utsikterinsikter.blogg.se

Mördaren är fortfarande på fri fot.

Palmeutredningen är den mest omfattande brottsutredningen i svensk kriminalhistoria. Redan för 20 år sedan hade den kostat drygt en halv miljard kronor och det är rimligt att anta att den fram till i dag kostat ytterligare några hundra miljoner kronor.

Palmeutredningen är i allt väsentligt sekretessbelagd. Endast en liten del av det mycket omfattande utredningsmaterialet (drygt 3 600 pärmar fyllda med dokument) har offentliggjorts.

Kriminologprofessorn Leif GW Persson , som själv skrivit en roman om Palmemordet, bedömer att över 90 procent av utredningsmaterialet är ointressant för utredningen. Vi tror honom på hans ord eftersom han har livslång kunskap om mordutredningar och dessutom har god kontroll över all relevant statistik rörande brottsligheten i Sverige och världen.

Sex olika spaningsledare har tillsammans med ett 20-tal åklagare och tusentals poliser genom åren försökt komma Palmes mördare på spåren men deras ansträngningar har hittills inte givit några konkreta resultat.

Den stora detektiven allmänheten har därför försökt bidra med information som kan leda till att mördaren grips. Det har sannerligen inte saknats uppslag för polisen att granska.

Ännu ingen trovärdig förklaring

Det är faktiskt anmärkningsvärt att rättsväsendet under alla dessa år inte lyckats prestera någon trovärdig förklaring till mordet och inte heller gripit någon eller några gärningsmän som i verkligheten kan ha haft med mordet att göra.

Men nu står vi där vi står 32 år senare.

Det finns som vi ser det bara en tänkbar strategi för den som vill få klarhet i vem eller vilka som mördade Olof Palme och det är att samla in all tillgänglig information – hemligstämplad och offentlig - och därefter granska varje uppslag i detalj, analysera uppslagen och försöka värdera om de kan vara intressanta att studera vidare eller inte.

Den som inte har detaljerad kunskap om mordutredningens olika delar kan egentligen inte bilda sig någon egen uppfattning om mordet utan är hänvisad till de brottstycken ryckta ur sitt sammanhang som ibland i starkt förenklad form kastas fram i medierna.

Det är naturligtvis lite olyckligt att allmänheten inte vet mer eftersom det innebär att även uppslag som redan från början kan avskrivas som orealistiska jämställs med uppslag som efter ingående granskning väger betydligt tyngre.

För att kunna avgöra vad som är sannolikt respektive icke sannolikt behöver man veta vad som hände under mordkvällen. Minut för minut. Vittne för vittne. Meter för meter.

Mordkvällen måste vara utgångspunkten för alla resonemang.

Det är först när uppslag kritiskt prövats mot den rättsmedicinska analysen, den tekniska analysen från brottsplatsen, den vapentekniska undersökningen, analysen av det exakta händelseförloppet under mordkvällen och analysen av gärningsmannens signalement och agerande som det går att värdera vad uppslaget är värt.

Det är ett inte alldeles upplyftande projekt att mödosamt vecka efter vecka sammanfoga det pussel som till sist ger en realistisk helhetsbild av mordkvällen. Men att lägga det pusslet är avgörande för den som har föresatsen att försöka räkna ut vem eller vilka som är skyldiga.

Palmeutredarna brukar tala om att alla mordteorier måste vara förankrade på Sveavägen och vi menar att de har alldeles rätt i det påståendet.

Om man struntar i det som verkligen hände så kan man hamna lite varsomhelst med sina spekulationer och fantasier. Det är meningslösa övningar som bara bidrar till det redan mycket störande bruset kring mordet.

Vi har i denna blogg nu under flera år publicerat information om Palmemordet och de trogna läsarna har numera åtminstone en rätt god översiktlig bild av händelseförloppet och av de olika uppslag vi funnit vara de mest intressanta att fortsätta granska.

Det kan fortfarande vara en ”ensam galning”

Vi försöker alltså vara öppna för att alla realistiska uppslag faktiskt kan leda till att mordet klaras upp och vi försöker metodiskt arbeta oss fram med hjälp av sådant vi lär oss genom att följa bloggar, debattforum, bokutgivning, tv-reportage, nyhetsförmedling och annan offentlig information om Palmemordet.

För oss kan det fortfarande lika bra vara en ensam galning som sköt Palme som att det kan vara en konspiration bakom mordet.

Bloggens läsare har säkert märkt att vi trots allt lutar åt att flera personer samverkade för att döda Palme och att vi finner det mest realistiskt att Palme mördades av politiska skäl av sina farligaste politiska fiender.

Palme var en vänsterorienterad politiker varför det är mest logiskt att leta efter hans mördare i högerextrema kretsar under förutsättning att det finns trovärdig information som pekar i den riktningen.

Sådan information finns och den finns närmast i övermått.

Det är så oerhört många trådar som leder in i högerextrema kretsar att det till sist blir så att man frågar sig om det är möjligt i verkligheten att undgå att märka dem.

Man börjar undra om det är realistiskt att tänka sig att alla de välutbildade och erfarna yrkesmän och yrkeskvinnor som arbetat med utredningen och styrt utredningen – spaningsledare, åklagare, polischefer, säkerhetspoliser etc – kan ha missat det mest uppenbara uppslaget av dem alla.

Många människor har genom åren – utan att ha bevis för sina påståenden – tvärsäkert hävdat att hela Palmeutredningen är utsatt för mörkläggning och att den mörkläggningen dirigeras av de statsråd, riksdagspolitiker och de myndighetschefer som från början hade full insyn i utredningsarbetet.

Orsaken till den påstådda mörkläggningen ska, enligt de tvärsäkra, vara att sanningen om mordet på Olof Palme är ”för farlig” utan att precisera vari det farliga i så fall består.

Spåren som kan upplevas som farliga

Vad är det som kan vara farligt att få veta om mordet?

Vi listar här några tänkbara förklaringar till Palmemordet som av politiskt ansvariga i Sverige nog kan upplevas som så farliga att de måste undanhållas allmänheten:

1) Sveriges statsminister mördades av personer anställda inom svenska staten som själva tog initiativet och genomförde attentatet eftersom de betraktade Palme som ett hot mot Sveriges neutralitet. Information som tyder på det finns.

2) Sveriges statsminister mördades av personer anställda inom svenska staten som på uppdrag av andra personer anställda inom staten genomförde attentatet. Uppdragsgivare var i så fall olika chefer inom exempelvis försvarsmakten, säkerhetspolisen, polisen och/eller underrättelsetjänsten. Det finns information som tyder på att det gick till precis så.

3) Sveriges statsminister mördades av utländska personer som fått i uppdrag av främmande makt att likvidera Palme eftersom han sågs som ett hot mot denna främmande makts politiska, militära och/eller ekonomiska intressen. Även här finns information som tyder på att det gick till precis så.

4) Sveriges statsminister mördades av en kombination av utländska yrkesmördare och svenska poliser, militärer, säkerhetspoliser och/eller Stay Behind-soldater på uppdrag av främmande makt och då kanske högt uppsatta personer inom CIA, Nato, MI6 eller annan liknande västlig organisation med motivet att Palmes arbete för kärnvapennedrustning i Västeuropa, hans politiska dialog med Sovjetunionen och/eller hans beslut om stora ekonomiska bidrag till ”kommunistorganisationen” ANC utgjorde ett hot mot västmakternas politiska, militära och ekonomiska intressen. Det finns information som tyder på att det gick till precis så.

Det finns betydligt fler tänkbara uppslag men dessa täcker väl in det mest väsentliga.

Hur hanterar man sånt?

Dilemmat är uppenbart och vi kan genast förstå den svenska regeringschef, oavsett partifärg, som väljer att lägga locket på utredningen och beordrar polisen att bedriva lågintensivt spaningsarbete i 32 år med det egentliga syftet att inte komma fram till någonting.

De sex spaningsledare som varit verksamma sedan 1 mars 1986 fram till nu har mer eller mindre högljutt ägnat sig åt uppslag som inte lett fram till någonting.

En serie återvändsgränder

Länspolismästaren i Stockholm Hans Holmér försökte, sedan han misslyckats med att binda ”33-åringen” Victor Gunnarsson till mordet, med den kurdiska terrorgruppen PKK fram till början av 1987 vilket var en återvändsgränd.

Den före detta länspolismästaren i Stockholm Ulf Karlsson hann inte riktigt inrikta spaningarna åt något särskilt håll under det enda år han var spaningsledare (1987).

Kriminalkommissarien Hans Ölvebro ledde mordspaningarna 1988-1997 och inriktade arbetet på den förtidspensionerade missbrukaren och våldsverkaren Christer Pettersson vilket ledde till fällande dom i tingsrätten men friande dom i hovrätten. Ett sista försök med Pettersson gjordes då riksåklagaren den 5 december 1997 ingav en resningsansökan till Högsta domstolen men Högsta domstolen fann inga skäl att ta upp fallet.

Därefter har det varit ganska lugnt i Palmeutredningen och resurserna har stegvis bantats.

Under Hans Ölvebros tid som spaningsledare behandlades också uppslaget om sydafrikanska säkerhetstjänsten och det så kallade ”polisspåret”. Men inte heller dessa uppslag ledde någonvart.

Ölvebro hävdade i medierna att ”polisspåret” var det mest utredda av alla spår vilket fick många journalister, författare och privatspanare att fnysa föraktfullt eftersom de menade att det finns gott indicier som pekar mot att just poliser var inblandade i mordet.

Som vanligt i det offentliga samtalet i samhället så uppstår lätt missförstånd. Nyckelfrågan i detta sammanhang är trots allt vad man menar när man talar om ”polisspåret”.

Hans Ölvebro kan faktiskt – om vi nu ska göra en välvillig tolkning – ha menat att hans mordutredare förhört många poliser och kontrollerat deras alibin och inte kunnat finna några skäl att gå vidare med påståendena om de utpekade polisernas medverkan vid mordet.

Uttrycket ”polisspåret” är nämligen förrädiskt eftersom det ju egentligen inte endast handlar om några poliser anställda vid Norrmalms polisdistrikt i Stockholm utan något mycket mycket större som involverar betydligt fler personer som överhuvudtaget aldrig arbetat som poliser.

Ett mer korrekt namn är nog i så fall ”det högerextrema spåret” eftersom det handlar om män med politiska åsikter som enkelt kan beskrivas som just högerextrema, fascistiska och ibland nazistiska. Till dessa bör även fogas män med djupt konservativa åsikter inom svensk politik och svenskt näringsliv.

Det nätverk som bör utredas är alltså rätt stort och vittförgrenat och det har till och med många trådar som både direkt och indirekt leder utanför Sveriges gränser till USA, Storbritannien, Belgien, Nederländerna, Baltikum, Tyskland, Italien, Chile och andra delar av världen.

Det är tveksamt om svensk polis är kapabel att utreda ett så omfattande uppslag utan assistans från mordutredare i andra länder.

Palmemordet del i en högerextrem strategi

Precis som i vilken verksamhet som helst så sitter inte några enstaka personer i Stockholm ensamma med sina åsikter och sin verksamhet utan de samarbetar med andra med samma åsikter som ägnar sig åt samma verksamhet.

Ideologier är kraftfulla verktyg för den som vill uppnå varaktig förändring i samhället.

Och mordet på Olof Palme var, menar vi, sannolikt en del i en högerextrem strategi som syftade till att uppnå just en varaktig samhällsförändring i Sverige på samma sätt som åren dessförinnan skett i bland annat USA och Storbritannien.

Nämligen det marknadsliberala systemskifte med udden riktad mot kommunismen som den franske nationalekonomen Thomas Piketty brukar kalla ”den konservativa revolutionen på 1980-talet” då västvärldens rikaste kapitalägare bestämde sig för att kraftigt öka sina rikedomar.

Det gamla socialdemokratiska folkhemmet som skapats under efterkrigstiden med hjälp av rekordårens stora industriella intäkter i Sverige skulle en gång för alla raseras och ersättas av det marknadsliberala samhälle vi lever i idag.

Strategin lyckades och den innefattade långt fler moment än mordet på Palme, inte minst avregleringar av kreditmarknaden, avskaffandet av löntagarfonderna, mångåriga påkostade marknadskampanjer (Timbro, Friheten i Sverige mm) finansierade av de största kapitalägarna, skattelättnader för höginkomsttagare, privatiseringar inom den offentliga sektorn med mera.

Begrepp som ”Fri företagsamhet” och ”Satsa på dig själv” bankades in i huvudet på svenska folket.

Palme stod som en symbol för ett gammalt samhälle och han gjorde hårdnackat motstånd mot alla försök att vrida den politiska utvecklingen i Sverige åt höger. Han hade en unik maktposition som erfaren statsminister i en folkligt förankrad socialdemokratisk regering och han var en skicklig retoriker och en viljestark politiker som inte väjde för konflikter med näringslivet och den politiska högern.

När vi lyfter blicken och placerar mordet i sitt historiska sammanhang så framstår Palmemordet i själva verket som en logisk slutpunkt på en flerårig maktkamp i det svenska samhället och i världen i övrigt.

Vi ska här försöka förklara vad vi menar när vi säger att Palmemordet var en logisk slutpunkt på en flerårig maktkamp. Texten är rätt lång men det är nödvändigt för att kunna förklara vad vi menar.

Det här är alltså en av de tänkbara ”farliga” sanningarna om mordet på Olof Palme och den sanning vi efter sex års kartläggning och analys menar är den mest intressanta för Palmeutredningen att fokusera på.

Vi menar att någonstans här – det finns givetvis några extra intressanta namn och platser – hittar man med hög sannolikhet Olof Palmes mördare.

”Kalla kriget” en viktig bakgrund

Så snart de allierade västmakterna besegrat kejsardömet Japan, Italiens fascister och Tysklands nazister i andra världskriget riktade främst USA och Storbritannien sina blickar mot Sovjetunionen. Det var dags för nästa strid om världsherraväldet.

Den här gången stod kapitalism mot kommunism. Med amerikanskt språkbruk handlade det om ”frihet mot diktatur” men i verkligheten en kamp om världens resurser som USA:s regering menade i första hand skulle disponeras av just USA:s befolkning.

 Från 1946 till 1989 var relationerna mellan USA och Nato-länderna å ena sidan och Sovjetunionen och Warszawapakten å andra sidan djupfrysta. Förtroendet var noll. Misstänksamheten total. Spioneriet frodades. Misstänkta agenter lönnmördades. Skräcken för ett kärnvapenkrig som skulle förinta mänskligheten var påtaglig. Supermakterna kapprustade.

Relationen mellan öst och väst var lika bottenfrusen som den sibiriska tundran.

Den nye sovjetiske ledaren Michail Gorbatjov försökte visserligen tina upp relationerna i slutet av 1980-talet men då var det uppenbarligen försent.

USA hade bestämt sig för att utkämpa den sista striden mot Sovjetunionen.

När den djupt konservative gamle filmskådespelaren Ronald Reagan, övertygad antikommunist, tillträdde som president i januari 1981 var strategin redan formulerad.

Västvärldens vänsterintellektuella småskrattade åt clownen Reagan som inte riktigt tycktes förstå vad han höll på med. I dag skrattar västvärldens vänsterintellektuella åt clownen Trump.

Men skrattet fastnade i halsen då och det har fastnat i halsen nu.

Det var och är inget skämt. Det var och är blodigt allvar.

Amerikansk politik är väsenskild från europeisk politik.

Det som är otänkbart på universiteten och caféerna i Paris och Bryssel är en reell möjlighet i det amerikanska bibelbältet, i den amerikanska södern och i vissa delar av Mellanvästern.

De clownliknande presidenterna visar sig med stöd av högerextremister kunna bedriva en effektiv högerpolitik.

Det ”militärindustriella komplexet” i USA där militärledningen, vapenindustrin, republikanska politiker, förmögna industriägare och framstående kapitalister bildar en maktstruktur vid sidan av demokratin vet att genomdriva sin politik med galjonsfigurer som Reagan, Bush och Trump i Vita huset.

Den politiska vinden på 1980-talet vände kraftigt åt höger. Det var dags för systemskifte.

Dags att betala tillbaka till USA

Det politiska programmet för Reagans presidentperiod var skrivet av marknadsliberalerna i tankesmedjan New Heritage Foundation och vicepresidenten George HW Bush och CIA-chefen William J Casey (bilden) var redo att en gång för alla fälla kommunismen.

Västeuropa stod rustat. Det var trots allt med amerikanska pengar – Marshallhjälpens 13 miljarder dollar - som Västtyskland, Frankrike, Italien, Storbritannien och andra västeuropeiska stater kunnat bygga upp sina industrier och sitt militära försvar efter det blodiga världskriget. En återuppbyggnadsprocess som i hög grad även gynnade svensk industri.

Nu var det dags att betala tillbaka till USA tyckte USA. Amerikanerna förväntade sig lojalitet och fick det. Åtminstone nästan överallt.

Naturligtvis uppfångade även militärledningen, de stora kapitalägarna och de mest konservativa politikerna i Sverige – moderaternas högerflygel – signalerna från USA. Här gällde det att hålla en enad front mot kommunismen.

Det tidigare rätt oförargliga politiska samtalet i Sveriges riksdag övergick till iskall verklighet.

Den 27 oktober 1981 gick den sovjetiska ubåten U137 på grund på Torhamnaskär vid inloppet till Gåsefjärden i militärt skyddsområde utanför Karlskrona i Blekinge.

Grundstötningen – som i sig snart var löst och båten bortforslad till Sovjetunionen igen – kom som en skänk från ovan för de många svenska antikommunisterna och snart började den svenska marinledningen upptäcka sovjetiska ubåtar lite här och där i svenska farvatten.

Inga ubåtar hittades och senare granskningar har visat att det troligen rörde sig om minkar, privatbåtar och kanske till och med ubåtar från Nato.

Men det visste man inte på 1980-talet.

Det politiska efterspelet till ubåtsjakten blev upptakten till en flerårig hetskampanj mot Sveriges statsminister Olof Palme.

Officerare (särskilt inom marinen), säkerhetspoliser, poliser, moderatpolitiker, ledande företrädare för svenskt näringsliv och de samlade högerextrema krafterna i Sverige drev igång en allt intensivare och alltmer obehaglig personkampanj mot Palme.

Nidbilder publicerades och vissa människor var så hatiska att de inte kunde höra Palmes namn utan att brista ut i vanvettiga närmast sluddrande och spottande litanior om ”den vidrige kommunisten”.

Ubåtsincidenterna ledde till krav från marinens ledning om utökade resurser och i riksdagen krävde främst moderaterna kraftfulla protester mot Sovjetunionen.

Men Olof Palme förhöll sig relativt kallsinnig till propåerna. Istället angrep han den då rätt unge moderaten Carl Bildt för att han – utan regeringens vetskap – åkt till USA och diskuterat svensk säkerhetspolitik med företrädare för CIA direkt efter ubåtsjakten i Hårsfjärden. Bildt var god vän med den fd marinchefen Per Rudberg som i sin tur kände CIA-agenten Bobby R Inman. Det fanns en upparbetad öppen kanal mellan Sverige och det republikanska USA.

”Arbetade Palme för Sovjetunionen” ?

Palme menade att Bildt visat att han var en säkerhetsrisk för Sverige. Det skulle han inte ha gjort.

Högerkritiken mot Olof Palme minskade inte när han i sin särskilda Palmekommission, där den sovjetiske politikern Georgij Arbatov var en inflytelserik ledamot, krävde kärnvapennedrustning i Västeuropa och en kärnvapenfri zon i Norden.

Högerkritiken övergick till stormstyrka.

Palme sågs nu som antingen fullständigt aningslös gentemot Sovjetunionen eller som en person lierad med den sovjetiska ledningen.

Senhösten 1985 kom två nya chocker för den svenska högern.

Palme berättade att han bokat in ett statsbesök i Moskva i april 1986 och ungefär samtidigt presenterade regeringen Palme ett lagförslag som innebar att svensk polis skulle ställa sig under ockupationsmaktens kontroll i händelse av en främmande invasion.

”Främmande invasion” var vid den här tiden detsamma som sovjetisk invasion.

I högerextrema kretsar stod det klart att det inte var Carl Bildt som var säkerhetsrisken. Det var Palme. Han var en landsförrädare.

Det finns människor som står i vägen för oss och den värste av dem alla är Palme. Han måste bort. Någon har ett jobb att göra, sa en representant för den svenska grenen av Europeiska Arbetarpartiet (EAP).

EAP var det lilla besynnerliga och starkt Palmehatande högerextrema parti som bildats av den ultrakonservative amerikanske politikern Lyndon LaRouche, god vän med Ronald Reagan. De syns båda på bilden som inleder denna text.

”Folkets väl framför storfinansens väl”

Olof Palme var en övertygad socialdemokrat och en skicklig retoriker. När Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) tillsammans med Industriförbundet bildat den konservativa tankesmedjan Timbro i slutet av 1980-talet för att genomdriva det marknadsliberala systemskiftet i Sverige insåg Palme faran och kallade Timbro för ”hatets och illviljans kolportörer mot svensk arbetarrörelse”.

I ett annat politiskt tal inför tusentals åhörare i Stockholm förklarade Palme att han satte ”folkets väl framför storfinansens väl”.

Signalen gick inte att missuppfatta.

Om det skulle kunna bli något marknadsliberalt systemskifte i Sverige, så som redan skett i USA och Storbritannien, så var Olof Palme ett alldeles tydligt hinder för en sådan utveckling.

Palme hade exempelvis länge motsatt sig idén att införa reklamfinansierad tv i Sverige eftersom han menade att sådana tv-kanaler genast skulle användas som marknadsliberala propagandakanaler för storfinansen.

Det här var budskap som det svenska näringslivets ledande företrädare och moderata politiker i riksdagen inte kunde acceptera.

De menade att Palme bedrev konfrontationspolitik.

Relationen med högern var redan infekterad eftersom regeringen Palme – efter många förhandlingar och kompromisser – till sist (1983) infört en mildrad variant av de av LO-ekonomen Rudolf Meidner föreslagna löntagarfonderna.

Ännu en krigsförklaring mot svenskt näringsliv. Flera företagsägare blev så skrämda att de lämnade landet. Tetrapaks ägare familjen Rausing var en av dem och den H&M-ägande familjen Persson en annan. Även IKEA-grundaren Ingvar Kamprad lämnade Sverige med sitt företagsimperium.

Olof Palmes agerande var dessutom dubbelt svårt att acceptera för de stora kapitalägarna.

 Palme var nämligen med sin överklassbakgrund i Stockholm egentligen en av dem. Han borde inte hjälpa socialdemokratin. Han borde vara moderatpolitiker.

Palme var inte endast en irriterande driftig vänsterpolitiker som var märkligt mjuk mot den store kommunistgrannen i öster. Han var en ”klassförrädare” också.

Säpomännen och deras nätverk

En viktig läxa efter andra världskriget för USA var att Västeuropa behövde stå bättre militärt rustat i händelse av en invasion. De tyska nazisterna hade utan större motstånd snabbt kunnat annektera stora delar av kontinenten. Först senare under kriget kunde västmakterna bygga upp motståndsrörelser i flera länder.

Därför bildade CIA den så kallade Stay Behind-organisationen direkt efter kriget.

I alla västeuropeiska länder, även de neutrala, upprättades i hemlighet paramilitära grupper som med gerillakrig och sabotageaktioner skulle operera bakom fiendens linjer om Västeuropa intogs av Sovjetunionen. Ledning och personal rekryterades bland ”pålitliga antikommunister” vilket inte sällan innebar högerextremister och i många fall nazister.

Stay Behind samarbetade med säkerhetstjänsterna i respektive land utan att regeringarna kände till någonting om de paramilitära trupper som opererade i deras länder.

Svenska Stay Behind bestod inledningsvis av Finlandsfrivilliga soldater i den nazistiska ”Frontmannaföreningen Sveaborg” som stridit mot Sovjetunionen under andra världskrigets slutskede.

Det var Telefunkens FS5000/Harpoon-system skapat för kortfattad krypterad radiotrafik på korta avstånd.

Förutom små bärbara sändarenheter (walkie talkies) fanns även mobila sändarstationer (bilden) som kunde ställas in på valfri tidpunkt för krypterade sändningar på stora avstånd, exempelvis från en dold position i Stockholm till Stay Behinds huvudkontor i London.

Som väl de flesta läsare av denna blogg redan vet så upptäckte ett stort antal vittnen civilklädda män med walkie talkie före och under mordkvällen i Stockholm i februari 1986.

Observationerna av ”walkie talkie-män” var så många att varje tänkande människa förstår att de alla omöjligt kan ha haft något med Palmemordet att göra.

En attentatsgrupp som planerar ett statsministermord sänder inte ut hundratals män på stan som dessutom är oförsiktiga nog att visa sig för vittnen.

Men det går också att vända på resonemanget och fråga sig varför vissa av de civilklädda männen med walkie talkie befann sig nära paret Palme vid logiska tidpunkter i relation till paret Palmes rörelser?

Vi talar om endast ett 10-tal observationer som i flera fall kan röra samma personer. En grupp inom Säpo granskade 1200 vittnesmål redan direkt efter mordet och fann att det fanns signalementsmässig överensstämmelse mellan två personer och att en tredje person kunde skönjas i vittnesmaterialet.

Det kan, menade Säpogruppen, ha rört sig om tre övervakare plus gärningsmannen. Säpo-rapporten om den övervakande gruppen är sekretessbelagd sedan den lades fram för spaningsledningen i april 1986.

Några av vittnesuppgifterna om civilklädda män med walkie talkie är betydligt mer intressanta än andra – tre vid paret Palmes bostad före mordet, två vid Gamla stans tunnelbanestation minuterna innan paret Palme kom dit på mordkvällen, en utanför biografen Grand när filmen började och tre vid mordplatsen minuterna kring mordet.

Dessutom finns två intressanta vittnesmål om misstänkt radiotrafik:

1) Cirka klockan 22.30 på mordkvällen hör vittnet Kjell F i sin polisradio plötsligt en underlig radiotrafik som han aldrig tidigare hört. Rösterna är tydliga vilket innebär att samtalen kommer från centrala Stockholm. Okända röster framför korta kodade meddelanden. Det går inte att förstå vad de säger. Kjell F brukar alltid lyssna på polisradion på kvällarna och han är välbekant med de polisröster som normalt hörs från city. Men på mordkvällen hörs helt andra personer tala med varandra.

2) Någon gång efter klockan 01 på mordnatten, sedan Sveriges Radio gått ut med nyheten om Palmemordet, hör plötsligt ett äldre par som bor i en lägenhet högst upp i en fastighet på Alströmergatan på Kungsholmen konstiga ljud från vinden. Det låter som en radiosändning på något kodat språk, troligen på Morsealfabetet. Sändningen pågår i en timmes tid och är mycket intensiv. Kvinnan som bor i lägenheten har under kriget hört krypterade tyska radiosändningar och hon tycker att det låter precis likadant som sådana. Någon dag senare går paret upp på vindsvåningen för att undersöka varifrån ljudet kan ha kommit men de hittar ingenting där. Den utrustning som användes för radiosändningen har fraktats bort. Att paret på Alströmergatan hört fel är uteslutet.

Alla dessa män med walkie talkies och de märkliga radiosändningarna tycks höra ihop och en logisk slutsats är att de har någonting med Palmemordet att göra.

Kraftigt förhöjd radiotrafik i Stockholm

Eller var det här egentligen bara en normal kväll i Stockholm? Rörde sig civilklädda män med walkie talkie i citykvarteren varje kväll och sändes korta kodade meddelanden mellan de olika männen och från vindar på Kungsholmen hela tiden? Var det civilklädda poliser i ordinarie spaningsarbete som vittnena såg?

Svaret är nej. Det visar sig vara så att den amerikanska ambassaden i Stockholm, som har för vana att hålla sig underrättad om saker och ting, just under kvällen då Palme mördades registrerade en kraftigt förhöjd radiotrafik i centrala Stockholm. Särskilt timmen före mordet.

Var det Stay Behind med sina Harpoon-sändare som var ute på stan? Var det en av Stay Behinds nya mobila sändarstationer som var placerad på vinden i fastigheten på Kungsholmen? Vad handlade radiotrafiken om? Vem sände och vem tog emot meddelandena?

Det är det fortfarande ingen som tycks veta trots 32 års polisutredning.

Att kortfattat beskriva det nationella och internationella högerextrema nätverket vid tiden för Palmemordet är inte möjligt.

Men här försöker vi illustrera vad det handlade om vid tiden för mordet:

-Tre Säpoanställda män övervakade i hemlighet Olof Palme utan Säpoledningens vetskap eftersom de ansåg att Palme var en säkerhetsrisk.

-En datakonsult vid Sektionen för särskild inhämtning (SSI) hävdade att han funnit dokument som avslöjade att en tidigare högt uppsatt Säpoanställd tillsammans med tre höga militärer  beslutat sig för att röja Palme ur vägen. De hade till och med bildat en attentatsgrupp bland patriotiska elitsoldater i Norrland, en grupp de kallade ”Aktionsgruppen Arla Gryning”.

-Flera Säpoanställda män var mycket kritiska mot Palme och talade på sin arbetsplats regelmässigt om att någon borde skjuta honom. Det berättade en annan Säpoanställd, Melker Berntler, för spaningsledningen men inget hände.

-Säpo-agenten ”M” försökte värva en grovt kriminell svensk man som gärningsman.

-Stockholmspolisen ”D” försökte värva en fd fallskärmsjägare och vapenexpert som gärningsman. Polismannen som ställde frågan flyttade efter mordet till en annan kontinent och försökte i efterhand bagatellisera samtalet som ”fyllesnack under en fest”, något som den tillfrågade mannen bestämt förnekar att det rörde sig om.

-En grupp Stockholmspoliser med nazistsympatier träffades regelbundet på en restaurang i Gamla stan före Palmemordet där de hade för vana att göra Hitlerhälsningar och till snapsen utropa ”bort med Palme, skjut Palme”.

-Flera vittnen under mordkvällen pekade särskilt ut en av dessa Stockholmspoliser, känd för sitt Palmehat och sina våldsamma arbetsmetoder, som den man de sett nära mordplatsen minuterna före och efter mordet. Polismannen förhördes av Palmeutredarna men gav honom möjlighet att tala med sin flickvän innan de förhörde henne. Hon gav polismannen ett troligen falskt alibi. Hon påstod att de varit hemma i bostaden på mordkvällen men det motsägs av en annan uppgift – en av polismännens kollegor ringde hem till honom på mordkvällen, men ingen svarade i telefonen. Polismannen ska till vänner efter mordet ha erkänt att han var inblandad. Vår bild är att han deltog i övervakningen i Gamla stan och utanför Grand, signalementsuppgifterna tyder på det.

Hemlig avlyssning som inte kunde avslöjas

-En fd militär med nazistsympatier fick, vid sidan av den ordinarie rekryteringsvägen, av Säpo klartecken att anställas på en högt skyddsklassad tjänst inom Televerket Radio. Han innehade tjänsten i några veckor och slutade direkt efter Palmemordet. Tjänsten innebar att han i ett bergrum i centrala Stockholm hade fri tillgång till militäranpassade telefonväxlar med vilka man kunde avlyssna valfri telefon utan att avlyssningen gick att avslöja i efterhand. Exempelvis kunde familjen Palmes arbets- och bostadstelefoner avlyssnas.

- En fd Norrmalmspolis med nazistsympatier, den i medierna omskrivne ”Ö”, startade en vapenfirma med den fd militären som arbetat vid Televerket Radio. ”Ö” förvarade ett stort antal vapen i sitt hem och vid en husrannsakan fann tullen i hans bostad även exakt samma ammunition som Palmes mördare använde. ”Ö” och den fd militären disponerade dessutom en lokal nära mordplatsen som gärningsmannen kan ha använt som gömställe efter mordet.

-En Säpoanställd man planterade PKK-spåret i kvällstidningarna redan hösten 1985. Samme Säpoman fick flera förhandsvarningar om att Palmes liv var i fara men vidtog inga åtgärder för att skydda Palmes liv. Säpomannen arbetade under mordnatten men ljög om sina förehavanden. Han satt också med i Hans Holmérs spaningsledning och fick kontinuerlig förstahandsinformation om mordspaningarna. I april 1986 tipsade han Holmér om PKK. Ett år efter mordet slutade mannen vid Säpo och anställdes i en säkerhetsfirma som drevs av den fd Säpoman som tillsammans med tre höga militärer ska ha beslutat sig för att röja Palme ur vägen.

-En bokhandlare på Kungsholmen med stort kontaktnät fick i början av februari tips från en källa inom Säpo som berättade att Palme skulle mördas i samband med eller före Moskvaresan. Bokhandlaren berättade detta för en god vän som genast slog larm till regeringen och utrikesdepartementet, men inga åtgärder vidtogs för att skydda Palme.

-Flera av de vapenfixerade högerextrema poliserna och militärerna i Stockholm hade upparbetade kontakter inom den svenska Stay Behind-organisationen, bland annat med den grupp Palmehatande män som bildat en Magnumklubb i en norrländsk stad. En av männen i Norrland anställdes efter Palmemordet på en skyddsklassad tjänst vid Säpo i Stockholm. Samme man försvann spårlöst en tid före Palmemordet och återkom några dagar efter mordet utan att för någon förklara var han befunnit sig.

-I den norrländska kretsen fanns den ensamme jägare vi beskrev i vårt förra blogginlägg om Palmemordet, han som sköts till döds nio månader efter mordet av en medlem i Magnumklubben.

-En företagare i Luleå, som på helgerna umgicks med en grupp Stockholmspoliser, berättade för en god vän att han och hans vänner rekryterat en gärningsman för uppdraget att mörda Olof Palme. Luleåföretagaren berättade också att de hyrt en övervakningslokal – ett konstgalleri – på Västerlånggatan intill paret Palmes bostad. Vid det konstgalleriet gjorde flera vittnen iakttagelser av misstänkta män dagarna före mordet. Exempelvis såg Lisbeth Palme två män några veckor före mordet som hon på mordnatten i minnet kopplade samman med den gärningsman hon hastigt såg på mordplatsen. Hon kände igen den mörkblå jackan.

Så här kan vi fortsätta i flera timmar. Det finns ett stort antal uppgifter om personer och händelser som alla pekar i samma riktning.

Högerextrem terror i Västeuropa

Den som inte ser det ser nog förmodligen ingenting annat i hela världen heller.

Mordet har med stor sannolikhet en politisk förklaring.

Det handlar om högerextremister som gjorde allt de kunde för att sätta stopp för Palme och de tillhörde alla samma stora internationella nätverk. Till sist såg de sig tvingade att mörda Sveriges statsminister och några av dem förväntade sig säkert beröm efter gärningen. De levde i en tankebubbla där Palme var huvudfienden som hotade att göra Sverige till en sovjetisk republik.

I nätverket ingick inte endast svenska militärer, poliser och säkerhetspoliser utan även ledande svenska näringslivsföreträdare, opinionsbildare och riksdagsmän som i sin tur samverkade med militärer, politiker, agenter, företagsledare, vapenhandlare och andra personer med samma politiska värderingar i Västeuropa, USA, Sydafrika och Sydamerika.

Pengar, vapen och teknisk utrustning smugglades mellan olika länder – inte sällan finansierades verksamheten med narkotikahandel. Det fanns både Stay Behind-förband och paramilitära kriminella grupper som utförde terrordåd för att orsaka kaos i de västeuropeiska demokratierna.

ANC:s kontor i London sprängdes i luften och ANC-politikern Dulcie September sköts till döds på öppen gata i Paris av två inhyrda lönnmördare från franska främlingslegionen. Utsända av apartheidregimen i Sydafrika, den regim som var en viktig handelspartner för Frankrike, USA, Storbritannien och andra västländer. Dulcie September hade avslöjat illegal vapenhandel mellan Sydafrika och Frankrike och fick plikta med sitt liv.

Vatikanens ledande bankir mördades i London sedan det avslöjats att Vatikanens bank finansierat högerextremister i Italien. Han visste för mycket. Den katolska kyrkan hjälpte ledande tyska nazister att fly till Sydamerika efter andra världskriget.

Den högerextrema våldsvågen svepte fram med full styrka på 1980-talet ackompanjerad av högljudda budskap om marknadsliberala reformer och kraftig högersväng i de västeuropiska parlamenten.

Givetvis är det här, just här, en utredning av Palmemordet ska ta sin början. I dessa kretsar fanns närmast obegränsade resurser att kartlägga, avlyssna, övervaka och mörda Sveriges statsminister och andra ”fiender” till högerextremisterna. Motivet är så tydligt att det inte ytterligare behöver kommenteras.

Och här fanns en stark ideologisk samhörighet som försäkrade de inblandade om att ingen någonsin skulle läcka någon information till polisen.

Det var samma hårda gemensamma ideologiska övertygelse som binder samman terrorgrupper som IRA, ETA, IS, RAF med flera.

Alla tiger för alltid i blind lydnad inför ideologin och dess envåldshärskare.

Palmemordet var en logisk slutpunkt på en flerårig ideologisk maktkamp.

Höger mot vänster. Kapitalism mot socialism. Nationalism mot internationalism. Militarism mot pacifism.

Det var naturligtvis inte möjligt för Palme att utan livvaktsskydd ta en kvällspromenad genom Stockholm och förvänta sig att komma hem levande.

Den tiden var förbi.

Det var det gamla trygga, redan skadeskjutna, svenska folkhemmet som slutligen förblödde i hörnet Tunnelgatan-Sveavägen vid 23.30-tiden fredagen den 28 februari 1986.

Vi vet alla vad vi fick istället.