Kejsarmakten vägrar fortfarande ge upp
Den ständigt pågående maktkampen om resurserna sliter till sist sönder mänskligheten och jordklotet.
1900-talet är ett bra exempel på hur allting går fruktansvärt fel därför att delar av mänskligheten, trots att de gång på gång militärt besegrats, vägrar acceptera att de inte längre har tillgång till makten.
Ty vad var första och andra världskriget egentligen?
Svaret är att det var den gamla totalitära maktens försök att återta makten från den nya demokratiska makten.
Den genomgripande borgerliga samhällsförändring som skedde på 1800-talet skulle raseras och den gamla kunga- och adelsmakten skulle återta kontrollen över de nya demokratierna i USA och Västeuropa.
Inbördeskriget i USA i mitten av 1800-talet var ett utslag av samma konflikt mellan kejsarmakt och demokrati. De gamla förmögna plantageägarna i sydstaterna vägrade inordna sig i den nya demokratins krav på frihet och jämlikhet för alla medborgare.
Envåldshärskarna i södern ville behålla sina privilegier och behövde därför till sist militärt besegras.
Eftersom kungar sedan hundratals år tillbaka tillsattes, avsattes och vid behov mördades av adelsmännen i respektive land (i hög grad även i Sverige) så stod den verkliga konflikten i Europa mellan den hänsynslösa och giriga adelsklassen och de bildade stadsborgare som avskaffat kungamakten och infört parlamentarisk demokrati.
Det brittiska väldet – under ledning av sin drottning – hade med vapenmakt tillskansat sig stora landområden och resurser över hela jordklotet. De brittiska sjöstridskrafterna var överlägsna alla andra nationers flottor.
Det gamla hertigdömet och konungariket Preussen styrde det stora Tyska riket som samlade alla tyska småstater utom Österrike. Preussens enväldige kung var även enväldig kejsare i det Tyska riket. En betydande ekonomisk och militär maktfaktor mitt i Europa.
Kejsardömet Österrike-Ungern styrde i princip hela sydöstra Europa. Envälde även där.
I Ryssland styrde tsaren enväldigt sitt enorma rike, understödd av adeln. De ekonomiska klyftorna var enorma.
Men varken brittiska, preussiska, österrikiska eller ryska envåldshärskare kunde upprätthålla sina gamla maktpositioner.
Kunga-, drottning- och kejsarmakten attackerades av en stark inre motståndare – det förmögna borgerskapet i storstäderna som tack vare industrialiseringen kunde utveckla demokratiska styrsystem och militära försvar som ersatte de gamla monarkiernas envälde.
I den stora brittiska kolonin Nordamerika revolterade nybyggarna mot moderlandet, förklarade sig självständiga och införde demokrati.
Det var inte hela folket som tog makten på 1800-talet. Det var borgerskapet med sina idéer om frihet, jämlikhet, broderskap och upplysning.
Alla människor hade nu samma värde. Alla skulle få utbildning och allas levnadsstandard skulle höjas. Alla, så småningom även kvinnorna, skulle få rätt att rösta fram sina styresmän och styreskvinnor.
Politiska partier bildades och i parlamenten debatterades samhällsutvecklingen innan majoritetsbeslut fattades.
Folket behövde lyftas ur fattigdom
Den tidigare enväldiga monarken fick vackert titta på från sitt slott, fråntagen all reell makt, och därmed förvandlades även den farliga våldsbenägna adeln till åskådare.
De gamla adelssläkterna var, vilket litteraturen ibland ger sken av, inte endast charmiga föredettingar som drack sherry och skorrade när de talade. Genom historien visade sig adeln gång på gång vara kapabel till vidriga våldsdåd mot både regenter och bönder för att behålla sina rikedomar. Adeln i Sverige mördade kung Gustav III och bondeledaren Engelbrekt Engelbrektsson för att nu ta två exempel.
Samtidigt var inte alla medborgare i de nya demokratierna lika jämlika. Den fattiga landsbygdsbefolkningen och de fattiga industriarbetarna i städerna stod fortfarande utanför och tittade på när stadsborgarna byggde upp sina industrier, banker och partier.
Det första rudimentära demokratiska samhällsbygget saknade ännu viktiga beståndsdelar.
Kungamakten var för tillfället oskadliggjord men det stora uppdraget för de nya nationalstaterna var att lyfta hela befolkningen ur fattigdom och okunskap.
Med socialdemokratins tillkomst fick parlamentet en stark röst från industrigolvet och från landsbygdens många småbönder och bybor.
De välbärgade och upplysta stadsborgarna såg visserligen hotet från den stora arbetarklassen men insåg samtidigt att arbetarna kunde fungera som en garant mot adeln och kungamakten.
I händelse av konflikt kunde de miljontals industriarbetarna och lantarbetarna snabbt utbildas till soldater och skickas ut mot de reaktionära krafter som försökte underminera och rasera borgerskapets nya demokratier.
Och arbetarna själva valde sida. De valde den nya demokratiska nationalstaten. Alternativet var det gamla adelskapets godtyckliga och hänsynslösa styre. Det var det lätt att välja bort.
Inga gamla kungar kunde erbjuda de möjligheter till välfärd som industrialismens nya demokratier.
Makt är inget annat än möjligheten att med rådande valuta för lång tid framåt tillskansa sig själv, sin familj och sin samhällsklass bättre levnadsvillkor än andra människor, familjer och samhällsklasser.
Upprorsmakare mördas inte för att de framför nya ideologier. De mördas för att de hotar makthavarnas förmögenheter.
Den romerska överklassen ville fortsätta leva sitt arbetsbefriade lyxliv även i framtiden. Därför slaktades alla andra regioners innevånare så fort de försökte försvara sina egendomar.
Guldet, vinet, spannmålet och allt det andra som var attraktivt ute i provinserna var redan av den romerska staten konfiskerat och avsett för den romerska överklassen.
Och den romerska modellen visade sig användbar även för framtida kungar, drottningar och kejsare.
Att ta är billigare än att köpa. Att döda går snabbare än att resonera. Att förtrycka och kontrollera är effektivare än att hantera fria män och kvinnor. Att utse sig själv till regent är säkrare än att be om folkets röst.
Det här visste naturligtvis de brittiska, preussiska, österrikiska och ryska monarkerna när deras livsvillkor dramatiskt förändrades under 1800-talet.
Det var dags att agera.
Kejsarna ville återta makten
Bakgrunden till första världskriget beskrivs ofta som ytterst komplex med olika svårförståeliga allianser och lojaliteter mellan de olika europeiska staterna.
På ytan var också läget komplicerat men på djupet mycket enkelt.
Det handlade om makten över Europa och särskilt om kungarna, drottningarna och kejsarna och deras adelsklassers behov av att fortsätta styra sina respektive länder.
Diktatur mot demokrati.
Dubbelmonarkin (Donaumonarkin) Österrike-Ungern styrdes under senare delen av 1800-talet och början av 1900-talet av en kejsare och omfattade i princip hela sydöstra Europa med regioner som Serbien, Bosnien-Hercegovina, Böhmen, Kroatien, Ungern, Österrike med flera. Prag och Belgrad var exempelvis städer i dubbelmonarkin Österrike-Ungern.
Det som hände var att en grupp människor i det stora riket plötsligt krävde frihet och det var bosnien-serberna som samlats i frihetsrörelsen Unga Bosnien. En ung medlem, studenten Gavrilo Princip, sköt ihjäl dubbelmonarkins tronarvinge Franz Ferdinand.
Det räckte.
Tsardömet i Ryssland stöttade serbernas revolt vilket var den gamla ryska kejsarmaktens försök att splittra ett annat kejsardöme - Österrike-Ungern.
Men även den relativt nybildade demokratiska republiken Frankrike menade att serbernas uppror var legitimt. Den franska demokratin såg en möjlighet att störta en gammal monarki, den irriterande dubbelmonarkin Österrike-Ungern med sin envåldshärskare.
Till den österrisk-ungerska kejsarmaktens försvar inträdde då genast en annan stor och stark kejsarmakt nämligen kejsardömet Tyskland under ledning av den preussiske kungen.
Här skulle inte tillåtas några frihetsrörelser och definitivt inga som stöttades av en konkurrerande kejsarmakt (Ryssland) och av en avskyvärd republik som avskaffat kejsarmakten (Frankrike).
Den tyske kejsaren beordrade genast anfall västerut och tyska trupper marscherade in i Frankrike via Belgien. På östfronten inleddes krig mellan Tyskland och Ryssland.
Det brittiska imperiet hade styrts av drottningen fram till 1900-talets början men vid tiden för krigsutbrottet spirade demokratin och det stora labourpartiet som samlade landets miljontals industriarbetare hade precis bildats.
Maktpolitiskt men också ideologiskt var det självklart för britterna att sluta upp på fransk sida mot det stora tyska kejsardömets försök att expandera västerut.
Den nya konstitutionella monarkin Italien anföll kejsardömet Österrike-Ungern och fick både franska och brittiska truppförstärkningar.
Även Italien hade anträtt den demokratiska vägen och såg nu en möjlighet att störta kejsardömet i norr.
I grunden var första världskriget den första stora maktkampen mellan demokrati och diktatur mellan världens stormakter som alla – utom USA – fanns i Europa.
Kejsaren i Tyskland beordrade genast attack
De nya demokratierna Frankrike, Italien och Storbritannien stödde bosnienserbernas försök att frigöra sig från kejsardömet Österrike-Ungern.
Det ledde till att fransmän, italienare och britter tvingades ta kampen med en betydligt större och starkare fiende – kejsardömet Tyskland.
De nya demokratiernas unga generation av arbetare drog i fält och mötte kejserliga trupper.
Som bekant steg till sist ännu en ny demokrati in på scenen och avgjorde kriget till demokratins fördel – USA.
De gamla kejserliga diktaturstaterna Tyskland, Österrike-Ungern och Ryssland kollapsade.
Frihet, jämlikhet, broderskap, upplysning och demokrati vann.
Därmed kunde man tro att saken var klar.
Det var den inte.
Just i Österrike och i den angränsande tyska delstaten Bayern kokade missnöjet över efter krigsförlusten och den förnedring som det stora skadeståndet till segrarmakterna innebar.
Den gamla diktaturstatens idé om evigt envälde dröjde sig kvar som en svart cancersvulst i alpbyarna vid den tysk-österrikiska gränsen.
Den preussiske kejsaren hade visserligen visat sig vara oduglig på slagfältet, men det gamla kejsardömet kunde säkert återupprättas med rätt man vid rodret.
Det var bakgrunden till nazisternas framgångar efter första världskriget.
Grogrunden i form av ett starkt missnöje i den tyska befolkningen fanns redan där.
Skadeståndet till segrarmakterna i första världskriget ansågs förnedrande stort och läget förvärrades ytterligare av den alltmer försämrade världsekonomin.
Det fattiga tyska folket med sina minnen av den kulturella och militära stormakten under kejserligt styre ville återupprätta sin ställning som Europas överhuvud.
Diktaturens företrädare fick en enkel resa till makten. Precis som i Ryssland fanns i Tyskland en stark övertygelse om att riket skulle styras av en envåldshärskare understödd av rika män.
Förr i tiden var det de rika adelsmännens sak att stötta kejsarmakten.
Nu fick de nyrika industriägarna ikläda sig rollen som kejsarmaktens finansiärer.
Den nye kejsaren kunde ha hetat vad som helst.
Återigen handlade ett stort krig i Europa om kampen mellan diktatur och demokrati.
När nazisternas trupper stormade in i Polen 1 september 1939 var det den gamla kejsarmakten som berättade att den ville krossa demokratin och återinföra envälde i Europa.
Vi vet alla hur det slutade.
Demokratierna hade hunnit växa sig tillräckligt starka och kunde under andra världskrigets gång till sist mobilisera den militära styrka som krävdes för att återigen hejda kejsarnas försök att underkuva folket.
Envåldshärskarna i Italien och Japan gick samma öde till mötes.
Industrialismen lyfte inte endast levnadsstandarden i USA. Den frambringade även massförstörelsevapen.
Högerextremism = kejsarmakt
Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki var demokratins sista stora maktdemonstration. Kejsarna fick vackert träda tillbaka.
Till priset av miljontals människoliv och total ödeläggelse av Europas städer kunde demokratin återställa den nya ordningen utom i Ryssland där tsarmakten snabbt ersattes av en ny totalitär terrorregim under Josef Stalins ledning.
Därför inleddes direkt efter andra världskriget det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen.
Sedan Sovjetunionens fall 1989-1990 får västdemokratierna istället fokusera på att hålla andra totalitära system i schack.
Främst handlar det om de religiösa fundamentalisterna i Mellanöstern som vill bygga upp samhällen under en enväldig religiös ledare. Det kalifat som Islamiska staten eftersträvar är ett exempel på det, en direkt återkoppling till det kalifat som fanns århundradena efter profeten Mohammeds död då muslimska stormtrupper erövrade Nordafrika och Mellanöstern.
Men även inom västdemokratierna slumrar fortfarande kejsarmaktens företrädare i väntan på att åter få rätt förutsättningar för tillväxt.
Demokratins kamp mot de religiösa fanatikerna i Mellanöstern används av kejsarmaktens företrädare för att skapa oro i Storbritannien, Frankrike, USA, Tyskland, Italien, Spanien, Sverige, Norge, Danmark, Belgien och andra demokratier.
Åter reses kraven på mer hårdhänta metoder. Åter ropar kejsarmaktens företrädare efter starka envåldshärskare. Åter vill diktaturens ideologer hetsa sina stormtrupper mot demokratin.
Det är i detta ljus vi ska förstå framväxten av högerextrema partier över den europeiska kontinenten och det är i detta ljus vi ska förstå ”raskrigare” som Anders Behring Breivik, John Ausonius och Peter Mangs.
Obegåvade människor kan programmeras till vad som helst. Om kejsaren säger att invandrare ska skjutas så skjuts invandrare. Om kejsaren säger att socialdemokrater ska skjutas så skjuts socialdemokrater.
Soldaterna i den maktgalne kejsarens armé utbildas numera på internet.
Det är hatet mot demokratin det handlar om. Det är drömmen om en ny kejsarmakt det handlar om.
Kejsarmaktens företrädare ikläder sig olika kostymer i olika tider och kallar sig nationalister, nazister, fascister eller högerpopulister.
Det spelar ingen roll vad de kallar sig. Deras agenda är densamma som den var i början av 1900-talet då de nybildade demokratierna i Europa utsattes för den första våldsamma attacken från den gamla kejsar-, kunga- och adelsmakten.
Donald Trump (bilden) är inget annat än en representant för envåldshärskarnas ideologi. De som såg till att han kom till makten visste vad de gjorde.
Det militärindustriella komplexet i USA, som ständigt opererar vid sidan av demokratin, ansåg sig behöva sätta in en egen representant i demokratins innersta rum för att deras intressen var allvarligt hotade.
Detsamma skedde när Ronald Reagan, George HW Bush och George W Bush skickades in på tronen. Den agenda som skulle genomföras var redan skriven av konservativa tankesmedjor som går miljardärernas ärenden.
När kejsarmakten gång på gång, var helst den visat sig, krossats av demokratin behövde kejsarmakten ändra strategi.
Den viktigaste posten av dem alla, presidentposten i USA, behövde erövras. Så skedde 2016.
Återstår att se om demokratins befästningar klarar även ett sådant dråpslag.
Det germanska ordet ”kejsare” eller ”kaiser” är samma ord som ryskans ”tsar” och härstammar från den romerske diktatorn (Julius) Caesar – en historisk linje som det är viktigt att komma ihåg när nu högerextremisterna på nytt angriper demokratins försvarslinjer.
Det är samma gamla strid som återkommer gång på gång – diktatur mot demokrati.