utsikterinsikter.blogg.se

Av Sveriges cirka 5 miljoner innevånare som arbetar så arbetar cirka 3,5 miljoner i privata företag.

Det är skatteintäkterna från dessa 3,5 miljoner svenskar som finansierar den offentliga sektorn och välfärden för sig själva och för de övriga 6,5 miljoner svenskarna.

Svenska statens kostnader uppgår årligen till nära 1 000 miljarder kronor så det är rätt viktigt att skatterna kommer in i statskassan. Därutöver beskattar även kommuner och landsting den svenska arbetskraften.

Kommuner och landsting har som bekant stora åtaganden gentemot medborgarna. De ska tillhandahålla förskolor, skolor, äldreomsorg, sjukvård, kollektivtrafik, gator och vägar, kulturutbud och annat som svenskarna behöver i sina liv.

Utöver skatten från privatpersonerna i Sverige så tar staten även in skatt från alla privata bolag. Ett företag betalar dels skatt för sina anställda men också skatt på sitt ekonomiska överskott i verksamheten.

En oroande hög andel av de stora svenska bolagen har dock på senare år lyckats undvika att betala vinstskatt i Sverige genom olika skattetekniska knep och finter.

Bolagen har i stort sett inte gjort något olagligt men den usla moralen i att undvika att solidariskt betala skatt har upprört såväl politiker som allmänhet.

Inte minst viktiga för svensk ekonomi är de svenska exportföretagen som anställer folk i Sverige och alltså drar in miljardtals kronor till den svenska ekonomin varje år.

Det är företag som inte endast säljer sina produkter i Sverige till svenska kunder utan ser till att andra länders företag och konsumenter betalar pengar till Sverige för sådant som svenska företag producerar och säljer på världsmarknaden.

Utöver de 3,5 miljoner privatanställda svenskarna arbetar cirka 1,5 miljoner svenskar i den skattefinansierade offentliga sektorn.

Även de cirka 1,5 miljoner offentliganställda betalar skatt och bidrar också ekonomiskt till den gemensamma välfärden. Betalar skatt gör även pensionärer, studenter, sjukskrivna och alla andra vars tillvaro finansieras med allmänna medel.

De betalar alltså skatt med skattepengar vilket kan bli lite förvirrande när man försöker presentera en översiktlig bild över svensk ekonomi.

Stor del av dem som inte arbetar kan inte och ska inte arbeta – barn, ungdomar, pensionärer, sjuka med flera.

Dessutom finns som bekant alltid några procent av den arbetsföra befolkningen som är arbetslös.

Det är människor som vill in på arbetsmarknaden men som av olika anledningar inte kommer in.

Inte sällan handlar det om att de saknar adekvat utbildning. Det finns jobb att få, men de har inte de kunskaper som krävs för att utföra jobbet. Med ”kunskaper” avses här att de inte är utbildade lärare, läkare, sjuksköterskor, dataprogrammerare, civilingenjörer eller något annat som just nu är starkt efterfrågat på den svenska arbetsmarknaden. Även bristande kunskaper i svenska språket hos nyanlända svenskar är ett hinder för rekrytering.

Eftersom svenskt näringsliv under de senaste 30-40 åren genomgått kraftiga strukturrationaliseringar (neddragning av personal i syfte att öka ägarnas vinster) så finns det betydligt färre jobb att söka inom exempelvis svensk industri än det gjorde förr - och de jobb som finns kvar kräver högre utbildning.

Efterfrågan på jobb är klart större än tillgången på jobb. På vissa tjänster finns tusentals sökande.

Lyckligtvis har nya branscher inom tjänstesektorn uppstått som delvis, men bara delvis, kunnat ersätta det bortfall som industrins rationaliseringar inneburit. IT-sektorn är ett bra exempel på en sektor som täckt upp för jobbtappet inom den traditionella verkstadsindustrin.

Samtidigt ska vi hålla i minnet att Sverige fortfarande i hög grad är en industrination och att de stora industriföretagen har en helt avgörande betydelse för svenska statens möjligheter att leverera välfärd till medborgarna.

Exempelvis kan inte ABB:s betydelse för Västerås överskattas. Motsvarande stora industrier är av avgörande betydelse för ekonomin i andra svenska kommuner. Volvo i Göteborg är ett exempel bland många. 

I dag krävs hög utbildning och specialistkompetens för de unga människor som söker ett arbete. Det krävs ofta även flera års yrkeserfarenhet vilket förstås är ett stort hinder för den som aldrig kommit in på arbetsmarknaden.

Om vi då tittar på hur det privata företagandet – som förser Sverige och svenskarna med skatteintäkter - är fördelat över Sverige så ser vi att det finns en stor övervikt av privat företagande i södra Sverige jämfört med norra Sverige.

Vi kan för enkelhetens skull säga att gränsen går ungefär vid Dalälven.

Den privata företagssamheten är – inte oväntat – koncentrerad till de tre storstadsregionerna Stockholm/Mälardalen, Stor-Göteborg och Malmö/Öresund. Även regionen Linköping/Norrköping är ekonomiskt relativt stark liksom delar av Småland.

Drygt 40 procent av den svenska köpkraften finns i Stockholm/Mälardalen som därmed är Sveriges överlägset starkaste ekonomiska region. Denna region blir dessutom ekonomiskt starkare och starkare för varje år som går.

På bekostnad av andra svenska regioner som blir svagare och svagare. Inte minst försvagas Norrlands inland och skogslän som Värmland och Dalarna.

Köpkraft är detsamma som den ekonomiska förmåga ett hushåll i Sverige har. Välutbildade personer med kvalificerade jobb har vanligen höga löner och därför en högre köpkraft än lågutbildade personer med mindre kvalificerade jobb och lägre löner.

Om en mycket hög andel av människorna i arbetsför ålder i en kommun har jobb och då helst välbetalda jobb så innebär det att den kommunen har hög köpkraft.

Eftersom det är ont om jobb i Norrland så är hushållens köpkraft på generell nivå lägre där än i södra Sverige. Givetvis finns undantag men den stora bilden är ändå att människor i exempelvis Stockholm/Mälardalen är mer köpstarka konsumenter än människor från norra Sverige.

Det gamla sturiga norrländska uttrycket ”Vi flytt int” har med åren därför alltmer ersatts av ”Vi flytt gärna om det bara finns något slags jobb vi kan få”.

Göteborgsregionen svarar för cirka 10-12 procent av köpkraften och Malmö/Öresund för cirka 6-7 procent av den totala svenska köpkraften.

Den övriga köpkraften är spridd över landet. För Norrlands del finns den huvudsakliga köpkraften längs kusten i och kring kommuner som Gävle, Sundsvall, Umeå, Skellefteå och Luleå som tillsammans svarar för 5-10 procent av de svenska hushållens totala köpkraft.

Det är av lättförståeliga skäl alltid kring centralorterna i varje län eller region som köpkraften är starkast. Där finns de stora arbetsgivarna och de många människorna.

I Norrland är det privata företagandet och hushållens köpkraft generellt klart lägre än i södra Sverige.

År 2016 arbetade 54,4 procent av Sveriges arbetsföra befolkning i privata företag.

Samma år arbetade 56,1 procent av Västerås arbetsföra befolkning i privata företag.

Västerås är således att betrakta som en företagarstad med särskilt fokus på teknik. Västerås är den civilingenjörstätaste staden i hela Sverige och ett centrum för utveckling av nya gröna energilösningar.

Motsvarande siffra för Stockholm var år 2016 cirka 66 procent och i Danderyd 72 procent för att nu ta två tydliga exempel som visar Stockholm/Mälarregionens dominerande ställning i svensk ekonomi.

I Skellefteå, som precis förärats en batterifabrik som kanske blir verklighet, arbetade 47,6 procent av befolkningen i privata företag år 2016 vilket alltså är klart under det svenska genomsnittet.

Skellefteå är ändå med Norrlandsmått mätt en kommun där det privata företagandet är ganska högt.

I Vilhelmina till exempel var andelen anställda i privata företag år 2016 så lågt som 38,6 procent.

Hur överlever människor som inte har en anställning i ett privat företag?

Svaret i Sverige är att de försörjs med skattemedel.

De är antingen anställda inom offentlig sektor (vård, skola, omsorg etc) eller så uppbär de försörjningsstöd, a-kassa (som i huvudsak betalas av skattemedel), sjukpenning/sjukersättning, lever på studielån eller får annat stöd från stat, kommun och landsting.

I Vilhelmina, som är ett belysande exempel, lever nästan 62 procent av den arbetsföra befolkningen på pengar som kommer in till den offentliga sektorn över skattsedeln. Tillkommande kostnad för Vilhelmina kommun är då som för alla andra kommuner de barn och pensionärer som ska ha skolutbildning och äldreomsorg.

Eftersom vi önskar att hela Sverige ska leva så är det förståeligt att staten med olika stödpaket försöker hjälpa fattiga glesbygdskommuner som har svårt att klara sig ekonomiskt.

Sverige är en välfärdsstat som tar hand om sina medborgare. Det ska gå väldigt långt innan någon hamnar på gatan vilket lyckligtvis skiljer Sverige från många andra länder i världen. Den svenska välfärdsmodellen har studerats och beundrats i många andra länder genom åren.

Och den fungerar, trots extremhögerns propaganda, fortfarande utmärkt även när Sverige tar emot flyktingar från krigshärjade länder.

Tyvärr hamnar även svenskar på gatan av olika tragiska anledningar och Sverige kunde bli klart bättre på att ta hand om alla medborgare. Ingen ska behöva sakna mat och tak över huvudet i Sverige.

Här gör frivilligorganisationerna ett viktigt arbete men kommunerna och staten kunde gå in med betydligt större resurser för att hjälpa människor som hamnat utanför samhället.

Denna lilla snabbgenomgång av svenskarnas ekonomi innehåller ingen politisk värdering utan konstaterar bara fakta.

Man kan så att säga önska vad man vill men så här ser det faktiskt ut i rent ekonomiska termer.

Att människor bidrar till Sverige på andra sätt genom att exempelvis vara omtänksamma, vänliga, kloka, försiktiga med skattemedel och så vidare syns alltså inte i dessa övergripande siffror.

Sverige är en blandekonomi där privat sektor och offentlig sektor i hög grad samverkar för att hela Sverige ska leva. Proggbandet Blå Tåget sjöng på 1970-talet om "Staten och kapitalet som går sida vid sida" och det är fortfarande sant.

Av den anledningen kan en privat batterifabrik hamna i Norrland trots att marknadsförutsättningarna är oerhört bättre för företaget i Stockholm/Mälardalen.

Denna lilla förmodligen statliga åtgärd för att förse Norrland med arbetstillfällen är dock en viskning jämfört med de stora statliga ”räddningspaket” som på 1960- och 1970-talen delades ut av svenska staten till orter där industrierna lagts ned.

Klimatet har hårdnat i Sverige. Den omtänksamma staten är inte fullt lika omtänksam som förut. Men den är fortfarande omtänksam.

Högerpolitiker skulle säga att svenska staten inte längre är fullt så slösaktig med skattemedel. Socialdemokrater menar istället att statliga stödpengar till glesbygden leder till ökad köpkraft för hushållen och därmed till bättre affärsmöjligheter för näringslivet.

Alternativet för svenska folket -att som på 1700-talet styras av adelns godtycke- är trots allt oerhört mycket sämre än att styras av den demokratiskt styrda rättsstaten Sverige.

Vi bör notera att mycket av den högerextrema kritik som riktas mot den demokratiska svenska staten i dessa tider kommer från människor som representerar adeln och den burgna överklassen. De längtar tillbaka till "den gamla goda tiden" då fattiga arbetare stod med mössan i hand och bad om allmosor.

Alltmedan adelsmännen njöt av sitt ekonomiska välstånd på sina stora gods och gårdar.

Högervindarna är alltså inte nya om nu någon ung människa trodde det. De är gamla som gatan. Och på den gatan vill ingen vara längre. Tro mig. 

Moder Svea är trots allt bra att ha för det mesta, även om hennes förehavanden givetvis kritiskt skall granskas.

Källor: SCB, regeringen, Svenskt näringsliv, Handelns utredningsinstitut, Västerås stad.