utsikterinsikter.blogg.se

Den gemensamma visionen tycks vara stulen och begravd någonstans där vi inte kan hitta den.

Hur kunde det bli så här? Vad är det som har hänt?

Här följer ett försök till förklaring.

Som vanligt när stater inte längre fungerar som en enhet beror det på en av två orsaker:

1) Staten utsätts för så hårt yttre tryck från en eller flera andra stater att den till sist tvingas överge sin vision. Exempel på det i modern tid är de västeuropeiska stater som ockuperades av Nazityskland under andra världskriget och de östeuropeiska stater som ockuperades av Sovjetunionen efter andra världskriget.

2) Staten drabbas av inre splittring på grund av att de olika samhällsklasserna inte kan enas om en gemensam väg. En eller några samhällsklasser upplever missnöje och blir för starka. De börjar diktera villkoren för de andra samhällsklasserna i så stor utsträckning att det leder till orättvisor och förtryck. Exempel på det i modern tid är USA under 1900-talet där de mest förmögna bolagsägarna erövrat så stor ekonomisk och politisk makt att de dikterar villkoren för övriga samhällsklasser vilket skapat ett så starkt missnöje hos miljontals vanliga människor att de till och med är redo att rösta på en oseriös clown som Donald Trump.

Sverige har sedan 40 år tillbaka drabbats av inre splittring.

Alla stater bär alltid på fröet till inre splittring. Endast stater där ledarskapet är starkt och tydligt lyckas överbrygga motsättningarna och formera en enhetlig politik för framtiden. Det är under ett starkt ledarskap med stark folklig förankring samhällen utvecklas så att livet för alla medborgarna förbättras.

Sex ekonomiska klasser

Om vi för tydlighetens skull indelar Sverige i ekonomiska samhällsklasser så finns sex klasser:

1) Överklassen bestående av de mest förmögna kapitalägarna, den lilla grupp som är mångmiljardärer och lever isolerat. De äger börsnoterade stora bolag som ofta lever av export. Flera kända familjer som Wallenberg, Kamprad, Rausing, Douglas m fl. Till överklassen brukar vi även räkna kungahuset. En grupp som utgör mindre än 1 procent av befolkningen och som företrädesvis lever och verkar i Stockholmsområdet och i viss mån även i Göteborgs- och Malmöregionen.

2) Den övre medelklassen bestående av överklassens främsta utförare, dvs verkställande direktörerna för kapitalägarnas bolag och den kader av välutbildade specialister som krävs för att överklassen ska kunna bibehålla och utöka sina förmögenheter. Här finns även riksdagspolitikerna i kapitalägarnas parti (moderaterna) och alla myndighetschefer i de statliga bolagen liksom högre tjänstemän inom rättsväsendet, utbildningsväsendet, sjukvården, försvarsmakten mm. Professorer, chefsläkare, domare, verkställande direktörer, generaler m fl. Välutbildade personer med ansvar för stora budgetar. Något fler än överklassen men fortfarande en grupp som utgör högst ett par procent av befolkningen.

3) Medelklassen. Alla de mellanchefer och specialister som utför direktörernas uppdrag i bolagen och i de statliga myndigheterna. Här finns också lokalt ledande personer på större orter utanför storstadsregionerna, dvs kommunchefer, kommunpolitiker, distriktschefer i näringslivet etc. Ansvar för mindre budgetar och färre anställda. En numerärt klart större grupp än övre medelklassen.

4) Den lägre medelklassen/ arbetarklassen. Tjänstemännen utan chefspositioner inom näringslivet, stat, kommun och landsting. LO-kollektivet och vanliga anställda i kommun och landsting (vård, skola, omsorg, ekonomi, tekniskt underhåll) etc. Brukar kallas den tysta majoriteten. Här avgörs riksdagsval och här beslutas om nya tankar och idéer ska få fäste på allvar i det svenska samhället. Den numerärt överlägset största ekonomiska klassen i Sverige.

5) De ekonomiskt svaga. Deltidsarbetande, arbetslösa, långtidssjukskrivna, fattigpensionärer m fl. Människor som har svårt att få sin hushållsekonomi att gå ihop. Relativt andra grupper stort behov av samhälleligt stöd.

6) De som av olika skäl slagits ut från det ordinarie samhället och lever på eller under existensminimum. Utgör några få procent av befolkningen.

Varför är det då viktigt att sätta fokus på samhällets sex ekonomiska klasser?

Svaret är att det endast är på det sättet man kan förstå de senaste 40 årens samhällsutveckling i Sverige.

Inte oväntat initierades den stora samhällsförändringen av överklassen.

Det handlade – som vanligt- om makt och pengar.

De kapitalstarka bolagsägarna i hela västvärlden ansåg sig i slutet av 1970-talet behöva öka sina förmögenheter till samma nivå som vid slutet av 1800-talet.

1900-talets båda världskrig och behovet av stora sociala reformer i folkrika stater som USA, Storbritannien, Frankrike, Italien, Tyskland osv kostade mycket pengar för kapitalägarna.

Världshandeln krymptes till ett minimum, fabriker och infrastruktur förstördes och den nödvändiga kompetensen (”know how”) reducerades kraftigt. Allt på grund av världskrigen.

Och när världskrigen var slut låg Europa i ruiner. Det fanns nästan ingen infrastruktur, ingen arbetsmarknad, inga bostäder och bristen på livsmedel och mediciner var mycket stor.

Industrin behövde alltså snabbt komma på fötter, miljontals bostäder byggas, sjukvården återupprättas och livsmedelsproduktionen startas om.

Sådant kostar mycket pengar och de enda som fortfarande hade pengar var de kapitalstarka bolagsägarna i USA:s och Västeuropas storstadsregioner. Inte minst bolagsägarna inom vapenindustrin.

Amerikanska miljardärer fick hjälpa till

Alla de stora staterna behövde kapital och de behövde mycket kapital.

De amerikanska miljardärerna fick över skattsedeln bidra med Marshallhjälpen till Europas mest krigsdrabbade länder och när de moderna industrinationerna tog sina första stapplande steg var det dags för Europas miljardärer att börja betala för återuppbyggnaden och för de nödvändiga sociala reformer som situationen krävde.

Industriägarna behövde säkra sina framtida intäkter och det enda sättet var därför att snabbt få fart på industriföretagen igen.

Medelklassen och arbetarklassens miljontals människor behövde komma i produktion snarast möjligt och för att det skulle kunna ske behövde människorna bostäder, yrkesutbildning, sjukvård, transportsystem, barnomsorg, energiförsörjning och annat som bygger en fungerande stat.

Den franske nationalekonomen Thomas Piketty har studerat de stora kapitalägarnas ekonomi från sent 1800-tal till våra dagar och funnit att den största ekonomiska ojämlikheten i västvärldens ledande industrinationer fanns i slutet av 1800-talet.

Då ägde de få riktigt förmögna kapitalägarna ungefär sju gånger så mycket som respektive lands årsinkomst.

Från 1800-talets slut fram till 1970-talets början sjönk kapitalägarnas samlade rikedom till en nivå som var cirka 2-3 gånger så stor som respektive lands årsinkomst.

Med början i USA inledde därför kapitalägarna en revolution, den ”konservativa revolutionen”. De ville återställa sina förmögenheter till samma nivå som vid 1800-talets slut.

Återuppbyggnaden av Europa, inklusive de stora sociala reformerna för medel- och arbetarklassen, hade helt enkelt kostat för mycket menade kapitalägarna. Nu var det ”pay back-time”.

Eftersom det inte är möjligt att öka sina intäkter med så stora belopp som de mest förmögna kapitalägarna önskade återstod endast en väg: kostnadsreduktion.

Den största kostnaden i alla företag är alltid personalkostnaden. Kan den reduceras ökar lönsamheten direkt.

Därför bantades personalstyrkorna inom industrin i hela västvärlden inklusive Sverige. Det var första steget i den stora kostnadsreduktionen och det enda steg som kapitalägarna själva kunde styra över helt själva.

Men kapitalägarna var inte nöjda där.

De ville ha mer pengar på sina konton och angrep därför offentliga sektorn i syfte att sänka skatterna på kapital, bolagsvinster och arbetsinkomster.

De stora arbetsgivarna i Sverige med familjen Wallenberg i spetsen var vid 1970-talets slut organiserade i Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Industriförbundet.

För att kunna lyckas med den stora kostnadsreduktionen inom den skattefinansierade offentliga sektorn krävdes en politisk offensiv.

Attacken mot offentliga sektorn

Svenska folket – och då främst den talrika medel- och arbetarklassen – behövde övertygas om att den offentliga sektorn kostade för mycket.

Den politiska offensiven regisserades från det nybildade propagandainstitutet Timbro som på förskönad svenska kallades ”tankesmedja”.

Vid denna tid präglades Sverige fortfarande starkt av idén om kollektivets kraft. Det var med LO-kollektivet och socialdemokratins samlade kraft som landets tjänstemän och arbetare under rekordåren 1945-1973 fått högre levnadsstandard.

Medel- och arbetarklassen litade på LO och socialdemokraterna. Alla förslag från de mest förmögna bolagsägarna avvisades bestämt. Alla förstod vid denna tid att Wallenbergarnas utspel alltid endast syftade till att ytterligare berika familjen Wallenberg på tjänstemanna- och arbetarkollektivets bekostnad.

Det kollektiva minnet hos Sveriges arbetare är långt. Genom far- och morföräldrar hade arbetarna lärt sig att inte lita på adelsmän och annan ekonomisk överklass. Det var den demokratiskt styrda staten som var garanten för arbetarnas inkomster och välfärd. 

Och när den stora tysta majoriteten bestämt sig så var det lönlöst att försöka ändra dess uppfattning.

Därför behövde den starka länken mellan socialdemokratins och LO:s ledning och medel- och arbetarklassen brytas, insåg kapitalägarna.

Det skulle inte bli några sänkta kapital- och bolagsskatter i Sverige om inte massorna på kontoren och industrigolven tyckte att det var en bra idé.

Hur bryter man ett förtroende?

Svaret är att man bryter ett förtroende genom att börja misstänkliggöra den ena parten inför den andra parten. Långsamt bröts förtroendet ner när den ena lögnen efter den andra viskades i örat på arbetare och tjänstemän.

Kapitalägarna angrep socialdemokratins ledning som de menade förslösade de surt förvärvade slantar som medel- och arbetarklassen släpat in till statskassan.

Den offentliga sektorn kallades plötsligt ”ofantliga sektorn” och skildrades som en ineffektiv koloss som bara kostade en massa pengar utan att egentligen utföra något nyttigt arbete.

Skolan var inte bra. Sjukvården var inte bra. Och så vidare.

Vi känner igen tongångarna från Sverigedemokraternas retorik i dag. Det handlar återigen om att bryta förtroendet mellan socialdemokratin och den talrika medel- och arbetarklassen.

Kapitalägarna och deras propagandainstitut angrep LO:s och socialdemokraternas förslag om löntagarfonder och snart kom också en påkostad kampanj som slog direkt mot den svenska folksjälen.

Timbro ville att människor skulle sluta lita på kollektiva lösningar. Timbro ville att man som vanlig svensk skulle ”satsa på sig själv”.

Det stora starka kollektivet skulle brytas ner i sina beståndsdelar.

Kvar skulle endast några miljoner enskilda individer finnas och var och en av dessa individer skulle arbeta endast för sig själva genom att konkurrera om de bäst betalda jobben och genom att ägna sig åt privata affärer för att öka hushållsinkomsterna. Det var dags för vassa armbågar och individuell lönesättning.

”Sköt dig själv och skit i andra”.

Kapitalägarna lockade alltså in arbetare och tjänstemän på sin egen planhalva, den planhalva de själva behärskade till fulländning.

Sagt och gjort.

Efter den stora kostnadsreduktionen i industrin var det dags för nästa stora kostnadsreduktion, nämligen den inom den offentliga sektorn.

Sjukvårdsbiträden, undersköterskor, läkarsekreterare, kommunala sekreterare, ja tusentals nödvändiga stödfunktioner inom landsting- och kommunsektorn togs helt enkelt bara bort vilket ledde till att läkare, lärare, sjuksköterskor i allt mindre utsträckning kunde utföra sina jobb eftersom de under sin arbetstid även måste göra jobb som tidigare utförts av andra medarbetare.

En människa fick lära sig att göra flera människors jobb utan att fördenskull få någon större ekonomisk kompensation. Och arbetets kvalitet rasade naturligtvis till oroande låga nivåer.

Egentligen skulle resurserna till skolan ha förstärkts kraftigt eftersom idén om att alla vuxna skulle förvärvsarbeta gjorde att barnen i hög utsträckning plötsligt saknade vuxenkontakt på dagarna.

Resultatet av detta ser vi i den tilltagande ohälsan bland barn och ungdomar i dagens Sverige. När tryggheten, omvårdnaden och vägledningen från vuxna ersätts av vilset sökande kan inte resultatet bli annat.

Men att även detta samhällsproblem beror på kapitalägarnas kostnadsreduktioner har ingen lyckats komma på.

Skattepengar till miljardärerna

Nästa steg i den stora attacken på offentliga sektorn var att politiskt genomdriva en omfattande privatisering av vårdcentraler, skolor, äldreboenden och andra samhällsinstitutioner som tidigare skötts uteslutande av den skattefinansierade offentliga sektorn.

I praktiken innebar – och innebär – det att de mest förmögna kapitalägarna inte endast sänkte och sänker sina egna skatter utan att de tack vare privatiseringen av offentlig sektor kunde börja tjäna pengar på de skatter som medel- och arbetarklassen betalat in till stat, kommun och landsting.

I takt med denna stora satsa på dig själv-, kostnadsreduktions- och privatiseringsoffensiv så sjönk väljarnas förtroende för socialdemokratin av den enkla anledningen att offentliga sektorn inte längre kunde leverera den välfärd som arbetare och tjänstemän med rätta menade att de beställt av sina politiker.

Det fattades rejält med pengar. Plötsligt ansågs det närmast kriminellt att be om mer skattepengar till offentliga sektorn. Överklassen, övre medelklassen och medel- och arbetarklassen skrek högt så fort ordet skatt nämndes.

Det gick så långt att socialdemokraterna själva övertygades att kopiera industrins kostnadsreduktionsmodell och inom offentliga sektorn införa det som brukar kallas New Public Management vilket endast syftar till att synliggöra alla kostnader i verksamheten så att kostnaderna kan reduceras eller helt raderas.

De mest förmögna kapitalägarna lyckades alltså inte endast återställa sina förmögenheter till samma nivå som vid slutet av 1800-talet. De lyckades även ge socialdemokratin skulden för att välfärden kraschade.

Ett i sanning imponerande trollerinummer. Den som har råd att köpa mycket tid och plats i medierna vinner alltid över den som inte har råd att göra det.

Och när det började gå upp för de många arbetarna och tjänstemännen att något var ordentligt fel med Sverige (jobben försvann och välfärden blev sämre) så ville de många missnöjda på kontoren och industrigolven genomdriva en politisk förändring som gav dem jobben och den goda välfärden åter.

Då genomförde kapitalägarna nästa stora trolleritrick.

För att undvika folkets vrede över arbetslösheten och den försämrade välfärden lyckades kapitalägarna via sina politiska representanter i medierna och i riksdagen lura i folket att de skulle rösta på kapitalägarnas eget parti moderaterna som i all hast skrudades om till ”arbetarpartiet moderaterna”.

När det tricket genomskådades någon gång runt 2010 hade medel- och arbetarklassen tröttnat rejält och vände sig då istället till ett rent missnöjesparti, Sverigedemokraterna, som visserligen bildats av rasister och nazister men som hade den fördelen att det inte någon gång deltagit i något beslut som lett fram till arbetslösheten och den försämrade välfärden.

Däremot hade vissa av partiets grundare medverkat till att rasera hela Europa under andra världskriget men det var tydligen så länge sedan att det inte spelade någon roll.

Den stora tysta majoriteten har tyvärr en benägenhet att gång på gång sätta sitt hopp till figurer som helt uppenbart saknar vilja och förmåga att arbeta för den stora tysta majoritetens bästa.

Moderaterna kunde därmed kasta av sig arbetarförklädnaden och återgå till sin egentliga roll som de mest förmögna kapitalägarnas politiska megafon i riksdagen.

Timbro finns visserligen fortfarande kvar men nöjer sig numera med att lågintensivt underhålla det nya Sverige kapitalägarna skapade under 1980- och 1990-talet. De krönikörer i medierna som citerar Timbro tycks inte förstå att de därmed bidrar till att fortsatt sända dimridåer i svenskarnas ögon.

Eller så vet de precis vad de gör. På vissa redaktioner ses det säkert som en merit att hjälpa de mest förmögna kapitalägarna att bli ännu rikare.

Och likt alla missnöjespartier behövde Sverigedemokraterna måla upp bilden av en hotande fiende som ytterligare skulle försämra livet för arbetare och tjänstemän. Sverigedemokraterna utsåg landets invandrare till den fienden och fyllde på med att även, likt kapitalägarna, utse det tidigare statsbärande socialdemokratiska partiet som fiende.

Precis som kapitalägarna och moderaterna behöver Sverigedemokraterna göra allt de kan för att trasa sönder det gamla starka förtroendebandet mellan socialdemokraterna, LO och arbetar- och tjänstemannakollektivet.

Den inre splittring som Sverige nu är inne i orsakades alltså ytterst av de mest förmögna kapitalägarnas önskan att återställa sina förmögenheter till samma nivå som vid 1800-talet slut.

För att försäkra sig om att det nya snabbväxande missnöjespartiet inte ska rikta udden mot den verkliga orsaken till den inre splittringen så har kapitalägarna för säkerhets skull börjat knyta band med Sverigedemokraterna och lockar nu med utökad politisk makt i samarbete med moderaterna.

Om vi återgår till schemat över de sex ekonomiska samhällsklasserna i Sverige så ser vi att överklassen med stöd av den övre medelklassen fantastiskt nog lyckades vinna över stora delar av arbetar- och tjänstemannaklassen för sin sak.

Och när arbetar- och tjänstemannaklassen hjälpt överklassen att berika sig ytterligare så tackade överklassen för sig och drog sig tillbaka.

De många som blev arbetslösa på kuppen lämnades åt sitt öde, dvs åt socialdemokraterna att ta hand om. Något som socialdemokraterna inte hade råd med eftersom kapitalägarna vägrade betala den skatt som krävdes för uppdraget.

Överklassen+missnöjespartiet = sant

För att fortsatt politiskt hålla socialdemokratin och LO borta från makten knyter överklassen band med det nya snabbväxande missnöjespartiet.

Det mest intressanta med den stora samhällsomvälvning som de mest förmögna kapitalägarna genomfört i Sverige under de senaste 40 åren är att den skett så tyst och närmast omärkligt.

Orsaken till det är den skickliga politiska manipulationen av medel- och arbetarklassen under 1980-talet.

Timbros första chef hette Sture Eskilsson och han är nog den svensk som påverkat svenska folkets sätt att tänka mest av alla- utan att svenska folket vet vem han är.

Sture Eskilsson var SAF:s informationsdirektör när kapitalägaren nummer ett Marcus ”Dodde” Wallenberg Jr satte igång hela processen genom att tillsätta sin favoritdirektör, den hårdföre Asea-direktören Curt Nicolin, som SAF-ordförande.

Och det var Nicolin som såg till att Timbro bildades och som utsåg Sture Eskilsson till chef.

Man brukar säga att vi människor alltid lever i olika paradigm (övergripande tankemönster). Det paradigm som styrt svenskarnas sätt att tänka i 40 år är det marknadsliberala paradigm som introducerades i Sverige av SAF/Industriförbundet och Timbro.

Paradigmet uppfanns och utformades egentligen i USA av den konservativa tankesmedjan New Heritage Foundation där den svenske olje- och mineralmiljardären Adolf H Lundin var medlem.

Eftersom Lundin var ingift i släkten Wallenberg räckte det säkert med ett kort samtal under en bättre middag på Östermalm så var Sveriges öde för de närmaste 40 åren utstakat. Utan att den demokratiskt valda regeringen kunde göra något åt saken.

Nu står vi här med vårt splittrade land och det parti som styrde Sverige under rekordåren 1945-1973 är på god väg att reduceras till ”ett tredje block” i svensk politik vid sidan av den moderatledda borgerliga alliansen och det nya missnöjespartiet.

Den svenska medel- och arbetarklassen är grundlurad och socialdemokratin har inte alls kunna uppbringa den politiska kraft som krävdes för att hejda kapitalägarnas vinstoffensiv. Den förre statsministern Ingvar Carlsson medgav faktiskt i en tv-intervju att han underskattade kraften i kapitalägarnas offensiv på 1980-talet.

Det går inte ens att uppbringa en riksdagsmajoritet för att avskaffa den unika svenska specialmodellen med vinster i välfärden, dvs att årligen överföra skattemedel i miljardklassen till de redan förmögna kapitalägarna.

Att riktigt rika människor vill bli ännu rikare vet vi alla. Så är det i alla länder och så har det varit i alla tider.

Att riktigt rika människor lyckas bli ännu rikare i ett gammalt socialistiskt och kollektivt präglat land som Sverige är ungefär lika osannolikt som när kristendomen blev statsreligion i antikens Rom.

Inkomstklyftorna bara växer och växer i Sverige på 2000-talet och de många svenskar på kontor och industrigolv som hjälpte de rikaste kapitalägarna att bli ännu rikare har inte fått någon ekonomisk kompensation att tala om för sin enorma insats.

Istället för att bränna flyktingboenden och hata invandrare och socialdemokrater kunde missnöjespartiets svans ägna sig åt något som faktiskt kan förbättra livet för dem själva – att kräva jobben och välfärden tillbaka av de mest förmögna bolagsägarna.

Att heja på rasister från Skåne och Blekinge ter sig som en ineffektiv åtgärd jämfört med att åka till Djursholm och andra rikemansreservat och ta ett rejält samtal med de allra rikaste svenska familjernas överhuvuden.

Det är på kapitalägarnas konton pengarna till jobben och välfärden sitter. Det tog 40 år. Men nu sitter pengarna där.

Det kanske börjar bli dags att begära kombinationen till kassaskåpet?