stora elefanterna dansa.

Att svensk politik på 1980-talet till oroande stor del bestod av högerextremister på alla samhällsnivåer organiserade i ett nätverk med förgreningar till stater och organisationer i hela västvärlden var troligen inget som Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson, Stefan Löfven eller någon annan följande statsminister ville ha upp till ytan i mordutredningen.

I talarstolar, i tidskrifter och böcker och inte minst i olika föreningar bedrevs under 1980-talets första hälft en oförsonlig politisk agitation som tycktes hämtad från det tyska 1930-talet.

Måltavla för attackerna var ofta personen Olof Palme som ansågs ”stå i vägen” för den nationalistiska, marknadsliberala och hårda militariserade samhällsutveckling som högerextremisterna ville genomdriva.

Den internationellt orienterade socialisten och pacifisten Palme hade mycket svårt att värja sig när motsättningarna drevs till sin spets.

Det kanske mest oroande var att högerextremismen var så spridd inom polisen, säkerhetspolisen och försvarsmakten och att så många ledande företrädare för svenskt näringsliv samverkade med högerextremister i olika propagandakampanjer mot Palme.

Det som på en tidskriftsredaktion eller i ett politiskt möte kanske framstod som motiverad saklig kritik mot statsministern förvandlades i extremistkretsar till motiv för ett mord.

Det krävs en rätt stor oförmåga att förstå samhället och en ännu sämre impulskontroll för att bestämma sig för att skjuta ihjäl Sveriges demokratiskt valde statsminister.

Det tyder på att någon eller några personer befann sig i sin egen tankebubbla där det endast fanns onda och goda människor och där ”de onda” utgjorde ett akut hot mot ”de goda”.

I fallet Palme bör indoktrineringen ha handlat om att han var på väg att förvandla Sverige till en sovjetrepublik.

En absurd tanke för alla tänkande människor, men en realitet för personer i högerextremismens stormtrupper som hjärntvättats och försetts med vapen, kommunikationsutrustning och specifik information om Palmes planerade rörelser denna olycksaliga kväll.

Vi talar om orderlydande våldsbenägna ”fotsoldater i nationens tjänst” som smög omkring för att söka det bästa möjliga tillfället att avlossa det dödande skottet mot en oskyldig och försvarslös politiker.

De välutbildade människor i höga samhällspositioner som piskat upp Palmehatet under flera år hade naturligtvis i god tid säkrat sina alibin och täckt sina spår.

Det finns förmodligen ingen polis i världen som kan bevisa vilka det var som ytterst såg till att Olof Palme mördades.

Däremot kan vi alla stapla indicier som pekar tydligt i en viss riktning och många av oss skulle även kunna publicera listor med namn på starkt misstänkta personer. Om vi hade råd med det.

Det räcker med att skrapa lite på ytan för att upptäcka den armé av hatiska och hämndlystna högerextremister som såg till att gärningsmannen kom tillräckligt nära med sin Magnumrevolver den där fredagkvällen för 32 år sedan.

Konspirationer spricker inte

Så vilka var då alla männen som kretsade kring Olof Palme fredagen den 28 februari 1986?

Varför stod de utanför hans bostad, vid entrén till tunnelbanestationen, inne på tunnelbanestationen, utanför Grand och mittemot mordplatsen?

Det krävs inget omfattande tankearbete för att upptäcka komplotten, den komplott som tidigare spaningsledningar understödda av medier och politiker så länge försökt dölja.

En konspiration spricker alltid, säger de som nu oroligt börjar inse att journalister och författare som Lars Borgnäs, Tomas Bresky, Anders Jallai och Gunnar Wall hela tiden haft rätt när de pekat mot nationalistiska högerextrema kretsar inom polisen, säkerhetspolisen och militären inklusive Stay Behind-förbanden.

Sanningen är att det finns en mängd historiska bevis för att konspirationer inte spricker. Från ideologiskt hårt sammanknutna grupper (RAF, IRA, IS, ETA, Ku Klux Klan etc) läcker inte en stavelse. Det är nämligen så enkelt att den som ”tjallar” döms till döden och avrättas.

Det väcks trots allt en del obehagliga frågor när man upptäcker de starka personkopplingar som fanns mellan SAF, Industriförbundet, Timbro, stiftelsen Contra, Säpo, moderata samlingspartiet, marinledningen och den i oktober 1985 bildade föreningen Friheten i Sverige.

Kopplingar mellan personer som intensivt bedrev en hätsk kampanj mot Palme vilket bland annat resulterade i den s k ”Harvardaffären” där Palmes heder ifrågasattes och ”officersupproret” där ledande marinofficerare förklarade att de saknade förtroende för Palme.

Och vad ska vi tro om det faktum att en anställd vid Säpo i augusti 1985 plötsligt gick ut i medierna och berättade att Palmes liv var hotat av PKK?

Varför var Friheten i Sverige en av medlemsföreningarna i den internationella antikommunistiska organisationen ”L´internationale de la Resistance” som vid en konferens i Bern i mars 1986 propagerade för att PKK låg bakom mordet på Olof Palme?

Varför skrev den högerextrema svenska tidskriften Contra samma månad en artikel med samma budskap och varför var det i mars 1986, direkt efter Palmemordet, som den Säpo-anställde mannen i en svensk veckotidning upprepade påståendet att PKK hotat Palme till livet?

Hur ska vi tolka uppgiften att samme Säpoman inte brydde sig om de förvarningar om Palmemordet som flera privatpersoner (Ivan von Birchan, Alf Enerström med flera) oberoende av varandra rapporterade till honom hösten 1985?

Säpomannen hade jourtjänst på mordnatten och tog sedan direkt plats i Palmeutredningens spaningsledning. I april 1986 valde spaningsledaren Hans Holmér att satsa alla resurser på det redan från början dödfödda PKK-spåret.

Det blir mycket intressant att följa den nye förundersökningsledaren Krister Peterssons arbete. Av det han hittills berättat om mordspaningarna under senaste året förstår vi att det finns en god möjlighet att sanningen om Palmemordet till sist presenteras.

Det är inte troligt att alla anstiftare till mordet avslöjas. Det är orimligt att förvänta sig det eftersom det kräver bevisning.

Men Krister Petersson tror sig åtminstone kunna berätta ”hur Palmemordet gick till” och kanske även avslöja mördarens identitet även om han numera är död.

Med den informationen blir det enkelt att placera mordet i sitt sammanhang.

Nu är man tyvärr ganska luttrad som granskare av Palmeutredningen.

Den förra förundersökningsledaren Kerstin Skarp berättade först i samband med sin pensionering att det var Palmehatet som var bakgrunden till mordet och spaningsledaren Dag Andersson gick i pension direkt efter att han berättat att han granskade ett 80-tal av vittnesuppgifterna om män med walkie talkie.

Krister Petersson och hans stab av mordutredare nu få avsluta sin utredning utan politisk påverkan så att vi får ett slut på denna onda saga en gång för alla.

Svenska folket tål numera sanningen. Vi har haft 32 år på oss att förbereda oss för smällen.

 

 

#1 / / Lars Pedersen:

En mycket god beskrivning av dåtidens anda. Genom ert gräv tonar en tydligare motivbild fram, än vapenaffärer, apartheid och rentav urkorkade idéer som HIV-smitta. Det är troligast att den planerade resan till Moskva i april 1986 gjorde de antidemokratiska krafterna mycket desperata. Få se nu vad farbror Petersson kan bjuda på de kommande tiden i uppklarning av mordet. En viktig fråga som borde få sitt svar är om Petersson hittar fram till mördaren, attentatsgruppen och dem som anstiftat eller stämplat till mordet är om han anser att bevisen då kommer att anses uppfylla beviskraven i brottmål, dvs hade han valt att åtala om gärningarna hade varit åtalbara, tex om mördaren är död nuförtiden? Jag är helt med er, sanningen ska på bordet nu, för Sverige bröstar sig faktiskt med att vara en demokrati fortfarande. Dagens anhängare av missbrukarteorin ger mig dessutom den obotliga känslan av att dessa anhängare inte vill ha fram sanningen bakom mordet.

#2 / / Ingvar Selin:

Bästa citatet från Lars Renvalls blogg:
"Vi talar om orderlydande våldsbenägna ”fotsoldater i nationens tjänst” som smög omkring för att söka det bästa möjliga tillfället att avlossa det dödande skottet mot en oskyldig och försvarslös politiker."

Reviderad rapport till polis/åklagare Sthlm, översänd lö 17 mars 2018 (se nedan):

Vi var där … ! / 32 år senare …

Tillägg, kommentarer lö 17 mars:

# Efter att ha läst Anna Hages bok 30 år av tystnad … så finner jag det ytterligt märkligt att hennes kamrat Karin inte kallats till förhör !
Här blir det ju fullständigt uppenbart att det pressande förhöret med Anna gick ut på att ”trasa sönder A’s vittnesmål” eftersom det gick emot Lisbet Palme’s. Och Karin var inte intressant eftersom hon skulle ha haft samma ”felaktiga” uppfattning. – Slump eller manipulation?

# Anna Hage berättar i boken, sid 91, om ’Varningen’ aug 1988. Hon uppfattar ”besökaren” (som ej vill presentera sig i telefon) som auktoritär (mina ord) med avsikt att ”tysta” henne … ”Vissa saker ska inte komma ut.”
(citat sid 93:n).
– Anna (sid 95:n): ”Effekten av mötet är att jag tystnar helt. Jag vågar inget annat.” Detta är ju skandalöst – övergrepp i rättssak !

# Anna Hages bok ger på mig ett mycket vederhäftigt intryck !

# Jag har inte haft möjlighet att lägga ”tidspusslet” för vår färd Tunnelgatan till Birger Jarlsgatan, där polis-bilen stod. Det är ju helt uppenbart att dessa poliser måste ha fått mord-larmet: – Varför tillfrågades/noterades inte vi där på plats? (Vi kom ju från mördarens flyktväg! – Hen kunde ha varit gömd i bilen …)


Vi var där … !

Våra upplevelser fredagen den 28 februari 1986
– PALME-mordet.

# Parkeringen:
Vi bilar från Västerås för att gå på bio i Sthlm – en av oss vill se nå’t äventyrligt och vi sätter av honom uppe vid Malmskillnadsgatan/Regeringsgatan (SF-biografen).
Sedan letar vi parkering väster om Sveavägen … (Jag / IS kör – övriga GP och K-Å). När jag spanar efter bil-P i kvarteren väster Adolf Fredriks kyrka / Holländargatan så ser vi mystiska mörkklädda män, storvuxna … särskilt en observerar jag tydligt … Jag kan än idag "se" den där handen med "mobilen" (troligen en kom-radio med liten mast) som mannen håller ’aktiv’ något vinklat ut från kroppen …
Fullt överallt … vi åker över Sveavägen via Tegnérgatan/Kammakargatan?/ till Luntmakargatan och hittar där en plats (ungefär vid ”Nobis”/ref kartan).

# I Grands foaje:
Vi tre väntar enskilt … Plötsligt ser jag Lisbet(h) Palme; hon liksom ser sig ikring (IS: dito psykolog men vi har aldrig träffats). Våra ögon möts … och jag ”läser hennes blick”: – Va’ skönt, honom kan jag lita på (Lisbet ”känner sig nog förföljd” / obs. jfr vid bostaden).
IS reflexion: – Olof Palme pratar med sonen utanför bion?! … skickar kanske in Lisbet för att kolla läget … att allt är lugnt? (Jag tror att Palmes, framför allt Lisbet, är mycket situationsmedvetna.)

# Foajen, något senare:
Plötsligt kommer en ”nervös/rastlös” OP in. Det är tomt vid biljettluckan och han går direkt dit, handlar snabbt. ”Strategiskt” därifrån direkt till godisdisken – snabbbköp! (Ganska fullt, men de flesta har nog gått in / IS.)

# I salongen:
Vi sitter långt fram (≈1/3) något åt höger. 3-4 bänkrader bakom, ännu lite mer åt höger spanar vi in Palmes.
Filmen rullar … någonstans i mitten, kanske lite senare, så har handlingen blivit mer dramatisk (jag uppfattar filmens tema* som en ”variant” på OP’s ledarskap). – Det är just då jag blir konfunderad:
Några personer (2-5) som sitter lite bakom Palmes, rakt bakom oss reagerar i otakt (”fnittrigt”) med filmens handling. Jag blir irriterad, det stör den laddade situationen!

Efterkonstruktion: Mot bakgrund av mordet så kommer denna upplevelse tillbaks. VAD höll dom på med. Dom måste ha sett/känt till paret Palme och gjort samma manuskopp-ling som jag. Deras alldeles för tidiga ”fnittrighet” kan ha uppstått av åtminstone två skäl:
– Anting

#3 / / Ingvar Selin:

Sista delen föll bort:
Efterkonstruktion: Mot bakgrund av mordet så kommer denna upplevelse tillbaks. VAD höll dom på med. Dom måste ha sett/känt till paret Palme och gjort samma manuskopp-ling som jag. Deras alldeles för tidiga ”fnittrighet” kan ha uppstått av åtminstone två skäl:
– Antingen ogillar dom OP och ”läser skeendet” rekordbra och tänker; nu får den dj-n på
tafsen. (Eller så har dom sett filmen tidigare, kl 19?, och kan inte ”hålla sig” ty dom vet
vad som skall komma.) Kan det ha varit knarkspanarna som gick på bio i stället?
– Jag kopplade först störningen till mordet; dom där var där för att OP var där, dvs på
något sätt inblandade i ”mord-planen” (se även detaljer nedan) … varför dom självklart
börjar ”fnissa” och jämföra med ”planen”.

*) temat: Filmen var Bröderna Mozart, synopsis: Filmens sammanhållande handling är en uppsättning av operan "Don Giovanni", komponerad av Wolfgang Amadus Mozart. Regissören Walter har helt nya idéer om hur den ska framföras. Han vill att hela operan ska utspelas på en kyrkogård, och börja med slutet, där inte Donna Annas far utan Don Giovanni själv blir dödad.
Palme hade … Inför inspelningen av filmen 1985, erbjudits rollen som operachefen av filmens regissör Suzanne Osten, men tackat nej då han ansåg den alltför osympatisk.

# Efter filmen:
Vi strosar lite lojt ut (kylig mars-kväll men ej så ”grym” som GWP skildrade den). Vi är något fördröjda då K-Å pratar med författaren Thomas Tidholm … Bilen har vi mitt emellan Grand o Dekorima, på Luntmakargatan. Vi går längs västra sidan och sen tvärgatan, den innan Brunnsgatan. Vi kör sen upp mot Brunnsgatan och backen ner mot Sveavägen; rött ljus! Därefter sväng söderut …
Under strosandet så hade vår GP spanat in Palmes (jag såg ej hur dom gick), men vi var lite ”parallella” (vi måste ha korsat deras väg/de kom något senare). 
Vid Sergels torg tar vi Hamngatan och åter norrut; hämtar upp 4:e kompisen som sett en Western på SF/Malmskillnadsgatan/Regeringsgatan (dito norrut).
Senare när vi ska ut på B Jarlsgatan (strax innan Tegnérgatan) så är där en piket; lite knepigt, någon trafikstörning? Vi blev något sinkade men inte stoppade och undrade; har det hänt något? (Vi fick passera utan koll !)
Först hemmavid i Västerås på lördag eftermiddag börjar ’polletterna att trilla i’ … och snacket gick igång … (jag tror att alla tre lämnade nå’n rapport – vi var inte helt ense om skeendet). Själv har jag rapporterat tidigare men inte hört av någon. Detta är kanske
5:e gången som jag rapporterar i saken (ingen respons).
(Jag har även skrivit en kort novell om vad som kunde ha skett om vi ”svängt högerut på Sveavägen” – vi måste ha varit supernära i tid och hade kanske fått kulorna på oss …)

Eftertankar (2018): Märkligt att vi inte blir visiterade vid stoppet mot B Jarlsgatan !!! Larmet borde vid den tidpunkten ha nått alla poliser – vi kom ju från brottsplatsen !