/ Allmänt /

Konsten att skapa en levande stad

 Betrakta den här målningen.

Den är målad av den svenske konstnären Harald Lyth och heter ”Hemåt”.

Vi som ser på den en stund funderar över vad den förmedlar.

Det är viktigt att försöka uppfatta just det, nämligen det som själva bilden förmedlar, och inte genast göra misstaget att ställa frågor om vad konstnären ”kan ha menat”.

Konst är något självständigt.

Ett konstverk står för sig själv.

Någon har målat bilden, någon har skrivit dikten, någon har komponerat musiken.

Men det är inte upphovsmannen eller upphovskvinnans liv och avsikter ett konstverk handlar om.

Ett konstverk – om det är bra – kommunicerar utifrån sig självt.

När vi exempelvis ser på Pablo Picassos världsberömda målning ”Guernica” funderar vi inte nämnvärt över vad Picasso åt till frukost den dagen eller vilka människor han råkade träffa när han slutförde sin målning.

Det är sedan länge en etablerad sanning i alla de vetenskaper som undersöker våra konstformer i ord, bild, ton och scenisk framställning att konstverket existerar som en egen gestalt alldeles oavsett konstnärens privatliv.

Ett bra konstverk är, likt människor, visserligen en tillfällig plats i evigheten men det är en plats som vi kan återvända till och umgås med som en god vän under våra liv.

Harald Lyth, som målade bilden ovan, intresserade sig tidigt för den nederländske 1600-talsmålaren Johannes Vermeer van Delft.

Det förstår man när man ser på Lyths konst, som till skillnad från Vermeers konst, får betraktas som abstrakt.

Det förekommer inga försök att realistiskt avbilda personer eller miljöer.

Det som förmedlas i Lyths bilder är inre landskap, själsliga tillstånd eller kanske är det bättre att säga att Lyth försöker visa oss den absoluta stillhet och den absoluta sanning som vilar i varje ting, i varje träd, i varje varelse på jorden.

 Så här skrev poeten Tomas Tranströmer (bilden) om Vermeers konst:

Andas lugnt…En okänd blå materia är fastnaglad vid stolarna.

Guldnitarna flög in med oerhörd hastighet

och tvärstannade

som om de aldrig varit annat än stillhet.

På ett annat ställe i dikten berättar Tranströmer om ”sekunden som får leva i århundraden”.

Om vi tänker efter så umgås vi med rätt många "sekunder som levt i århundraden" i våra liv. Bibeln är ett exempel, Michelangelos målningar ett annat. Romaner av Dostojevskij, dikter av Karin Boye och skådespel om den gåtfulle Godot.

Mitt i den stora myllrande rörelse som är mänsklighetens liv på jorden så har någon stannat och ritat tecken på en vägg eller fått några toner att samla sig på ett notpapper. Händelser som vi alltid bär med oss och återvänder till när vi funderar kring hur vi ska förhålla oss i olika situationer.

Det är viktigt att inse att tillvaron inte bara är larm och stoj och kamp om skatter. Tillvaron är också alltid stillhet och eftertanke.

Likt en snigel i undervegetationen rör sig våra verkliga liv, de som vi vanligen inte hinner uppmärksamma när våra medvetanden susar omkring på våra mobiltelefonskärmar.

Ett träd är i verkligheten inte sin krona och sina frukter. Ett träd är sin rot och sin stam.

Den människa som inte bryr sig om att förankra sitt liv i sanna och hållbara begrepp utan fladdrar runt utan mål och mening ska snart märka att alla vägar bär ut i ödemarken.

Det är inte alls nödvändigt att förankra sitt liv i någon religion eller i någon politisk ideologi. Det är däremot nödvändigt att förankra sitt liv i det som man själv - efter egna självständiga studier och funderingar - kommit fram till är sant.

Saker som är "rätt" i ett arbetsliv eller i en bekantskapskrets är inte alltid sanna för en människa.

Anledningen till att jag här redovisar lite tankar kring konst och litteratur är för att visa att skapandet berör oss i vår vardag, att kultur har betydelse, att våra själar mår bra och utvecklas av att tillverka och fundera över konst.

Vi är alla tillfälliga besökare på en planet vid en stjärna i ett universum som inte ägnar oss den minsta tanke.

Galaxerna svävar vidare oavsett om det finns människor eller inte.

Denna vår existensiella belägenhet ställer oss inför en mängd frågor. Det är nödvändigt för varje människa att fundera över sitt och andras liv.

Homo sapiens har ett genetiskt behov av att förstå.

Ett sätt att förstå det som inte är så enkelt att förstå är att intressera sig för konst i alla dess former.

På så sätt får vi inte endast ett levande samtal om de märkliga ting som omger oss utan också om varandra och våra unika liv.

Det går att finna sin egen etik i konsten. Det går att finna den gemensamma väg till fredlig samexistens som är så avgörande för mänsklighetens fortlevnad.

Det går att hitta vägar bort från missförstånd, vrede, hat och våld.

Jag tror aldrig jag har träffat en seriös musiker, konstnär, författare eller skådespelare som inte i grunden är en vänlig person.

Visst kan några krumbukta sig och säga dumma saker i offentligheten, men träffar man dem på tu man hand är de alltid mycket sansade och samlade kring sin livslånga kärlek till sin konst och vad de vill kommunicera.

Det är därför viktigt att alla stater överallt i hela världen, alla regioner och alla städer och samhällen byggs med insikt om konstens grundläggande betydelse för människorna.

Skapande och dialog gör att människors självkänsla och självförtroende växer. Fria personliga uttryck måste vara tillåtna.

 Våra dörrar måste alltid stå på vid gavel när målningar av Harald Lyth, dikter av Tomas Tranströmer och Edith Södergran (bilden), sånger av Leonard Cohen och scenframträdanden av Marlene Dietrich eller andra angelägna konstnärer vill visa sig i våra liv.

Även amatörerna, de som älskar konsten men kanske inte alltid förmår formulera sig så övertygande i ord, ton och bild, ska få blomstra inför våra ögon och vi ska applådera dem och uppmuntra dem att arbeta vidare i sin strävan.

En stad är sin kulturella identitet.

Vad säger lokalpolitikerna om kulturens betydelse i staden där du bor?

Vilka resurser satsar de på konstens, sångernas, dikternas, romanernas, filmernas och teatrarnas intensiva, skälvande och angelägna samtal om vår samtid, vår historia och vår framtid?

Människor vill leva i omtänksamma städer. Människor vill känna att deras själar är omhändertagna. Människor vill veta att deras fria drömmar och tankar är välkomna.

Det har betydelse för en stad som Linköping att låtskrivaren och artisten Lasse Winnerbäck, poeten Bruno K Öijer och bluessångerskan Louise Hoffsten har vuxit upp där. De har fått rätt förutsättningar att utveckla sin egenart i sin hemstad.

För Västerås del finns namn som rockmusikern och låtskrivaren Pugh Rogefeldt, bandet Looptroop, musikern Lasse Färnlöf, författaren Lars Gustafsson, den originella och medvetna artisten Loreen, konstnären Erland Cullberg (bilden) med flera att lyfta fram.


Alla förstår att städer behöver en fungerande infrastruktur. Gator, elnät, datanät, värmeledningar, järnvägar, bostäder, färskvatten, pengar, juridiska avtal och så vidare.

Men människor behöver inte ägna sina liv åt att oroa sig för att infrastrukturen ska fortsätta att fungera. I en modern välfärdsstat fungerar infrastrukturen nästan alltid.

Människor behöver få prata med andra människor om sina liv. Människor behöver tid för eftertanke och eget skapande.

Pengar har inget egenvärde. Pengar är ett verktyg som man använder för att uppfylla drömmar och mål i stadens liv.

Det viktiga är inte att stadens människor är nyttiga i meningen effektiva produktionsmaskiner som ska leverera resultat i form av förmögenheter åt bolagsägare eller åt lokalpolitiker som missförstått sitt uppdrag.

Staden är till för människorna som bor i staden. Det är människornas behov av utbildning, vård, omsorg, omtanke, kärlek, reflektion, internationella influenser, upplevelser och avkoppling städerna ska tillgodose.

I staden där jag själv bor, Västerås vid Mälarens strand, finns en hel del offentlig konst som är riktigt bra. Det finns ett konstmuseum och flera konstgallerier, det finns ett stort och välskött bibliotek, ett utmärkt konserthus, det finns en spännande teater, det finns en kvalitetsbiograf (Elektra), en levande klubbscen (Intiman), trubadurkvällar hos Carlsson på kajen och det finns mötesrum där människor kan samtala om och lyssna på dikter och sånger.

Det är gott och väl. Jag lever sannerligen inte i en kulturell öken.

Dessutom finns den fantastiska domkyrkan, gränderna och de vackra husen på Kyrkbacken, det stilla Djäkneberget, promenadstråk längs ån och många vilsamma gröna oaser vid vattnet.

Det viktiga är att de människor som hanterar stadens resurser – politikerna i kommunstyrelse och kommunfullmäktige – förstår att det som en gång gjorde oss människor till människor var just vår intelligens och vår skapande förmåga.

Det viktiga är att våra styresmän och styreskvinnor bemöter oss på våra villkor utifrån våra behov och inte tillverkar egna lagar och regler som försvårar kulturens förmåga att läka och utveckla våra sköra själar.

Människor som drabbats av utmattningssyndrom brukar av sina läkare ordineras kultur just för att kultur går på djupet i människan och ger henne en möjlighet att mödosamt pussla ihop den självbild som gått förlorad.

Ur evighetens synvinkel ritar vi alla våra liv i vattnet. Så snart ringarna försvunnit är ytan åter stilla.

Men det har här och nu stor betydelse att det vi ritar blir synligt och bekräftat av vår omgivning. Skapande människor behöver få kommunicera med andra människor. En målning är en utsträckt hand. Det är viktigt att vi alla ser varann och att vi alla blir sedda.

För att kulturen ska kunna leva krävs en kulturens infrastruktur – scener för skådespelarna, utställningslokaler och ateljéer för bildkonstnärerna, replokaler, instrument och studioanläggningar för musikerna, poesifestivaler och biografer.

Det kostar lite pengar, men inte så mycket. Den långsiktige lokalpolitikern förstår att skapa förutsättningar för ett levande kulturliv.

Kulturen är hjärtat i varje stad, det hjärta som ger människorna insikter, upplevelser och kreativitet.

Säg den stadsledning som inte vill berömma sig om att ha ordnat fram allt det?